Det gör ont, det gör jädrigt ont mellan varven. Hjärtat smärtar och min kropp spänner sig och ångesten kommer smygande på mig vid tanken på vad som skett. Varenda dag blir jag påmind om traumat med skolan. Jo det är ett trauma. Det har förstört så våldsamt mycket för oss i vår familj. Idag på morgonen mötte jag en av A:s pedagoger som han hade haft och som frågade viskandes i korridoren hur det var med pojken? Som om mitt barn är någonting som man inte pratar högt om på skolan. Så är det möjligtvis också och det får mig bara att bli jätteledsen. Jag blev glad för att hen frågade, det är en enda av alla A:s pedagoger som har frågat mig om hur A har det på sin nya skola. EN person av alla pedagogerna, skolpsykolog, rektorer m.fl. Säger en hel del om hur de fungerar och vad vi genomlidit. Jag gick hem och skrev ett mejl till dem alla och satte Återkoppling som rubrik. A har det så mycket bättre nu på sin nya skola, han har det så som det borde vara.

Personen som frågade sa även att det som varit har varit och visst stämmer det. Jag är inte där ännu. För mig är det fortfarande aktuellt och bränner i mig. Varenda dag blir jag påmind om allt hemskt och jobbigt som vi har gått igenom på skolan och hur de har svikit mitt barn på alla sätt möjliga. Lillebror går på samma skola men med nya pedagoger. För hans skull försöker jag hålla uppe humöret och vara positiv. Han förtjänar det bästa han med och en skolstart som är bra och rolig. Naturligtvis har han påverkats av allt som skett i familjen vad gäller vår kamp för storebror. Det går inte att undvika när det är så infekterat och sprider sig i hemmet. När alla mår väldigt dåligt och försöker överleva i desperation, sorg, förtvivlan och ilska. Hur ska inte då den yngste bli påverkad? Så otroligt mycket dåligt samvete som jag han haft för att E får hänga på. Jag hoppas han kan se den kärlek och det hopp som vi visar, att man aldrig ska ge upp och att han är värdefull för oss precis som den fantastiske lille pojke han är.

Att se sitt barn må dåligt och att vi alla blev behandlade som värdelösa idioter i så många år går inte att avfärda. Jag tror inte ens att det är nyttigt för kropp och själ. Jag kan inte låtsas som att det inte har hänt eller att jag inte varit och fortfarande är påverkad. Däremot är min intention att gå igenom det och lägga det bakom mig. Vår kamp kommer jag aldrig att glömma, den har rivit stora hål i min själ och min kropp har tagit stryk som om vi vore på ett slagfält mitt under ett brinnande krig. Vad jag vill göra för mig själv och för min familj är att försöka finna det positiva som vuxit ur vår upplevelse. Det är en total nödvändighet för att kunna gå vidare och lämna det andra bakom mig som en viktig och jobbig del i livet för mig och min familj.

Min sorg är fortfarande tung och jag har inte skrikit ut den fullt ännu. Den stora känslan av svek mot mitt barn och det ofattbara att vuxna kan behandla ett barn på det här iskalla och empatilösa sättet är knäckande för mig. Jag har svårt att acceptera att de ville behandla honom som om han inte var värd någonting, som om han inte spelade så stor roll utan bara var besvärlig och jobbig. Deras avsaknad av kompetens och förståelse la de enbart på mitt lilla barn och gav honom skulden. Skulden för deras litenhet och deras stora brister. Vi har inte en enda gång fått ett “Förlåt” eller “Vi ber om ursäkt”. Inte heller har vi fått höra “Vi gjorde fel” eller “Vi skulle ha gjort annorlunda”. Jag har inget förtroende och saknar helt respekt för i stort sett alla som var involverade i den här processen. De borde inte få arbeta på en skola, inte när de gör skillnad på barn och barn. De lätta barnen går bra men inte de som kräver en mer utarbetad insats från pedagogerna. Speciellt inte när föräldrarna sätter ner foten ordentligt. Skolans agerande har visat mig tydligt och klart att de inte vet vad de gör och därför har behandlat oss som skit rent ut sagt. Det har också visat mig att jag kan och att jag hade rätt, rätt i att A är en underbar och fantastisk pojke som behövde pedagoger och rektorer som vill att deras verksamhet ska vara positiv och gynna alla elever. Där är han nu.

Jag har känt av på flera sätt hur min kropp har hanterat allting. Ändå fortsätter jag framåt som den kämpe jag är på gott och ont. Jag kämpar för vad som är rätt för mig. Orättvisor är svårt för mig att bara svälja, speciellt när det påverkar min egen familj. Jag har svalt alldeles för mycket ändå under åren och kanske var det därför jag till slut inte ens kunde svälja maten när vi åt middag.

Alla i familjen behöver läkas och återhämta sig. Den här situationen har förändrat oss alla fyra. Vi lever fortfarande med allting inom oss och försöker hantera konsekvenserna av de senaste 10 åren. Åren med skolan har verkligen tagit knäcken på oss som redan hade det tufft och kämpigt. Jag kan förstå att flera familjer i vår situation inte orkar mer, att de splittras och inte orkar eller kan hålla ihop. Dagliga påfrestningar river sönder de band som håller ihop och ingen orkar väva nya. Jag är väldigt glad och tacksam för att vi fortfarande har någonting som håller ihop oss.

A har gått fram och hälsat nu i efterhand på fröknar som han inte tycker om eftersom de inte har varit trevliga eller haft förståelse för hans funktionshinder. Han har gått till en skolan i 4 år som inte ställde upp på hans behov men som samtidigt tvingade honom att ställa upp på deras villkor. Nu har han bytt skola och gör det med rak rygg och ett mod hos ett lejon. Jag beundrar honom som klarar av det trots att det var ett beslut som hans  föräldrar tog. Fram tills idag har han accepterat hur mycket som helst från vuxna och på något sätt sett igenom dem med sina vackra blåa ögon. Han har absolut reagerat och sagt sitt eller visat om han tycker någonting är bra eller dåligt. Han har ändå i många fall agerat mer vuxet än vad de vuxna gjort. Han är en ljus och vis själ i en 10-årings kropp. Full av empati och klokhet och med en syn på omvärlden som är stundtals väldigt klar och mogen. Han är ett barn och det är det hans ska få vara tills han en dag har vuxit upp förhoppningsvis med en kärlek för och en trygghet i sig själv. Min son är den som fler borde efterlikna. Han är större än alla de vuxna som varit runt omkring honom. Han släpper taget och går vidare utan att glömma men han tar steget.

Om jag vågar släppa allting nu vet jag inte, jag tror inte att jag är helt redo ännu. Såren är öppna vad gäller skolan. Det tog mig flera år att gå vidare från händelsen på A:S första förskola där en pedagog gjorde honom medvetet fysiskt illa. Jag var så arg och jag mådde illa över den här personen och hur de i den lilla byn unisont slöt upp bakom händelsen. Länge kände jag en sådan frätande bitterhet mot dem alla och än idag sticker det till i bröstet fast att jag har släppt det. Inte glömt det. Gått vidare med mitt liv och familjens. Bitterheten äter bara upp mig och inte de andra som var involverade. Jag får ta hand om min bitterhet, ilska, sorg och uppgivenhet. Den behöver transformeras till kärlek, ljus och hopp. Det är inte bara skolan utan även chocken över att få ett barn med autism och allting som det har medfört.  Att jag älskar mina barn står utom tvivel, de är mina underbara lärare i livet och jag gör allt för dem. Någonstans känns det som om jag varken har haft tid eller möjlighet att hinna smälta allting under de här åren. Det är som att köra på Autobahn i 200 knyck rakt fram och hoppas på att det går bra. Hela tiden händer det saker som är utanför min kontroll och jag behöver vara blixtsnabb på att hantera dem. När ska jag och mannen hinna pausa och reflektera, andas och bara vara? Släppa allting vind för våg är inte ett logiskt val. Ger jag mig inte chansen till att verkligen se vad vi har åstadkommit och gått igenom tillsammans så blir det nästan omöjligt att släppa det och gå vidare med nya fokus.  Jag behöver acceptera att jag färdas på motorvägen för att köra vidare. Vägen kommer alltid att vara där. Jag behöver finna rastplatser där vi kan sitta en stund och njuta av vår resa, fundera på var vi har varit och se fram emot vart vi är på väg. Bagaget ska inte vara en otymplig börda som sinkar oss. Jag vill ha vackra fotoalbum för att minnas och bära med mig de erfarenheter som vi fått och varit med om.