Alla råd om hur man minskar stressen som jag har läst och hört är ofta bra och tänkvärda. De förutsätter ofta att stressen ligger på arbetsplatsen och/eller att man bokar upp sig alldeles för mycket samt vill vara perfekt. Det ser jag hos många fina människor i min omgivning och rent generellt tror jag att vi alla behöver lätta på våra krav som vi har på oss själva. Det normala är väl att vara onormal, vi är ju människor och har alla lite skav och bucklor här och där. Styrkor och svagheter vilket gör oss mänskliga och fantastiska.
I mitt fall ligger stressen på flera håll men mycket har varit relaterat till autismen. Det tog nästan 7 år innan han fick sin diagnos. Det är 7 år av ovisshet, av att inte ge upp trots läkare och psykologer som säger att det inte är fel (eller att det är vi föräldrar som är felet). En lång tid att ifrågasätta sig själv som förälder och känna sig maktlös, förtvivlad och trött. En diagnos löser inga problem, de kvarstår. Kampen för en fungerande skola, oändligt antal möten, lära sig om autism och lagar och rättigheter, andras inställningar till autism och hur den ska hanteras, ständiga anpassningar som berör hela familjen, utbrott verbalt och fysiskt, missförstånd och kommunikationssvårigheter, rymningar, sociala begränsningar, alltid vara redo för nästa situation, behöva hjälpa till med saker som jämnåriga klarar m.m…..listan är jättelång.
Jag tycker om och fastnade för: It’s not about waiting for the storm to pass, it’s about learning how to dance inte the rain. Vår storm i familjen kommer inte att försvinna, den är konstant. Jag vill lära mig att dansa i regnet för det är den enda positiva lösningen. Hur gör jag det då? Jo genom att hoppa i vattenpölar! Dels för att jag tror på små förändringar som blir fler och fler. Dels för att det är väldigt roligt att hoppa i vattenpölar. Jag behöver ha mer roligt i livet! Insåg att mycket är varken roligt, positivt eller energigivande utan precis tvärt om och det är inte hållbart. Till viss del handlar det om inställning och prioritering. Vad är egentligen viktigt? Hur reagerar jag på saker som sker? Hur mycket kontakt har jag med mig själv? Hur mäktar jag med livet som autismförälder?
När jag var barn älskade jag att rida, jag dansade, lyssnade på musik och sjöng, jag ritade och målade hela tiden, skrev berättelser och dagböcker, läste mycket och gjorde yogaövningar utan att veta att de var just det. Idag gör jag ingenting av allt det där fast att det fortfarande bereder mig stor glädje. Livet går ut på att hålla näsan ovanför vattenytan och då finns ingen energi till att dansa, öronen orkar inte med musik och ridningen har känts alltför avlägsen.
Vad jag har gjort är att gå på yoga och det vill jag fortsätta med. Hemma blir det inte av så en kurs har betytt mycket för mig. Det har gjort mig mer medveten om min andning och att jag kan få ner stressen på det sättet och att jag faktiskt behöver andas ordentligt. Min kost blir mer och mer vegetarisk igen, min kropp vill ha det så. Jag började göra smoothiebowls för att få i mig mer näringstät mat. Kände att jag behövde ge kroppen extra näring som inte är i tablettform. Visst blir jag sjuk ändå, stress är förödande för immunsystemet men jag tror att utan mina smoothies hade läget varit ännu värre. Dessutom tycker jag det är roligt att mixa ihop allt möjligt. Valpen skaffade vi oss i somras och hon skänker glädje och kärlek till hela familjen. Det är underbart att se mina barn pussa, krama och busa med henne vilket ger mig glädje. Jag har fått sovmedicin som jag tar ibland för att få tillbaka en regelbunden sömn. Jag har börjat skriva här. Jag lyfter blicken och tittar på himlen och runt omkring mig, försöker vara medveten om nuet. Min inställning är överlag positiv och jag försöker få in humor i vardagen så mycket jag kan. Att se glaset som halvfullt är klyschigt men faktiskt så gör det skillnad har jag upptäckt.
Att vara mamma till ett barn med autism är banne mig ingen lek. Det utmanar mig dagligen som person och förälder. Det är en gåva och en storm utan dess like. Där behöver jag fortfarande få fler verktyg för att minska stressen. Min son har många fantastiska sidor av sin personlighet. Han är smart, omtänksam och klok. Autism är inte hela han utan en del av hans personlighet. Han ser världen på helt andra sätt vilket ger mitt liv en ny dimension. Det låter ju underbart men det är svårt att hantera i vardagen många gånger. Inga råd om stresshantering går att applicera på en sådan situation och därför behöver jag hitta mina vattenpölar själv för att så småningom kunna dansa i regnet.
