Vi är många många många som har haft eller har ätstörningar och en förvrängd kroppsuppfattning. När kontrollbehovet tar över och maten och kroppen blir vårt sätt att hantera livet och det mörker och kaos som vi upplever inom oss.

Idag mår jag bra, riktigt bra vad gäller mig själv, mitt liv och min kropp. Vägen dit har varit lång och processen har nästan tagit livet av mig. Det är många djup och olika nivåer av medvetande för att nå platsen som jag befinner mig på idag. Jag är innerligt och oerhört tacksam, stolt och glad över att jag tagit mig hit och fått en ny syn på i stort sett allting!

Jag har haft flera år av matmissbruk där jag var både anorektisk och bulimisk. År där jag misshandlade mig själv fysiskt, psykiskt och emotionellt genom självsvält, överdriven träning, kräkningar och laxermedel. År före och efter missbruket hade jag ätstörningar på olika sätt och skev självbild. Ätstörningar som involverar otaliga dieter eller en tröst av socker och fett. En uppfattning om att det spelar roll hur jag ser ut och en tro på att mitt värde låg i mitt utseende, i att prestera och vara duktig. Där jag påverkades av andras åsikter om hur man skulle se ut och äta.

Ätstörningar är komplicerade. Du behöver äta bra för att må bra och för att leva. Punkt. Du kan inte sluta äta (andra beroenden slutar man med, ex alkohol, spel, cigaretter, droger) utan du behöver förhålla dig till maten så länge du lever. Å andra sidan blir det ett sätt att möta sig själv Om och När man vill ta sig ur det. Det är banne mig inte lätt, det tar lång tid men det är värt det och framför allt – det går!

Jag har ofta hört och även sagt själv att man är en nykter matmissbrukare och att man aldrig riktigt kommer ur det. För mig är det inte längre en hel sanning. Jag är ur det och med det menar jag att jag inte längre har tankar som triggas av olika sorters mat, utseende, prestation, överdriven syn på nyttigt eller på träning. Det har tagit mig nästan hela livet att nå fram till den punkten där jag funnit mig själv, är hel i mig själv, älskar mig själv både som kropp och själ och ser mat som liv och hälsa.

Min ätstörning började tidigt, redan på lågstadiet tänkte jag på mat och på hur jag såg ut och att jag inte såg rätt ut. Mat, dieter och utseende diskuterades hemma och med tiden blev det mer och mer även i samhället. På 80-talet var det pinnsmalt och gympatights överallt, stort hår och smal midja. För min del kom jag på hur snabbt jag kunde gå ner runt julen i 9:an efter att jag hade haft en mindre kollaps under några dagar. Det startade en idé och längre fram på vårterminen så bestämde jag mig bara en dag för att jag skulle banta och blir smal (-are) och gjorde så. Vips så hade jag gått ner mycket väldigt fort och det triggade igång allting.

Jag mådde dåligt inombords redan före bantningen startade, kände mig dum, fet, ful, obetydlig, korkad, misslyckad, meningslös, ensam … ja det mesta som är negativt. Mitt liv var delvis kaotiskt med föräldrar som skilt sig och som inte heller mådde bra. I början fick jag en styrka i att känna makt över mig själv, över att styra och sköta mig själv. Flera kommenterade och tyckte att jag såg bra ut vilket peppar en trasig 16-åring. Samtidigt var de andra kompisar som började reagera. Mina föräldrar sa ingenting förrän en dag när jag kom ner i köket och pyjamasen hängde alldeles för löst.

Från den dagen som jag drog ner på maten gick allt så fort och livet blev aldrig mer sig likt. Jag levde som frusen och ständigt pressande anorektiker i några år för att sedan bli en bulimker med kramp i hals och rygg. Ständiga tankar på mat och på utseende under dessa år. På att lura andra och på att lura mig själv. Dölja, ljuga, smussla, tänka ut, manipulera, kalkylera, planera, spana samtidigt som jag hatade mig själv för precis allting. För den jag var, för vad jag gjorde, för att jag inte kunde vara som andra eller se ut som andra. Ständig ångest, panik, skam, äckel, hat, sorg, förtvivlan….. livet var ett helvete.

Min pappa hade sökt psykologhjälp för mig som jag påbörjade inom det privata och via BUP hade vi några samtal i samband med den påtvingade och rätt förnedrande i stort sett nakna invägningen som skedde med jämna mellanrum. Samtalen hjälpte inte för min del. De tog mig inte vidare, de lyfte mig inte, de gav inga insikter eller stöttade mig. Däremot så har jag under senare år varit i kontakt med KBT-psykologi i samband med utbrändhet vilket har varit bra för mig personligen. Under de värsta åren var jag inlagd några gånger för mina ätstörningar. Dels blev jag tvångsinlagd men jag sökte även hjälp själv på en sluten avdelning, fick platsen men tackade nej. Jag hade funnit ett alternativ som visade sig vara precis rätt för mig och det var att börja med meditationen och utveckla den.

Jag behövde bli sedd och lyssnad på eftersom jag varken såg eller lyssnade till mig själv och upplevde att ingen annan runt omkring mig gjorde det heller. Jag misshandlade mig själv till den grad att jag stundtals inte ville eller orkade leva längre. Maten är inte problemet egentligen, det är endast ett uttryck för att vi inte är i fas med oss själva, att vi inte känner oss själva och inte har det självförtroendet eller den självkänsla som vi behöver. När vi inte litar på livet och tror att så mycket annat är sant och att vi ska leva upp till det. När vi skyller allting på oss själva och tar på oss skulden för allt och ingenting. När vi inte har kontakt med vår själ och vårt innersta och livet blir ett enda mörker av saker att uppfylla, glömma, gömma och hantera.

Ätstörningar ser jag överallt. Det talas om mat och dieter och utseende nonstop. Man får ångest över vad man äter, man unnar sig, man jämför och man ursäktar, man har en knackig och spänd inställning till mat och till sig själv och till den egna kroppen. Ja många gånger även till andra och deras mat och deras kroppar. Att det slår över till ett matmissbruk är inte märkligt alls för mig när vi mäter så mycket i utseende och i prestation.

Samtidigt berättar vi för andra hur fina och vackra de är och att utseendet inte spelar någon roll men hur är det med dig själv? Känner du det? Tror du på det? Accepterar du det? Dömer du dig själv beroende av hur mycket du väger och hur du ser ut? Får du skuldkänslor när du äter “fel mat”? Har du regler kring ditt ätande och hur ser du på andras mat och kroppar?

Om jag frågar dig vad du älskar hur lång tid kommer det att ta innan du nämner dig själv? Är du värd att älskas och är du värd att älskas oavsett hur du ser ut eller vad du presterar i livet? Det är sådana frågor som jag under flera år har fått ställa till mig själv. Genom att börja med meditation och ta till mig vad som hände under de stunderna så kunde jag börja öppna upp mig själv och en läkning påbörjades.

Under och efter meditationen har saker kommit upp till ytan och jag har gråtit floder, jag har skrikit rakt ut, jag har blivit förbannad men jag har också skrattat från hjärtat, känt en oerhörd kärlek och ren glädje, kunnat släppa gammal energi, ta till mig och öppnat upp och upplevt hur jag har blivit lättare. Genom åren har jag förändrat mitt sett att se och det har gett mig nya perspektiv på vad som skett: på mig själv, på min familj, på normer och regler, på livet, på kroppen och på själen. Jag har kunnat frigöra mig och följa min egen väg som ger mig styrka, ljus, kärlek och glädje.

Matmissbruket blev jag fri ifrån men ätstörningarna har gjort sig påminda genom åren på olika sett. Genom att jag har tagit åt mig när någon kritiserat mitt utseende, genom att vara för fokuserad och medveten om min mat och att få dåligt samvete för att jag äter sådant som inte är riktigt accepterat såsom godis och kakor. Jag har provat dieter för att bli smalare och därmed tro att jag skulle bli gladare och mår bättre. Jag har påverkats av partners som hånat och skrattat åt mig och känt att jag behöver se annorlunda ut. Jag har köpt sjukt många tidningar för att finna den perfekta lösningen på kroppen genom nästa diet eller träning. Jag har varit borttappad i djungeln av tips, quickfixes, nya metoder och lösningar utanför mig själv. Jag var osäker, otrygg och hade för dålig självkänsla och jag älskade inte hela mig. Tills jag vände på allting en gång för alla. När livet tog en ny riktning och jag gjorde andra val som gav mig det som jag behövde och saknade hos mig själv.

Jag lärde känna mig själv på djupet och framför allt acceptera mig själv. Det ledde till att jag så småningom kunde älska hela mig och utseendet blev inte så intressant längre. Mind-Body-Soul. Maten blev ett sätt att må bra och vägen till en sund hälsa. Jag äter fortfarande glass och godis om jag vill det men jag får ingen ångest över det. Jag har under de senaste åren inte ägt någon våg. Min kropps utseende och min vikt är absolut inte förknippat med mitt värde som människa. Jag har inget behov av att försöka kontrollera saker eller min kropp för jag har lärt mig att lyssna på den. Vi är ett team och vi jobbar på vårt samarbete varje dag. Det har tagit i stort sett hela livet innan jag kom hit.

Vad andra tycker om mig spelar ingen roll längre, jag är jag. Deras åsikter kommer inifrån dem och färgas av allt som de bär med sig och har ingenting med mig att göra. Vi kan välja att vara snälla och kärleksfulla, stöttande och omtänksamma eller så är vi tvärtom vilket också är ett val. Livet är ingen tävling och det är absolut ingen tävling i hur vi ser ut. Ditt värde som människa ligger inte i kilona.

Vi går omkring och är rädda hela tiden att inte duga. Vi gömmer sorgen, osäkerheten, ilskan, frustrationen, skammen men också allt bra och vackert som finns där inom oss. De sakerna som är unika för oss och som får oss att känna djup inre glädje, att vi är ett med oss själva när vi lyssnar inåt och tillåter själen att berätta.

Är vi rädda för att lära känna oss själva? Det var väldigt mycket lättare för mig att hantera maten än att hantera känslorna och livet som jag upplevde. Att fokusera på ytan och göra någonting åt det i tron och med förhoppning att äntligen må bra och att livet skulle bli bättre. Jag hade inga andra redskap att tillgå och jag förstod inte själv vad jag behövde eller var jag befann mig. Inte heller konsekvenserna av det förutom att jag skulle bli smal om jag slutade att äta och att det senare dövade ångest och panik att hetsäta.

Jag mådde skit när jag vägde 40 kg och jag mådde skit när jag vägde betydligt mer. Skit i relation till mig själv, till vem jag var, till mitt värde som människa, till meningen med mitt liv och med mig själv. Vikten här är irrelevant. Man behöver nå in till sig själv för att må bra. Egentligen är det inte någonting konstigt med det men ändå så snurrar vi på i den här ytliga cirkusen. Lösningen på matmissbruk eller ätstörningar är säkert olika för olika personer. För mig handlade det om att förstå min historia, förlåta, släppa taget, våga leva och lära känna mig själv. Att förstå att det inte sitter i utseende eller i prestation utan i vem jag är inombords.

Den sista biten handlade om att förstå och känna mitt värde som människa. Att det inte bara är en filosofisk tanke eller ett fint uttryck utan att det verkligen är förankrat i hela mig. Att jag är värd att må bra. Att min sanning är värd någonting. Att mitt liv också räknas. Att jag duger precis som jag är. Att jag är värd att leva. Att jag är värd att älskas.

Var rädda om varandra, var rädd om dig själv! Sök hjälp och stöd om du behöver det. Livet är en fantastisk upplevelse när man låter sig själv leva och släpper in ljus och kärlek. Du är värd att må bra! Namaste, Sara