Vi är faktiskt rätt sams, jag och barnens pappa vilket är trevligt och underlättar en hel del. För min del känner jag att jag är klar att ta steget att finna en ny man i livet. Nej det är inget förhastat eller desperat beslut alls utan bara att jag är där och har processat så mycket redan före beslutet att separera. En stor och fin insikt är att jag inte känner att jag behöver en man utan vill ha en man i mitt liv. Den skillnaden är stor för mig personligen.

Jag vet att jag mår bra och är trygg med att vara för mig själv. Barn har jag redan två stycken underbara exemplar av. Mina fötter står på jorden och jag är en stark kvinna som upptäckt min respekt för mig själv. Med andra ord varken vill eller måste eller ska eller behöver jag jaga efter en man för att känna att livet är komplett. Inte heller för att göra mig hel. Att bli hel kan jag bara göra själv genom att ge kärlek, visa respekt och känna acceptans till mig själv.

Att jag sedan finner det stimulerande, utvecklande, roligt och givande på flera sätt att vara tillsammans med en man är en annan sak. Jag trivs med att vara i en parrelation men numera vill jag ha lite andra sidor och delar i en kärleksrelation. Som det är nu vill jag bo ensam förutom när pojkarna är hos mig. Att få rå om mig själv är väldigt skönt och befriande! Att finna någon som vill samma sak vore ju himla bra.

Jag är under utveckling och fokus ligger helt och hållet på barnens mående och på att jag ska landa i det här och ge mig själv vad jag behöver. Att dela livet med en man är också en del i utvecklingen som jag ser det. Vi lär oss av varandra om man är öppen för det. Så var hittar man en Man? Måste jag ut på nätet och bli en glad pannkaka? Leder alla dessa dejtingsajter till någonting eller är det mest en massa dejtande och svepande hit o dit över mobilskärmen?

Inte för att jag känner mig lastgammal precis men jag har inte helt hängt med i den här formen av dejting då jag heller inte har behövt det under de senaste 14 åren. På jobbet fick jag helt spontant ett dejting tips av en manlig kollega som av någon anledning ansåg att det kunde vara bra för mig. Nu tror jag att råden var mer vinklade ur ett manligt perspektiv då han sa att barnvagn eller hund, helst både och var en stor magnet. Spontant svarade jag att barnvagn lär jag inte gå omkring med så till vida jag inte lånar någons söta bebis och drar omkring med. Hund har jag förvisso men inte är hon någon stor manlig sak.

De råden var helt meningslösa och inte heller efterfrågade av mig. Vet inte hur många män som hade dragits till mig om jag gick omkring med en bebis och en pytteliten fluffig hund? Faktum är att jag har gått omkring med barnvagn och hund med mina egna barn och en annan hund. Inte var det en magnet då vilket jag i och för sig inte heller sökte efter.

Helt ärligt vet jag inte hur det ska gå till. Be en bön? Attraktionslagen? Den tror jag på även om jag inte helt greppar den. Jag har inga direkta hobbies eller tränar på ett gym. Jag går inte på fester speciellt ofta eller har en massa singelvänner. På min arbetsplats är det ett begränsat utbud av passande män och jag raggar inte på en bar eller på ett dansställe.

Kanske får jag vänta och bara vara här och nu. Det fungerar. Han är kanske på ICA eller Jula eller var tusan som helst! På andra sidan jorden är också en möjlighet. Kanske blir jag en pannkaka bara för att prova på. Jag vet ju faktiskt inte alls hur det fungerar och ska inte avfärda någonting som möjligtvis är både roligt och givande. Så, nu har jag faktiskt gjort en profil på en dejtingsida. Jodå så att. Jag ger det ett par dagar sedan bestämmer jag mig för om det är värt det eller om jag avbryter. Det är inte helt enkelt eller självklart känner jag fast lite roligt är det allt.

Vad jag vet är att jag är redo men inte stressar. Inte känner mig mindre värd eller osäker. Jag är rätt lugn och samlar kraft. Tar en dag i taget och söker harmoni och är tacksam för allt som jag möter. Både det som är jobbigt och det som är lätt och roligt.

Någonstans finns han och han dyker upp när det är dags. Jag tycker det är spännande att se vad varje dag har att ge, good days and bad days.

Kram och Namaste, Sara

Okej, FÖRDOMAR. Ja vi går alla omkring och bär på en massa idéer om hur saker och ting är. Som vi tror att de är. Så är det. Vad vi sen väljer att göra med de här fördomarna är rätt intressant. Inser vi att de är fördomar? Vågar vi utmana oss själva och se att de kanske inte alls stämmer? Eller så gör de faktiskt det. Autism, ADHD och alla andra funktionshinder och handikapp är dränkta i fördomar.

Jag vill visa hur det är från insidan och inte bara utifrån någons föreställningar.

Jag skriver för att sprida information. För att mitt och andras barn förhoppningsvis kan få en lättare värld att leva i när allt fler får till sig information från insidan. Vissa perioder känner jag hopp och att vi har kommit en bra bit på vägen. Andra dagar får jag kämpa med att behålla humöret och inte ta skit personligen. För så upplever jag det mellan varven. Att folk kastar skit på oss. Det är dessutom vi som förväntas försvara oss och visa att den andre har fel. Inte att man är felunderrättad eller går omkring med vanföreställningar, nej nej, så kan det ju omöjligen vara!

Vaccinera era barn och de blir autistiska!

Att vaccin skulle vara den stora boven vad gäller autism är någonting som florerar på jorden. Visst, det finns säkert barn som har påverkats på det sättet. Se bara på narkolepsin efter Svininfluensavaccinet. Men att utgå från att ingen får autism om man bara slutar vaccinera alla barn är ju helt absurt! För det första skulle de flesta västerlänningar ha autism med tanke på hur ofta vi vaccinerar våra barn. För det andra kanske det inte är så lätt som att peka ut någonting som den allena grundande orsaken? Måste vi veta varför? Det är varken en synd eller en skam att ha autism eller ADHD, Tourettes, ADD, OCD eller vad man nu har för diagnos. Rent vetenskapligt vill man kanske veta men för gemene man handlar det mer om att acceptera och förstå.

Visst vet jag att läkemedelsindustrin till viss del på jorden är infekterad. Jag tänker inte gå in på det just nu, det är ett annat inlägg. Jag blir bara så jäkla trött när propaganda sprids som en sanning och vi som lever på andra sidan den här ”sanningen” inte ska få reagera, protestera eller tycka det är onödigt och vilseledande. Vem som helst får lägga ut sin åsikt men man får lov att reagera likväl på det som förmedlas. Anser jag i alla fall.

De kan inte kommunicera, är våldsamma och alla är genier.

Fördomar som finns om autism är bland annat att de inte vill delta i sociala aktiviteter. Att alla är lika dana med samma behov. Rainman är en rådande bild av en person med autism. Eller att autism är en sjukdom eller bara tecken på dålig uppfostran. Att de med autism saknar humor och är tystlåtna. Att de inte känner känslor. Många tror att autism syns på utsidan. Att de egentligen kan och vet bättre men att de är lata. Plus många många fler……………..

Så otroligt tröttsamt att möta dessa idéer och föreställningar. Jag är helt okej med att andra varken vet eller förstår – för hur ska de kunna göra det? Vad som är jobbigt är när de inte frågar hur vi har det, hur vi upplever det eller hur vår A fungerar utan bara överöser oss med lösningar, förfäran eller tystnad. När de faktiskt inte är öppna för att förstå utan enbart vill behålla sina egna fördomar och deras felaktiga bild.

Jag arbetar för mer empati och en bredare förståelse i skolan och i samhället i stort.

Kampen fortsätter för ett mer tillåtande och förstående samhälle. För vem är udda och vem är normal? Hade vårt samhälle sett annorlunda ut så hade det inte varit samma problem med att se på sin värld med andra ögon.

Om skolan hade tillåtit personer att vara introverta eller att det är okej att inte vilja stå i rampljuset. I dagens skola ska man tala fritt och dela med sig till alla. Man ska visa upp sig och gilla fokus. Det finns barn utan diagnos som inte tycker om det här. Vår E är en finurlig och smart kille med stort hjärta. Han är känslig och iakttagande, avskyr att vara i fokus och låter ingen pressa honom till det heller. Redan nu i årskurs 1, ja faktiskt redan på förskolan, så var det så bekymmersamt att han inte sjöng med de andra barnen. Eller att han inte alls tycker om att läsa högt för fröken eller sjunga på musiken. Jag förstår att pedagogerna behöver underlag för att se utvecklingen men var finns alla alternativa lösningar? För många barn är introverta och det betyder inte att de är obstinata, lata eller bara envisa och bortskämda. De är bra precis som de är. Different – not less.

Han går sin egen väg vilket inte gillas helt av skolan. E läser väldigt bra, han älskar att sjunga högt hemma och han är med på det som han vill för även hemma står han fast vid sina beslut.

Alla ska följa samma mall annars blir de svåra att hantera.

Vad gör man med de barnen som inte vill inrätta sig i ledet? Det ledet som råder just nu (för det kan ju skifta och ändras). E har integritet. Han får absolut lära sig att kompromissa och att man inte alltid får som man vill. DET å andra sidan är han väldigt duktig på! För har man syskon med npf-diagnoser så blir man drillad hårdare än andra på den fronten. Minst sagt. Hur vore det om skolan kunde ta sig ann de kvaliteterna istället och förstå sig på barnen? Även här råder fördomar. Mycket och många fördomar.

Mina egna fördomar finns naturligtvis.

Jag har själv fördomar. När jag exempelvis åkte som au-pair till USA gjorde jag det som ett test av mina egna fördomar som jag hade om landet och dess invånare. Vissa var tragiskt nog sanna medan andra glädjande nog var fel. Så är det ju. Vi har en bild och det är mänskligt men att vägra låta den förändras är bara synd och sorgligt.

Jag får lära mina barn om hur världen fungerar utifrån min bild och verklighet. Samtidigt får jag lära världen hur barnen fungerar. Som mamma till ett barn med en diagnos blir man en ambassadör. Man får ett ansvar att skydda sitt barn och utbilda omvärlden, vare sig man vill det eller ej. Kunskap är A och O. Riktiga och vettiga exempel kan förändra.

Vi som lever med funktionshinder och handikapp är bergsbestigare och andra får åka linbana.

Vi som lever med npf och handikapp har redan ett stort berg att bestiga. Många gånger utan sele, rep eller rätt utrustning. Kanske när vi kommit halvvägs eller snart når toppen, att vi då har samlat på oss rätt verktyg. Vi är galet modiga, envisa, starka och viga som bergsgetter och med en kärlek större än vi någonsin hade kunnat förstå. Våra fingrar blöder och våra fötter krampar på vår väg upp. Gång på gång vill vi bara skrika rakt ut och släppa taget. Ge upp och falla ner mot avgrunden. Det är en ensam klättring och flera av oss har ingen som håller i säkerhetslinorna åt oss. Det finns inget skyddsnät eller matta som dämpar fallet. Vi vet kanske inte ens varför vi klättrar på det jädra berget men vi fortsätter ändå. För att det inte finns något egentligt val. De som tycker vi är från vettet eller borde göra som alla andra och åka linbana ända upp till toppen inte förstår vårt arbete och vår beslutsamhet och att vi inte får någon biljett till linbanan.

Resan är tuff och svår. Vi behöver inte extra tyngd i ryggsäcken från andras fördomar. Packningen väger tillräckligt ändå, speciellt innan vi har fått träna upp våra muskler och kommit in i en andra andning. Hjälp oss och våra barn att bära väskorna. Visa vänlighet oavsett om du förstår eller inte. Fråga om du kan hjälpa eller underlätta. Och har du inget snällt att säga så går det alldeles utmärkt att vara tyst.

Stor Kram, Sara

Igår var en rent ut sagt skitjobbig dag. Som av en tsunamivåg dränktes jag totalt av känslor som var oerhört jobbiga och svåra att hantera. Inget var nytt, det var ingenting som plötsligt dök upp utan tvärt om var det allt på en gång som blottades. En sak i taget är naturligtvis enklare att hantera. Att se det från olika håll, att se vad som är tankar och vad som är sant för min egen del. När allt kommer över mig och jag uppfattar det som att jag tappar förmågan att andas blir det övermäktigt och jag vet inte vad som är vad.

Det där med att vi är som lökar gillar jag. Ett lager i taget skalar vi av vartefter vi går vidare i livet och lär oss och växer med erfarenheterna. Sedan är jag intresserad av idén om att det vi ger ut får vi också tillbaka. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Ge kärlek så kommer den åter. Jag tycker om att vara en empatisk och inkännande person. Sådan är jag så för mig är det rätt naturligt att behandla människor därefter. Vad jag arbetar med är att i stunder som är provocerande eller triggande fortfarande behålla lugnet, se att den andre reagerar utifrån sina erfarenheter och att allt inte är riktat mot mig som person därmed. Det som är bland det svåraste är känslan av att bli bortvald, inte duga som jag är eller att inte vara älskad och se och känna att andras val inte har med mig och mitt värde att göra. Så länge jag inte har betett mig som en idiot eller verkligen ställt till det för mig så är det den andres personliga väg och val som avgör vad de väljer oavsett vart jag befinner mig på min egen stig.

Sedan är det den upplevelsen som jag hade igår av att allt trillar runt omkring mig. Att ingenting fungerar eller flyter på framåt. Att det blir fel oavsett vad jag gör, tänker eller känner. Meningslösheten och alla stora tvivel som slingrar sig runt mig som en boaorm som ska krama ihjäl mig. Känslan av att lura mig själv och att alla kraftansträngningar är lönlösa. Samtidigt finns ett litet flammande ljus inom mig som säger att “Du ser inte helheten”. “Det finns alltid en mening och en lärdom”. “There is always light”. Den lågan har hjälpt mig så många gånger i livet när det har varit becksvart.

Att tvivla på mig själv och min egen sanning är något som får mig att växa när det lagret väl är igenom och utvecklat. För mig var det så många olika delar som inte fungerade igår eller den senaste tiden. Var ska jag börja och vad ska jag släppa och vad är sant och vad är värt att titta på och varför sker det här nu och allting samtidigt?!? Även den som är stark är svag ibland. Kanske behöver jag en överdos för att ta ner garden och skärskåda mina egna val och mitt eget sätt att se på världen och livet? En överdos som gör att jag skakas om och tappar fotfästet. Som fick tårarna att trilla ner hela dagen utan hejd. Att stoppa dem gick inte, det trillade nerför kinderna oavsett. De behövde få komma ut och jag behövde lätta på trycket. Stanna upp.

Egentligen hade jag nog behövt vara ensam men jag hade barnen och försökte att inte visa mina tårar hela tiden. Vi pratade om att jag såg trött ut och de såg att jag var ledsen men jag var inte redo att dela med mig fullt ut och det var inte deras att ta del av. Inte på ett vuxensätt. Jag visste inte själv vad som hände utan det var som att kroppen dog och kvar fanns ett enormt känslofält med olika känslor som for fram huller om buller. Idag vill jag bena ut vad som är vad. Om jag ser meningen med allt vet jag inte, det tar kanske tid eller så gör det inte det. Tiden är oväsentlig här, det är att förstå, att känna och att kunna släppa det som inte längre är meningsfullt som är viktigt. För mig att känna att jag inte är allt vad jag tänker eller tror om mig själv.

När jag blir sådär överväldigad av allting så tycker jag inte synd om mig själv. För mig är det en känsla av att ifrågasätta meningen med att fortsätta arbeta med mig själv. “Är det lönt?” Meningen med livet och en stark känsla av att det som jag förmedlar till andra, och som jag verkligen tror på, inte fungerar för min egen del. Vad gör jag för fel? Vad är det som jag inte greppar? Vad ser jag inte? Vad förstår jag inte? Samt en enorm trötthet. Kropp och själ känns så tunga och utmattade. Blir så trött på mig själv och medvetenheten om att det bara är jag själv som kan ändra på allt kan göra mig ännu tröttare. Ibland vill jag bara ha en manual eller ett klart förtydligande eller varför inte pilar som visar riktningen?

Alla har vi varsin väg att vandra i vår egen takt. Var och en bär på erfarenheter som är lätta eller tunga. Ingen går utan någon form av kamp eller strid genom livet. Hur kampen och vägen ser ut varierar lika mycket som det finns människor på jorden. Därmed tror jag inte att min väg är jobbigast, värst eller ovanlig. Jag jämför med mig själv och vad jag har gått igenom i livet. Det ter sig hopplöst ibland men jag ser skillnader. Jag märker själv hur jag har förändrats över åren. Igår var en förfärlig dag rent känslomässigt. Redan igår började jag dock att arbeta med mig själv vilket innebar att när jag vaknade i morse så hade jag lite bättre förutsättningar för att orka med dagen och ge mig själv en chans att reda ut vad som pågår.

Förr hade jag haft oerhört svårt för att släppa, för att se att även när det är som mörkast finns det ljus. Det hade tagit lång tid att bearbeta, för att få insikt och orka se med andra ögon och ta nya tag. Idag har jag den förmågan utan att sopa någonting under mattan. Den är viktig för mig att komma ihåg för egen räkning. Att Jag Kan om Jag Vill. Det är en mental och känslomässig inställning. Ett jädrar anamma mixat med envishet, livslust, hopp, nyfikenhet och en stor portion mod. Även jag får lov att känna mig svag och bräcklig. Jag är ingen övermänniska som tar allt med en axelryckning och ibland går det lite för snabbt. Det är ändå tacksamt att jag har förmåga att använda mig av mina erfarenheter. Jag har verktyg som underlättar för mig. De är de verktygen som jag känner att de borde räcka, att lådan är tung och fylld vid det här laget men uppenbarligen så ska det få plats med mera. Lite modernare varianter eller i alla fall uppdaterade.

Stormen kommer nog att riva öppet hav igen och livbojen kännas som bortblåst. Livet ger en möjligheter att fylla på verktygsförrådet och någonstans är jag ändå oändligt tacksam för det. För jag är glad över att vara där jag är trots dagar som igår. Då tvivel, sorg, misströstan och hårda tankar kring mig själv försöker slå rot. Genom att ta mig igenom det så öppnar sig mig egen lilla värld lite mer och blir lite större.

Namaste, Sara

Så faller man pladask på ansiktet – igen. Paff! En riktigt fet käftsmäll som visar att jag ännu har en del att bearbeta. Jag trodde att jag hade arbetat mig igenom det eller i alla fall kommit längre än vad jag har gjort. Fast å andra sidan är jag ju medveten om det och kan ta tag i det direkt. Bara det är väl ändå en positiv förändring får jag inse. Att inte sitta fast eller inte förstå vad det är som jag reagerar på. Var jag kommer ifrån med mina känslor.

Vem vill ha mig? Ingen?

Att blir ratad eller bortvald är hårt. Det behövs en stor trygghet, en total kärlek till sig själv, en acceptans av vem man är och att man verkligen har släppt det som finns nerstoppat i väskan på ryggen. Kanske behöver jag inte ens bli bortvald men bara det att riskera att bli det triggar igång mig. Att inte duga och inte vara den som man väljer tydligt och självklart.

Visst inser även jag att det ligger hos den andre personen. Det är hans val och hans erfarenheter som spelar in. Jag får stå för mina reaktioner och hantera dem. För det handlar ju om att jag ska inse och känna att jag är viktig och värd att älskas oavsett om den andre vill och kan det eller ej. Jag är ju jag ändå. Den vuxna Sara får ta hand om den lilla Sara.

Rädslan knackar på och översvämmar.

Att möta min rädsla och min svaga punkt är jag trots allt tacksam för. Hur skulle jag annars kunna se vad det är som jag behöver läka hos mig själv? Jag får helt enkelt rusta mig bättre den här gången när jag ska besegra berget så att jag  kan släppa det när jag nått toppen.

Det är en sådan grundläggande känsla, att bli älskad och att älska. Att få veta att man duger precis som man är. Det behöver komma inifrån – kännas från djupet av ens själ. Man behöver våga dessutom. Våga älska utan krav och våga bli älskad på samma premisser. Man blir sårbar och det är något vackert i det. Att inte förställa sig – att bara vara rak och öppen i kärleken. Det är nog så till syvende o sist att det är kärleken till sig själv som utmanar en. För är det inte den, när den inte är självklar eller grundad, som visar oss svartsjuka, som ställer krav, som gör att vi går med på sådant som vi inte mår bra av, att vi blir kontrollerande eller manipulativa, att vi inte vågar vara i ett förhållande eller tvivlar på om vi ens är värda att älskas?

Många av oss har mött Kärleken.

Jag vågar nästan drista mig till att gissa att de allra flesta som vandrar på joden har upplevt kärlek på något sätt. Vi har varit mitt uppe i den och vi har mist den. Män och kvinnor på denna jord har älskat och blivit älskade. En del av Livets kretslopp – We fall in and out of Love.

Hur många gånger har vi inte trott att Nu, nu ska vi bli ett och nu ska vi äntligen få den bekräftelsen som vi längtat efter? Vi lever i ett samhälle där man på något sätt “ska” vara två. Om man är ensam så har man inte riktigt lyckats. Men är det verkligen så? Behöver vi någon annan för att göra oss hela? Faktiskt så tror jag inte det längre. Jag tror att vi behöver vara hela med oss själva. Bli ett med den vi är för att sedan kunna plussa på kärlek på olika sätt.

Olika erfarenheter och val i relationer.

Som så många andra har jag varit den som avslutat ett förhållande och jag har även blivit lämnad. Som jag ser det behöver jag ta med mig erfarenheten i livet, inte bygga mitt liv eller bilden av mig själv kring det som jag upplevt. Vad jag menar är att har relationen inte fungerat så behöver jag titta på mig själv för att utvecklas och inte fastna i det förflutna, i “Tänk om” eller “Om jag bara” eller “Nu misslyckades jag igen” eller “Vad fan är det för fel på män?”. Vissa relationer har varit lätta att lämna utan större bekymmer, andra avslut har slukat mig som ett hål i marken som plötsligt öppnas framför mina fötter. Oavsett så finns det lärdomar för mig att hämta och med det en tacksamhet så småningom.

Jag kämpar mig blå och förtvinar i jakten på bekräftelse att jag är värd att älskas.

Polletten föll ned den här gången. Varför ska jag kämpa för att bli omtyckt om än så lite? Vill inte den andre ha mig så är det hans beslut utifrån hans erfarenheter och hur han väljer att leva sitt liv. Enkelt men ändå inte. Fast att hålla kvar vid min tidigare rädsla var inte heller lätt. Att varje gång som jag inte “dög” så satte jag ännu ett fulmärke på mig själv, en pil i hjärtat och en dumstrut på huvudet. Egentligen så har jag “bara” insett att det är upp till mig att tycka att jag duger och att det inte är fel på mig även om jag blir ratad av just den personen.

Jag såg någonting nytt.

Till min hjälp har jag haft olika meditationer och funderat, precis som jag brukar göra. Jag antar att nu var jag mogen att se på mig själv med nya ögon. Att livet går inte under och det finns fler därute. För tidigare har det känts som om livet inte skulle ge mig fler chanser till kärlek. Visst är det dramatiskt men faktiskt så var känslan en slags Domedagskänsla. Jorden gick under eller i alla fall mina chanser att finna en man som jag synkar med, som kan älska mig och som jag kan utvecklas tillsammans med.

Jag kände att jag behöver släppa taget om det förflutna för att kunna välkomna Nuet och en annan framtid. Ge mig själv en chans istället för att gräva ner mig.

2017 blev 2018

Allt ovan skrev jag före årsskiftet. Jag trodde att jag hade rensat banan vad gäller min självbild i relation till män men nej då. Det fanns lite kvar att slå näsan i. Fast den här gången har jag både sett och verkligen känt av att jag HAR kommit en lång bit på min väg. Det var en fantastisk insikt samtidigt som jag var ledsen för att det blev som det blev. Naturligtvis fanns det förhoppningar den här gången med. Starka och vettiga sådana dessutom.

Vad jag än sa eller vilka lösningar jag än hade så påverkade de ingenting.

Den här gången upplevde jag en total förlust av kontroll över situationen, det vill säga det var inte upp till mig huruvida vi skulle fortsätta vår resa tillsammans eller ej. Omständigheter gjorde att jag plötsligt fick höra att vi inte kunde fortsätta. Inte på grund av någon annan mer intressant eller att det inte fanns känslor eller mening eller en framtid – tvärtom. Allt det där fanns och mycket mer därtill men andra omständigheter gjorde att hans val blev att avsluta tvärt.

Känslan av maktlöshet, en viss förtvivlan över att se någonting bra och fint försvinna rakt framför mina ögon och att åter igen uppleva det som att jag inte duger att kämpa för var ett väldigt hårt slag. Jag var ledsen, väldigt ledsen. Så insåg jag att mina val hade förändrats. Synen på mig själv var inte längre densamma. Deras bekymmer, deras ryggsäckar som tynger är inte mina att bära eller stämpla mig själv med. Jag har verkligen utvecklats. För min syn på vad som skedde och hur jag skulle reagera och hantera det kom snabbt. Ja det var sorgligt, snopet och otippat men samtidigt så hade jag gjort val som visade att jag inte accepterade vad som helst, att jag ville ha andra egenskaper och förutsättningar i relationer för att må bra. Och det var ju både positivt och glädjande för mig!

Ett uppriktigt Tack med tankar och känslor.

Jag skrev ett brev och tackade från mitt hjärta. Det kändes bra och viktigt för mig att få sätta på print vad jag hade upplevt och att jag faktiskt fått ut någonting väldigt fint och stort från vårt ögonblick i tiden. En bekräftelse på att jag har nya perspektiv, ett nytt djup, en ny positiv förväntan. Allt kan hända, livet tar inte slut för att någon avslutar en relation. Det finns män med vackra och fina själar. Jag ska Tro på Livet och framför allt vill jag tro på mig själv!

Om jag redan har förändrats och fått träffa andra personer som gett mig så fin bekräftelse på olika sätt så kan jag fortsätta med min utveckling. Jag vill inte leva ensam men den person som jag verkligen behöver älska och vårda i alla lägen är ju Jag Själv! På riktigt – inte bara genom en massa ord och meningar. Känslan av att älska mig själv ska vara lätt, befriande, ljus och harmonisk. För så kändes det när det klickade till och insikten kom. “To soar high in the sky you must first learn how to F.L.Y ( First Love Yourself).

Jag är innerligt tacksam över att ha mött och fått ta del av alla som visat mig olika saker som jag behöver stärka hos mig själv. Att inse att Kärleken finns inom mig. Alltid. Det går inte att söka kärleken utanför mig själv, den behöver glöda inifrån och alltid vara närvarande. När jag har landat i det fullt ut ska det bli spännande att se vad som sker härnäst! Vem möter jag då på mitt livs stig?

Namaste och Stora Kramar

Sara

Den frågan fick jag ställd till mig en dag. Mer som ett påstående tolkade jag det som men frågan kom ändå i samband med att jag berättade om separationen. Jag svarade på den utan att gå alltför mycket in på det. För egentligen handlar frågan inte om hur jag reagerar utan hur man tycker att man ska reagera när man går isär. Det är ju roligare när jag får höra att jag har blommat upp och verkar må bättre på flera sätt. Den vinkeln är positiv för mig och stämmer mer överens med vad jag själv upplever.

En annan fin person som också har separerat berättade att hon knappt vågade säga att hon faktiskt mådde bra efter beslutet. Att man genom att må bra eller till och med bättre provocerar sin omgivning. Visst är det jobbigt och sorgligt att besluta sig för att gå isär men vad man som utomstående kanske inte vet är hur relationen var före och hur man mådde under tiden. Att då fråga om man inte ens är ledsen innebär att man inte vet men att man förväntar sig att den andra ska vara nedbruten. Jag tror att och hoppas att frågan var väl menad men det var en undran och ett ifrågasättande i den ändå.

Det är klart att det är en sorg att relationen inte fungerar, att mina barn ska behöva uppleva en separation. Det hade jag inte tänkt mig och inte deras pappa heller. Jag tror att det är högst individuellt hur vi reagerar på en separation. Ungefär som vid annan sorg och förlust. Det går inte att säga till någon annan hur man ska reagera, hur länge man får lov att sörja eller att man inte får känna en lättnad.

När vi fick A:s diagnos var det både en sorg och en lättnad. Att leva med funktionshinder är förbaske mig skitjobbigt men också otroligt givande och fantastiskt! Även där hade alla som vi mötte en åsikt av något slag. Så mycket bättre det vore om vi kunde lyssna på vad den andre säger istället för att överösa den personen med våra egna uppfattningar om hur “det borde vara”. Så mycket mer berikande, utvecklande och empatiskt.

Att få höra “Tycker du verkligen att det är det bästa” eller att man inte har kämpat tillräckligt är rätt oförskämt i mina ögon. Vad vet de om vår relation och våra höjder och dalar? Eller när jag fått höra “Jag förstår inte hur du orkar med A och alla utbrott och autismen….”  – som om alternativet skulle vara att jag skulle lägga mig platt ner o dö eller ge upp mitt eget barn?!

Man kan inte hålla på att vara ledsen för allting som man har gjort eller för allting som har skett i ens liv. Att reagera med sorg är en sak men att hålla fast vid det och göra det till ett personlighetsdrag kan inte vara nyttigt eller få en att må bra i längden. Du kan inte förändra dina tidigare val eller det som skett men du kan välja din framtid.

Den här gången valde jag att fortsätta mitt Liv på ett sätt som är en utmaning med positiv inriktning. Att separera är känslosamt och visst är jag berörd och ledsen över att det inte fungerade men jag är samtidigt glad och lättad över att jag orkade ta det här beslutet för att må bättre. För att jag behöver det och för att det kommer få barnen att må bättre. En separation är början på någonting nytt. Jag tar med mig alla erfarenheter från relationen med barnens pappa precis som jag har erfarenheter från andra delar av mitt liv.

Det är inte min först separation i livet men den första där barn är involverade. Naturligtvis får det helt andra dimensioner än när det bara var jag och min dåvarande pojkvän eller sambo. Jag har haft avslut som var lätta, avslut som var svårare av olika anledningar och avslut där jag blev helt och hållet krossad. Idag är jag en annan människa och hanterar saker på ett annorlunda sätt. Jag tror absolut att det är skillnad på om det är man själv eller ens partner som vill separera. Om det kommer ur tomma intet eller om man faktiskt har det på känn båda två.

Med andra ord kan man inte förutsätta att man förstår hur någon annan ska reagera eller hantera en separation eller sorg. Det vet man kanske inte ens själv förrän man står där och ska dela på sig eller behöver bearbeta någonting svårt. För min del hade jag hunnit bearbeta, resonera, släppa taget och acceptera så mycket före själva separationen att jag kunde känna glädje, optimism, få en positiv syn på livet och känna mig fri och lättare.

Döm inte någon annan för att de inte är som du själv tycker att man borde vara. Se din medmänniska istället för den hon eller han är.

Kram och Namaste, Sara

Så här tror jag att det är. Det som är bäst för mig blir också bäst för barnen. Faktiskt. Jag tror inte att man kan låtsas och att barnen ska må bra. Barn är smarta, inkännande och ska inte underestimeras på något sätt. De vet.

Mina föräldrar skilde sig när jag var i de yngre tonåren. Än i dag kommer jag ihåg delar av den stunden när de berättade för oss barn. En iskall sanning som jag både insåg skulle komma men samtidigt inte ville skulle ske. Jag ville inte heller att livet skulle vara som det var. Som barn har man inte den erfarenheten som behövs för att kunna tänka sig hur det skulle kunna vara istället. Det är svårt att sätta sig in i. Visst hade jag önskat att mina föräldrar hade haft en fin, kärleksfull, harmonisk, ärlig och respektfull relation. Så såg det inte ut och det levde jag med. Hur mycket mina bröder förstod eller uppfattade vet jag inte. Jag var äldst och dessutom en inkännande och analyserande person.

Trots att jag bar med mig mycket som mina bröder inte visste någonting om så spelade ändå min egen personlighet och min egen roll i familjedynamiken in när jag skulle hantera mina föräldrars skilsmässa. Jag mådde dåligt. Skitdåligt faktiskt. Jag upplevde inte heller att jag hade stöd från mina föräldrar att hantera situationen och allt som kändes och allt som jag tänkte och grubblade på. Det förblev instängt inom mig och för att hantera världen som rasade samman så behövde jag kontroll. Det fick jag genom maten. Eller snarare bristen på mat. Där hade jag makt att styra över allt och alla. Makten över mitt eget liv.

Båda föräldrarna mådde dåligt, min mamma kollapsade och pappa vete gudarna vad som hände med. Allt och ingenting. De hade fullt fokus på sig själva och kvar stod vi barn. I alla fall upplevde jag det så. Att jag sattes sist och skulle vänta på att de skulle förverkliga sig själva på olika sätt. Min pappa fick jag trots allt ändå bättre kontakt med allt eftersom vilket hjälpte mig i kaoset som rådde överallt.

Flera gånger har jag tänkt och gått igenom vad som skedde, min uppväxt och hur jag valt att hantera vissa situationer och personer i mitt liv. På egen hand eller med hjälp av psykologer har vi tittat, benat ut och släppt taget. Jag kan känna att mina föräldrar skulle ha skilt sig tidigare. Inte väntat på att det ska bli bättre den här gången. Men det är lätt för mig att säga i efterhand. Jag antar att de ändå tog de beslut som de ansåg bäst just där och då. Vad jag lärde mig var att jag aldrig ville försätta mina egna barn i samma emotionella och ostabila situation. Samtidigt som jag inte heller vill ge upp alltför lätt så vill jag heller inte orsaka onödigt lidande bara för att man “ska” leva tillsammans.

Vad som är rätt och fel är naturligtvis upp till var och en att bestämma. Likaså hur mycket man vill och orkar, när det inte längre är hållbart eller när det fortfarande finns en chans att det ska bli bättre.

Det är knepigt och ett stort arbete att hålla liv i en relation och att få den levande år efter år. En relation där båda mår bra, känner sig älskade, uppskattade, sedda och respekterade. Att få barn var ytterligare en aspekt som hjälpte och stjälpte. Man står där med det underbaraste som finns, en lite krabat som man älskar av hela sitt hjärta och så inser man att allt det där som man inte var helt överens om med sin partner eller som man trodde inte skulle bli svårt att överbrygga plötsligt har vuxit sig gigantiskt.

Lägg därtill ett funktionshinder som gör att alla skillnader i tanke, uppfostran, normer – livsfilosofi – blir ställda på sin spets och tydliggjorda varje dag. Hela tiden behöver ni ta situationer som dels involverar ett barn och samtidigt hur ni båda två väljer att förhålla er till det inträffade. Flera gånger om dagen ska ni ta beslut, kompromissa och göra stora val. Ni är trötta, utslitna, desperata, arga, ledsna, deprimerade, förvirrade och galet stressade och samtidigt ska ni samarbeta och få tid för återhämtning. Tid för er själva och för varandra…..

Den ekvationen är rätt svår att få ihop. Så lätt man blir till två personer som arbetar tillsammans men som inte längre känner varandra eller som lever som två vänner under samma tak. Som inte orkar lyssna eller engagera sig i den andre. Soffhörnet är mer lockande än den andres famn och man vill bara höra tystnaden eller få sluta ögonen och vila huvudet på kudden. Man greppar efter halmstrån. Försöker få till familjeterapi eller reda ut knutarna på egen hand. Men så mycket tid och energi går åt till att hålla familjen flytande att man inte orkar dra i relationsproblemen. Någonstans hoppas man inom sig att det kommer att bli bra. Det är svårt nu men sedan blir det lättare. Det vet vi båda två…. eller?

Tills man inser att det blir inte bättre för vi har prövat allt som är möjligt för oss. För vår situation. Huruvida föräldrar skiljer sig alldeles för lätt i Sverige idag vet jag inte. Någon säger Ja medans någon säger Nej. Allt jag vet är att det för mig inte är ett enkelt beslut. Att separera är svårt men att stanna kan vara svårare. När man har gett allt man har gång på gång och det inte hjälper så får man göra ett val. Jag tycker det är rätt bra att ha orkat med nästan 14 år med en ansträngd livssituation. Det är knappast att ge upp lättvindigt. Det handlar om att vilja ge alla en möjlighet att må bra under de omständigheter som man lever med.

Samtidigt drunknar man eller helt enkelt bara försvinner och förtvinar. Jaget suddas ut och kvar blir egentligen bara den som kämpar för att barnen ska må bra och familjen hållas över vattenytan. Det är ju inte hållbart i längden. Så kände jag det. Jag ville andas. Jag ville känna mer glädje och en positiv lust och en sammankoppling till mitt eget liv som jag saknade.

Aldrig att jag ville såra mina barn. De är prio ett och kommer alltid att vara så. Därmed behöver jag se över hur vi lever och om vi alla mår bra eller ej. Jag ryckte undan mattan för mina barn. De ramlade och jag behöver fånga upp dem. A bröt ihop och E var helt okej med att vi skulle separera. Efter hand så hade A funnit sig mer i situationen medan E inte alls har gjort det lika fort.

Det är en svår balansgång att låta barnen vara utåtagerande samtidigt som jag behöver sätta gränser för vad som är okej och vad som inte är det. Jag förstår varför E vill smocka till mig eller brister totalt över en liten grej. Samtidigt är det inte acceptabelt att slåss eller kalla varandra för än det ena än det andra. A ställer en rak fråga och vill ha ett enkelt och rakt svar. Svart eller vitt. Men även han briserar som en bomb och då smäller det utan dess like.

Jag tror att vi alla kommer att få det bra. Att jag och barnen kommer att må bättre. R går sin egen väg och gör sina egna val. Det är med en skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot nästa del av livet. För mig är det positivt och med det tror jag att jag kan få pojkarna att känna detsamma. Jag ger aldrig upp dem och jag kommer alltid att finnas där för dem.

Kram och Namaste, Sara

Jag längtar till 2018. Inte för att mitt liv kommer att drastiskt förändras om ca 1 timme då tolvslaget infaller och det nya året tar sin början. Utan för att jag har tagit steget att förändra och förändras. Nu är det rakt fram som gäller. Jag vill se vad som kan ske, vad som är möjligt och vad som får mig att må bra. Nej jag tänker inte sätta upp några galna nyårslöften som jag inte kommer att orka infria. Däremot så vill jag lova mig själv att vara snäll mot mig, att lyssna på min kropp och på mitt hjärta och att göra saker som jag mår bra av. Umgås med fina ärliga människor, att försöka vara vänlig och hjälpsam och vara öppen för vad Livet erbjuder.

Jag vet att det blir känslosamt, jag har inte läkt ännu eller bearbetat färdigt den situationen som jag är mitt uppe i. Det är helt okej. En dag i taget, ett steg efter det andra. Jag vet att jag klarar det. Den här gången känns det så även när allting faller runt omkring mig. De dagar då jag känner mig som världens sämsta mamma och en usel person. När allt jag kan se är tomheten där kärleken borde värma och jag undrar vad meningen med allt är. Sedan tar jag några andetag. Djupa, lugna andetag som lugnar ner mig. Får mig att se det där lilla ljuset som ändå lyser där i mörkret. Som visar på att hoppet fortfarande finns inom mig och att min vilja att göra gott, att älska och att kämpa fortfarande är stark.

Det är inte så att jag ångrar vad jag gjort eller de beslut som jag tagit. Tvärtom så känner jag mig lugn med dem och de ger mig energi till att orka ta vad som kommer. Skillnaden är kanske att jag det här årsskiftet ändå kan se en ljusning. Ett önskan om ett bättre liv och en ljusare tillvaro för mig och för barnen. Det känns möjligt! Så har jag inte känt på flera år.

Mina samlade erfarenheter ger mig stöd under fötterna och en annan mognad har infunnit sig. Att jag sedan kan vara rätt tramsig mellan varven är enbart ett bevis på att jag inser att allt inte behöver kontrolleras eller är pinsamt utan att Livet är till för roligt bus och barnslig lek lika mycket som för hårt slit och ett utmattande kämpande. Yin och Yang kompletterar varandra och jag tillåter mig själv att vara både djup och ytlig. När jag accepterade fler bitar av mig själv blev livet också lättare och roligare. Jag insåg även att jag inte kunde fortsätta leva som jag gjorde utan att ge avkall på vem jag är idag.

2018 får bli precis som det vill. Min intention är att göra det bästa av det på olika plan. Det är spännande! Jag vill skratta mer, njuta av lugn och ro, lyssna på musik och kanske ta upp ritandet igen. Dansa i min egen lilla lya, mysa med hunden, vara ute i naturen och fylla på energin. Få umgås och växa med mina underbara pojkar och finna oss en ny tillvaro. Fler kramar, många pussar och ett hjärta som gärna älskar och blir älskat.

Jag startade 2017 med att acceptera mig själv och arbeta på att finna kärleken till min egen person och min själ. På den vägen fortsätter jag 2018 med stor tacksamhet. Det är en positiv väg att vandra som öppnar upp för så mycket mer att upptäcka inte bara hos mig själv utan hos andra och i Livet.

Jag önskar Dig ett riktigt Gott Nytt År fyllt av kärlek, glädje, värme, vänlighet, acceptans och ljus!

Jag har inte skrivit på länge, inte som tidigare men nu har det börjat komma tillbaka. Just nu händer mycket i livet och det påverkar mig. Tröttheten har varit enorm och jag spar på energin. Samlar mer hos vänner som ger och jag försöker hålla en positiv attityd till livet, till mig själv och till nuet. Det är det enda som är verkligt. Just Nu.

Jag har tagit ett viktigt beslut för ett tag sedan. Beslutet togs egentligen för mycket längre sedan men det har fått ligga och gro. Fått stabilisera sig och växa tills det var klart att läggas fram. Vissa beslut behöver få tid på sig, få lov att förändras och byta format. Kanske läggas åt sidan eller kanske inte ens behövas för en tid. Ibland önskar man att de inte ska dyka upp i livet. Så en dag ligger de där och petar på en eller kanske dänger de till en som om man blivit träffad av en stekpanna i huvudet.

Bilden som man har av sin egen tillvaro och och av sig själv vänds upp och ner eller går i kras. När man känner att man inte kan andas, sitter instängd, att man har försvunnit eller trampar vatten och det inte går att lura sig själv längre. När hjärtat vill ut och själen bli fri. När allt man vill är att få vara sig själv. När bilden av mig själv och insikten lagt sig tillrätta blev det betydligt mer kristallklart. Självklart och den enda vägen framåt.

Det är beslut som dessa som är så svåra att ta. Speciellt när fler är involverade. När man bär ansvaret för andras liv och mående. En dag inser man bara att det inte går, att ingen mår bra och att alla förändringar och alla försök inte fungerat. Då är det ett val man får göra att antingen fortsätta eller inte.

Hur ska man orka fortsätta? Hur ska man orka bryta upp? Hur ska man orka ta hand om barnen? Hur ska man orka…… man gör det. Man gör det när valet att fortsätta är som att sätta munkavel på sig själv. Man gör det när man inser att barnen ändå snappar upp stämningen och man vill ge dem andra perspektiv på livet.

För min del har jag fått stänga av vissa känslor för att orka köra rakt fram. De kommer säkert ikapp mig när jag sitter ensam och allting blir uppenbart. Jag är säker på mitt beslut även om det kramar om hjärtat och ger mig en klump i magen. Tårarna som finns men inte kommer ut blandas med framtidstro och förväntan. För jag mår bättre efter mitt beslut. Mycket lättare på alla sätt.

En liten rädsla för att vara oälskad finns där trots att det slutgiltiga beslutet var mitt. Jag känner dock att jag kan vara i ensamhet och nu är jag en helt annan person än jag var tidigare. För så länge sedan. För flera livstider sedan. “Tänk om ingen vill ha mig”. “Tänk om jag kommer att var ensam tills jag dör”. De där tankarna som snurrar och som faktiskt inte betyder att det är okej att stanna. För att man inte vill vara ensam rent fysiskt. För faktum är ju att man kan vara väldigt ensam i tvåsamheten.

Det är just min personliga förändring som gjort det möjligt för mig att ta ett så pass svårt beslut. Och det är bra, det är positivt och det visar att jag har kommit långt i min egen personliga utveckling. Respekten och kärleken till mig själv är större, tacksamheten över livet och det som är härligt och fantastiskt får mer fokus och blir en stabilare grund att stå på. Det gör också att jag vill ge mina egna underbara barn samma chans och möjlighet att växa och uppskatta sig själva och Livets alla mysterier.

Förändring är magiskt. Oavsett om vi medvetet har valt det eller ej så är bildandet av den nya formen spännande. Tårar, skratt, rädsla, ilska, förvåning, ljus och mörker, insikter, lugn, stormar….. Att släppa in ljuset och kärleken hur de än manifesteras.

Kanske blir det inga stora omvälvande förändringar till följd av beslutet. Kanske räcker det med att våga ta beslutet och fullfölja det. Att ge sig själv en chans och en möjlighet till vad det nu är som komma skall. Mitt fokus är på det som är positivt och som ger mig energi. Jag behöver tanka livsglädje, sprittande energi, mjuk harmoni, finna den lätta och ljusa stillheten inombords och hålla fast vid insikten om att kärlek är någonting som jag inte ska behöva be och tigga om.

Det är befriande att inse att jag inte är annorlunda utan förtjänar kärlek och omtanke precis som vem som helst. Att säga det är en sak – att verkligen känna och förstå det i hela sin kropp en annan. Allt det som jag bearbetat och insett har gett mig en annan syn på hur jag uppfattar och ser på mig själv. Ibland har jag känt mig som en statist i mitt eget liv. En form av utanförskap mitt i det som är den plats där jag lever. Som om jag inte har landat i mig själv eller inte har tillgång till att verkligen existera i mitt eget liv. Förmodligen för att jag inte har respekterat och älskat mig själv lika mycket som jag har gjort med andra människor.

Nu landar jag i mig själv, en dag i taget. Jag kör på rakt fram utan att gasa för mycket. Det är väldigt trevligt att se på allting som jag kör förbi istället för att bara titta rakt fram och krampaktigt hålla i ratten. Jag har med mig min ryggsäck och min kappsäck med alla erfarenheter som livet hittills gett mig och nu är jag öppen för nästa del av resan.

Kram och Namaste, Sara

Många gånger tror jag inte att det är själva frågan om vem som har rätt eller fel som är viktigast. Ofta vill man kanske bara att den andre ska bekräfta vad man upplevde. Att bli tagen på allvar och att den andra verkligen ser en och inte kör över en i protester att det inte alls stämmer, hör ihop eller är logiskt. När den andre parten kan säga att: Jag hör dig och jag förstår att det är din upplevelse. Det är vad du kände och det är vad du såg. Jag respekterar din upplevelse lika mycket som min egen.

Vem har mest rätt att ha rätt?

Utan bekräftelse så står man där och enbart vill övertyga den andre om min rätt att ha rätt. Att jag är viktigast och det du säger att du upplevt är osant så jag tänker överrösta dig med ord, bombardera dig med meningar, inte höra vad du säger och jag tänker verkligen inte bekräfta dig. Det kommer aldrig att lösa någonting. Inte heller om man säger att det stämmer vad den andre berättar men man i samma veva förlöjligar eller tillintetgör den personen på olika sätt.

Bekräftelsen saknas i mitt liv.

Bekräftelsen kan leda fram till att man faktiskt finner en lösning, lär sig förstå den andra och får en helt ny form av kommunikation. I mitt eget fall kan jag säga att det många gånger är just den biten som saknas i min trassliga familjesituation. Att jag blir bekräftad istället för avfärdad. Det skulle innebära att någon äntligen lyssnade på mig och respekterade mig och mina åsikter, mina erfarenheter och mina upplevelser. Att någon äntligen ville se och lyssna på mig.

Det är väldigt viktigt för mig att bekräfta A och E.

Jag har tänkt en del på det där och jag försöker i min roll som mamma att bekräfta mina egna barn. Inte för vad de presterar utanför vad de tänker och känner. För de unika personer som de är. Att jag kan se att de är ledsna, glada, arga eller upprivna och att jag kan prata med dem om det. Det innebär t.ex. att jag kan säga till en av pojkarna att jag ser att han är ledsen och förbannad och att jag förstår honom. Att jag förstår varför han är det just nu. Sedan gäller det att i lugn ton, om han är arg, att förklara varför jag har sagt nej (eller vad det nu kan vara). Jag tror att de då lär sig att det är okej att känna vad man känner, att man inte behöver känna likadant och att deras upplevelse är bekräftad. Att de är bra och okej precis som de är.

E.

Häromdagen var E jätteledsen och jag försökte reda ut vad som skett mellan bröderna. Jag blev inte helt hundra på situationen eftersom A inte visste mer än att han fått en kudde i huvudet. Det i sin tur är med allra största sannolikhet den sista händelsen i förloppet eftersom det är så han kommer ihåg. A var arg och upprörd och lite förvirrad och stack runt huset. Efter en stund fick jag komma in till E som stängt in sig på sitt rum. Tårarna rann längs de små kinderna och han var väldigt upprörd. Jag satte mig på knä och höll om honom så att han fick gråta ut först innan han svarade på vad han tyckte hade skett. E hade blivit arg på sin bror som triggat honom en stund i soffan med fula ord och puttar. Så han dängde till honom med en kudde till slut.

A kom in i huset igen och började prata om någonting helt annat vilket han brukar göra när han anser en händelse tillhöra historien och det nu är en ny stund. Så fick jag prata allvar med båda pojkarna om att retas och slåss samt bekräfta dem båda två. A tog hunden och gick ut för att vänta på oss andra två. E var fortfarande lite ledsen så jag kramade om honom och sa att det är helt okej att tycka det är jobbigt att ha en bror som A ibland. Då svämmade tårarna över igen. E behövde få den bekräftelsen på att det är jobbigt att ha en bror med diagnoser. Jag sa att det är jobbigt och svårt och att många inte har det så. Om man har ett syskon som A så är det skitjobbigt mellan varven och det får man tycka och känna.

A.

Mina två härliga pojkar har väldigt mycket fint gemensamt. Båda två behöver bekräftelse för lite olika saker och så är det väl i livet. Vi har alla olika behov. A fick ett sammanbrott häromdagen. Efter två skoldagar och en helg så kom måndagen och då var det inte bra längre. Själv var jag stressad på morgonen eftersom jag började arbeta efter min semester. Paniken kom smygande när skoltaxin väntade utanför och vi inte hittade husnycklarna. På vägen till jobbet ringde jag till A och bad honom om ursäkt eftersom jag blivit stressad av situationen som uppstått. Han var helt OK och lät glad. Senare på eftermiddagen ringde skolan och berättade att A hade haft utbrott. Så fort de skulle göra skolarbete så gick han igång och kastade stolar, rev itu matteboken…. han var helt ur balans.

Hemma var han labil och det var som att trampa på ett minfält. Den ena minan efter den andre utlöstes och till slut var det ett enda kaos. Ett stort barn som sprang fram och tillbaka utan att lyssna eller ta fasta på någonting. Uppskruvat och hysteriskt med en son som växlade mellan övertrötta smågalna skrattanfall och vulkanutbrott av ilska. Vi fick dela upp oss och jag tog A. I ca två timmar försökte jag nå honom och tala lugnt med honom. Lista ut vad som skedde och vad han reagerade på. Det var mycket och där gällde det att bekräfta honom och hans upplevelser och samtidigt förklara varför skolan är som den är. Eller för den delen visa på alla hans goda och fantastiska egenskaper och att han varken är ful eller missbildad som han själv anser sig vara.

Gör det enkelt.

Det är svårt och det är lätt att gå i en fälla. Att göra det för krångligt, för abstrakt eller att orden blir för många. Med E är det lite lättare att nå fram, med A är det en övning i att lära sig säga saker på ett nytt sätt eller finna alternativa lösningar istället för prat. Jag var helt utmattad efteråt. A fick somna i min famn. Att han somnade var ett mirakel eftersom han hade slängt iväg några och stoppat ner andra mediciner i mjölkglaset.

På jobbet behövs positiv uppbackning.

Även på en arbetsplats behöver man få bekräftat att det man gör är bra och uppskattat mellan varven. Det är inte stora grejer som ska till men många gånger är det svårare att ge en komplimang eller säga någonting snällt istället för att vara tyst eller finna någonting som kan justeras eller klagas på. Jag tror till och med att det är lättare att diskutera när man bekräftar den andre och att det blir enklare att förstå den andres perspektiv. Det handlar inte om makt om man bekräftar men jag tror att motsatsen gör det. Genom negativ kritik så kan man spela på maktstruktur och på att få den andre att känna sig sämre och mindre. Genom att visa uppskattning och bekräfta den andres positiva och goda egenskaper så blir det ett VI och ett starkare band som göder motivering och arbetslust. Tror jag i alla fall.

Bekräftelsen börjar inom mig själv.

Jag har saknat bekräftelse mer eller mindre hela livet och jag har inte heller gett mig själv det fullt ut. När det har skett har jag haft svårt att ta till mig det eller hålla fast vid det. Sedan tidigare har jag satt ner foten vad gäller hur jag upplever att jag blir behandlad. Det var ett första steg mot att bekräfta mig själv. Sakta men säkert har jag tagit fler steg på den vägen och blir allt mer säker på hur jag vill bli behandlad och att jag i grunden behöver bekräfta mig själv för att inte bli ledsen eller ta åt mig personligen när någon annan trampar på, förminskar eller helt nonchalerar mig.

Även i en kärleksrelation har det blivit en grundläggande faktor för mig. Jag vill ha någon som vågar vara kärleksfull och där båda vill bekräfta varandra i motsats till att visa upp den andres sämre sidor. Där det blir betydelsefullt att visa vänlighet och respekt. Där båda två förstår vikten av att bygga upp relationen genom kärlek, förståelse, kommunikation, ömhet, humor och bekräftelse.

Bekräftelse behöver inte vara stort, pompöst eller invecklat. Några ord, en kram, en bild som visar att man ser och förstår den andre….. det gör stor skillnad.

Tack för att du läste.

Kram och Namaste, Sara

Ni vet det där ständiga dåliga samvetet? Det som säger till dig att du kan göra bättre. Som dunkar dig i huvudet och berättar att du ska vara mer närvarande. Eller skriker att du ska engagera dig mer, fixa allt och lite till och att du faktiskt inte räcker till. Att du behöver mer tid med barnen och mindre själv. DET dåliga samvetet. Det brottas jag med just nu.

Jag behöver tid, utrymme, vila och luft. Så är det och jag tar det. Ger mig själv små presenter som mer sömn, tid med vänner eller bara att få vara ensam. Det gnager i mammahjärtat men utan de här sakerna så blir det svårt att bygga upp mig så att jag håller. Det känns egoistiskt men jag behöver leva för min egen skull också. Bara få vara Sara.

Vi var och badade för ett par veckor sedan trots att jag var trött och inte alls på humör. Kände ändå att jag och barnen behövde tid tillsammans och det gick jättebra! Avlastaren var med så vi fokuserade på varsitt barn. Både E och A var supernöjda med besöket och jag hade fått lite mer positiv energi efteråt. Tiden tillsammans med dem värdesätter jag enormt mycket. Den är guld värd.

Jag är en social ensamvarg. Med andra ord så vill jag gärna umgås med andra och hitta på saker eller bara ses över en kopp kaffe samtidigt som jag njuter av att umgås enbart med mig själv. Att bara få vara med mina tankar och få pyssla med allt och ingenting. Få landa i mig själv.

Jag tror att jag ändå gör rätt mycket för barnen och med barnen. Så vill jag i alla fall att det ska vara. Det bör finnas en balans mellan att umgås och att de får vara för sig själva de med. Vi behöver inte hitta på saker hela tiden, flänga runt på aktiviteter, shoppa saker eller bli underhållna stup i kvarten. I min familj så fungerar det att bara vara tillsammans och titta på en film, att jag finns i rummet när de spelar X-box eller att vi går en sväng med hunden.

Visst får jag dåligt samvete ändå men jag övar på att släppa det, att inte ta till mig den tanken utan bara se den som just vad den är – en tanke. För hur jag än vrider och vänder på det så behöver jag tid för att hämta kraft och samla mig. I familjen lever vi med förutsättningar som är ytterst påfrestande varje dag. Som tar energi, som kräver planering och blixtsnabba beslut. Det tröttar ut mig. Jag blir så in i bänken trött och slut av det vissa dagar att jag blir glad och lättad om pojkarna vill spela tillsammans. Om de kan se en film på tv eller har turen att kunna gå iväg till en kompis.

Den känslan kan ge mig dåligt samvete. Att jag är en dålig mamma som behöver tid utan mina barn. Att jag inte räcker till och att jag faktiskt vill få vara ensam och inte bry mig för en stund. Samtidigt så vet jag att jag är en person med behov av reflektion och att få landa som är mamma till ett barn med funktionshinder och till ännu en son utan. Att jag pressar mig själv till tusen för att rodda runt, bli bättre, få mer kunskap, bli starkare i min hantering av utbrott och det förebyggande arbetet. Jag vet att jag gör vad som helst för mina barn och jag kommer alltid att finnas där för dem.

Någonstans så ligger det hos mig att jag inte är tillräcklig, att jag alltid borde kunna lite mer och vara duktigare, smartare och  – bara Mer. Men det löser ju ingenting och hjälper knappast till att tycka så. Istället så försöker jag vara tacksam för allt som är bra och inse att jag duger precis som jag är. Vill jag ha egen tid för att orka med så är det helt okej att ta det. Jag kan inte jämföra mig med andra föräldrar som inte har npf-barn. Vi lever i skilda världar.

Så jag vill vara nära nära nära mina två prinsar. Få se dem växa, få lära känna dem och skapa minnen tillsammans. Ge dem all kärlek som jag bara kan och visa dem att de är betydelsefulla för mig. Att de är fantastiska på alla sätt. Sedan vill jag gå in i sängen och lösa ett korsord, sätta mig ned och meditera, ta en promenad med vovven eller rocka loss till skön musik. Bara få vara Sara en stund.

Kram och Namaste, Sara