Bekräftelse är den där lilla biten som ibland gör en enorm skillnad.

Många gånger tror jag inte att det är själva frågan om vem som har rätt eller fel som är viktigast. Ofta vill man kanske bara att den andre ska bekräfta vad man upplevde. Att bli tagen på allvar och att den andra verkligen ser en och inte kör över en i protester att det inte alls stämmer, hör ihop eller är logiskt. När den andre parten kan säga att: Jag hör dig och jag förstår att det är din upplevelse. Det är vad du kände och det är vad du såg. Jag respekterar din upplevelse lika mycket som min egen.

Vem har mest rätt att ha rätt?

Utan bekräftelse så står man där och enbart vill övertyga den andre om min rätt att ha rätt. Att jag är viktigast och det du säger att du upplevt är osant så jag tänker överrösta dig med ord, bombardera dig med meningar, inte höra vad du säger och jag tänker verkligen inte bekräfta dig. Det kommer aldrig att lösa någonting. Inte heller om man säger att det stämmer vad den andre berättar men man i samma veva förlöjligar eller tillintetgör den personen på olika sätt.

Bekräftelsen saknas i mitt liv.

Bekräftelsen kan leda fram till att man faktiskt finner en lösning, lär sig förstå den andra och får en helt ny form av kommunikation. I mitt eget fall kan jag säga att det många gånger är just den biten som saknas i min trassliga familjesituation. Att jag blir bekräftad istället för avfärdad. Det skulle innebära att någon äntligen lyssnade på mig och respekterade mig och mina åsikter, mina erfarenheter och mina upplevelser. Att någon äntligen ville se och lyssna på mig.

Det är väldigt viktigt för mig att bekräfta A och E.

Jag har tänkt en del på det där och jag försöker i min roll som mamma att bekräfta mina egna barn. Inte för vad de presterar utanför vad de tänker och känner. För de unika personer som de är. Att jag kan se att de är ledsna, glada, arga eller upprivna och att jag kan prata med dem om det. Det innebär t.ex. att jag kan säga till en av pojkarna att jag ser att han är ledsen och förbannad och att jag förstår honom. Att jag förstår varför han är det just nu. Sedan gäller det att i lugn ton, om han är arg, att förklara varför jag har sagt nej (eller vad det nu kan vara). Jag tror att de då lär sig att det är okej att känna vad man känner, att man inte behöver känna likadant och att deras upplevelse är bekräftad. Att de är bra och okej precis som de är.

E.

Häromdagen var E jätteledsen och jag försökte reda ut vad som skett mellan bröderna. Jag blev inte helt hundra på situationen eftersom A inte visste mer än att han fått en kudde i huvudet. Det i sin tur är med allra största sannolikhet den sista händelsen i förloppet eftersom det är så han kommer ihåg. A var arg och upprörd och lite förvirrad och stack runt huset. Efter en stund fick jag komma in till E som stängt in sig på sitt rum. Tårarna rann längs de små kinderna och han var väldigt upprörd. Jag satte mig på knä och höll om honom så att han fick gråta ut först innan han svarade på vad han tyckte hade skett. E hade blivit arg på sin bror som triggat honom en stund i soffan med fula ord och puttar. Så han dängde till honom med en kudde till slut.

A kom in i huset igen och började prata om någonting helt annat vilket han brukar göra när han anser en händelse tillhöra historien och det nu är en ny stund. Så fick jag prata allvar med båda pojkarna om att retas och slåss samt bekräfta dem båda två. A tog hunden och gick ut för att vänta på oss andra två. E var fortfarande lite ledsen så jag kramade om honom och sa att det är helt okej att tycka det är jobbigt att ha en bror som A ibland. Då svämmade tårarna över igen. E behövde få den bekräftelsen på att det är jobbigt att ha en bror med diagnoser. Jag sa att det är jobbigt och svårt och att många inte har det så. Om man har ett syskon som A så är det skitjobbigt mellan varven och det får man tycka och känna.

A.

Mina två härliga pojkar har väldigt mycket fint gemensamt. Båda två behöver bekräftelse för lite olika saker och så är det väl i livet. Vi har alla olika behov. A fick ett sammanbrott häromdagen. Efter två skoldagar och en helg så kom måndagen och då var det inte bra längre. Själv var jag stressad på morgonen eftersom jag började arbeta efter min semester. Paniken kom smygande när skoltaxin väntade utanför och vi inte hittade husnycklarna. På vägen till jobbet ringde jag till A och bad honom om ursäkt eftersom jag blivit stressad av situationen som uppstått. Han var helt OK och lät glad. Senare på eftermiddagen ringde skolan och berättade att A hade haft utbrott. Så fort de skulle göra skolarbete så gick han igång och kastade stolar, rev itu matteboken…. han var helt ur balans.

Hemma var han labil och det var som att trampa på ett minfält. Den ena minan efter den andre utlöstes och till slut var det ett enda kaos. Ett stort barn som sprang fram och tillbaka utan att lyssna eller ta fasta på någonting. Uppskruvat och hysteriskt med en son som växlade mellan övertrötta smågalna skrattanfall och vulkanutbrott av ilska. Vi fick dela upp oss och jag tog A. I ca två timmar försökte jag nå honom och tala lugnt med honom. Lista ut vad som skedde och vad han reagerade på. Det var mycket och där gällde det att bekräfta honom och hans upplevelser och samtidigt förklara varför skolan är som den är. Eller för den delen visa på alla hans goda och fantastiska egenskaper och att han varken är ful eller missbildad som han själv anser sig vara.

Gör det enkelt.

Det är svårt och det är lätt att gå i en fälla. Att göra det för krångligt, för abstrakt eller att orden blir för många. Med E är det lite lättare att nå fram, med A är det en övning i att lära sig säga saker på ett nytt sätt eller finna alternativa lösningar istället för prat. Jag var helt utmattad efteråt. A fick somna i min famn. Att han somnade var ett mirakel eftersom han hade slängt iväg några och stoppat ner andra mediciner i mjölkglaset.

På jobbet behövs positiv uppbackning.

Även på en arbetsplats behöver man få bekräftat att det man gör är bra och uppskattat mellan varven. Det är inte stora grejer som ska till men många gånger är det svårare att ge en komplimang eller säga någonting snällt istället för att vara tyst eller finna någonting som kan justeras eller klagas på. Jag tror till och med att det är lättare att diskutera när man bekräftar den andre och att det blir enklare att förstå den andres perspektiv. Det handlar inte om makt om man bekräftar men jag tror att motsatsen gör det. Genom negativ kritik så kan man spela på maktstruktur och på att få den andre att känna sig sämre och mindre. Genom att visa uppskattning och bekräfta den andres positiva och goda egenskaper så blir det ett VI och ett starkare band som göder motivering och arbetslust. Tror jag i alla fall.

Bekräftelsen börjar inom mig själv.

Jag har saknat bekräftelse mer eller mindre hela livet och jag har inte heller gett mig själv det fullt ut. När det har skett har jag haft svårt att ta till mig det eller hålla fast vid det. Sedan tidigare har jag satt ner foten vad gäller hur jag upplever att jag blir behandlad. Det var ett första steg mot att bekräfta mig själv. Sakta men säkert har jag tagit fler steg på den vägen och blir allt mer säker på hur jag vill bli behandlad och att jag i grunden behöver bekräfta mig själv för att inte bli ledsen eller ta åt mig personligen när någon annan trampar på, förminskar eller helt nonchalerar mig.

Även i en kärleksrelation har det blivit en grundläggande faktor för mig. Jag vill ha någon som vågar vara kärleksfull och där båda vill bekräfta varandra i motsats till att visa upp den andres sämre sidor. Där det blir betydelsefullt att visa vänlighet och respekt. Där båda två förstår vikten av att bygga upp relationen genom kärlek, förståelse, kommunikation, ömhet, humor och bekräftelse.

Bekräftelse behöver inte vara stort, pompöst eller invecklat. Några ord, en kram, en bild som visar att man ser och förstår den andre….. det gör stor skillnad.

Tack för att du läste.