Loudwire

Andevärlden har alltid varit med mig. Jag har minnen från det att jag var riktigt liten, runt 3 år. Jag visste att de var runt omkring mig och jag låg i min säng och ropade på mina föräldrar när jag vaknade för jag var livrädd för att gå ut i korridoren som ledde till deras sovrum. Det fanns “saker” i mitt rum och i korridoren men jag fick aldrig någon vuxen att bekräfta vad jag upplevde.

Psychic Medium

Någon tar på mig.

Jag har alltid upplevt det som att de kan ta på mig, dra i mig eller fånga mig. Inte en speciellt behaglig känsla att känna. Det har inte spelat någon roll vart jag har befunnit mig, jag har känt av dem överallt men inte vetat hur jag ska hantera det. Rent instinktivt har jag blivit rädd. Jag brukade sova med ena armen under mitt huvud täckt av mitt hår för att de inte skulle röra vid mig. Min säng var belamrad med gosedjur som en mur runt hela min säng för att skydda mig. Jag hade till och med en uppstoppad alligatorunge som försvar i sängen! Inte speciellt trevligt men jag tänkte att den kunde vara bra. Jag tyckte att fotografier följde mig vilket gjorde att jag sprang uppför trappan för att slippa se dem. Det märkliga är att det var ju fotografier på mig själv och min familj men det var som om jag såg någonting bakom den platta bilden. Någonting mer som bara jag kunde förnimma.

Therese Kerr

Vad är det som jag upplever?.

En natt vaknade jag och vred på huvudet och snett framför mig, bara en halvmeter från mitt ansikte svävade ett annat ansikte! Jag blev otroligt rädd och gömde mig under täcket. Mitt problem har varit att jag inte har kunnat kommunicera det här eller fått någon förståelse vilket har gjort att jag burit med det inombords och mina tvivel kring mig själv har bara vuxit. Vad ser och upplever jag? Är det jag eller är det tankespöken? Är jag smågalen? Jag har även väldigt lätt för att känna in andra människor och vet ibland inte om det är mina egna känslor eller någon annans. På senare tid har jag börjat fundera över om det är så att jag även känner andarnas känslor och att det i sin tur gör att jag blir förvirrad, upprörd eller påverkad på något sätt?

Bekräftelse och osäkerhet.

När jag var runt 17 började jag få lite mer bekräftelse på vad jag upplevde och jag fick ett genombrott under åren som följde då jag mediterade mycket, började fokusera på stenar och umgicks med andra som trodde på mig och som var lika i tanken. Jag kände mig dock fortfarande ensam emellanåt och osäker på mina erfarenheter och gör det än idag. Jag har aldrig riktigt trott på mig själv och jämför mig själv med andra. Hela tiden har jag haft uppfattningen av att jag inte är tillräckligt duktig eller bra, att det jag upplever kanske inte är sant eller inte duger. Jag har inte kunnat bolla mina erfarenheter med någon nära. Jag hade behövt en mentor som kunde hjälpa mig att grunda mig i det som jag upplever. Jag tror alltid att det borde vara mer, starkare eller tydligare. Det kan det säkert bli men frågan är om inte det är jag som kanske är så van vid mina upplevelser att jag inte inser att det redan finns där? Att jag ska lyssna och bekräfta mig själv och det som jag får till mig istället för att tvivla? Det kanske redan är stort….men jag förstår inte det utan minimerar det. Jag hör och ser och känner. Jag ritar bilder och får bilder till mig. Jag känner närvaro av andrar, änglar och guider men det är som att jag har ett filter som jag behöver ta bort för att göra kanalen ren och rak. Utöver det så ser jag dem rent konkret mellan varven. En siluett, en fot, en person som sitter hos mig eller som går förbi. Det skrämmer mig inte alls för då blir det tydligt. När jag bara känner blir det svårare att avgöra om min upplevelse är sann eller inte. Jag vill helst att de ska vara så tydliga och synliga som möjligt för att jag ska tro på mig själv.

Energier som rör sig överallt.

Energier ser jag ofta, kan inte beskriva det bättre eftersom jag inte är på det klara med vad jag ser och upplever. Det är ljus och prickar som far runt överallt. Ibland ser det ut som norrsken. Det är jättevackert! Jag är helt fascinerad av det och älskar när det kommer. Det ÄR ju något eller någon, så mycket är jag på det klara med. Ibland så är det ett visst sorts sken som kommer och som kan röra sig det med. Det är jättehäftigt! Jag har även börjat höra mer, det är som att örat sväller ibland men jag hör inte tydligt budskapet. Jag har även ett tecken på närvaro när jag får en fysisk reaktion som om någon pillar i mitt hår på hjässan. Då vet jag att någon är där. Ibland blir jag väldigt varm om mina händer.

Mina kort ger mig stöd.

En sak som ger mig bekräftelse är mina kort som jag drar lite då och då. Det är väldigt roligt och spännande! Jag ställer en fråga och får svar som är klockrena. Ett tydligt tecken på att de är där och samarbetar med mig. Jag kan inte alla korten eftersom det kommer upp samma kort ända tills jag har gått vidare. Det är otroligt häftigt varje gång och ger mig lite trygghet i att de finns där hos mig. Återigen är det en tydlighet som jag är i behov av just nu.

Jag har haft andligheten på vänt.

Det är dags att utvecklas igen. Jag har haft det på sparlåga och fokuserat på annat i livet men andligheten är alltid med mig på något sätt. Det känns som att jag har behövt samla på mig massor av olika erfarenheter i livet för att vara beredd på nästa fas. Nu är det dags att ta upp det mer intensivt och det har jag fått till mig på olika sätt. Det är båda skrämmande och spännande på samma gång.

Helt ärligt kommer jag inte ihåg vissa bitar från A:s uppväxt fram tills idag. Min brist på sömn under 10 års tid har tagit ut sin rätt och de här åren har varit fulla av kaos, möten, läkare, psykologer och turer fram och tillbaka så jag finner det svårt att hålla reda på allting och i vilken ordning det skedde. Kort sagt kan jag säga att det tog nästan 7 år innan han fick sin diagnos fastställd. Under de åren var det inte så att vi satt ner och inväntade en diagnos medan förslagen ramlade över oss. Nej nej, det låg 7 år av slit, gråt, förtvivlan, glädje, hopp, tvivel och lättnad bakom oss.

Att inte bli trodd eller sedd av BVC eller läkare.

Quotesgram

För det är så att uppenbarligen brister kunskapen enormt där ute bland läkare, sköterskor och psykologer. Även inom skolan saknas det kompetens och kunskap. Eftersom jag är den jag är har jag suttit som en igel och ringt runt, surfat på nätet, läst otaliga texter och böcker och mer eller mindre tvingat mig fram inom vården i mitt sökande efter svar. Jag har dessutom inte tagit ett Nej för ett Nej. Då hade vi stannat redan vid vår första BVC-sköterska som inte såg det onormalt att A aldrig sov mer än 10 minuter. Vi har varit hos flera bvc-mottagningar eftersom vi har flyttat och ingen har reagerat på A eller på allt som jag har berättat. Vi har varit hos spädbarnsteamet vid lasarettet i 2 omgångar men de var mest fascinerade av honom, sa att jag var deprimerad och trött och att R och jag skulle samarbeta mer. Vi har varit hos otaliga barnläkare men ingen har ens lyft frågan om det är någonting utöver det vanliga trots all information från oss. En läkare var imponerad av A:s utveckling och sa att A inte hade tid att sova. Jag sa att jag är helt OK om A har en vanlig utveckling bara jag får sova. Tja, vi var inte helt överens kan man säga. Vid 5-års kontrollen på BVC bad jag speciellt sköterskan att be teamet som har hand om adhd och andra diagnoser att ta en titt på A. Hon återkom efter att ha talat med dem och hälsade att de inte ansåg det nödvändigt eftersom det inte fanns några indikationer på att det skulle vara någonting med A.

Brister hos psykologerna.

Psykologerna vid spädbarnsteamet reagerade inte. Vi var och träffade en annan psykolog vid lasarettet som inte heller begrep sig på vad jag menade. Vi har ju fått oss en smäll av en annan psykologen vid lasarettet som beskyllde mig och pappan för att ha  förstört vårt barn. Henne tog jag kontakt med efter att hon hade besökt mammagruppen på BVC där jag var med vår andra son. Hon var helt förfärlig! I mitt sökande letade jag upp en psykolog vid en VDC som arbetade med att filma barn och föräldrar så det gjorde vi. Jag tänkte att det borde vara super att få se hur vi samarbetar och höra hennes åsikt. Hon hade lite att säga men överlag gav det ingenting. Sedan pensionerades hon och vi stod utan hjälp igen. Jag gav mig inte, kände i maggropen att det var någonting. Så läste jag mer om adhd och pratade med en arbetskollega vars vuxne son hade det och någonting klickade. jag gav mig ut igen och fick en tid hos en specialist. Han var jättetrevlig och bra! Efter nästan ett år av  utredning frågade han om vi kunde tänka oss att bli skickade till BUP för att se om det kunde vara autism. Absolut svarade vi. På BUP hamnade vi i bra och kompetenta händer. Vi kände oss hörda och sedda och de såg A. De såg honom på riktigt. Efter nästan ett helt år där också blev vi så äntligen erbjudna en diagnos strax före att A slutade i F-klassen i skolan.

COPE

Förutom att söka med ljus och lykta inom vården efter ett svar på varför vi hade det som vi hade gick R och jag en föräldrautbildning som heter COPE. Vi gick nästan alla tillfällen men kände inte riktigt igenom oss i vad andra hade för problem. Våra låg snäppet över hela tiden och såg överlag annorlunda ut. Vi kunde inte heller applicera vad vi lärt oss på kursen i vår uppfostran av A. Det fungerade helt enkelt inte.  Inga andra föräldraråd, tips eller trix har heller fungerat. Jag har istället fått dåligt samvete, tvivlat på mig själv, känt mig villrådig och dålig. Jag har fått höra allt men aldrig att någon har trott på mig. Ingen har sett mig och ingen har sett A. Inte förrän efter 6 år var det någon som trodde på oss. Det är lång tid att kämpa, att tvivla, att jämföra sig och andra och att bli ratad och nekad.

Förskolan och skolan.

Ingen personal vid förskolorna eller på skolan har reagerat och sagt att han borde testas. De har reagerat på att han beter sig annorlunda och ofta inte gör som de vill. De har tvingat honom att titta dem i ögonen, han har blivit dragen i håret av en pedagog, han har fått utstå skäll och förmaningar från okunnig personal. De har inte alls velat se på symptom utan istället hackat ner på det som varit speciellt och lite udda. I flera år hade jag ont i magen varje dag som jag skulle hämta och lämna A på förskolan eftersom personalen enbart klagade på honom. det är inte klokt att personal beter sig på det viset! jag fick nog och sa till en av damerna att har du ingenting bra att säga om min son som står här så kan du vara tyst. Jag har skällt på dem eftersom flera av dem verkade glömma bort att det gällde ett litet barn. Efter att A slutade på förskolan skrev jag ett brev till förskolechefen som hon läste upp för personalen. Chefen hade ett bra möte med oss efter det och jag vet att de gjorde positiva förändringar kring kompetensen runt npf efter det. Vår A fick inte ta del av det men andra barn fick det tack o lov. I skolan har det varit dåligt trots rektorernas påståenden om att alla pedagogerna är kompetenta och vet hur och vad de ska göra.

pintrest.com

Lång väntetid.

Att behöva vänta i nästan 7 år på en diagnos är inte bra. Hade personal varit bättre på att se och finna symptom på autism tidigare hade vi sluppit flera år av lidande. Hade jag varit en annan person hade vi kanske inte ens varit där vi är idag. Det är högst troligt. Ska man behöva vara en driven och nästintill galen person för att slå sig fram i djungeln med målet att få hjälp och ett ordentligt svar? Kunskapen behöver spridas på flera håll och kompetensen bli större hos dem som har med barn att göra i sin arbetsmiljö. I efterhand kan man se att A hade tydliga tecken men det verkar som att det nästan bara är barn med en svårare problematik som får diagnoserna tidigare. Det är helt enkelt lättare att tyda dem med de förutsättningar som finns idag.

Efter diagnosen togs emot av oss så började nästa resa med att ta till sig och förstå autism och hur den fungerade för vår A. Har du mött en person med autism har du mött en person med autism. Alla är helt olika individer även med samma diagnos. Det gäller att lägga ditt barns individuella pussel för att få det att fungera och bitarna byter plats och ändras vart efter ditt barn växer. Det är spännande och jobbigt men jag är glad och tacksam för att vi idag kan förstå mer vad som skett och har en möjlighet att göra vårt bästa för att få det så bra som möjligt. Det tar tid att lägga pussel.

Alla upplevelser och erfarenheter som vi bär med oss är en källa för förståelse och en möjlighet att växa och lära känna oss själva. Om vi vill. Jag tror att det handlar om vilja eftersom vi kan välja hur vi vill förhålla oss till det som vi går igenom och möter på vår väg.

Det är väldigt lätt att skylla på någon annan eller någonting annat men som jag ser det så är det min upplevelse av det som gäller. Kan jag äga den så kan jag också ändra hur jag tänker och känner kring det. Jag vill inte minimera svåra händelser utan istället fokusera på hur man kan gå vidare. Vissa stänger helt av och vill inte alls befatta sig med känslor eller tankar kring det som är svårt eller tufft. Vissa vältrar sig i oändlighet i misär och svåra plågor oavsett om det verkligen behövs eller ej. Ja det är en svår avvägning och alla måste få reagera precis som de vill och som de behöver. Vad som är rätt för just dem.

Att äga det man säger och gör, de handlingar som man utför eller väljer att inte utföra är inte lätt att svälja och acceptera alla gånger känner jag själv. När jag upptäckte och det föll på plats vad det innebar för mig själv så förlöste den ändå en spänning. Det blev lite lättare även om det är tuffare att ta det själv. Att lägga över allting på någon annan utan att reflektera över sitt eget beteende löser ingenting. Det ger dem makt att bestämma över mig och mitt liv och mina val. Vad de säger eller gör påverkar mig personligen om jag inte äger det själv. Så fort jag ansvarar över mitt eget så kan ingen bestämma mer än jag över hur jag påverkas eller inte påverkas av vad de gör eller säger.

Svårt är det, jättesvårt! Allt som vi har gått igenom med exempelvis skolan har tagit hårt på mig. Det har varit traumatiserande men jag arbetar med mina upplevelser, tankar och känslor kring det. Jag vill inte att de på skolan ska ha makten över mitt känsloliv så jag behöver lära mig att förhålla mig till det på ett nytt sätt. Lära mig av den här hemska upplevelsen som har jagat mig natt som dag under flera år. Skolans personal beter sig fortfarande likadant efter allt som hänt, de verkar inte ha lärt sig någonting över huvud taget men det är upp dem vad de väljer. Jag tror faktiskt inte heller att de vill, inte som de agerar nu i alla fall men det är inte längre mitt ansvar att få dem att ändra sig. Vi har lärt oss massor. Om hur skolans värld ser ut, hur byråkratin och lagar o regler fungerar men främst hur vi själva överlever under väldigt pressande förhållanden. Vi valde att ta strid, vi har vuxit med de besluten och alla de upplevelserna som vi har fått gå igenom. Vi har sett på oss själva och de runt omkring oss med nya ögon och ny förståelse.

Jag har en väldigt ansträngd relation till större delen av min familj och även där kan jag se att mycket ligger i om man ser på sig själv eller inte. Hur har jag betett mig och varför reagerar jag som jag gjorde? Jag har sett mig själv och rannsakat allting på egen hand och med hjälp av en psykolog. För mig har det blivit tydligt att jag har låtit mig bli behandlad på ett sätt som inte är positivt och som jag inte har mått bra av. Vår situation med A har även tydliggjort vem alla är och var de egentligen står och hur de resonerar och ser på mig, min familj och på sig själva. För mig har det inneburit att jag har behövt acceptera hur de är och deras val i livet, att jag varken kan kontrollera deras agerande eller få dem till att ändra på sig om de inte själva vill det. Även har jag insett att så är fallet med mig själv. JAG bestämmer över mig och mitt liv. Deras åsikter och val angående mig och min familj får helt enkelt stå för dem. Låter det kallt och brutalt? Nej, det är värre att tappa energi för att jag inte står upp för mig själv och respekterar mig och min familj precis så som vi är alla fyra. Finns det kärlek och respekt, empati och öppenhet och den kan kommuniceras så behöver man troligen aldrig sitta i den situationen som vi sitter i nu.

Klokskap kommer inte enbart ur högar av litteratur. Jag själv anser det mycket givande att läsa allt från skönlitteratur till fakta dock inser jag att man kan vara klok på flera sätt. Att ha en massa text i huvudet och rabbla viktigheter fungerar i vissa forum. Likaså erfarenheter som är någon annans som man själv använder sig av för att visa på kunskap och insikt. Däremot så har de ingen direkt betydelse upplever jag i andra fall då de tappar kraft och blir mer eller mindre tomma om de inte följs av handlingar eller är förankrade i hjärta och själ. Vishet som vuxit fram ur egna personliga erfarenheter ger en helt annan form av klokskap. Den väger tungt och ger en energi som inte går att slå hål på. Den får hela personen att växa om man vill, när man är redo att välja det. Jag har valt att växa ur mina erfarenheter under mina år på jorden. Det är alltid ett medvetet val som många gånger kommer först flera år senare. Oftast behöver jag få lite distans och se och känna vad som skett för att jag ska kunna göra det valet.

Alla erfarenheter, roliga som jobbiga, är jag tacksam för även om det i stunden kan vara så att jag förbannar den och önskar att jag slapp vara med om den. Vi bär alla med oss olika saker i våra ryggsäckar. Vackra  lysande stjärnor och djupa svarta hål, små trassliga garnnystan eller doftande blomsterprakt. Alla är lika viktiga och gör oss unika. Varför förneka något oavsett hur bra eller dåligt det har varit? Väx istället! Det är inte lätt men det är det inte för maskrosen i asfalten heller. Det går om man vill. Att någonting är lätt behöver inte betyda att det är rakt igenom bra. Vi behöver balans, Ying och Yang i våra liv. Om det bara existerar det ena tippar vi över. Livet ska inte vara svart eller vitt tycker jag, regnbågens alla vackra färger är så mycket mer givande och inspirerande!

Mitt uppe i en troligen livsomvälvande situation med sjukskrivning och en kropp som säger Nej och Stopp. För mig är det viktigt att jag väljer att gå framåt med allt som varit som en viktig lärdom och en framtid som kan innebära vad som helst. Jag hoppas sitta på en fin veranda i en gungstol på äldre dar och njuta av tystnaden, se på naturens alla skiftningar och vara nöjd och harmonisk. Full av erfarenhet och visdom och en stor oändlig kärlek till min familj, till mig själv och till Livet. Därför väljer jag att vilja växa.

Esoteric Science

Min verkligen far. Precis så sa min son A till oss när han var bara 2-3 år gammal. Vi tyckte först att det var roligt. Var kom nu det ifrån? Han fortsatte dock att nämna det ett par gånger till i olika sammanhang. Inte ofta men någon gång då och då. Han pekade även mot himlen och sa att han fanns där. Både jag och A:s pappa är i livet och hans pappa är hans biologiska pappa. A var helt inställd på att så var det. En pappa och en Far. I vår familj säger vi alltid mamma och pappa, även i släkten. Var kom det här ifrån – Far? Det är förbryllande och spännande.

A pekade på en bok av Paulo Cohelo (tror jag) men han är ju väldigt mycket i livet än idag. Alltså kan det knappast vara hans riktige far. Det är nu många år sedan som A har nämnt sin riktige far i himlen. A kommer inte helt ihåg det utan det är vi föräldrar som har pratat om det som en rolig anekdot. Häromveckan såg jag ett tv-program som handlar om barn som kommer ihåg ett liv före detta. Jag finner det mycket intressant eftersom jag själv är av den uppfattningen att själen lever vidare eller har levt tidigare liv. Programmet har nu i efterhand påmint mig om A:s riktige far. Kan det ha varit så att han faktiskt mindes någonting? Han var tvärsäker på sin sak. Varken jag eller A:s pappa är religiösa i den mening att vi ber till Gud eller talar om Herren. När A var så liten hade vi inte heller pratat om döden eller själavandring eller vad som händer när man inte lever längre.

deparanormalewereld.startpleintje.nl

Båda mina söner, A och E, har upplevt andevärlden vid olika tillfällen. Det skiljer ca 4 år på dem men de har ändå uttryckt samma saker med just 4 års mellanrum! Vi pratar om det och jag har bekräftat dem och deras upplevelser. Då båda två varit rädda för en arg stor man som uppsökt dem har vi även pratat om att de kan be honom att gå iväg. Jag vill att de ska känna sig trygga med vad de är med om och att de är delaktiga i att styra så att de slipper vara rädda och sluta sig. Nu är de inte längre lika öppna men de har det fortfarande kvar. Yngste sonen E som är 6 år är intresserad av yoga och meditation och jag tror att han genom det och genom sina teckningar kan hitta tillbaka eller öppna upp mer om och när han vill. Min äldste son A som har autism fungerar inte så. Däremot är jag fascinerad av hur han och andra med autism upplever världen. Jag tror att de är uppkopplade redan men att omvärlden inte förstår eller kan hantera deras upplevelser. De är intuitiva och känner av allt men vet inte vems känslor det är. De ser och hör och förnimmer så otroligt mycket mer än vi gör. De kan ofta inte uttrycka vad de upplever vilket försvårar för oss andra att förstå. Det är som om de redan har en annan kanal.

Alltså just nu har jag svårt att må dåligt. Jag är trött på det och redo att må superbra! Så var är framspolningsknappen? Inser att knappen som är intryckt är Paus, ja kanske snigelspolning framåt. Det är segt och frustrationen ligger där. Behöver troligen inse att så här är det och bara acceptera läget och ha överseende med läkare och F-kassan som tycker att jag är klar för jobbstart. Det hade varit bra med en utrensningshelg eller en helg då jag skalar av alla lager och sedan vore jag redo att möta morgondagen. Fräsch som en nyponros. Naturligtvis är det helt ologiskt. Kroppen och livet är ingen dvd-spelare eller film, det är på riktigt även om det mellan varven kan te sig hyfsat abstrakt för mig. Att vara i nuet gör det mer verkligt och där behöver jag vara. En sak i taget och andas mellan varven.

Varken mitt huvud eller övriga kroppen fungerar som tidigare eller som jag är van vid. Det är en skrämmande och märklig upplevelse att jag numera har andra begränsningar än tidigare och behov som ser annorlunda ut. Jag har inte lärt känna mig själv som den jag är nu. Jag tror att jag ska orka med någonting eller hänga på eller förstå men det håller inte. Det går inte som jag har sett framför mig utan helt andra saker sker. Det är som en annan person ibland tar över, en som finns där för att jag ska överleva och kör på med minsta möjliga fart och ansträngning.

Många bollar i luften som är så populärt är jag totalt usel på just nu. Har jag tur fixar jag en boll men även den kan falla till marken. Jag tror och hoppas på att det här är någonting som jag återhämtar mig från. Inte bara vad gäller bollar i luften utan hur jag fungerar. Troligen kommer vissa saker att vara förändrade för det har det blivit tidigare. Ärligt talat så har jag lite svårt att acceptera det, speciellt som jag inte har en lista på vilka förändringarna är. Ja det låter knäppt men det är lite olustigt att plötsligt inse att “Jaha, där var ännu en”.

Självklart har jag förändrats under alla mina levnadsår på jorden flera gånger om men ofta har det varit en långsam process som jag har hunnit vänja mig vid. Ibland har det varit ett aktivt och medvetet val. Nu upplever jag det som att det har ramlat ner på mig och slagit mig i skallen och jag är fortfarande alldeles yr och vimmelkantig. Staplar omkring som en gammal dam, hänger inte med, hör otroligt dåligt, ser inte och säger fel ord och stavar som en kratta. Så vill jag inte vara! Jag vill verkligen ha energi och en hjärna som orkar med, en kropp som gör som jag vill och jag vill kunna prata normalt igen.

Det är skrämmande att inte ha kontroll över sig själv. Det är svårt för mig att veta vad jag behöver när jag inte riktigt vet hur det står till. Vila behöver jag, det inser jag. Lugn och ro är verkligen nödvändigt och promenader med lilla hunden i ur och skur ger mig frisk luft och sätter igång kroppen. Meditation gör jag igen och det är fantastiskt

Utseendet har också förändrats. Jo det är sant. Låter galet ytligt men jag känner inte igen mig där heller. Efter att ha levt i en ständig kamp under 10 år så har även utseendet påverkats. Visst gör 10 år mycket på sig för alla, det är jag fullt medveten om. Jag går inte omkring och tror att jag fortfarande skulle se ut som om jag vore runt 30. Dels är det mörka ringar och stora påsar under ögonen som kommit efter alla sömnlösa och sömnstörda år. Dels så fungerar inte kroppen vilket gör att jag går både upp och ner (mest upp) i vikt utan att jag vet varför. Jag tippar på för lite motion, fel mat och STRESS. Allt sätter sig som om kroppen inte har tid eller ork att ta hand om det. Hela kroppen är trött. Huden är trött och tappar spänst. Musklerna värker och alla mina leder knakar eftersom kroppen är så spänd och inte slappnar av. Av hela min kroppshållning kan man läsa ut hur det är fatt nuförtiden. Jag accepterar faktum för jag har inte energi att lägga ner på mitt utseende. Den dagen kommer kanske för även jag mår bra av att trivas med mig själva, även med det yttre utan för stora krav.

Jag har ingen framspolningsknapp och livet går fort nog ändå. Livet ska upplevas och jag vill faktiskt inte spola framåt och missa allting eller rusa runt. Jag får nya perspektiv på allting runt omkring och på mig själv. Det är tufft och spännande och värt blod, svett och tårar men framför allt värt all värme, kärlek, ljus och hopp.

www.amazingangelstories.com

Jag har stängt av lite de senaste dagarna och inte riktigt varit i kontakt med mig själv. Insikten att jag snart ska återgå till jobbet och allt vad det innebär har gjort att jag kapslade in mig för att förbereda mig, ta skydd för säkerhets skull. Meditation, yoga och mina smoothiebowls har inte blivit prioriterade även om jag vet och känner att det enbart är bra för mig på alla plan. Att jag behöver dem för att stärka mig själv och komma vidare och öppna upp för någonting nytt. Har inte haft orken att göra det, att välja mig och en bättre väg för mig själv. Samtidigt är jag ändå medveten om några av energierna runt omkring mig.

Solen sken så vackert nu på morgonen när jag hade lämnat yngste sonen i skolan och jag kände ett stort behov av att meditera i strålarna som sken in i vardagsrummet. Satte mig ner i soffan med hunden bredvid och slöt ögonen, andades för att komma ner och bli fokuserad och repeterade Sat Naam om och om igen. Detta lugn som kom över mig var så välkommet och så vackert. Mitt sinne har svårt för att vara stilla och det arbetar jag med så Sat Naam får mig i balans under meditationen.

Maya Zahira

Kände in omgivningen för att fokusera utåt istället för alla tankarna som kom och gick. Så var hon där, denna vackra ängel, precis bredvid mig. Hon var inte ensam, det fanns fler. Både änglar och andar. De sände ut ljus och kärlek och jag tog emot, lät det ske. Såg hur sådant som jag håller inom mig som jag inte behöver längre försvann som rök stiger ur en skorsten. Istället fylldes jag på med rent ljus, läkande och uppbyggande. Det var intensivt men ändå otroligt lugnt. Ängeln förmedlade en närvaro som alltid finns där. Jag är inte ensam om jag bara tillåter det. Jag behövde känna frid inom mig och tillit till livet och dit jag är på väg. Det har hänt förut och det hände idag, jag känner att jag har stora änglavingar på min egen rygg. Det är en häftig och jättevacker känsla som skänker glädje och energi.

Det händer mycket nu och jag upplever det som att jag är mitt uppe i en stor omställning. Ser över alla delar av livet för att må bra och känna glädje och få energin att flyta. Det är spännande, skrämmande, välkommet och delvis otydligt för mig. Ängeln log och omfamnade mig. Lita på dig själv, slappna av och låt det ske. Ängeln var så ren, så underbar. De andra energierna eller andarna bakom vet jag inte riktigt vilka de var, kände att det inte spelade så stor roll just då, det var bara positiv energi som kom emot mig. Jag tackade alla efteråt och jag avslutade meditationen med en känsla av vördnad, ljus, kärlek och lugn.

Ghostly Dramas

Det gör ont, det gör jädrigt ont mellan varven. Hjärtat smärtar och min kropp spänner sig och ångesten kommer smygande på mig vid tanken på vad som skett. Varenda dag blir jag påmind om traumat med skolan. Jo det är ett trauma. Det har förstört så våldsamt mycket för oss i vår familj. Idag på morgonen mötte jag en av A:s pedagoger som han hade haft och som frågade viskandes i korridoren hur det var med pojken? Som om mitt barn är någonting som man inte pratar högt om på skolan. Så är det möjligtvis också och det får mig bara att bli jätteledsen. Jag blev glad för att hen frågade, det är en enda av alla A:s pedagoger som har frågat mig om hur A har det på sin nya skola. EN person av alla pedagogerna, skolpsykolog, rektorer m.fl. Säger en hel del om hur de fungerar och vad vi genomlidit. Jag gick hem och skrev ett mejl till dem alla och satte Återkoppling som rubrik. A har det så mycket bättre nu på sin nya skola, han har det så som det borde vara.

Personen som frågade sa även att det som varit har varit och visst stämmer det. Jag är inte där ännu. För mig är det fortfarande aktuellt och bränner i mig. Varenda dag blir jag påmind om allt hemskt och jobbigt som vi har gått igenom på skolan och hur de har svikit mitt barn på alla sätt möjliga. Lillebror går på samma skola men med nya pedagoger. För hans skull försöker jag hålla uppe humöret och vara positiv. Han förtjänar det bästa han med och en skolstart som är bra och rolig. Naturligtvis har han påverkats av allt som skett i familjen vad gäller vår kamp för storebror. Det går inte att undvika när det är så infekterat och sprider sig i hemmet. När alla mår väldigt dåligt och försöker överleva i desperation, sorg, förtvivlan och ilska. Hur ska inte då den yngste bli påverkad? Så otroligt mycket dåligt samvete som jag han haft för att E får hänga på. Jag hoppas han kan se den kärlek och det hopp som vi visar, att man aldrig ska ge upp och att han är värdefull för oss precis som den fantastiske lille pojke han är.

Att se sitt barn må dåligt och att vi alla blev behandlade som värdelösa idioter i så många år går inte att avfärda. Jag tror inte ens att det är nyttigt för kropp och själ. Jag kan inte låtsas som att det inte har hänt eller att jag inte varit och fortfarande är påverkad. Däremot är min intention att gå igenom det och lägga det bakom mig. Vår kamp kommer jag aldrig att glömma, den har rivit stora hål i min själ och min kropp har tagit stryk som om vi vore på ett slagfält mitt under ett brinnande krig. Vad jag vill göra för mig själv och för min familj är att försöka finna det positiva som vuxit ur vår upplevelse. Det är en total nödvändighet för att kunna gå vidare och lämna det andra bakom mig som en viktig och jobbig del i livet för mig och min familj.

Min sorg är fortfarande tung och jag har inte skrikit ut den fullt ännu. Den stora känslan av svek mot mitt barn och det ofattbara att vuxna kan behandla ett barn på det här iskalla och empatilösa sättet är knäckande för mig. Jag har svårt att acceptera att de ville behandla honom som om han inte var värd någonting, som om han inte spelade så stor roll utan bara var besvärlig och jobbig. Deras avsaknad av kompetens och förståelse la de enbart på mitt lilla barn och gav honom skulden. Skulden för deras litenhet och deras stora brister. Vi har inte en enda gång fått ett “Förlåt” eller “Vi ber om ursäkt”. Inte heller har vi fått höra “Vi gjorde fel” eller “Vi skulle ha gjort annorlunda”. Jag har inget förtroende och saknar helt respekt för i stort sett alla som var involverade i den här processen. De borde inte få arbeta på en skola, inte när de gör skillnad på barn och barn. De lätta barnen går bra men inte de som kräver en mer utarbetad insats från pedagogerna. Speciellt inte när föräldrarna sätter ner foten ordentligt. Skolans agerande har visat mig tydligt och klart att de inte vet vad de gör och därför har behandlat oss som skit rent ut sagt. Det har också visat mig att jag kan och att jag hade rätt, rätt i att A är en underbar och fantastisk pojke som behövde pedagoger och rektorer som vill att deras verksamhet ska vara positiv och gynna alla elever. Där är han nu.

Jag har känt av på flera sätt hur min kropp har hanterat allting. Ändå fortsätter jag framåt som den kämpe jag är på gott och ont. Jag kämpar för vad som är rätt för mig. Orättvisor är svårt för mig att bara svälja, speciellt när det påverkar min egen familj. Jag har svalt alldeles för mycket ändå under åren och kanske var det därför jag till slut inte ens kunde svälja maten när vi åt middag.

Alla i familjen behöver läkas och återhämta sig. Den här situationen har förändrat oss alla fyra. Vi lever fortfarande med allting inom oss och försöker hantera konsekvenserna av de senaste 10 åren. Åren med skolan har verkligen tagit knäcken på oss som redan hade det tufft och kämpigt. Jag kan förstå att flera familjer i vår situation inte orkar mer, att de splittras och inte orkar eller kan hålla ihop. Dagliga påfrestningar river sönder de band som håller ihop och ingen orkar väva nya. Jag är väldigt glad och tacksam för att vi fortfarande har någonting som håller ihop oss.

A har gått fram och hälsat nu i efterhand på fröknar som han inte tycker om eftersom de inte har varit trevliga eller haft förståelse för hans funktionshinder. Han har gått till en skolan i 4 år som inte ställde upp på hans behov men som samtidigt tvingade honom att ställa upp på deras villkor. Nu har han bytt skola och gör det med rak rygg och ett mod hos ett lejon. Jag beundrar honom som klarar av det trots att det var ett beslut som hans  föräldrar tog. Fram tills idag har han accepterat hur mycket som helst från vuxna och på något sätt sett igenom dem med sina vackra blåa ögon. Han har absolut reagerat och sagt sitt eller visat om han tycker någonting är bra eller dåligt. Han har ändå i många fall agerat mer vuxet än vad de vuxna gjort. Han är en ljus och vis själ i en 10-årings kropp. Full av empati och klokhet och med en syn på omvärlden som är stundtals väldigt klar och mogen. Han är ett barn och det är det hans ska få vara tills han en dag har vuxit upp förhoppningsvis med en kärlek för och en trygghet i sig själv. Min son är den som fler borde efterlikna. Han är större än alla de vuxna som varit runt omkring honom. Han släpper taget och går vidare utan att glömma men han tar steget.

Om jag vågar släppa allting nu vet jag inte, jag tror inte att jag är helt redo ännu. Såren är öppna vad gäller skolan. Det tog mig flera år att gå vidare från händelsen på A:S första förskola där en pedagog gjorde honom medvetet fysiskt illa. Jag var så arg och jag mådde illa över den här personen och hur de i den lilla byn unisont slöt upp bakom händelsen. Länge kände jag en sådan frätande bitterhet mot dem alla och än idag sticker det till i bröstet fast att jag har släppt det. Inte glömt det. Gått vidare med mitt liv och familjens. Bitterheten äter bara upp mig och inte de andra som var involverade. Jag får ta hand om min bitterhet, ilska, sorg och uppgivenhet. Den behöver transformeras till kärlek, ljus och hopp. Det är inte bara skolan utan även chocken över att få ett barn med autism och allting som det har medfört.  Att jag älskar mina barn står utom tvivel, de är mina underbara lärare i livet och jag gör allt för dem. Någonstans känns det som om jag varken har haft tid eller möjlighet att hinna smälta allting under de här åren. Det är som att köra på Autobahn i 200 knyck rakt fram och hoppas på att det går bra. Hela tiden händer det saker som är utanför min kontroll och jag behöver vara blixtsnabb på att hantera dem. När ska jag och mannen hinna pausa och reflektera, andas och bara vara? Släppa allting vind för våg är inte ett logiskt val. Ger jag mig inte chansen till att verkligen se vad vi har åstadkommit och gått igenom tillsammans så blir det nästan omöjligt att släppa det och gå vidare med nya fokus.  Jag behöver acceptera att jag färdas på motorvägen för att köra vidare. Vägen kommer alltid att vara där. Jag behöver finna rastplatser där vi kan sitta en stund och njuta av vår resa, fundera på var vi har varit och se fram emot vart vi är på väg. Bagaget ska inte vara en otymplig börda som sinkar oss. Jag vill ha vackra fotoalbum för att minnas och bära med mig de erfarenheter som vi fått och varit med om.

För ca 20 år sedan sa ett medium till mig att jag alltid skulle ha fina vänner runt omkring mig. Jag blev naturligtvis glad över de orden men just då var det annat som jag fokuserade på i samtalet med henne. De senaste åren har jag tänkt mer och mer på vad hon berättade för mig. Under åren som gått sedan jag besökte henne har jag haft flera vänner i mitt liv. Några som har stannat och flera som har varit mer eller mindre viktiga men försvunnit.

Vänner är jätteviktigt för mig. Jag har alltid varit lite av en ensamvarg och har fortfarande ett stort behov av att få vara med mig själv vissa stunder. Att känna massor med människor har inte lockat mig så mycket utan hellre ett fåtal goa vänner som jag känner mig trygg med. De personer som jag kan vara mig själv med och som visar att de är en vän. En vän är för mig någon som låter mig vara den jag är med bra sidor och dåliga. Som finns där när det solen skiner och som stöttar mig när jag faller. En person som är ärlig och som kan vara rak med mig, ge mig en spark i baken men också ge mig en kram och positiv energi. En som delar vad som sker i hens liv med mig och låter mig få stötta och lyfta.

Både killar och tjejer har jag haft som vänner genom livet. På ett sätt trivs jag bättre med killar då jag uppfattar relationerna med dem som rakare, mindre tjafs och snack bakom ryggen, lite annan humor som jag kan uppskatta och över lag mer avslappnat. Idag har jag inte så många killkompisar längre men jag har väldigt fina tjejkompisar som jag värderar högt. De flesta är nog lite som jag, inte så mycket flams men ändå kvinnligt och roligt. Många vackra damer med stort hjärta, intelligens, massor av humor och inre och yttre styrka. Ett gäng kvinnokraft som alla bidrar med sin speciella bit.

Red heart tree

När jag var yngre var det svårt när en vän försvann eller vi gled ifrån varandra. Jag fokuserade mer på förlusten än på allt de fina och bra som jag hade upplevt tillsammans med den personen. Idag upplever jag det som att vi finns i varandras liv av en anledning. Vi ger till och tar av varandra och berikar bådas liv. Jag tror att vi lär oss någonting av alla relationer oavsett om de är bra eller dåliga. Vissa personer behöver vi ett tag i livet i ett speciellt kapitlet av vårt liv. När det är över så finns kanske inte längre vänskapen, man har vuxit ifrån varandra, flyttat eller blivit osams. Oavsett varför man inte längre ses så har de spelat en roll, betytt mer eller mindre och har varit viktiga trots allt. Andra vänner hänger ihop med en hela livet. Man växer och utvecklas, går över höga berg och ner i djupa dalar tillsammans och får ett starkt band som håller en samman. Några av de vännerna är sådana som jag kanske inte har så tät kontakt med men när vi ses så fortsätter vi där vi avslutade förra gången, precis som om tiden stått stilla. Fantastiskt!

Jag gör vad som helst för mina vänner, för dem som visar att de vill ha mig i sitt liv och som visar att de finns där för mig. Jag har inga krav på mina vänner, det kvittar hur de ser ut eller vad de gör.  Att kunna ta en fika, slänga iväg ett meddelande på FB, ge en kram, gå en runda, dricka en massa vin och ha roligt, sitta och prata om allt mellan himmel och jord…..det behöver inte vara så stora saker. Det är ledsamt de gånger som jag inser att den som jag ansåg vara min vän inte är det. Det har hänt och kommer troligen att hända igen. Å andra sidan är det fantastiskt när jag upptäcker att det finns personer i bakgrunden som kliver fram, står upp och är en verklig vän.

Jag har lärt mig och jag bli bättre på att inte lägga ner energi på dem som inte vill mig väl, som vill utnyttja mig av någon anledning, som trycker ner mig eller inte respekterar mig. De som är energitjuvar. Dem vill jag inte ha nära mig. Jag är rädd om min energi, det lilla som jag har och den ska läggas på bra saker och fina människor. Framför allt ska den läggas på mig och på mina familj. Att gå ifrån en vänskapsrelation som inte är bra för mig är enklare idag än det var tidigare. Jag ser fördelarna och vad som är viktigast och det handlar om att älska och respektera mig själv. När jag var yngre ville jag bli omtyckt till nästan vilket pris som helst, jag såg oftast inte mitt eget värde. Inte för att jag ville vara bland de populära tjejerna i skolan, det har inte varit något mål utan bara att få ha en eller ett par trygga, roliga och äkta vänner som ville hänga med mig. Jag vill se det goda i människan och har också fått mig några knäppar på näsan av att jag varit naiv eller godtrogen ett par gånger. Fast jag ser hellre det som är bra i en person än att förvänta mig att bli sviken och besviken från första början.

Jag uppskattar absolut de bekanta som jag inte är så nära men som jag ändå umgås med. Alla positiva relationer ger någonting, allt behöver inte vara så djupt. Däremot tror jag att jag som person inte orkar med att ha många ytliga bekanta som jag ska engagera mig i. Jag förväntar mig inte att alla ska tycka om mig och det är numera helt ok. Så länge man kan visa respekt för sin medmänniska så är det fullt tillräckligt många gånger.

Vissa perioder har jag varit ganska ensam. Som när det har tagit slut i en relation och jag stått utan man men också utan vänner. De gånger som vännerna egentligen varit hans mer än mina. Även när jag har flyttat utomlands och hem igen har jag många gånger stått ensam utan vänner eller så är de inte i närheten. Jag har lyckats finna nya underbara personer som blivit mina vänner varje gång. Detta har gjort mig mer trygg i att jag kan hitta nya vänskapsrelationer oavsett vad som händer i livet.  Att träffa nya människor har blivit lättare för mig efter alla år och turer och det är så enkelt att sända ut ett leende. Som äldre upplever jag dock att det inte finns lika många självklara ställen att möta och träffa nya bekantskaper. På det sättet är det svårare. Jag upplever också att det är knepigare att få komma in i etablerade kompisgäng nuförtiden. Det är som att det inte finns plats för fler eller att man helt enkelt inte är intresserad av nya människor. Ännu svårare är det om ens barn inte är aktivt i någon förening eller aktivitet utanför skolan som i vårt fall.

Att bo utomlands i olika länder har gett mig en insikt om att vi är olika men ändå lika. Alla vill bli omtyckta och tycka om någon och tillhöra ett “vi”, inte bara i en kärleksrelation utan även i ett större sammanhang. Det spelar ingen roll vilken kultur eller religion man har för vänner är viktiga över hela jorden. Däremot så har det varit olika lätt att skaffa mig vänner eftersom förutsättningarna har skiftat. Det är enormt berikande att få ha fått vänner från olika delar av världen och det är någonting som jag alltid bär med mig i hjärtat.

I den livssituation som jag befinner mig i idag är det några vänner som har kommit att betyda oerhört mycket för mig. De har blivit lite som vår familj istället för den som borde ha varit där. De har funnits där för både skratt och gråt. De sveper inte in någonting utan är ärliga, de har lyssnat på mig på riktigt, de vill hjälpa och stötta på de sätt som de kan och har förmåga till att göra. Vi kan prata om allt och vi kan skratta. Skratta åt oss själva eller åt eländet eller bara för att det är så mycket roligare att skratta än att gråta. Just nu orkar jag inte höra av mig så ofta till alla fantastiska personer som finns runt om mig men de finns hos mig ändå i mina tankar och i mitt hjärta. Jag hoppas att de känner att jag ger tillbaka, jag ger vad jag förmår just nu och hoppas att de vet att jag kommer att vara där för dem vad som är sker. Jag är väldigt tacksam för alla vänner som jag har haft och fått äran att umgås med och alla de som jag har i mitt liv idag. Älskade vänner.

Alla råd om hur man minskar stressen som jag har läst och hört är ofta bra och tänkvärda. De förutsätter ofta att stressen ligger på arbetsplatsen och/eller att man bokar upp sig alldeles för mycket samt vill vara perfekt. Det ser jag hos många fina människor i min omgivning och rent generellt tror jag att vi alla behöver lätta på våra krav som vi har på oss själva. Det normala är väl att vara onormal, vi är ju människor och har alla lite skav och bucklor här och där. Styrkor och svagheter vilket gör oss mänskliga och fantastiska.

I mitt fall ligger stressen på flera håll men mycket har varit relaterat till autismen. Det tog nästan 7 år innan han fick sin diagnos. Det är 7 år av ovisshet, av att inte ge upp trots läkare och psykologer som säger att det inte är fel (eller att det är vi föräldrar som är felet). En lång tid att ifrågasätta sig själv som förälder och känna sig maktlös, förtvivlad och trött. En diagnos löser inga problem, de kvarstår. Kampen för en fungerande skola, oändligt antal möten, lära sig om autism och lagar och rättigheter, andras inställningar till autism och hur den ska hanteras, ständiga anpassningar som berör hela familjen, utbrott verbalt och fysiskt, missförstånd och kommunikationssvårigheter, rymningar, sociala begränsningar, alltid vara redo för nästa situation, behöva hjälpa till med saker som jämnåriga klarar m.m…..listan är jättelång.

Jag tycker om och fastnade för: It’s not about waiting for the storm to pass, it’s about learning how to dance inte the rain. Vår storm i familjen kommer inte att försvinna, den är konstant. Jag vill lära mig att dansa i regnet för det är den enda positiva lösningen. Hur gör jag det då? Jo genom att hoppa i vattenpölar! Dels för att jag tror på små förändringar som blir fler och fler. Dels för att det är väldigt roligt att hoppa i vattenpölar. Jag behöver ha mer roligt i livet! Insåg att mycket är varken roligt, positivt eller energigivande utan precis tvärt om och det är inte hållbart. Till viss del handlar det om inställning och prioritering. Vad är egentligen viktigt? Hur reagerar jag på saker som sker? Hur mycket kontakt har jag med mig själv? Hur mäktar jag med livet som autismförälder?

När jag var barn älskade jag att rida, jag dansade, lyssnade på musik och sjöng, jag ritade och målade hela tiden, skrev berättelser och dagböcker, läste mycket och gjorde yogaövningar utan att veta att de var just det. Idag gör jag ingenting av allt det där fast att det fortfarande bereder mig stor glädje. Livet går ut på att hålla näsan ovanför vattenytan och då finns ingen energi till att dansa, öronen orkar inte med musik och ridningen har känts alltför avlägsen.

Vad jag har gjort är att gå på yoga och det vill jag fortsätta med. Hemma blir det inte av så en kurs har betytt mycket för mig. Det har gjort mig mer medveten om min andning och att jag kan få ner stressen på det sättet och att jag faktiskt behöver andas ordentligt. Min kost blir mer och mer vegetarisk igen, min kropp vill ha det så. Jag började göra smoothiebowls för att få i mig mer näringstät mat. Kände att jag behövde ge kroppen extra näring som inte är i tablettform. Visst blir jag sjuk ändå, stress är förödande för immunsystemet men jag tror att utan mina smoothies hade läget varit ännu värre. Dessutom tycker jag det är roligt att mixa ihop allt möjligt. Valpen skaffade vi oss i somras och hon skänker glädje och kärlek till hela familjen. Det är underbart att se mina barn pussa, krama och busa med henne vilket ger mig glädje. Jag har fått sovmedicin som jag tar ibland för att få tillbaka en regelbunden sömn. Jag har börjat skriva här. Jag lyfter blicken och tittar på himlen och runt omkring mig, försöker vara medveten om nuet. Min inställning är överlag positiv och jag försöker få in humor i vardagen så mycket jag kan. Att se glaset som halvfullt är klyschigt men faktiskt så gör det skillnad har jag upptäckt.

Att vara mamma till ett barn med autism är banne mig ingen lek. Det utmanar mig dagligen som person och förälder. Det är en gåva och en storm utan dess like. Där behöver jag fortfarande få fler verktyg för att minska stressen. Min son har många fantastiska sidor av sin personlighet. Han är smart, omtänksam och klok. Autism är inte hela han utan en del av hans personlighet. Han ser världen på helt andra sätt vilket ger mitt liv en ny dimension. Det låter ju underbart men det är svårt att hantera i vardagen många gånger. Inga råd om stresshantering går att applicera på en sådan situation och därför behöver jag hitta mina vattenpölar själv för att så småningom kunna dansa i regnet.

…det kan man tydligen inte vara enligt flera läkare som jag har träffat och Försäkringskassan är inte heller helt med på det. Varför är det fullt acceptabelt att bli utbränd på jobbet men inte hemma när jag berättar om min situation? Ja jag har det stressigt på mitt arbete och visst har även den situationen påverkat min utmattning. Största delen ligger ändå på det faktum att jag har ett barn med autism och adhd, att jag har kämpat på i många år innan diagnosen, att det faktiskt är väldigt påfrestande att vara en npf-förälder och dessutom lägga ner massor av energi på allt som rör den situationen. Hur kan det vara oviktigt eller inte relevant? Hur kan man bli utbränd på jobbet av en stressig situation, krav eller många övertidstimmar och det är allmänt accepterat men jag som npf-förälder arbetar mina timmar på mitt vanliga jobb för att sedan åka hem och fortsätta på mitt andra “arbete” och det inte är kvalificerat som en anledning till utmattning?

Skillnaden är att det handlar om mina egna barn och inte någon annans produkt eller omsättning. Jag kan inte välja bort eller arbeta färre timmar hemma men den som är utbränd av sitt jobb har faktiskt andra val. Många kan relatera till en stressig och påfrestande situation på sin arbetsplats och kanske är det också det som påverkar hur man ser på utmattning och en upplevelse av att inte kunna hantera mera. Att allt bara faller runt omkring en.

Att få en vecka i taget av läkaren är väldigt stressande för mig. Hinner jag bli bättre på de här 7 dagarna? Utvilad och redo att ta mig an allting igen? Varje vecka måste jag gå igenom samma procedur igen, förklara allting på nytt, berätta och få läkaren att förstå hur jag mår och varför. Övertyga hen om att man faktiskt kan bli utsliten av hur förhållandena är hemma och allt som har med det att göra och inte bara av mitt arbete. De fokuserar på jobbet varje gång, som om det andra inte finns. “Kan du inte jobba lite mer?” “Du vet att F-kassan är stränga och vill att man ska jobba och visa att man klarar av det.” “Att vila hjälper inte, du måste stressa ner och göra övningar för att slippa spänningen”. “Livet är inte snällt mot någon”. “Du vet väl om att stress är ett livsstilsval?”. Det är frustrerande och tröttande och ledsamt att behöva mötas av det här varje vecka. Jag går dit med fokus på att jag känner mig själv och min kropp trots att jag inte har lyssnat på den. Jag försöker vara positiv för att varken bryta samman eller explodera av ilska när jag möter motstånd blandat med lite kunskap och förståelse för vad jag går igenom och upplever.

Mina symptom är samma som för dem som har bränt ut sig i arbetslivet. Varför är det så svårt att ta mig på allvar när jag räknar upp det ena efter det andra? Det går att pricka av en punkt efter den andra men ändå ifrågasätts jag varenda gång. Det är inte så att jag kommer uppsnofsad, sminkad och fräsch till läkaren utan jag är glad att jag kommer med kläder på i rätt tid. Missförstå mig inte, jag är glad över att jag lever i ett land där jag har möjligheten att ta hand om mig när allting faller. Jag vill bara slippa kämpa för att bli trodd och tagen på allvar när jag blir utmattad hemma och inte bara av min jobbsituation.

Jag vill må bra! Jag vill känna mig glad och pigg, full av energi och positiva känslor och tankar. Tålamod till tusen, ork som en elefant och känna mig lätt som en fjäder i kropp och själ. Grundad i jorden på två stadiga fötter med siktet inställt på en bra framtid. För att komma dit behöver jag mötas av att de vill lyssna på mig och vad jag har att berätta för dem och att den trånga synen på utmattning blir bredare så att vi som redan kämpar inte behöver kämpa oss sjukare och tröttare av oro över att inte hinna må bättre i tid. Jag jobbar med mig själv och med min situation varje dag, varje minut och det är ingenting som jag kan ändra på genom att knäppa med fingrarna eller trolla med knäna. Det tar tid och det ska ta tid för att kunna göras ordentligt. Det är inte bara en yttre process utan även en inre resa som sker. Hand i hand ska de följas åt och jag är mitt uppe i att få rätsida på vad som behöver justeras, behållas, lämnas bakom mig eller ta till mig. Jag tror att det är ungefär samma sak för alla som blir utmattade, oavsett anledning. Har man kraschat så har man och man behöver få ta sig upp utan att ha piskan i nacken. Jag kommer att lyckas, jag vet det och är inställd på det.