Skilja på hot om att ta livet av sig och att faktiskt vilja göra det.

6

Jag har skrivit om hur vårt barn stundtals hotar med att ta sitt liv. Jag har även skrivit om att han inte ville leva när han gick på sin gamla skola. Det ena beskrivet med lättare ord och det andra med tyngre. Kanske ter det sig lite konstigt att jag reagerar så olika på en situation som utåt sett kan verka vara samma. Men de är inte samma och jag ska förklara hur jag ser på det.

Först vill jag säga att jag aldrig tar lätt på A:s hot om att ta sitt eget liv. Hur kan jag göra det? Jag är hans mamma och jag älskar honom över allt annat. Det är enbart hemskt att se sitt barn med en kniv eller höra honom säga att han ska gå ut framför en bil. Det är en isande skräck när han utom sig av sorg inte orkar med livet längre. De är däremot situationer som jag behöver hantera när de uppstår.

I affekt är det fullt möjligt att A kan ta till hot om att ta sitt liv. Då kan han inte hantera den situation som har uppstått vilket får till följd att han agerar utåt med full kraft. Han kan inte styra det utan det blir snarare ett uttryck för den storm som han befinner sig i. Därmed inte sagt att han inte kan agera på det och faktiskt försöka skada sig på ett eller annat sätt. Det har skett och därmed är jag vaksam och iakttagande hela tiden och minimerar risken för att någonting ska hända som inte får hända. I affekten blir det ett visuellt hjälpmedel för honom, vi kan se och kan kan uttrycka hur upprörd han är.

När han gick på sin gamla skola mådde han fruktansvärt dåligt. A blev deprimerad av hur hans skolsituation såg ut och han tappade hoppet och livslusten. Till slut såg han ingen mening med att leva, allting var svart och jobbigt och outhärdligt. I den situationen tog jag hans ord på fullaste allvar. Jag blev jätterädd och så fruktansvärt ledsen över att min då 8-årige son kände på det här viset. En fruktansvärd sak att uppleva både för honom och för oss föräldrar. Hans lillebror som hörde A:s förtvivlade gråt och ord om att inte vilja leva längre blev rädd och orolig. När mitt lilla barn uttryckte en sådan själslig plåga och jag visste hur det såg ut för honom och varför, var det bara att se till att söka hjälp. Omedelbart.

Då uppenbarade sig en annan del av verklighet för mig. Jag ringde till BUP som hänvisade till HAB som hänvisade till BUP som åter igen hänvisade till HAB. Att bli bollad fram och tillbaka var helt enligt regelboken, eller kanske inte boken utan så som de hanterade situationer som vår enligt en rar sköterska på BUP. Hon förstod mig när jag höll på att gå i taket av oro och frustration över att inte få hjälp. Till slut satte jag ner foten mer än bestämt när jag talade med HAB eftersom de känt oss längst. Nu ser ni till att hjälpa oss och A för det här är allvarligt! Ni får prata med BUP och komma överens, jag skiter i vem som tar det men NÅGON SKA göra det!! Och så blev det. BUP tog det inte eftersom A än så länge inte hade skadat sig fysiskt (!). Därmed fick HAB ta det.

Första gången vi gjorde det här var på sommaren när A släppte allt och kunde tillåta allt att komma upp till ytan i fred och i säkerhet hemma. Andra gången var en bit in på 3:an, på höstterminen. Situationen hade då blivit fruktansvärt dålig för A. Han hade placerats helt ensam i ett rum och gick inte ut ens på rasterna. Då kom det tillbaka och jag fick åter igen bli bollad hit och dit med samma slutresultat. Det är inte klokt att man som förälder till ett barn som hotar med att ta sitt liv ska behöva genomgå en sådan sak! Att få kommentaren “återkom om han skär sig eller på annat sätt utsätter sig för livsfara” från BUP var helt från vettet! Skulle jag sitta och vänta på att A skulle försöka att ta sitt liv?? Hur realistiskt är det?! Inte alls i mina ögon. Jag arbetar förebyggande, det känns helt klart vettigare och säkrare.

A fick medicin den där sommaren. För mig är det inte lätt att ta emot och ge serotonin-preparat till min lille son men i den stunden fanns ingen annan utväg eller lösning. Medicin och samtal, uppföljningar samt en benhård kamp mot rektorerna på skolan blev delar av hur vi tacklade situationen. Jag vet inte om A hade behövt få den sortens medicin om skolan hade fungerat och varit positiv och bra från första början. Det spelar ju ingen roll. Nu var det såhär och det var den situationen som vi agerade utefter.

Summa summarum är att för mig är det olika situationer som kräver olika agerande från min sida. Att skrika i affekt och hålla i en kniv för att känslorna går bärsärk eller vara deprimerad och inte ha livslust eller inte kunna se en annan lösning är olika saker. De är jobbiga båda två men på skilda sätt.

Var rädda om varandra. Kram, Sara

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

6 kommentarer

  1. Annette Hansen den

    Fruktansvärt att ha ett barn som det gör så ont på, har en väninna som har en dotter på 24, med Asperger, ADHD och autism samt missbruksproblem, så jag förstår din smärta, jag hoppas ni får rätt hjälp framöver ❤

    • dansairegnet den

      Hej Anette,
      vi får hjälp och får vi inte det så kör jag på tills vi har fått det.
      Skolan är väldigt bra numera och vi jobbar på att förbättra A:s självkänsla. <3
      Kram

  2. Stefan Thulin den

    Jag förstår hur frustrerande det måste vara när det gäller ens egna barn, har själv haft mina problem sen jag gick i väggen 04 . Det pendlar fram o bakåt hela tiden går på en del olika mediciner, sen får man ett bakslag o då får man inte komma tillbaka för de anser man är färdigbehandlad,,,,,kan man bli det någonsin ,, ja man måste vara stark för att vara sjuk här i landet nu,
    Hoppas det löser sig för er del,

    Stefan Thulin

    • dansairegnet den

      Hej Stefan,
      du har rätt i att man behöver ha väldigt mycket ork för att vara sjuk…. det är så bakvänt.
      Jag kommer alltid att strida och kämpa för mina barn men jag hoppas att det inte ska behövas.
      Vår situation är bättre nu vad gäller skolan. Det är en enorm lättnad!
      Var rädd om dig

  3. Marie den

    Styrkekram till dig❤️

    • dansairegnet den

      Tack snälla! <3

Lämna en tanke