Jag har inte skrivit på länge, inte som tidigare men nu har det börjat komma tillbaka. Just nu händer mycket i livet och det påverkar mig. Tröttheten har varit enorm och jag spar på energin. Samlar mer hos vänner som ger och jag försöker hålla en positiv attityd till livet, till mig själv och till nuet. Det är det enda som är verkligt. Just Nu.
Jag har tagit ett viktigt beslut för ett tag sedan. Beslutet togs egentligen för mycket längre sedan men det har fått ligga och gro. Fått stabilisera sig och växa tills det var klart att läggas fram. Vissa beslut behöver få tid på sig, få lov att förändras och byta format. Kanske läggas åt sidan eller kanske inte ens behövas för en tid. Ibland önskar man att de inte ska dyka upp i livet. Så en dag ligger de där och petar på en eller kanske dänger de till en som om man blivit träffad av en stekpanna i huvudet.
Bilden som man har av sin egen tillvaro och och av sig själv vänds upp och ner eller går i kras. När man känner att man inte kan andas, sitter instängd, att man har försvunnit eller trampar vatten och det inte går att lura sig själv längre. När hjärtat vill ut och själen bli fri. När allt man vill är att få vara sig själv. När bilden av mig själv och insikten lagt sig tillrätta blev det betydligt mer kristallklart. Självklart och den enda vägen framåt.
Det är beslut som dessa som är så svåra att ta. Speciellt när fler är involverade. När man bär ansvaret för andras liv och mående. En dag inser man bara att det inte går, att ingen mår bra och att alla förändringar och alla försök inte fungerat. Då är det ett val man får göra att antingen fortsätta eller inte.
Hur ska man orka fortsätta? Hur ska man orka bryta upp? Hur ska man orka ta hand om barnen? Hur ska man orka…… man gör det. Man gör det när valet att fortsätta är som att sätta munkavel på sig själv. Man gör det när man inser att barnen ändå snappar upp stämningen och man vill ge dem andra perspektiv på livet.
För min del har jag fått stänga av vissa känslor för att orka köra rakt fram. De kommer säkert ikapp mig när jag sitter ensam och allting blir uppenbart. Jag är säker på mitt beslut även om det kramar om hjärtat och ger mig en klump i magen. Tårarna som finns men inte kommer ut blandas med framtidstro och förväntan. För jag mår bättre efter mitt beslut. Mycket lättare på alla sätt.
En liten rädsla för att vara oälskad finns där trots att det slutgiltiga beslutet var mitt. Jag känner dock att jag kan vara i ensamhet och nu är jag en helt annan person än jag var tidigare. För så länge sedan. För flera livstider sedan. “Tänk om ingen vill ha mig”. “Tänk om jag kommer att var ensam tills jag dör”. De där tankarna som snurrar och som faktiskt inte betyder att det är okej att stanna. För att man inte vill vara ensam rent fysiskt. För faktum är ju att man kan vara väldigt ensam i tvåsamheten.
Det är just min personliga förändring som gjort det möjligt för mig att ta ett så pass svårt beslut. Och det är bra, det är positivt och det visar att jag har kommit långt i min egen personliga utveckling. Respekten och kärleken till mig själv är större, tacksamheten över livet och det som är härligt och fantastiskt får mer fokus och blir en stabilare grund att stå på. Det gör också att jag vill ge mina egna underbara barn samma chans och möjlighet att växa och uppskatta sig själva och Livets alla mysterier.
Förändring är magiskt. Oavsett om vi medvetet har valt det eller ej så är bildandet av den nya formen spännande. Tårar, skratt, rädsla, ilska, förvåning, ljus och mörker, insikter, lugn, stormar….. Att släppa in ljuset och kärleken hur de än manifesteras.
Kanske blir det inga stora omvälvande förändringar till följd av beslutet. Kanske räcker det med att våga ta beslutet och fullfölja det. Att ge sig själv en chans och en möjlighet till vad det nu är som komma skall. Mitt fokus är på det som är positivt och som ger mig energi. Jag behöver tanka livsglädje, sprittande energi, mjuk harmoni, finna den lätta och ljusa stillheten inombords och hålla fast vid insikten om att kärlek är någonting som jag inte ska behöva be och tigga om.
Det är befriande att inse att jag inte är annorlunda utan förtjänar kärlek och omtanke precis som vem som helst. Att säga det är en sak – att verkligen känna och förstå det i hela sin kropp en annan. Allt det som jag bearbetat och insett har gett mig en annan syn på hur jag uppfattar och ser på mig själv. Ibland har jag känt mig som en statist i mitt eget liv. En form av utanförskap mitt i det som är den plats där jag lever. Som om jag inte har landat i mig själv eller inte har tillgång till att verkligen existera i mitt eget liv. Förmodligen för att jag inte har respekterat och älskat mig själv lika mycket som jag har gjort med andra människor.
Nu landar jag i mig själv, en dag i taget. Jag kör på rakt fram utan att gasa för mycket. Det är väldigt trevligt att se på allting som jag kör förbi istället för att bara titta rakt fram och krampaktigt hålla i ratten. Jag har med mig min ryggsäck och min kappsäck med alla erfarenheter som livet hittills gett mig och nu är jag öppen för nästa del av resan.
Kram och Namaste, Sara
