Free Meditation Online

Jag har börjat andas igen. Det är en fantastisk känsla! En smygande känsla kom över mig av att luften var lättare. Så insåg jag att Ja! så är det. Luften är faktiskt lättare att andas.

För mig blir det ett svar på att jag går på rätt väg. En av stenarna är borta och det var en tung en. En bumling som var större än jag var medveten om. När ryggsäcken blev lättare kom en känsla av lätthet över mig. En välkommen och skön känsla av att det kommer att bli bra. Att jag följer min egen väg, min egen intuition och lyssnar på mitt hjärtas röst.

En annan styrka samlas i kroppen av att jag lyssnar på mig själv. En ny energi laddas upp och jag tar lite av den i taget. Den är så välkommen och efterlängtad och det känns pirrigt och förväntansfullt samtidigt som ett lugn lägrar sig inom mig. Det är som att återse en gammal kär och nära vän och känna hur mycket roligt och härligt man har haft tillsammans och nu äntligen kan ha igen.

Efter att knappt ha andats de senaste åren med resultatet att jag gått runt med fysisk och emotionell syrebrist så känns det nästan euforiskt att kunna dra djupa andetag. Visst behöver jag fortfarande astmaspray för att hjälpa lungorna rent fysiskt men när det lättar runt omkring så blir det också lättare att andas från magen och inte bara ytligt vid bröstet.

Oavsett vad som sker längre fram eller imorgon så känns det såhär just nu. Det är i nuet som jag befinner mig och det är det enda som räknas fullt ut. Så mycket är på gång och så mycket kommer att ske. Så mycket kommer jag att behöva ta in och bearbeta. Med ett öppet sinne, ett kärleksfullt hjärta och med empati och ljus som vägledning ska jag ta ett steg i taget. Ett andetag efter det andra.

Namaste, Sara

Det är ett år sedan som jag blev sjukskriven. Ett år sedan kroppen kollapsade och inte orkade en sekund mer av stress och press av olika slag. Ett år sedan som jag fick feber, tappade minnet och tappade bort mig själv totalt. Idag är jag tillbaka på jobbet med en ny tjänst och är uppe i 75%. Även om jag är tillbaka så är jag inte helt hel. Det krävs mer arbete, mer acceptans, mer kärlek och mindre stress för att läka helt och hållet. Och det är okej. Jag är med på det.

Under året som gått har jag transformerats på flera sätt, mycket genom aktiva val för att må bättre och för att minimera risken för att bli sämre. Jag är van vid att granska och skärskåda mig själv och mitt liv. Det är många lager som jag har skalat av under mina 43 år på jorden och för mig är det en del av livet. Förändring, utveckling och nya vägar och val. Visst skrämmer det mig fortfarande ibland beroende på vad det är som jag arbetar med. Å andra sidan kan tanken på att fortsätta i samma spår vara än mer skrämmande och ångestframkallande.

Jag har insett att jag nog ändå är rätt modig och nyfiken vilket gör att jag går igenom det som jag behöver göra oavsett om det är trevligt eller högst obehagligt. Har man gjort det en gång kan man göra det igen. Jag har haft tankar som “Åh nej, inte en gång till – jag orkar bara inte mer” men jag har bara så jäkla svårt att ge upp. Det där glödande klotet som finns inom mig pulserar och skänker så pass mycket styrka att även när det är becksvart så samlar jag mig och tar första steget mot en förändring, mot en lösning.

Någonting klickade inom mig det här året. Det föll på plats och jag kunde omfamna min nuvarande process och bli mer medveten om dess existens. Jag har återupptagit kontakten med det som jag mår bra av i små bitar och jag förstår att jag har ett värde oavsett vad andra tycker och tänker. Jag är friare och på väg till en total frihet vad gäller hur jag behandlar och tycker om mig själv.

Jag vill inte vara fast i ett hamsterhjul och den enda som kan ändra på det är jag själv. Med hamsterhjul menar jag tankar som inte är bra, situationer som inte fungerar, pressen på mig själv, andras åsikter och allt det där som bara trycker ner, suger ut energin och släcker livsgnistan. Jag vill ju LEVA!

Utmattningen tvingade mig att se hur jag har förändrats, både före och efter. Mitt behov av att rå om mig själv är så mycket större och av att finna vägar och personer som ger energi. Framförallt vill jag ge mig själv energi! Positiv sådan. Kanske är det ändå så att livet börjar vid 40? Eller att man kommer in i en andra andning i alla fall? Jag har omvärderat massor och släppt på en hel massa rädslor. Det är så skönt!

wallpapers.brothersoft.com

Att utvecklas fram till idag har knappast varit lätt men varför ska det vara det? Att ta sig över och igenom svårigheterna ger insikt och djup som annars går förlorade känner jag. Det finns massor som man helst vill ducka för eller inte se på. Det är kanske inte smickrande eller roligt eller givande i stunden men behövs komma ut i ljuset för att kunna gå upp i rök. Om jag är villig att möta mig själv så är jag också villig att förändras och släppa det som inte fungerar eller inte är bra. Jag får även en möjlighet att se vad som faktiskt är styrkor och positiva sidor! De är jätteviktiga att ta till sig och kanske inte så vanligt att vi gör. Inte jag i alla fall.

Det är spännande och jag är glad att jag har kommit dit jag är idag. För varje dag landar jag allt mer i mig själv vilket skänker mig ett lugn och en trygghet att tackla vad som än kommer på min väg.

Kram o Namaste, Sara

När man står där på kanten så kommer rädslan för att man ska falla och slå sig. Det är långt ner till marken. Eller så lyfter man ansiktet upp mot himlen, skådar ut över landskapet och inser att man kanske ändå kan flyga och lätta utan att skada sig. Vissa saker är viktiga att göra och våga. Speciellt de som rör en själv och ens mående.

Det har gått 1 år sedan jag blev sjukskriven och så mycket har skett under den här tiden. Insikter, beslut, erfarenheter och framför allt en positiv utveckling. Även om jag känner mig sårbar och är mycket känsligare än tidigare så är jag på samma gång starkare. Jag har landat mer i mig själv och har skiftat fokus. Att gå tillbaka till gamla vanor och beteenden är inte en valmöjlighet för mig. Jag vill inte eftersom jag inte mådde bra av det. Sakta sakta har jag gjort justeringar här och där.

Min väg är påbörjad, jag är långt ifrån framme och det gör absolut ingenting. Själva resan är grejen hur klyschigt det än låter. Hade jag gått direkt till mål utan att passera Gå så hade jag missat alla erfarenheterna och min möjlighet att växa som person och som själ. Vad är då poängen med att ha kommit i mål? Jag är djupt tacksam över mina livserfarenheter. Det känns som att det blir ljusare i livet och jag blir lugnare. Ett lugnt steg i taget.

Det är spännande att upptäcka att jag kommit ut på andra sidan helskinnad och med ett större lugn. Trots att jag har fått lära känna mig själv igen så känns det ändå som att jag har återvänt till min kärna, till den där lysande punkten som ändå är mer Jag. När jag blickar tillbaka så inser jag att jag faktiskt har vågat flyga och ta steget mot förändring och mot att ta hand om mig själv. Det har känts bluddrigt men det blir allt klarare efter hand som jag fortsätter på den vägen. Tänk att lite kan göra så mycket!

Mitt nya förhållningssätt spiller över på barnen helt naturligt. Jag känner att jag oftast har mer ork att ta tag i saker och även en tydligare medvetenhet om att jag behöver mina gränser och ska vara rädd om dem. Livet är roligare när jag ser på mig själv och på livet med mer accepterande ögon. Jag är tacksam över min inre styrka som ändå hjälpt mig genom livets många krokar och svängar. Att återfinna den och kunna använda mig av den för egen del och inte bara i kampen för en bättre skola eller andra jobbiga situationer har gett mig ett större lugn. Ett förtroende för mig själv. Så är det kanske, när vi börjar ge oss själva mer uppskattning och kärlek så kommer välmåendet och lugnet.

Universe

Nu är inte min vardag ett enda lätt moln på något sätt men det är ju helt enkelt lättare att handskas med livet när man har återfått lite energi…. när lusten och glädjen är väckt och det finns hopp.

Kram och Namaste, Sara

Relationen till mig själv är den som är allra viktigast. Så länge den inte är helt stabil och hundra procent ärlig går det inte att ha en helt stabil relation med någon annan heller. Med ett särskilt föräldraskap blir det så många påfrestningar på en som mamma och pappa (eller vilken konstellation man har).  På den senaste kursen på barnhabiliteringen som vi var på så sa de att oftast är man som förälder mer curlande eller mer hård i sitt sätt gentemot barnen. När man är en förälder till ett barn med ex. autism så blir de här rollerna ännu tydligare och starkare.

Det är väldigt lätt att motarbeta varandra och slita och dra åt varsitt håll. Kanske är det så att man intar olika förhållningssätt beroende på situationen, att man som förälder växlar mellan att hålla hårt i tyglarna eller vara underlättande och curlande. Jag dömer ingen och jag säger inte att det är rätt eller fel. Jag tror att det är fullt mänskligt och ett beteende som förstärks när situationer ställs på sin spets. Det är många föräldrar som väljer att gå åt skilda håll när det inte längre är hållbart, när orken är borta, lusten försvunnit och man kanske helt har slutat att se den andre vuxne i förhållandet. Fokus ligger på att överleva och alla strategier utgår från att vardagen ska flyta på någotsånär.

Tid för varandra är knappast en lyx som många funkisföräldrar har men verkligen skulle behöva en överdos av. Tid för att prata i lugn och ro eller bara få vara tillsammans utan att tänka eller behöva vara redo att rycka ut. Om eller när barnen har somnat är det lätt hänt att minst en av föräldrarna somnar i soffan eller inne hos något av de små liven. Kanske är man bara så trött och slut att man inte ens orkar säga ett enda ord till varandra. Båda vill vara ifred och få lite andrum och tystnad, frisk luft eller bara få vara. Inte alltid man har lust att kasta av sig kläderna eller förföra den andre när barnen äntligen somnat i sina egna sängar. Mjukisbyxor och den egna kudden är ofta rätt så lockande och egentligen allt som man orkar med när huvudet är snurrigt efter dagens alla avbockade saker och situationer.

Någonstans får man komma överens om att såhär har vi det nu. Antingen är det okej eller så är det inte det. Kan man inte acceptera läget får man väl se hur man ska kunna ändra på saker och ting. Mer tid för varandra är ju optimalt om man känner att det fortfarande finns hopp för relationen. Hur trollar man fram det då? Vi har en avlösare på dagtid där vi behöver bli bättre på att boka in saker för oss föräldrar. Just nu blir det mest saker som “ska” göras som vi passar på att få ordnat medan vi har möjlighet och barnpassning. Inte vidare romantiskt att köra till tippen en lördag eller handla på Willy:s. För vår del är det bara timmarna med avlösaren som vi kan få lite tid för varandra. Det är i alla fall mer än tidigare. Tyvärr utnyttjar vi inte det…eller har olika syn på hur tiden ska användas.

Många föräldrar är nog rätt olika varandra men man kanske har samma värderingar i grund och botten. Kanske kommer man från helt olika uppväxter eller bara har skillnader i uppfostran eller omständigheter och erfarenheter. Det gäller att se det och acceptera det så länge ingen far illa på något sätt. Samarbete och kompromisser är A och O. Kommunikation är superviktigt dessutom. Inget av det där är speciellt lätt eller enkelt. Tycker inte jag i alla fall. Så lätt det är att förvänta sig att den andre ska förstå eller läsa av en rätt. Tycka att just mina idéer är bäst och riktiga och mitt sätt att vara eller tänka det optimala. Själv är man ju van vid sitt eget sätt och kanske är det lättare att böja sig eller vara öppen för förslag i andra relationer än med sin partner?

Jag skrev allt det där för ett tag sedan men det är precis lika aktuellt. Tankar kring föräldraskap och förhållanden. Många delar på sig och ännu fler tror jag som har barn med npf-diagnoser. Man är så slut att man inte orkar ta hand om sin relation. Alla de där sakerna som man kanske hade klarat av att överbrygga blir stora dinosaurier som hotar och står i vägen. Olikheter vad gäller normer, värderingar och erfarenheter blir otroligt tydliga och det går inte att sopa under mattan eller låtsas som ingenting. Eftersom det många gånger sker saker och uppstår situationer varje dag, eller flera gånger om dagen, så finns det där rakt upp i ansiktet. Hur gör du och hur gör jag och vad vill vi? Vem gör rätt och vem gör fel eller fungerar det vilket som?

När man ser den andre, hur hen interagerar eller undviker situationer så påverkas även relationen mellan föräldrarna. Någonstans tror jag att det är oundvikligt att man förr eller senare dömer sig själv och ens partner. Nya vinklar visar upp sidor hos båda som både är positiva och negativa. Det är svårt att hålla ihop som funkisföräldrar när man ideligen försöker komma överens som föräldrar och som livskamrater.

Jag tror ändå på kärlek och att man behöver börja med sig själv. Inse att man alltid dras med sin egen kropp och själ och därmed också behöver acceptera och älska sig själv. Jag tror att man kan komplettera varandra men ingen annan kan göra dig lycklig eller göra dig hel. Den biten behöver du fylla själv annars så är du beroende av en annan persons resa och ryggsäck för att må bra. Det är inte hållbart tror jag. När den ene kanske känner att hens resa är på väg åt ett annat håll så skulle det innebära att du inte längre är värdig eller hel.

Det är skitsvårt att komma överens många gånger. Än mer i pressade situationer. När man dagligen blir konfronterad med hur olika man kan tänka, tycka och fungera så sliter det på relationen.Kanske är det så att när man testas till det yttersta gång på gång så blir det för mycket för att orka hålla uppe kärleken till varandra? När man annars hade orkat och velat arbeta på sin relation så finns inte den gnistan och den orken. Eller så blir man än mer sammansvetsad av allting som man går igenom. Att man faktiskt klarar av det och kan växa och utvecklas tillsammans och kan se på varandra med än mer kärlek, respekt och förståelse.

Jag tror att det är viktigare att alla mår bra än att alla bor under samma tak. Jag är själv skilsmässobarn och tyckte det var jättejobbigt med alla spänningar, bråk bakom stängda dörrar eller uttryck av ilska, sorg, frustration och besvikelse. Det tär på barn och kan knappast vara bra, inte om det håller i sig. Det är svårt att vara förälder och man vill inte göra som sina egna föräldrar men så länge man gör så gott man kan med intentionen att göra det bästa så kan man väl ändå hoppas att det blir bra för barnen?

Ett barns önskan är nog allra oftast att mamma och pappa bor under samma tak och kan man hålla det så är det härligt för alla. I dagens samhälle finns det så många varianter på familjer att bilden av en kärnfamilj har luckrats upp och vi är mer öppna för nya konstellationer. Oavsett hur man väljer att leva så är det föräldrarna som behöver komma överens och barnen som ska känna sig trygga, bekräftade och älskade. För det är svårt att vara funkisförälder. Det är ett föräldraskap med extra allt och då tror jag det är viktigt att fokusera på hur man själv mår, hur barnen mår och inte på hur man tycker att det “ska” vara i en familj. Familjer med NPF lever med sina egna lagar och regler där ytterligheter dras till sin spets. Får man det att fungera så är det fantastiskt och gör man inte det så är man precis lika fantastisk. Vi är människor.

Kram och Namaste, Sara

Allt eller inget – nu! Sådär ungefär har jag alltid fungerat. Tålamod är en dygd säger dom men jag kan säga att det är en knepig sak att lära sig. Lära mig. Eller faktiskt, det är speciellt allt som rör mig själv som ska gå undan. Visst kan jag bli otålig på jobbet, i affären eller på andra personer men oftast när det gäller mig så är jag rätt hård. Det är På eller Av. Allt eller inget.

Det finns säkert någon psykologisk term eller förklaring till vad jag upplever. Känslan av att det är Nu som gäller. Jag pratar inte om mindfullnes för den här upplevelsen är mest förknippad med stress och panik, ångest och frustration. Det är ingen katastroftanke för jag tänker inte att jag ska dö eller världen kommer att gå under. Det är en känsla av att NU SKA det vara såhär och jag har verkligen inte ork eller tålamod att lägga på att någonting skulle ta tid. Banta? Ja 20 kg på en eller två dagar är okej annars får det vara. (ni ser, det är en hel hopplös ekvation) Spara choklad? Nähä, det går ju inte! Problemet blir att jag själv tycker att jag misslyckats före jag ens har börjat. Hur logiskt är det?

En lösning är att helt ignorera tankarna och känslan och försöka köra på ändå. En annan att skippa bantningen och äta chokladen i mindre bitar så känns det inte så mycket. (jodå, jag är superbra på att lura mig själv). Den bästa lösningen som jag alltmer anammar är att acceptera läget. Nu är nu och det är helt okej. Genom att acceptera mig själv kan jag också förändra det som inte känns bra eller som ger mig stress och obehag. Jag slipper känna mig dålig och misslyckad och kan istället börja känna mig stolt över vem jag är och hur jag ser ut.

Visst ser jag annorlunda ut än när jag var yngre. Fast med en kropp som har burit 2 barn, som är 40+ och som dessutom kollapsat några gånger får jag kanske inse att mina muskler knappt existerar men att vadderingen blivit extra mjuk istället. Jag har inte orkat träna och jag har haft ett galet behov av energi som blivit tillfredsställt genom socker och annat skräp. Någonstans bland mina utbrända dagar och med ett fokus på annat än mig själv tappade jag ändå till slut mer och mer av den här allt-eller-inget-attityden.

Huruvida jag väger 20 kg mer eller mindre är oviktigt om jag inte mår bra inombords och med mig själv. Det är inställningen till mig själv och till andra som ska justeras. Vikten av att bli hälsosam på ett förnuftigt och hållbart sätt och att njuta av att få leva blir viktigare och tar allt större plats. Det blir ett skifte av fokus och insikten i att hur jag ser ut är knappast det viktigaste på jorden. Hur jag är som person och om jag kan älska mig själv är det som betyder någonting för mig numera.

Visst blir det lite pressat när jag snorig och febrig inser att jag faktiskt inte har finkläder till konferensen och middagen med jobbet till helgen. Jag går gärna inte inlindad i plastpåsar eller i ett lakan bara för att kläderna inte passar längre. Men skillnaden är väl ändå att jag inte hetsbantar eller få hatkänslor över mig själv och mitt eventuella kroppsliga förfall utan jag andas mig igenom det och skriver till grannen och ber om hjälp. Hon som är så snäll och brukar ha kläder att välja på i sin garderob.

Jag tror att jag överlag har börjat ta bort det som ger mig stresspåslag. Att hetsa upp mig för att valkarna sitter där de sitter just nu är meningslöst. Jag tror att det kommer att lösa sig av sig självt. Inte genom ett trollslag eller lite älvglitter utan genom att när jag mår allt bättre också gör andra val och har andra behov. Genom att sluta straffa mig själv eller klanka ner på min kropp eller vad jag gör/ inte gör så kommer jag att förändras. Mycket prat om utseende men det är väl där jag har haft minst tålamod och dessutom genom åren lagt mest press på mig själv. Som om jag behövde straffa mig för att uppfylla och bekräfta att jag inte var värd eller dög någonting till.

Jag vill leva och jag tänker ändra fokus till att jag kommer att leva även imorgon. Jag tänker ändå befinna mig i NUET så mycket jag kan.

Var snälla mot er själva, ni är värda det bästa.

Namaste, Sara

Vi gör alla val i livet som påverkar oss och andra. Varje dag väljer vi små och stora saker som gör skillnad på ett eller annat sätt. Det händer att någon känner sig sårad eller sviken, det händer att någon känner sig älskad och sedd. Relationer är ett virrvarr av känslor och tolkningar, ord och händelser som vi alla försöker reda ut på ett eller annat sätt.

Ofta vill vi ha något från den andre som vi kanske borde ge oss själva? I en relation mellan två som älskar varandra eller i alla fall försöker ha ett liv tillsammans är det en inte helt enkel ekvation. Mellan barn och föräldrar är det en helt annan dynamik. Man måste inte älska den andre även om man kanske oftast gör det eller i alla fall vill ha den andres kärlek och bekräftelse.

Vi går omkring med oläkta sår.

Så många går omkring med sår eller är tilltufsade på något sätt från deras relationer med sina föräldrar eller deras barn. Jag vet inte om det går att undvika konflikter eller situationer som den ene bär med sig som är negativa? Själv är jag dotter till mina föräldrar och mamma till mina två pojkar. Det enda som jag vet är att jag inte är mina föräldrar och att jag gör mina egna val med förhoppning om en nära och fin relation till mina barn.

Jag lever inte med tron att mina föräldrar medvetet har gjort saker som påverkat mig negativt. Så långt har jag kommit i min bearbetning av mitt livs historia och av nutiden. De är barn av sin tid med sina relationer till sina föräldrar. Själv känner jag att jag har ett annat sätt att förhålla mig till mig själv och till mina barn. Även i relation till mina egna föräldrar.

Mitt sätt har varit rak öppenhet.

Jag har ifrågasatt och petat på saker som ingen annan ville göra. Jag har vågat vara totalt öppen och blottad inför dem med vissheten att de förmodligen inte skulle kunna hantera det. Vi var på olika våglängder och tog oss an livet på helt olika sätt. Jag har ifrågasatt mig själv, analyserat mig och livet på egen hand och med hjälp av psykologer. Läst böcker, lyssnat på andras erfarenheter men framför allt har jag vågat möta mig själv. Det är där det ligger, att våga och ha modet att se, älska och acceptera.

Mina barn är unga men de har en medvetenhet som jag icke förringar. Deras frågor om livet och sig själva är viktiga och jag besvarar dem efter bästa förmåga. Försöker att varken ducka eller avfärda men ändå svara så att de förstår och utifrån vad jag själv vet och kan. Mina barn vill jag ska veta att jag kommer att finnas där för dem alltid. Jag hoppas att jag kan släppa dem fria när det är så dags och att vi kan fortsätta ha en nära, sund och kärleksfull relation med varandra livet ut.

Ursäkta men det är inte lätt.

Många säger att “det är inte lätt”. Nej men vem har sagt att det ska vara lätt? Är det kriteriet för att vi ska våga eller för att det ska fungera? För mig gäller det rätt och slätt att välja och stå för sitt val. Eller att bara för att man aldrig själv fick höra orden “Jag älskar dig” så kan man inte säga det till sitt eget barn. Varför inte välja att säga det? Visst är det en utmaning. Jag hittar inte på eller försöker visa på saker som jag inte själv har upplevt. För mig har mycket varit både svårt och otäckt och verkligen inte kommit till mig som små lätta moln.

Samtidigt vet jag att alla väljer utifrån sina perspektiv och mina föräldrar gör val utifrån de personer som de är. Det är för mig som dotter någonting som jag får acceptera för att själv må bra. Ingenting är skrivet eller hugget i sten, allting är föränderligt, rörligt och möjligt. Därför behöver vi inte överföra mönster eller fortsätta med dem om vi inte vill eller mår bra av dem. Det gäller att se vem man vill vara och att det kanske inte passar alla. Vi har alla olika vägar att vandra även inom samma familj.

Kärlek, Love, Ahava, Amour

Kärlek går att förmedla och visa utan ord, utan saker eller pengar och utan att man ska bevisa någonting. Kärlek Är. Att inte känna sig älskad, uppskattad eller bekräftad gör ett stort hål i ett litet hjärta. Vi behöver närhet, kärlek och att bli sedda och bekräftade. Ändå verkar det vara så svårt. Så många av oss går omkring med sårade inre barn. Vi reagerar som små barn vid olika tillfällen och många gånger är vi inte ens medvetna om det. Men är vi omedvetna så kan vi inte heller förändra det vi inte ser eller förstår. Även om vi anser våra föräldrar skyldiga på ett eller annat sätt och därmed tycker att det är dem som borde ställa allting till rätta och be om förlåtelse så är det till sist upp till oss själva att läka. Risken är stor att föräldern inte kommer att kunna, vilja se eller ens förmå sig att förstå.

Bilden och idén om min familj har ändrats flera gånger.

Min egen bild av mig själv och min familj har förändrats radikalt under åren som gått. Den har stötts och blötts, delats och sats ihop om och om igen. Från hur jag uppfattade saker och ting som liten flicka och sedan åren före mina föräldrars skilsmässa. Därefter har bilden om min familj förändrats många gånger om och jag har även insett att jag har velat tro att det var på ett sätt som det kanske inte var. Eller så var det så att jag själv behövde bli en förälder, en mamma för att börja förstå och se andra perspektiv? Kanske är det även så att jag behövde få A för att kunna se klarare snabbare? Det är rätt troligt.

Med A förändrades allt.

A föddes som mitt första barn och från dag 1 utmanade han mig med hela sin älskvärda och gulliga lilla person. På något sätt är det som att när man får ett npf-barn så snabbspolar man framåt allt det som många andra kanske tar sig igenom senare i livet tillsammans med sina barn eller kanske aldrig behöver sätta sig in i. Här är det liksom adhd-tempo redan från starten! Det är bara det att man själv inte alls är med på noterna, inte vi i alla fall som fick diagnosen först före A skulle börja i 1:an.

Vad jag menar och tänker på är att med speciella barn ställs man inför så otroligt många utmaningar varje dag. Många gånger innebär det att man behöver rannsaka sig själv och analysera allting. Man ifrågasätter sig själv som mamma/ pappa och även den andre föräldern. Man försöker få sitt barn att fungera, att må bra, att sova, äta och utvecklas som de andra barnen man ser runt omkring sig. Vi föräldrar ställer frågor till oss själva som man kanske gör senare i livet när barnen är tonåringar redan när våra barn är i en tidig ålder.

Andra blev konfronterade med sig själva.

Man möter släkt och vänners kritik och åsikter, förskola och skola som tyvärr ofta inte alls fungerar och samhället som stirrar och angriper från olika håll. Vi tvingas mer eller mindre in i ett tillstånd av konstant granskning och omvärdering av allt och alla. För rent krasst sagt så fungerar det ju inte att vara som “alla andra”. Vår utveckling är knappast i fas med övriga familjemedlemmars. De har varken bett om det eller valt det själva men däremot så kan de välja att vilja hänga på och finnas där. För det lilla barnet som kom in i familjen och som bär på speciella egenskaper visar och blottar alla runt omkring sig.

Det går inte att gömma sig för det. Gömmer man sig så är det att tydligt visa hur man fungerar. Om man drar sig undan, står bredvid eller vill kontrollera allt. Om man är kritisk och dömande, självupptagen eller faktiskt är en person med stort hjärta och en vilja att öppna sig för det nya. Plötsligt så ser man ens närmaste med helt nya ögon. Vem är vem? Och hur hade jag det som liten? Vad fungerade och vad gjorde det inte? Hur var mina föräldrar? Hur är mina syskon? Hur var mina äldre släktingar? Hur var jag själv och hur fungerar jag nu?

wallpapers.brothersoft.com

Att arbeta för sin relation med sitt barn.

Vi kämpar för att nå våra speciella barn. För att få en fin och kärleksfull relation med dem. För att kunna kommunicera så att alla parter förstår varandra. Vi vill att de ska veta att vi älskar dem över allt annat även de stunder då vi hade kunnat sälja dem på Blocket. Vi gör allt för dem och vi vänder oss ut och in. Vi har kanske syskon som även de behöver få veta att de är det dyrbaraste vi har i livet. Att vi även ser dem och älskar dem precis lika mycket.

Som npf-förälder blir man medveten om vad som krävs och allt det extra som behövs för att det ska fungera. Vi arbetar på högvarv och analyserar minsta sak in i detalj. Vi får berätta för otaliga personer inom vården om hur vi upplever oss själva och vårt barn. Vi får dela upp vårt familjeliv i små bitar inför andra och vi blir synade i sömmarna som föräldrar och som personer, allt för att få en fungerande vardag. Att studera sig själv blir en del av livet lika väl som det blir att syna dem som vi vuxit upp med. Det ingår i processen för att kunna förstå hur man själv är som person och förälder. Under alla år har vi fått försvara oss samtidigt som vi bett om hjälp eftersom det inte fungerar hemma. Man försöker bibehålla någon form av värdighet samtidigt som man sitter där och berättar om allt som blir fel och om hur annorlunda det är.

Jag älskar dig!

För mig blir det extra viktigt att visa och förmedla hur mycket jag älskar mina barn. Trots kaos och skitjobbiga situationer så älskar jag mina barn över allt annat och det säger jag till dem. Varje dag. Argumenten att “det är svårt” eller “det är så jobbigt” eller “jag fick aldrig själv höra det” håller inte för mig. Det är en rädsla som talar och som man gömmer sig bakom. I mitt liv försvinner allt sådant. Ska jag säga till A att det är svårt så jag struntar i det? Ska jag säga till honom att det är så jobbigt så jag tänker inte hjälpa dig? Oavsett om jag själv fick höra det eller ej så väljer jag att berätta för mina barn hur mycket jag älskar dem.

Allt det där med att det är jobbigt, obehagligt, svårt eller att man själv inte har någon erfarenhet av det går bort. För vet du vad? Att ha ett barn med en npf-diagnos är just precis allt det där! Det ingår och kommer med i paketet. Som förälder är det rätt meningslöst att säga att det är jobbigt och ge upp för Ja, det är superjobbigt. Vi har rätt att få vråla ut vår stress, gråta floder och känna att vi inte har grepp om vad som sker eller behövs. Vi får lov att säga att det är jättejobbigt, otroligt svårt och slitsamt och erkänna att vi inte har någon erfarenhet av allt som krävs. Skillnaden är att vi INTE ger upp! Vi ställer oss inte vid sidan och beskådar utan ger os in i kampen eller leken igen. DET är den stora skillnaden på oss npf-föräldrar och andra föräldrar.

Det är ingen tävling.

Naturligtvis är inte vi bättre eller sämre än andra föräldrar men vi sätts på prov och har helt andra gränser och ramar för vad som krävs utav oss. När vi får kritik från närstående eller vi ser hur de drar sig undan eller varken vill förstå eller hjälpa till så blir det extremt tydligt. Vem som är vem kommer upp till ytan och helt naturligt kommer vi att jämföra oss med våra föräldrar och med våra syskon och annan släkt. Alla som har åsikter kanske aldrig själva har ställts inför de val och de situationer som vi gör. I varje fall har de nog aldrig behövt göra samma val eller inse att hur galet jobbigt och svårt det än är så fortsätter man rakt fram. De har flera frisedlar som vi inte har och troligen aldrig kommer att få.

Universe

You are blessed.

Så de som undrar vad som skedde med oss och varför våra relationer förändrades kanske ska ta sig en funderare? Vi kommer aldrig att kunna gå tillbaka till det som var. Våra speciella barn har gett oss en gåva och det är att få se världen med andra ögon. De ger oss möjligheten att ta fram våra starka sidor och all den kärlek som vi aldrig trodde att vi skulle kunna uppbringa. De utmanar oss varje dag på både negativa och positiva sätt vilket gör att vi alla växer. Även om livet kan kännas trångt och instängt så är det faktiskt större och mer öppet. De ger oss chansen att läka våra inre barn när allt som vi bär på kommer farande rakt i ansiktet på en. De ger oss möjligheten att visa och lära oss ovillkorlig kärlek.

Stor Kram och Namaste, Sara

De säger att män är från Mars och kvinnor från Venus…eller tvärt om? Vi ska i alla fall komma från olika planeter men befinna oss på samma just nu och försöka komma överens. Alltså jag vet inte, kan vi det? Komma överens kan vi nog men kan vi förstå varandra? Jag hoppas på det men tvivlar stundtals när jag ser på mig själv och på omgivningen. Eller komma överens är väl fel uttryck, vi ska kunna samarbeta och leva sida vid sida som jämlikar och älska alla likheter och olikheter.

Jag har haft några pojkvänner i mitt liv och några av dem har jag varit sambo med. Pojkar och män i olika åldrar och från olika delar av världen. Det längsta samboförhållandet som jag har upplevt är det med mina pojkars pappa. Vi har varit tillsammans i snart 14 år. På ett sätt har det varit lättare att vara tillsammans med en person från ett annat land, en annan kultur, för redan från början var det givet att vi kom från olika världar. Att vi skulle se på saker på andra sätt men även förhoppningsvis ha mycket gemensamt. Kulturkrockar är givna och någonting som man behöver arbeta sig igenom för att förstå varandra och för att det ska fungera helt enkelt. När man kommer från samma land och dessutom från samma del av det landet så förväntar man sig ändå att man ska vara rätt synkade från början. Man talar samma språk, firar samma högtider och har en grundförståelse för varandra – tror man.

Jag har insett att män och kvinnor ändå är rätt lika oavsett var i världen man befinner sig. I grunden i alla fall, när man skalar bort religion och kultur. Visst, det är ingen stormande nyhet men för mig handlar det då om personen och om att vi är just av två olika kön. (rent krasst generaliserat) Män och kvinnor i världen har många saker gemensamt och över hela jorden försöker vi få relationerna att fungera. Varför är det så svårt?

Att mina relationer har tagit slut beror på lika många faktorer som personer som varit involverade – minst. Oavsett så ångrar jag ingenting. För varje relation har jag gått vidare och lärt mig om mig själv vilket har varit mitt val och mitt sätt att hantera denna delen av livet. Kärlek, relationer, respekt, kommunikation, erfarenheter, djupa sår och mindre skrapmärken, stor glädje och sprittande förälskelse, sex och samlevnad.

Jag har inga svar och det är väl mest troligt att alla har sitt eget svar och sin egen livsväg att vandra. Det är ändå fascinerande hur vi söker någon annan och allt som vi lägger på den andra att förverkliga och leva upp till. Hur lika och ändå olika vi är som personer och som man och kvinna. Hur det är i en relation med två av samma kön har jag ingen aning om. Om det är samma svårigheter med kommunikation och förståelse eller om det faktiskt är lättare?

Min personlighet är lite av en ensamvarg. Jag hade kunnat ha en man i byrålådan som jag tog upp när jag ville ha sällskap. Samtidigt är det utvecklande att vara i en relation, jag står ansikte mot ansikte med mig själv. Ensam är det lättare att hoppa över de där grejerna som inte är smickrande eller rent ut sagt obehagliga att vädra ut och titta på. Efter ett tag så är man rätt avskalad när det första flimret och den romantiska doften falnat. När man inser att “Aha, är det så du fungerar?”. Fast man hittar ju nya saker och vinklar mest hela tiden. Både de som man faller för och de som man verkligen retar sig på.

Att vi är olika betyder för mig att vi borde kunna bilda en enhet, en yin och yang. Olikheterna ska “bara” accepteras. Det är väl där som det ofta brister? Det blir en kamp eller en tävling om vem som har rätt och fel. Vem som är starkast och svagast. Man glömmer att båda kan ha precis lika rätt men från olika perspektiv. Lägg till alla förväntningar som man bär på, alla krav som ska följas, idén om att någon annan ska göra en hel och lycklig, behovet av att få bekräftelse och den där ryggsäcken som vi alla bär eller släpar på.

Jag är stolt över att R och jag har överlevt såhär länge. Vi har verkligen inte löst någonting vad gäller män och kvinnor och jag kan intyga att det allt som oftast känns som att vi kommer från olika planeter. Livet har knappast varit en dans på rosor och att vi fortfarande bor under samma tak är rätt anmärkningsvärt. Vi är olika som personer, som man och kvinna och med olika syn på mångt och mycket. Däremot har vi lärt oss massor, utvecklats och vuxit genom allt vad vi har gått igenom som sambopar och som föräldrar i en mycket pressad sits. Det är ändå rätt häftigt.

Kram och namaste, Sara

I veckan fyllde min älskade A 11 år. Allt jag ville var att ge honom en dag som han tyckte om. Få se honom le och skratta och vara nöjd med allting.

Suck, så svårt det är. Ibland känns det som att hur jag än gör så blir det fel. Så jäkla lätt. Det finns alltid någonting som jag inte tänkte på, inte förutsåg eller tänkte mig skulle ske. Visst har vi haft fina och bra födelsedagar så jag vet att det kan ske. Ju äldre han blir desto större är risken för att det blir knas någonstans. Eller så är jag mer medveten om vad som sker och vad som behövs för att det ska bli bra.

xbox one

Numera önskar han sig bara dyra saker.

Inför den stora dagen hade han inte många önskemål men de var knappast billiga. För honom är det “bara” pengar eller “bara några tusen”. Inte för att vi i vår familj strör pengar omkring oss utan för att A inte har något begrepp om pengar och sakers värde rent ekonomiskt. Efter en del småpanik och grunnande kom så vi föräldrar överens om att ge honom hans hett önskade Xbox One. Vi hade redan pratat om att äta på RoseGarden som är en asiatisk restaurang som A tycker mycket om vilket passade även oss andra fint.

Så häromdagen körde jag förbi varuhuset efter jobbet och inhandlade Xboxet. En extra kontroll så att lillebror kan vara med på ett hörn var givet för att det skulle fungera. Fifa 18 som ingick är ingenting som mina pojkar är speciellt intresserade av men det gick inte att byta så jag tog snällt emot det. Ett bilspel skulle också finnas i förpackningen men jag köpte ändå ett spel som de sålde ut. Insåg att det säkerligen inte passade A, på sin höjd kunde nog E tycka att det ändå kunde vara lite charmigt och roligt. Ville ändå ha ett alternativ till A när han skulle öppna paketet.

Förberedelser inför den stora dagen.

Dagen efter var jag på biblioteket och lånade böcker och såg att de även hade spel. Inte mycket att välja mellan men jag tog ändå ett till deras Xbox 360 och ett till det nya som skulle packas upp nästkommande dag. Kändes lite roligt och skönt att veta att A faktiskt skulle uppskatta sin present den här gången fullt ut. När jag kom hem från biblioteket var det spänt hemma. A var ute i trädgården med avlastaren och E surade i soffan. Jag försökte muntra upp honom lite och när han frågade var storebror skulle få i present så undrade jag om han kunde behålla en hemlighet? Visst insåg jag att det skulle bli svårt för E att vara tyst men jag tänkte ändå att det vore lite spännande för E att veta någonting som inte hans bror visste. Så jag berättade för E om Xboxet och han blev själaglad! Oh ja, han skulle inte yppa ett ord om det här till sin bror. Han kunde hålla tyst och ha hemligheter. E blev glad och jag lättad.

Efter middagen när avlastaren hade gått hem, R var i garaget och meckade med sin bil som ska lackeras om lade jag mig för att vila tillsammans med hunden. Vägg i vägg satt brorsorna och spelade tillsammans i A:s rum. Stämningen var god och de hade roligt. Så hör jag A säga att “Vi kan köpa en till kontroll senare” varpå E svarar “Ja det gör vi men säg ingenting till mamma”. “Nej då” svarar A, “det är vår hemlis”. Jag log för mig själv. Självklart hade han berättat om presenten för A. Båda var jätteglada och såg verkligen fram emot nästa dag. För A:s skull är det egentligen mycket bättre när han vet om vad som finns under omslagspappret. Överraskningar är ingen hit. De är jobbiga, man kan bli grymt besviken och ovissheten är verkligen inte alls spännande och kittlande utan upplevs istället som en pest och pina.

Äntligen födelsedag!

Så kom födelsedagen. Vi föräldrar vaknade tidigt av oss själva, sedan dök A upp och lade sig bredvid oss i soffan. Efter en stund ropade E inifrån sitt rum. Han ville veta om vi redan hade firat A vilket jag upplyste honom om att vi inte hade gjort. Lättad stapplade han ut till de andra. R hade hunnit slå in paketen på morgonen före barnen steg upp. Vi sjöng för A och han blev glad på sitt eget fokuserande sätt. Han var helt fokuserad på att öppna allting och reda ut vad som är vad. Praktisk och ivrig, superfokuserad och kunnig. E är supernöjd med att ha fått en kontroll så att de redan samma dag kan börja spela tillsammans.

Vi föräldrar är lättade. Det gick vägen! Som jag såg det skulle söndagen bli en lugn och trevlig dag för alla i familjen. R skulle få fixa i garaget, barnen skulle ha fullt upp med det nya Xboxet och jag skulle få flera timmar med hunden och för att få slappna av (vilket jag verkligen kände att jag behövde få göra). Tja, nu är det ju som så att det sällan blir som man tänkt eller föreställt sig.

Spelen ratades utan omsvep.

Fifa 18 blev ingen upphetsad för men A sa att han kunde spela det tillsammans med sin kompis som älskar fotboll. Bilspelet skulle laddas ner så det kunde de inte ta sig ann direkt. Extraspelet som jag hade köpt ratades rakt av av A och inte ens E var speciellt imponerad av det. Lånespelet från biblioteket fungerade inte heller, eller lockade inte tillräckligt i alla fall. Fast före någon skulle kunna spela någonting överhuvud taget behövde vi starta upp och installera Xboxet.

Xbox One är mer komplicerat än vi räknat med.

I mitt stilla sinne (eller naiva kanske) så skulle det bara vara att plugga i kontakterna och sätta på konsolerna och sedan skulle allt vara klart att köra. Nej nej nej…. det började med att wifi:n var för dålig i A:s rum. Redan där höll pappa R på att gå i taket. Han må vara bra på att mecka med bilar och att läsa av teknik där men när det kommer till datorer så har han absolut noll tålamod. Både jag och A försökte vara optimistiska och vi kom på idén att flytta tv:n till E:s rum. Sagt och gjort, R fick med nöd och näppe av tv:n från hållaren på väggen och så bar han och A iväg med allting de få stegen in till E:s rum.

Nu tänkte jag, nu kommer det säkert att gå. Nähä, inte det. R blev galen, han blir frustrerad när han inte kan hjälpa och lösa problemet, så jag tog över. Ut o dra i kabeln…vänta…i med den igen…vänta…NU! Yes, nu gick det att starta. Okej, so far so good. Nu borde vi vara mer eller mindre i hamn. Eller? Nix. R insåg sina begränsningar och överlät med mycket irritation över dagens  teknik alltihopa till mig att installera klart. Alltså jag är ingen expert på varken datorer eller på spel, speciellt inte på det senare. Men med lite vana av datorer, insikten om att andas och ta det lugnt och läsa allting för att förstå så borde vi klura ut det här.

Jag gick ut ur huset.

Jag tog ut hunden och gick ner till en vän för lite luftombyte. Det var rätt skönt att komma iväg och ut en stund i det fina vädret. Så plötsligt ser jag A:s ansikte titta in och han säger att pappa inte får rätt på IP-adressen. Bakom A står hans kompis och lillebror E. IP-adress låter inte helt rätt så jag ringer hem och hör med R om vad det är som strular nu. Det är mejladresserna och lösenorden. Ja ja, jag sätter på hunden hennes lilla sele och så tar vi oss hem efter de cyklande grabbarna för att försöka rodda i nästa steg i processen. Jag skapade nya adresser och nya lösenord och kände mig lite uppåt och hoppfull men inte ens nu fungerade det.

A:s stressburk är överfull och svämmar över.

A började tappa tålamodet. Han trycker och flippar fort fort fort mellan allting i en takt som gör att jag känner mig stressad, irriterad och rädd för att det hela ska gå helt åt helvete. Jag får säga till honom att låta mig läsa och byta när jag säger åt honom att göra det. Han går i taket flera gånger om. Jag känner hur magen knyter sig. Jag vill ju bara att han ska vara glad på sin dag! Att han ska känna sig uppspelt, speciell och att det ska kännas glädjefyllt. I den stunden är det precis tvärt om. R är irriterad över att det inte fungerar, ojar sig över belastningen på nätet och säger att A inte är glad över sin present….

Jag blir skitsur på R som lämnar allt till mig, som inte kan komma över sig själv på hans sons dag samtidigt som jag vill ha kontrollen för att kunna styra situationen. Jag blir stressad av A:s utbrott och att han är arg och ledsen och i ständig rörelse. Han ropar på mig hela tiden! Och då menar jag verkligen hela tiden….Han är inte stilla för en sekund utan hela tiden rör han sig än hit än dit. Samtidigt ligger E och vägrar äta sin frukost, han tycker också att det suger att vi inte får igång spelen och han har gett upp mer eller mindre. A:s kompis sitter och fipplar med sin egen mobil och är med oss men tyst. Själv åker mitt humör berg o dalbana. Jag försöker läsa och förstå vad som behövs och vilka jädra knappar och spakar som jag ska trycka på. Olika konton och inloggningar, en massa frågor och en hel del saker som jag inte vet vad det är eller vad man ska ha det till.

Fan att jag inte kan fixa det och göra det bra!

Jag känner mig frustrerad, pressad, ledsen över att A är upprörd. Idiotisk som inte fattade att det behövdes kunskap, tålamod och massor av engagemang för att få det här att fungera och flyta på. VARFÖR??! A blir så ledsen och uppriven att han ger upp och barnen sticker upp till kompisen istället där de vet att spelen fungerar. Jag andas ut lite men hela kroppen är på spänn. Jag är så ledsen för att jag inte kan fixa en bättre dag för A. Sätter mig i soffan med hunden och känner hur förkylningen landar. Näsan sätter igång och en liten feber smyger sig på. Jag får ett par timmar att vila ut lite i ensamhet när barnen är borta och mannen är i garaget.

Stressen sätter sina spår.

Tiden flyger förbi och så är mina pojkar tillbaka och det är dags att köra iväg. Först vill A kolla våra konton och när han slår på spelet så är ett av dem borta! Det tar fyr i huset och han är förtvivlad. Han är så ledsen och gråter, säger att det här är den sämsta födelsedagen någonsin och att hans liv är skit. Jag försöker trösta honom. Säga att vi ska fixa det på ett eller annat sätt. Hur vet jag inte men tänker att det måste finnas någon som vet och en support på nätet eller via telefon.

Det är en familj med hög stress som sätter sig i bilen för att köra in till stan och gå på restaurang. Det är spänt i bilen och A är fortfarande ledsen och upprörd. Lillebror är mest tyst där han sitter i framsätet. Så börjar R må dåligt. Oh nej tänker jag…inte det här också. A blir äcklad och provocerad över pappas alla rapar och hulkningar, rädd att han ska kräkas i bilen.

Vi parkerar bilen och R är vit i ansiktet och jag förstår att även om han går ut i friska luften kommer han inte att följa med oss. Det är inte magsjuka utan IBS och stress som ger honom rätt obehagliga och svåra symptom. Jag tar hans mobil eftersom jag glömde min hemma. Kom på att A:s padda också är hemma och ber en bön om att det ska fungera ändå. Vi går till restaurangen och får ett bord vid fönstret, precis som vi har bett om. Det hjälper A att ha koll på läget. R kör hem och vi andra beställer buffé och dricka.

Pojkarna är superduktiga på restaurangen.

Barnen är jätteduktiga på restaurangen! A sitter ensam när jag hjälper lillebror och de två kan hålla varandra sällskap när jag tar mat till mig själv. De pratar och har roligt och trevligt. Bjuder varandra att smaka på olika rätter och faktiskt blir det en bra stund – äntligen – på födelsedagen. Fast att jag nyser och hostar så känns det så fint att sitta där med mina små prinsar. A känns avspänd och nöjd att få ha kommit till buffén. Tyvärr fanns inte hans favoriträtt (oxfilé) den här gången men det blev inget utbrott för han fann en ny favorit (Tack Gode Gud).

De tre musketörerna vandrar genom stan en söndagskväll.

Så ringde jag hem till R så att han kan hämta oss. Han behövde lite tid och bad oss att börja gå hemåt. Kvällen var höstkall och behaglig. Ingen blåst och rätt lugn. Pojkarna och jag gick på kullerstenarna och fönstershoppade oss längs gatan. Vi tog en kort avstickare in på en kyrkogård och läste på några gravstenar. E klättrade och gjorde parkour överallt och vi var alla på bra humör. Vi skojade och skrattade, busade och pratade med varandra medan vi gick i riktning hemåt. R kom när vi hade gått en bra bit och det faktiskt började bli lite väl kyligt för barnen. Han mådde inte bra nu heller och var nedstämd över det och för att han hade missat restaurangen. Han lovade A att de två skulle hitta på någonting vid ett annat tillfälle som kompensation.

Hemma så sa A igen att det inte var någon bra födelsedag men jag hade lovat honom att få titta på Youtube vilket i alla fall gjorde honom glad och nöjd. Jag sa att “vi kan fira dig igen om du vill eftersom det inte blev så bra”. “När X-boxen är igång” sa han då. “Okej, då bakar vi en tårta också “svarade jag. “Varför baka när vi kan köpa?” svarade han. Älskade Gullunge!

Kram, Sara

Förra veckan startade kursen på HAB. Jag hade sett fram emot att få sätta igång och det kändes bara bra när vi väl var där.

Vi sitter alla i samma båt.

Det är lite speciellt att sitta tillsammans med andra föräldrar i liknande hemsituationer som vi själva lever i. Alla har vi underbara älskade och fantastiska barn som ibland blir för mycket, blir svåra att hantera och som är utåtagerande. Vi är en liten grupp som ska träffas under flera eftermiddagar för att lära oss knep och få verktyg som kan hjälpa oss och våra barn att hantera olika situationer.

Jag är helt övertygad om att alla vi som sitter där runt det ovala bordet både hanterar massor av olika situationer  och dessutom säkerligen har provat på både det ena och det andra för att finna lösningar i stunden och mer hållbara sådana. Ändå behöver vi och söker vi mer information och stöd och det är jättebra!

Det saknas ett facit.

En autismdiagnos kommer inte med en manual eller en inspelad cd med lösningar och tips. Det får man själv leta reda på. Dessutom är en person med autism precis lika unik som alla andra så det går inte att säga exakt vad som kommer att fungera och vad som istället kommer att trigga igång. Det är ett detektivarbete som är en ständig process eftersom barn med autism och adhd utvecklas och går igenom samma faser som barn utan sådana diagnoser. Med andra ord så kan det som fungerade vid 3 års ålder vara rena katastrofen vid 5 års ålder och totalt verkningslöst vid 7 års ålder.

Jag tycker det är spännande och mycket givande att lära mig och förstå alltmer. Det är fascinerande samtidigt som det är jäkligt påfrestande och utmattande. Egentligen är det ett heltidsarbete i sig att ha barn med npf-diagnoser så jag förstår till fullo statistiken som säger att vi ligger i topp vad gäller utmattning och stressnivåer när man har tittat på föräldrar till barn med funktionshinder och/ eller andra handikapp. Jag förstår även behovet av att finna relevanta lösningar i vardagen för att minimera stress och skapa mer ro och harmoni.

Kursen i problemskapande beteende.

Idag var det andra kurstillfället. Vi hade fått lite saker att fylla i men det hade både jag och R helt missat. Veckan som gått har varit rätt luddig och jag har haft svårt att veta vilken dag det är. Helgen i Småland var toppen men allt har varit lite abstrakt sådär och jag glömde pärmen i bakluckan så det blev inget ifyllt. Det gör ingenting. Vi gjorde det på plats och i den här gruppen kan man glömma eller bara inte orka. Så skönt…. jag vill göra alla uppgifterna för vår egen skull och de kan vi göra i vår takt. Vi lär för livet, inte för just den här kurstiden.

Vår lilla grupp känns behaglig, förtrolig, intressant och varm. Jag känner mig trygg och kan utan omsvep dela med mig av tankar, känslor och situationer. Kursledarna tar sig an de olika ämnena med ett lugn och en öppenhet som skapar intresse känner jag. Det känns otroligt givande att få höra de andra föräldrarnas erfarenheter, lösningar och idéer. Rent krasst är det ju så att bara de som själva sitter med personlig erfarenhet vet och kan förstå vad man upplever. Det går inte att köpa för pengar eller studera sig till och för mig känns det ovärderligt.

Som jag upplever det är det ett forum där jag slipper bli dömd och ifrågasatt eller kritiserad. Istället nickas det igenkännande, man lyssnar på varandra för att stötta och få insikter och man kan skratta innerligt tillsammans. Det är en befrielse att kunna få visa vad som sker, att man inte orkar eller hur mycket man faktiskt gör. Att få uppleva att man inte är ensam utan vi är flera som kämpar och jobbar för en bättre vardag, en fungerande skola, ett accepterande samhälle och en tillåtande och förstående omgivning. Våra kursledare känns omtänksamma och goa, vi har faktiskt haft två av dem som kontakter på HAB och trivts bra tillsammans vilket jag även upplever den här gången.

NPF ger möjligheten att utvecklas aktivt och medvetet.

På ett sätt är det en fördel att ha barn med npf-diagnoser. Vi ställs inför utmaningar som kräver att vi rannsakar oss själva, utvecklas som personer och föräldrar och ger oss tillfällen att beskåda livet och dess mening på nya sätt. Många föräldrar går igenom svåra saker med sina barn såsom olyckor, droger, sjukdomar, mobbning och mycket mycket mer. Hur vi väljer att hantera det och reagera är högst individuellt. Npf-diagnoser försvinner inte och kan inte botas men vi kan lära oss förstå funktionshindret, hantera svagheter och utveckla styrkor, minimera utbrott och arbeta förebyggande.

Jag känner att vi, jag och R, behöver den här kursen. Som föräldrar med olika bakgrund och som man & kvinna med olika syn på saker och ting är det väldigt lätt att hamna i diskussioner eller bråk om hur man bör hantera olika situationer. Man hamnar i en konflikt gällande orsaken till att det skedde, vem som har rätt och vilka krav eller förväntningar som är realistiska. Båda är trötta och slitna och när man står där mitt i orkanen så hanterar man den efter bästa förmåga. Intentionen är en enad front och att stötta varandra men det går inte alltid som planerat. Speciellt inte när man ser det på helt olika sätt. Visst har vi många saker som vi lärt oss på vägen men det är verkligen viktigt att lära oss mer om problemskapande beteende just nu i vårt liv.

Ett bra kursinnehåll och framförallt är det givande att mötas som föräldrar.

Vi är en pionjärgrupp i vår stad men kursen har hållits på andra ställen. Kursen innehåller både information och små övningar under de 2 timmar som varje tillfälle pågår. Konkreta exempel från deltagare och och andra fiktiva exempel som speglar situationer som kan uppstå. Det känns intressant att försöka förstå, analysera och därmed också se på våra egna erfarenheter med nya eller mer erfarna ögon.

Föräldrarna är modiga, varmhjärtade och engagerade. Det ger mig så oerhört mycket att få möta andra föräldrar i samma situation. Att få prata och dela med mig om allt jobbigt som sker men även allt fantastiskt roligt och underbart! Precis så är det att ha ett barn med problemskapande beteende. Det är ett rent helvete ibland och samtidigt det bästa och mest kärleksfulla man upplevt. Vi har kommit till kursen för att vi vill och jag ser fram emot alla torsdagar som kommer framöver.

Kram, Sara

Vi vet att man ska hoppa en och en. Vi vet också att man inte ska ha bollar i studsmattan. Ändå så låter vi dem hållas och så var olyckan framme.

Ibland vill man bara få en paus.

Ja man kan säga vad man vill men ibland orkar man bara inte som förälder. Man tänker att det har gått vägen förut och vi sitter ändå här och håller ett öga på dem allihopa. Fyra vuxna som behöver lite paus och andrum en söndagskväll. Det är en lite kall men ändå rätt skön söndag och vi vuxna sitter på varsin stol och pratar. Alla lika trötta i huvudet och slutkörda efter helgens alla händelser. Det är trevligt att kunna umgås med andra som förstår vad man går igenom, som förstår att man är lite trög i huvudet en söndagskväll och att man inte orkar hålla på alla regler.

Alla leker tillsammans.

Barnen har jätteroligt tillsammans. Den yngsta är 4år och de två äldsta är 11år. Sedan finns det en flicka på 8 och min E på 7. Vi är två mammor, två pappor och två hundar som sitter ute i trädgården. Alla barnen behöver rastas före de ska lägga sig att sova. Hundarna springer runt och har hur roligt som helst. De är bästa vänner (om nu hundar kan vara det?). Jag är trött och slut efter en påfrestande helg och allt jag vill ha är lite trevligt sällskap och avlastning, ett andningshål.

Barnen har allihopa tagit sig upp i studsmattan (de är 5st). I studsmattan finns flera bollar av olika storlekar. De kastar och skojar med varandra. Då och då hojtar vi till när det behövs men än så länge är det ingen som blivit tvärarg eller någon som börjat gråta. Min A sitter på studsmattan och leker med flickan i samma ålder. Två goa barn med liknande funktionshinder. Ingen av dem har koll på hur starka de är utan här svingas det friskt på och skrattas! Vi vuxna är mest lättade över att de leker så himla fint tillsammans. 3 flickor och 2 pojkar och det går finfint även den här gången.

Lillfingret krockade med en stor och hård boll.

Så kommer A ner till mig och säger att han har fått en boll på fingret. Det gör ont så jag tittar på det. Lillfingret ser helt okej ut så jag tänker att det bara är stöten som känns. A sätter sig ner bredvid mig och den andra mamman och säger att han vill sätta fingret i is. Han brukar inte klaga över smärta så jag tar hans finger och håller lätt om det. Ger lite värme och trygghet. Han är ändå inte på hugget längre. Vill inte fortsätta leka och klagar lite anspråkslöst över smärtan i fingret.

A upplever smärta annorlunda. En lapp i nacken på en tröja kan vara fruktansvärd och skava sönder honom. Sedan kan han ramla eller få ett slag och då reser han sig upp som om ingenting har hänt. Det är med andra ord rätt svårt att veta hur allvarligt han är skadad. A gråter sällan, egentligen bara när jag ställer rätt fråga till honom eller han är rädd eller arg.

Fingret förvandlas till en stor larv!

Så visar han sitt finger igen och nu är det plötsligt jättesvullet! Det ser ut som en stor beige larv. Den andra mamman som är undersköterska tar en titt och undersöker A:s finger. Hmmm säger hon, ni bör nog åka in och visa upp det här. Åh nej tänker jag. Akuten en söndagskväll…. Hon känner lite till och ställer bra frågor till A. Jo säger hon, ni bör nog visa upp det.

Akuten nästa.

Okej säger jag. Vi plockar ihop oss och går hem. Pappa R säger att vi kanske ändå ska vänta att köra in? Det är säkert inte så farligt. Jag säger att är det inte det så är det bara bra och då kommer vi fort hem igen. Samlar ihop dricka och lite att äta, vis av alla turer som vi har varit på barnakuten. Jag och A kör in och parkerar nära akuten. I sådana här lägen är jag väldigt glad och lättad över att vi bor så nära ett stort sjukhus. På ca 15 minuter är vi framme och har parkerat. Fantastiskt!

Vi har trevligt där vi går tillsammans i kvällen mot akuten. Det är rätt folktomt och A är ändå på hyfsat humör. Det blev lite egentid av den här situationen. Klockan är ca 19:40 när vi tar en nummerlapp. A kan inte sitta, de kryper i benen på honom, munnen går i ett och han är överallt samtidigt som han klagar på smärta i fingret och frågar oavbrutet om vi kan köpa någonting att äta. Det är bara vi i väntrummet vilket ger mig en förhoppning om att det här kommer att gå snabbt. Jovisst…hur fel hade inte jag?

Vi tar oss direkt till vuxenakuten.

Så tittar en dam ut och kollar av med oss eftersom A har ställt sig framför luckan och vevat. Vi är nästa man på tur säger hon när hon får veta att vi är på rätt plats trots att A är ett barn. När vi kommer in slår sig A ner på stolen medan jag svarar på frågor som inte han vill svara på. Eller kan för den delen. Damen är rätt trött, hon frågar om vi har någon identifikation på A med oss. Nej svarar jag och hinner få lite panik innan hon skrattar och inser att det är mitt leg som hon behöver. Jag nämner att A har autism. Det gör jag eftersom vi har mött oförstående vårdpersonal under åren som gått och om det står i papperna kanske de kan vara lite mer förberedda. “Jag har autism, adhd och dyslexi” berättar A för damen. Då ler hon och säger att han är en riktigt kämpe och att han ska veta att han inte är ensam. Så fint gjort av henne. A verkar bli nöjd med det svaret och jag berättar det för honom igen om han hade missat det. Allt positivt är Bra!

Ortopedakuten.

Så får vi ta oss till väntrummet bredvid och där är vi inte ensamma. Vi bänkar oss framför tv:n på de hårda gjutna plaststolarna och väntar. Alla väntar….. Efter ca 20 minuter frågar A om vi behöver vänta längre? Hur länge ska vi vänta? Måste vi vänta längre? Jag vill hem nu. Suck tänker jag. Det här blir en lång väntan. Vet inte svarar jag. En stund till får vi vänta. Hur ska jag kunna svara honom så att han blir lugn? Jag har absolut ingen som helst aning. Får han en tid och den inte stämmer blir det inte bra. Att bara vänta är inte heller bra.

Jag stryker honom över ryggen, klappar på honom och försöker lugna honom på alla sätt jag kan. Mitt emot oss sitter en flicka runt 13 år och ser trött och sliten ut. De har väntat länge förstår jag. Kvinnan bredvid mig att suttit där i 7 timmar och är fortfarande kvar. Herre Gud tänker jag. Hur ska vi fixa det här? Jag tittar på tv, någon fånig komedi och A bara studerar andra och klagar lite över sitt finger. Så kommer äntligen en dam ut och kallar på A! Yes tänker jag, det här gick som smort! Vi har väntat ungefär i en timme när en tjej tar en titt på A:s svullna finger. Hon undersöker handen, armen och fingrarna och ställer några frågor. A är duktig och svarar klart och tydligt. Han är lugn och sansad och jag tycker han är så duktig. A:s pappa sms:ar och undrar hur det går när vi står där i undersökningsrummet.

Röntgen.

Så säger tjejen att A ska röntgas och sedan ska en läkare titta på fingret. “Det är mycket folk och lång väntan idag” fortsätter hon “så vi gör som så att ni får gå till röntgen först så är det gjort när läkaren väl har tid.” Shit tänker jag, det här bådar inte gott. Så tar vi oss ut till väntrummet igen där alla sitter och sitter och sitter. A får köpa någonting att dricka, en juice blir det. Sedan ett kexchoklad. Själv köper jag vatten, vill inte fylla på vår flaska på toalettens handfat. A börjar bli orolig igen så han får titta på min mobil vilket lugnar ner honom.

Tiden masar sig fram och det är inte speciellt sköna stolar att vänta i. Så kommer ännu en dam ut och presenterar sig som nattsköterskan. Även hon berättar att det är väldigt mycket att göra just den här kvällen så väntan kommer att bli lång. Sedan ropar hon upp A samt två personer till. Vi ska gå i samlad trupp till röntgenavdelningen. Rätt skönt att få röra på sig lite tycker jag. A verkar gilla att få se sig lite omkring på sjukhuset. Vi tar oss upp till rätt avdelning och anmäler oss i receptionen. Jag bläddrar förstrött i en tidning under tiden som vi väntar igen. Fast på lite mer bekväma stolar.

En dam i övre medelåldern kallar på A och snörper på munnen. Hon är varken välkomnande eller mjuk till sättet. Snarare lite avvisande och det känns som att hon lika väl kunde ha arbetet på ett löpande band i en fabrik. Ingen notis om att A är liten och ingen snäll behandling av barn här inte. A får sitta på en stol och hon vänder och vrider på hans hand. Hennes mun snörps än hit än dit och hon är extremt fåordig. Jag är djupt imponerad över att A inte flyger i taket eller vägrar samarbeta med henne. Han tittar på mig och viskar “det gör ont i fingret när hon gör så men jag sitter här ändå”. Han är så himla duktig, mitt lilla hjärta.

Så var vi klara och hon nästan föser ut oss. Muuu, är vi kor eller? Att man kan vara så opersonlig och sakna förståelse för att det är människor som man röntgar är skrämmande. Jaja, nu har vi klarat av det och ska försöka hitta tillbaka i labyrinten. Jag brukar ha ett väldigt bra lokalsinne men inte den här gången. Tack o lov är A mer alert och vi finner vägen tillbaka till akuten. När vi öppnar dörren till väntrummet står det två killar i 20-års ålder och en tjej i samma ålder bredvid dörrarna. De tittar på oss länge och jag känner ett visst obehag.

Tiden går och kväll blir natt.

Vi sätter oss igen på de hårda stolarna men längst bort och lite avsides. A börjar bli trött och jag med. Han får köpa en Coca-Cola för att hålla energin uppe. En äldre man kommer inhaltande och sätter sig på samma bänkrad som oss. A står upp och väger på det ena benet. Den äldre mannen böjer sig fram och tappar flera föremål på golvet. Jag ber A att hjälpa mannen att plocka upp sakerna och det gör han. Mannen tackar så mycket och jag berömmer A för att han var hjälpsam.

Klockan är nu runt 23 på natten. Vi är jättetrötta och det är inte många kvar i väntrummet. På tv är det en svensk polisdeckare som vistats många gånger om. Det finns inte mycket att göra för A. Vi köper lite mer att äta och han tittar lite till på mobilen. Så är batteriet slut och jag inser att jag har två mobiler med mig men fel sladd. Jag lyckades få med mig den som inte går att ladda med längre. Så där sitter vi utan mobiler, jag hann precis skicka iväg ett sms till A:s pappa och uppdatera honom, sedan har vi inga mobiler längre. Nu är A rastlös och vandrar av och an i väntrummet.

Bråkigt ungdomsgäng.

Gruppen med ungdomar är stökiga. De kan inte vänta i ett väntrum utan tar små koppar med vatten och kastar på varandra. De tar små trekantspaket med mjölk från Starbucks kaffeställe och kastar på varandra. De far omkring och håller på hela tiden. Rastlösa och respektlösa. Jag känner att jag blir irriterad på dem men vill inte säga ifrån. Ett missnöjesljud undslipper mig dock när vi ska köpa tuggummi till A och det är vatten på golvet som de har kastat men inte städar upp efter sig. De tittar på mig med inte speciellt trevliga uppsyner och jag går iväg med A till andra sidan väntrummet.

Varje gång som någon av de tre går in till toaletten stirrar de på oss. Det känns rätt kymigt men jag håller en låg profil och fokuserar på min son istället. Nu är A jättetrött. Han får vila sig mot mig och vi försöker finna en ställning som han kan slappna av på. Det fungerar inte hur vi än gör och helst av allt vill han lägga sig uppe på en liten avsats/ fönsterkarm. Han hoppar ner och hämtar en kvarglömd tidning med korsord som jag försöker fylla i. Så lägger han sig åter igen uppe på karmen och jag tänker att det nog inte lär vara uppskattat av personalen på akuten.

A behöver få sova och jag vill bort från stöket.

Ungdomarna är stökiga och stimmiga på andra sidan. Den gamle mannen kom tillbaka från röntgen med två Bamsetidningar som han bett personalen om att få låna till A. Vi tackar så mycket för hans omtanke. A bläddrar snabbt i tidningarna men han kan inte alls fokusera. Förutom oss är det en kille till som väntar med sin kompis. De är harmlösa men spelar hög musik på sina mobiler. Jag känner att vi behöver lugn och ro för nu börjar A nå sin gräns. Han vill hem, han är trött och han bryr sig inte om någonting annat än att få sova. Klockan är ca 00:30 så jag ringer på ringklockan in till ortopedakuten. En av de tre stökiga ungdomarna kommer och ställer sig lite för nära mig när jag väntar på personalen.

Så kommer en sköterska och jag frågar henne om vi möjligen kan få komma in och vänta i ett rum? Nej det gick tyvärr inte. Kan min son få ligga på en brits? Han är bara 10 år och orkar inte vänta här ute längre. Ja jag vet säger hon lite modfälld. Jag ser en brits bakom sköterskan och föreslår den som viloplats och det går bra. Jag kallar på A som kommer in genom dörren med mig. Då börjar killen som stått nära att tjafsa med sköterska. Han är arg för att vi fick komma in. Han tror att han var på akuten före oss och att han blir bortprioriterad. Han frågar sköterskan om de prioriterar på akuten varpå hon svarar honom att Ja det gör de. Då blir han förbannad och hotfull, säger att de släpper in andra som inte behöver vård (Vi) och att han är skjuten och blodet väller och han sitter och svettas som en gris men att de inte bryr sig om honom. Sköterskan behåller lugnet och säger till honom att hon inte ser något blod. Då blir han än mer otrevlig och hon stänger dörren.

Äntligen lugn och ro mitt i natten.

Jag pustar ut, A får lägga sig tillrätta på bristen i korridoren och jag drar för ett par draperier så att det i alla fall blir lite mörkt. Vi får ingen filt men jag har hans fleecetröja som jag lägger ovanpå honom. Sköterskan pratar med en annan om att hon vill ha en vakt med när de ska ta in killen som påstår sig vara skjuten. Nu har det kommit fler till den lilla gruppen och nu roar de sig med att kasta prick på Starbucks kaffeautomater och tillbehör. Sköterskorna kommenterar detta från ett rum bredvid men ingen vakt tillkallas. Jag kan tycka att gänget inte borde få ha varit kvar. De skulle ha isolerat den hotfulle killen och sänt hem hans polare när de började uppföra sig illa bland alla andra som väntade.

I korridoren ser jag flera andra som suttit med oss ute i väntrummet. De är inte ens färdigbehandlade ännu konstaterar jag. Hur lång tid ska det här ta egentligen?! Jag andas, behåller lugnet och inser att varken jag eller A kommer att orka gå iväg imorgon utan får stanna hemma. A slumrar till men är orolig. Han har inte fått sin medicin, är väldigt trött och har ont. I korridoren är det så lugnt och tyst. Man kan inte märka att personalen har upp över öronen att göra. De är duktiga, jag tycker att de är toppen. Så kommer äntligen läkaren fram till oss. A har en spricka precis där fingret och handen möts. Han ska få en skena.

Gipsad arm.

Aha, räcker det med en skena, vad bra! Fast då tänkte jag mig en i stadigt tyg med kardborreband och så var det verkligen inte. När sköterskan kommer fram efter att två andra har blivit gipsade (bl.a. flickan som var före oss) och säger att nu är det A:s tur inser jag att även han ska få gips! Oj oj oj….men A är så trött att han knappt bryr sig. Sköterskan är jättetrevlig, pedagogisk och skämtar lite med oss. Allt går snabbt och lätt och sim sala bim har A ett fint gips på höger arm!

Natt lider mot tidig morgon.

Klockan är 03 på natten när vi tar oss ut till bilen i parkeringshuset. Jag är så galet trött att jag ber en liten bön om att jag ska orka köra milen hem. A är lugn och han vill bara hem till sin säng. Vi småpratar och jag försöker hålla bilen på rätt sida de vita strecken, väl medveten om hur trött min hjärna är vid det här laget. Tack o lov är vi ensamma på vägen denna måndagsmorgon och vi kör upp och parkerar utan problem. Vi smyger oss in i huset där plötsligt R står. Han har inte kunnat sova och han blir väldigt förvånad när han ser den gipsade armen! Han som inte trodde att någonting hade hänt och att vi skulle vänta med att köra in, han blev rätt paff men samtidigt lättad över att vi faktiskt åkte in.

A får sin medicin och kraschar i sängen. Lilla hunden Sötis hoppar upp bredvid honom och så somnar de båda två på någon sekund. Själv är jag utmattad efter en jobbig helg som avslutades på akuten mitt i natten. Stapplar in i min egen säng och somnar bums medan jag tänker att jag måste höra av mig till jobbet….mobilen fungerar ju inte….ladda mobilerna….ladda…….ring……zzzzz.

Kram, Sara