Jag vill vara nära men det är skönt att vara i min bubbla ibland.

Ni vet det där ständiga dåliga samvetet? Det som säger till dig att du kan göra bättre. Som dunkar dig i huvudet och berättar att du ska vara mer närvarande. Eller skriker att du ska engagera dig mer, fixa allt och lite till och att du faktiskt inte räcker till. Att du behöver mer tid med barnen och mindre själv. DET dåliga samvetet. Det brottas jag med just nu.

Jag behöver tid, utrymme, vila och luft. Så är det och jag tar det. Ger mig själv små presenter som mer sömn, tid med vänner eller bara att få vara ensam. Det gnager i mammahjärtat men utan de här sakerna så blir det svårt att bygga upp mig så att jag håller. Det känns egoistiskt men jag behöver leva för min egen skull också. Bara få vara Sara.

Vi var och badade för ett par veckor sedan trots att jag var trött och inte alls på humör. Kände ändå att jag och barnen behövde tid tillsammans och det gick jättebra! Avlastaren var med så vi fokuserade på varsitt barn. Både E och A var supernöjda med besöket och jag hade fått lite mer positiv energi efteråt. Tiden tillsammans med dem värdesätter jag enormt mycket. Den är guld värd.

Jag är en social ensamvarg. Med andra ord så vill jag gärna umgås med andra och hitta på saker eller bara ses över en kopp kaffe samtidigt som jag njuter av att umgås enbart med mig själv. Att bara få vara med mina tankar och få pyssla med allt och ingenting. Få landa i mig själv.

Jag tror att jag ändå gör rätt mycket för barnen och med barnen. Så vill jag i alla fall att det ska vara. Det bör finnas en balans mellan att umgås och att de får vara för sig själva de med. Vi behöver inte hitta på saker hela tiden, flänga runt på aktiviteter, shoppa saker eller bli underhållna stup i kvarten. I min familj så fungerar det att bara vara tillsammans och titta på en film, att jag finns i rummet när de spelar X-box eller att vi går en sväng med hunden.

Visst får jag dåligt samvete ändå men jag övar på att släppa det, att inte ta till mig den tanken utan bara se den som just vad den är – en tanke. För hur jag än vrider och vänder på det så behöver jag tid för att hämta kraft och samla mig. I familjen lever vi med förutsättningar som är ytterst påfrestande varje dag. Som tar energi, som kräver planering och blixtsnabba beslut. Det tröttar ut mig. Jag blir så in i bänken trött och slut av det vissa dagar att jag blir glad och lättad om pojkarna vill spela tillsammans. Om de kan se en film på tv eller har turen att kunna gå iväg till en kompis.

Den känslan kan ge mig dåligt samvete. Att jag är en dålig mamma som behöver tid utan mina barn. Att jag inte räcker till och att jag faktiskt vill få vara ensam och inte bry mig för en stund. Samtidigt så vet jag att jag är en person med behov av reflektion och att få landa som är mamma till ett barn med funktionshinder och till ännu en son utan. Att jag pressar mig själv till tusen för att rodda runt, bli bättre, få mer kunskap, bli starkare i min hantering av utbrott och det förebyggande arbetet. Jag vet att jag gör vad som helst för mina barn och jag kommer alltid att finnas där för dem.

Någonstans så ligger det hos mig att jag inte är tillräcklig, att jag alltid borde kunna lite mer och vara duktigare, smartare och – bara Mer. Men det löser ju ingenting och hjälper knappast till att tycka så. Istället så försöker jag vara tacksam för allt som är bra och inse att jag duger precis som jag är. Vill jag ha egen tid för att orka med så är det helt okej att ta det. Jag kan inte jämföra mig med andra föräldrar som inte har npf-barn. Vi lever i skilda världar.

Så jag vill vara nära nära nära mina två prinsar. Få se dem växa, få lära känna dem och skapa minnen tillsammans. Ge dem all kärlek som jag bara kan och visa dem att de är betydelsefulla för mig. Att de är fantastiska på alla sätt. Sedan vill jag gå in i sängen och lösa ett korsord, sätta mig ned och meditera, ta en promenad med vovven eller rocka loss till skön musik. Bara få vara Sara en stund.