De säger att män är från Mars och kvinnor från Venus…eller tvärt om? Vi ska i alla fall komma från olika planeter men befinna oss på samma just nu och försöka komma överens. Alltså jag vet inte, kan vi det? Komma överens kan vi nog men kan vi förstå varandra? Jag hoppas på det men tvivlar stundtals när jag ser på mig själv och på omgivningen. Eller komma överens är väl fel uttryck, vi ska kunna samarbeta och leva sida vid sida som jämlikar och älska alla likheter och olikheter.

Jag har haft några pojkvänner i mitt liv och några av dem har jag varit sambo med. Pojkar och män i olika åldrar och från olika delar av världen. Det längsta samboförhållandet som jag har upplevt är det med mina pojkars pappa. Vi har varit tillsammans i snart 14 år. På ett sätt har det varit lättare att vara tillsammans med en person från ett annat land, en annan kultur, för redan från början var det givet att vi kom från olika världar. Att vi skulle se på saker på andra sätt men även förhoppningsvis ha mycket gemensamt. Kulturkrockar är givna och någonting som man behöver arbeta sig igenom för att förstå varandra och för att det ska fungera helt enkelt. När man kommer från samma land och dessutom från samma del av det landet så förväntar man sig ändå att man ska vara rätt synkade från början. Man talar samma språk, firar samma högtider och har en grundförståelse för varandra – tror man.

Jag har insett att män och kvinnor ändå är rätt lika oavsett var i världen man befinner sig. I grunden i alla fall, när man skalar bort religion och kultur. Visst, det är ingen stormande nyhet men för mig handlar det då om personen och om att vi är just av två olika kön. (rent krasst generaliserat) Män och kvinnor i världen har många saker gemensamt och över hela jorden försöker vi få relationerna att fungera. Varför är det så svårt?

Att mina relationer har tagit slut beror på lika många faktorer som personer som varit involverade – minst. Oavsett så ångrar jag ingenting. För varje relation har jag gått vidare och lärt mig om mig själv vilket har varit mitt val och mitt sätt att hantera denna delen av livet. Kärlek, relationer, respekt, kommunikation, erfarenheter, djupa sår och mindre skrapmärken, stor glädje och sprittande förälskelse, sex och samlevnad.

Jag har inga svar och det är väl mest troligt att alla har sitt eget svar och sin egen livsväg att vandra. Det är ändå fascinerande hur vi söker någon annan och allt som vi lägger på den andra att förverkliga och leva upp till. Hur lika och ändå olika vi är som personer och som man och kvinna. Hur det är i en relation med två av samma kön har jag ingen aning om. Om det är samma svårigheter med kommunikation och förståelse eller om det faktiskt är lättare?

Min personlighet är lite av en ensamvarg. Jag hade kunnat ha en man i byrålådan som jag tog upp när jag ville ha sällskap. Samtidigt är det utvecklande att vara i en relation, jag står ansikte mot ansikte med mig själv. Ensam är det lättare att hoppa över de där grejerna som inte är smickrande eller rent ut sagt obehagliga att vädra ut och titta på. Efter ett tag så är man rätt avskalad när det första flimret och den romantiska doften falnat. När man inser att “Aha, är det så du fungerar?”. Fast man hittar ju nya saker och vinklar mest hela tiden. Både de som man faller för och de som man verkligen retar sig på.

Att vi är olika betyder för mig att vi borde kunna bilda en enhet, en yin och yang. Olikheterna ska “bara” accepteras. Det är väl där som det ofta brister? Det blir en kamp eller en tävling om vem som har rätt och fel. Vem som är starkast och svagast. Man glömmer att båda kan ha precis lika rätt men från olika perspektiv. Lägg till alla förväntningar som man bär på, alla krav som ska följas, idén om att någon annan ska göra en hel och lycklig, behovet av att få bekräftelse och den där ryggsäcken som vi alla bär eller släpar på.

Jag är stolt över att R och jag har överlevt såhär länge. Vi har verkligen inte löst någonting vad gäller män och kvinnor och jag kan intyga att det allt som oftast känns som att vi kommer från olika planeter. Livet har knappast varit en dans på rosor och att vi fortfarande bor under samma tak är rätt anmärkningsvärt. Vi är olika som personer, som man och kvinna och med olika syn på mångt och mycket. Däremot har vi lärt oss massor, utvecklats och vuxit genom allt vad vi har gått igenom som sambopar och som föräldrar i en mycket pressad sits. Det är ändå rätt häftigt.

Kram och namaste, Sara