Vi vet att man ska hoppa en och en. Vi vet också att man inte ska ha bollar i studsmattan. Ändå så låter vi dem hållas och så var olyckan framme.

Ibland vill man bara få en paus.

Ja man kan säga vad man vill men ibland orkar man bara inte som förälder. Man tänker att det har gått vägen förut och vi sitter ändå här och håller ett öga på dem allihopa. Fyra vuxna som behöver lite paus och andrum en söndagskväll. Det är en lite kall men ändå rätt skön söndag och vi vuxna sitter på varsin stol och pratar. Alla lika trötta i huvudet och slutkörda efter helgens alla händelser. Det är trevligt att kunna umgås med andra som förstår vad man går igenom, som förstår att man är lite trög i huvudet en söndagskväll och att man inte orkar hålla på alla regler.

Alla leker tillsammans.

Barnen har jätteroligt tillsammans. Den yngsta är 4år och de två äldsta är 11år. Sedan finns det en flicka på 8 och min E på 7. Vi är två mammor, två pappor och två hundar som sitter ute i trädgården. Alla barnen behöver rastas före de ska lägga sig att sova. Hundarna springer runt och har hur roligt som helst. De är bästa vänner (om nu hundar kan vara det?). Jag är trött och slut efter en påfrestande helg och allt jag vill ha är lite trevligt sällskap och avlastning, ett andningshål.

Barnen har allihopa tagit sig upp i studsmattan (de är 5st). I studsmattan finns flera bollar av olika storlekar. De kastar och skojar med varandra. Då och då hojtar vi till när det behövs men än så länge är det ingen som blivit tvärarg eller någon som börjat gråta. Min A sitter på studsmattan och leker med flickan i samma ålder. Två goa barn med liknande funktionshinder. Ingen av dem har koll på hur starka de är utan här svingas det friskt på och skrattas! Vi vuxna är mest lättade över att de leker så himla fint tillsammans. 3 flickor och 2 pojkar och det går finfint även den här gången.

Lillfingret krockade med en stor och hård boll.

Så kommer A ner till mig och säger att han har fått en boll på fingret. Det gör ont så jag tittar på det. Lillfingret ser helt okej ut så jag tänker att det bara är stöten som känns. A sätter sig ner bredvid mig och den andra mamman och säger att han vill sätta fingret i is. Han brukar inte klaga över smärta så jag tar hans finger och håller lätt om det. Ger lite värme och trygghet. Han är ändå inte på hugget längre. Vill inte fortsätta leka och klagar lite anspråkslöst över smärtan i fingret.

A upplever smärta annorlunda. En lapp i nacken på en tröja kan vara fruktansvärd och skava sönder honom. Sedan kan han ramla eller få ett slag och då reser han sig upp som om ingenting har hänt. Det är med andra ord rätt svårt att veta hur allvarligt han är skadad. A gråter sällan, egentligen bara när jag ställer rätt fråga till honom eller han är rädd eller arg.

Fingret förvandlas till en stor larv!

Så visar han sitt finger igen och nu är det plötsligt jättesvullet! Det ser ut som en stor beige larv. Den andra mamman som är undersköterska tar en titt och undersöker A:s finger. Hmmm säger hon, ni bör nog åka in och visa upp det här. Åh nej tänker jag. Akuten en söndagskväll…. Hon känner lite till och ställer bra frågor till A. Jo säger hon, ni bör nog visa upp det.

Akuten nästa.

Okej säger jag. Vi plockar ihop oss och går hem. Pappa R säger att vi kanske ändå ska vänta att köra in? Det är säkert inte så farligt. Jag säger att är det inte det så är det bara bra och då kommer vi fort hem igen. Samlar ihop dricka och lite att äta, vis av alla turer som vi har varit på barnakuten. Jag och A kör in och parkerar nära akuten. I sådana här lägen är jag väldigt glad och lättad över att vi bor så nära ett stort sjukhus. På ca 15 minuter är vi framme och har parkerat. Fantastiskt!

Vi har trevligt där vi går tillsammans i kvällen mot akuten. Det är rätt folktomt och A är ändå på hyfsat humör. Det blev lite egentid av den här situationen. Klockan är ca 19:40 när vi tar en nummerlapp. A kan inte sitta, de kryper i benen på honom, munnen går i ett och han är överallt samtidigt som han klagar på smärta i fingret och frågar oavbrutet om vi kan köpa någonting att äta. Det är bara vi i väntrummet vilket ger mig en förhoppning om att det här kommer att gå snabbt. Jovisst…hur fel hade inte jag?

Vi tar oss direkt till vuxenakuten.

Så tittar en dam ut och kollar av med oss eftersom A har ställt sig framför luckan och vevat. Vi är nästa man på tur säger hon när hon får veta att vi är på rätt plats trots att A är ett barn. När vi kommer in slår sig A ner på stolen medan jag svarar på frågor som inte han vill svara på. Eller kan för den delen. Damen är rätt trött, hon frågar om vi har någon identifikation på A med oss. Nej svarar jag och hinner få lite panik innan hon skrattar och inser att det är mitt leg som hon behöver. Jag nämner att A har autism. Det gör jag eftersom vi har mött oförstående vårdpersonal under åren som gått och om det står i papperna kanske de kan vara lite mer förberedda. “Jag har autism, adhd och dyslexi” berättar A för damen. Då ler hon och säger att han är en riktigt kämpe och att han ska veta att han inte är ensam. Så fint gjort av henne. A verkar bli nöjd med det svaret och jag berättar det för honom igen om han hade missat det. Allt positivt är Bra!

Ortopedakuten.

Så får vi ta oss till väntrummet bredvid och där är vi inte ensamma. Vi bänkar oss framför tv:n på de hårda gjutna plaststolarna och väntar. Alla väntar….. Efter ca 20 minuter frågar A om vi behöver vänta längre? Hur länge ska vi vänta? Måste vi vänta längre? Jag vill hem nu. Suck tänker jag. Det här blir en lång väntan. Vet inte svarar jag. En stund till får vi vänta. Hur ska jag kunna svara honom så att han blir lugn? Jag har absolut ingen som helst aning. Får han en tid och den inte stämmer blir det inte bra. Att bara vänta är inte heller bra.

Jag stryker honom över ryggen, klappar på honom och försöker lugna honom på alla sätt jag kan. Mitt emot oss sitter en flicka runt 13 år och ser trött och sliten ut. De har väntat länge förstår jag. Kvinnan bredvid mig att suttit där i 7 timmar och är fortfarande kvar. Herre Gud tänker jag. Hur ska vi fixa det här? Jag tittar på tv, någon fånig komedi och A bara studerar andra och klagar lite över sitt finger. Så kommer äntligen en dam ut och kallar på A! Yes tänker jag, det här gick som smort! Vi har väntat ungefär i en timme när en tjej tar en titt på A:s svullna finger. Hon undersöker handen, armen och fingrarna och ställer några frågor. A är duktig och svarar klart och tydligt. Han är lugn och sansad och jag tycker han är så duktig. A:s pappa sms:ar och undrar hur det går när vi står där i undersökningsrummet.

Röntgen.

Så säger tjejen att A ska röntgas och sedan ska en läkare titta på fingret. “Det är mycket folk och lång väntan idag” fortsätter hon “så vi gör som så att ni får gå till röntgen först så är det gjort när läkaren väl har tid.” Shit tänker jag, det här bådar inte gott. Så tar vi oss ut till väntrummet igen där alla sitter och sitter och sitter. A får köpa någonting att dricka, en juice blir det. Sedan ett kexchoklad. Själv köper jag vatten, vill inte fylla på vår flaska på toalettens handfat. A börjar bli orolig igen så han får titta på min mobil vilket lugnar ner honom.

Tiden masar sig fram och det är inte speciellt sköna stolar att vänta i. Så kommer ännu en dam ut och presenterar sig som nattsköterskan. Även hon berättar att det är väldigt mycket att göra just den här kvällen så väntan kommer att bli lång. Sedan ropar hon upp A samt två personer till. Vi ska gå i samlad trupp till röntgenavdelningen. Rätt skönt att få röra på sig lite tycker jag. A verkar gilla att få se sig lite omkring på sjukhuset. Vi tar oss upp till rätt avdelning och anmäler oss i receptionen. Jag bläddrar förstrött i en tidning under tiden som vi väntar igen. Fast på lite mer bekväma stolar.

En dam i övre medelåldern kallar på A och snörper på munnen. Hon är varken välkomnande eller mjuk till sättet. Snarare lite avvisande och det känns som att hon lika väl kunde ha arbetet på ett löpande band i en fabrik. Ingen notis om att A är liten och ingen snäll behandling av barn här inte. A får sitta på en stol och hon vänder och vrider på hans hand. Hennes mun snörps än hit än dit och hon är extremt fåordig. Jag är djupt imponerad över att A inte flyger i taket eller vägrar samarbeta med henne. Han tittar på mig och viskar “det gör ont i fingret när hon gör så men jag sitter här ändå”. Han är så himla duktig, mitt lilla hjärta.

Så var vi klara och hon nästan föser ut oss. Muuu, är vi kor eller? Att man kan vara så opersonlig och sakna förståelse för att det är människor som man röntgar är skrämmande. Jaja, nu har vi klarat av det och ska försöka hitta tillbaka i labyrinten. Jag brukar ha ett väldigt bra lokalsinne men inte den här gången. Tack o lov är A mer alert och vi finner vägen tillbaka till akuten. När vi öppnar dörren till väntrummet står det två killar i 20-års ålder och en tjej i samma ålder bredvid dörrarna. De tittar på oss länge och jag känner ett visst obehag.

Tiden går och kväll blir natt.

Vi sätter oss igen på de hårda stolarna men längst bort och lite avsides. A börjar bli trött och jag med. Han får köpa en Coca-Cola för att hålla energin uppe. En äldre man kommer inhaltande och sätter sig på samma bänkrad som oss. A står upp och väger på det ena benet. Den äldre mannen böjer sig fram och tappar flera föremål på golvet. Jag ber A att hjälpa mannen att plocka upp sakerna och det gör han. Mannen tackar så mycket och jag berömmer A för att han var hjälpsam.

Klockan är nu runt 23 på natten. Vi är jättetrötta och det är inte många kvar i väntrummet. På tv är det en svensk polisdeckare som vistats många gånger om. Det finns inte mycket att göra för A. Vi köper lite mer att äta och han tittar lite till på mobilen. Så är batteriet slut och jag inser att jag har två mobiler med mig men fel sladd. Jag lyckades få med mig den som inte går att ladda med längre. Så där sitter vi utan mobiler, jag hann precis skicka iväg ett sms till A:s pappa och uppdatera honom, sedan har vi inga mobiler längre. Nu är A rastlös och vandrar av och an i väntrummet.

Bråkigt ungdomsgäng.

Gruppen med ungdomar är stökiga. De kan inte vänta i ett väntrum utan tar små koppar med vatten och kastar på varandra. De tar små trekantspaket med mjölk från Starbucks kaffeställe och kastar på varandra. De far omkring och håller på hela tiden. Rastlösa och respektlösa. Jag känner att jag blir irriterad på dem men vill inte säga ifrån. Ett missnöjesljud undslipper mig dock när vi ska köpa tuggummi till A och det är vatten på golvet som de har kastat men inte städar upp efter sig. De tittar på mig med inte speciellt trevliga uppsyner och jag går iväg med A till andra sidan väntrummet.

Varje gång som någon av de tre går in till toaletten stirrar de på oss. Det känns rätt kymigt men jag håller en låg profil och fokuserar på min son istället. Nu är A jättetrött. Han får vila sig mot mig och vi försöker finna en ställning som han kan slappna av på. Det fungerar inte hur vi än gör och helst av allt vill han lägga sig uppe på en liten avsats/ fönsterkarm. Han hoppar ner och hämtar en kvarglömd tidning med korsord som jag försöker fylla i. Så lägger han sig åter igen uppe på karmen och jag tänker att det nog inte lär vara uppskattat av personalen på akuten.

A behöver få sova och jag vill bort från stöket.

Ungdomarna är stökiga och stimmiga på andra sidan. Den gamle mannen kom tillbaka från röntgen med två Bamsetidningar som han bett personalen om att få låna till A. Vi tackar så mycket för hans omtanke. A bläddrar snabbt i tidningarna men han kan inte alls fokusera. Förutom oss är det en kille till som väntar med sin kompis. De är harmlösa men spelar hög musik på sina mobiler. Jag känner att vi behöver lugn och ro för nu börjar A nå sin gräns. Han vill hem, han är trött och han bryr sig inte om någonting annat än att få sova. Klockan är ca 00:30 så jag ringer på ringklockan in till ortopedakuten. En av de tre stökiga ungdomarna kommer och ställer sig lite för nära mig när jag väntar på personalen.

Så kommer en sköterska och jag frågar henne om vi möjligen kan få komma in och vänta i ett rum? Nej det gick tyvärr inte. Kan min son få ligga på en brits? Han är bara 10 år och orkar inte vänta här ute längre. Ja jag vet säger hon lite modfälld. Jag ser en brits bakom sköterskan och föreslår den som viloplats och det går bra. Jag kallar på A som kommer in genom dörren med mig. Då börjar killen som stått nära att tjafsa med sköterska. Han är arg för att vi fick komma in. Han tror att han var på akuten före oss och att han blir bortprioriterad. Han frågar sköterskan om de prioriterar på akuten varpå hon svarar honom att Ja det gör de. Då blir han förbannad och hotfull, säger att de släpper in andra som inte behöver vård (Vi) och att han är skjuten och blodet väller och han sitter och svettas som en gris men att de inte bryr sig om honom. Sköterskan behåller lugnet och säger till honom att hon inte ser något blod. Då blir han än mer otrevlig och hon stänger dörren.

Äntligen lugn och ro mitt i natten.

Jag pustar ut, A får lägga sig tillrätta på bristen i korridoren och jag drar för ett par draperier så att det i alla fall blir lite mörkt. Vi får ingen filt men jag har hans fleecetröja som jag lägger ovanpå honom. Sköterskan pratar med en annan om att hon vill ha en vakt med när de ska ta in killen som påstår sig vara skjuten. Nu har det kommit fler till den lilla gruppen och nu roar de sig med att kasta prick på Starbucks kaffeautomater och tillbehör. Sköterskorna kommenterar detta från ett rum bredvid men ingen vakt tillkallas. Jag kan tycka att gänget inte borde få ha varit kvar. De skulle ha isolerat den hotfulle killen och sänt hem hans polare när de började uppföra sig illa bland alla andra som väntade.

I korridoren ser jag flera andra som suttit med oss ute i väntrummet. De är inte ens färdigbehandlade ännu konstaterar jag. Hur lång tid ska det här ta egentligen?! Jag andas, behåller lugnet och inser att varken jag eller A kommer att orka gå iväg imorgon utan får stanna hemma. A slumrar till men är orolig. Han har inte fått sin medicin, är väldigt trött och har ont. I korridoren är det så lugnt och tyst. Man kan inte märka att personalen har upp över öronen att göra. De är duktiga, jag tycker att de är toppen. Så kommer äntligen läkaren fram till oss. A har en spricka precis där fingret och handen möts. Han ska få en skena.

Gipsad arm.

Aha, räcker det med en skena, vad bra! Fast då tänkte jag mig en i stadigt tyg med kardborreband och så var det verkligen inte. När sköterskan kommer fram efter att två andra har blivit gipsade (bl.a. flickan som var före oss) och säger att nu är det A:s tur inser jag att även han ska få gips! Oj oj oj….men A är så trött att han knappt bryr sig. Sköterskan är jättetrevlig, pedagogisk och skämtar lite med oss. Allt går snabbt och lätt och sim sala bim har A ett fint gips på höger arm!

Natt lider mot tidig morgon.

Klockan är 03 på natten när vi tar oss ut till bilen i parkeringshuset. Jag är så galet trött att jag ber en liten bön om att jag ska orka köra milen hem. A är lugn och han vill bara hem till sin säng. Vi småpratar och jag försöker hålla bilen på rätt sida de vita strecken, väl medveten om hur trött min hjärna är vid det här laget. Tack o lov är vi ensamma på vägen denna måndagsmorgon och vi kör upp och parkerar utan problem. Vi smyger oss in i huset där plötsligt R står. Han har inte kunnat sova och han blir väldigt förvånad när han ser den gipsade armen! Han som inte trodde att någonting hade hänt och att vi skulle vänta med att köra in, han blev rätt paff men samtidigt lättad över att vi faktiskt åkte in.

A får sin medicin och kraschar i sängen. Lilla hunden Sötis hoppar upp bredvid honom och så somnar de båda två på någon sekund. Själv är jag utmattad efter en jobbig helg som avslutades på akuten mitt i natten. Stapplar in i min egen säng och somnar bums medan jag tänker att jag måste höra av mig till jobbet….mobilen fungerar ju inte….ladda mobilerna….ladda…….ring……zzzzz.

Kram, Sara