Relationen till mig själv är den som är allra viktigast. Så länge den inte är helt stabil och hundra procent ärlig går det inte att ha en helt stabil relation med någon annan heller. Med ett särskilt föräldraskap blir det så många påfrestningar på en som mamma och pappa (eller vilken konstellation man har). På den senaste kursen på barnhabiliteringen som vi var på så sa de att oftast är man som förälder mer curlande eller mer hård i sitt sätt gentemot barnen. När man är en förälder till ett barn med ex. autism så blir de här rollerna ännu tydligare och starkare.
Det är väldigt lätt att motarbeta varandra och slita och dra åt varsitt håll. Kanske är det så att man intar olika förhållningssätt beroende på situationen, att man som förälder växlar mellan att hålla hårt i tyglarna eller vara underlättande och curlande. Jag dömer ingen och jag säger inte att det är rätt eller fel. Jag tror att det är fullt mänskligt och ett beteende som förstärks när situationer ställs på sin spets. Det är många föräldrar som väljer att gå åt skilda håll när det inte längre är hållbart, när orken är borta, lusten försvunnit och man kanske helt har slutat att se den andre vuxne i förhållandet. Fokus ligger på att överleva och alla strategier utgår från att vardagen ska flyta på någotsånär.
Tid för varandra är knappast en lyx som många funkisföräldrar har men verkligen skulle behöva en överdos av. Tid för att prata i lugn och ro eller bara få vara tillsammans utan att tänka eller behöva vara redo att rycka ut. Om eller när barnen har somnat är det lätt hänt att minst en av föräldrarna somnar i soffan eller inne hos något av de små liven. Kanske är man bara så trött och slut att man inte ens orkar säga ett enda ord till varandra. Båda vill vara ifred och få lite andrum och tystnad, frisk luft eller bara få vara. Inte alltid man har lust att kasta av sig kläderna eller förföra den andre när barnen äntligen somnat i sina egna sängar. Mjukisbyxor och den egna kudden är ofta rätt så lockande och egentligen allt som man orkar med när huvudet är snurrigt efter dagens alla avbockade saker och situationer.
Någonstans får man komma överens om att såhär har vi det nu. Antingen är det okej eller så är det inte det. Kan man inte acceptera läget får man väl se hur man ska kunna ändra på saker och ting. Mer tid för varandra är ju optimalt om man känner att det fortfarande finns hopp för relationen. Hur trollar man fram det då? Vi har en avlösare på dagtid där vi behöver bli bättre på att boka in saker för oss föräldrar. Just nu blir det mest saker som “ska” göras som vi passar på att få ordnat medan vi har möjlighet och barnpassning. Inte vidare romantiskt att köra till tippen en lördag eller handla på Willy:s. För vår del är det bara timmarna med avlösaren som vi kan få lite tid för varandra. Det är i alla fall mer än tidigare. Tyvärr utnyttjar vi inte det…eller har olika syn på hur tiden ska användas.
Många föräldrar är nog rätt olika varandra men man kanske har samma värderingar i grund och botten. Kanske kommer man från helt olika uppväxter eller bara har skillnader i uppfostran eller omständigheter och erfarenheter. Det gäller att se det och acceptera det så länge ingen far illa på något sätt. Samarbete och kompromisser är A och O. Kommunikation är superviktigt dessutom. Inget av det där är speciellt lätt eller enkelt. Tycker inte jag i alla fall. Så lätt det är att förvänta sig att den andre ska förstå eller läsa av en rätt. Tycka att just mina idéer är bäst och riktiga och mitt sätt att vara eller tänka det optimala. Själv är man ju van vid sitt eget sätt och kanske är det lättare att böja sig eller vara öppen för förslag i andra relationer än med sin partner?
Jag skrev allt det där för ett tag sedan men det är precis lika aktuellt. Tankar kring föräldraskap och förhållanden. Många delar på sig och ännu fler tror jag som har barn med npf-diagnoser. Man är så slut att man inte orkar ta hand om sin relation. Alla de där sakerna som man kanske hade klarat av att överbrygga blir stora dinosaurier som hotar och står i vägen. Olikheter vad gäller normer, värderingar och erfarenheter blir otroligt tydliga och det går inte att sopa under mattan eller låtsas som ingenting. Eftersom det många gånger sker saker och uppstår situationer varje dag, eller flera gånger om dagen, så finns det där rakt upp i ansiktet. Hur gör du och hur gör jag och vad vill vi? Vem gör rätt och vem gör fel eller fungerar det vilket som?
När man ser den andre, hur hen interagerar eller undviker situationer så påverkas även relationen mellan föräldrarna. Någonstans tror jag att det är oundvikligt att man förr eller senare dömer sig själv och ens partner. Nya vinklar visar upp sidor hos båda som både är positiva och negativa. Det är svårt att hålla ihop som funkisföräldrar när man ideligen försöker komma överens som föräldrar och som livskamrater.
Jag tror ändå på kärlek och att man behöver börja med sig själv. Inse att man alltid dras med sin egen kropp och själ och därmed också behöver acceptera och älska sig själv. Jag tror att man kan komplettera varandra men ingen annan kan göra dig lycklig eller göra dig hel. Den biten behöver du fylla själv annars så är du beroende av en annan persons resa och ryggsäck för att må bra. Det är inte hållbart tror jag. När den ene kanske känner att hens resa är på väg åt ett annat håll så skulle det innebära att du inte längre är värdig eller hel.
Det är skitsvårt att komma överens många gånger. Än mer i pressade situationer. När man dagligen blir konfronterad med hur olika man kan tänka, tycka och fungera så sliter det på relationen.Kanske är det så att när man testas till det yttersta gång på gång så blir det för mycket för att orka hålla uppe kärleken till varandra? När man annars hade orkat och velat arbeta på sin relation så finns inte den gnistan och den orken. Eller så blir man än mer sammansvetsad av allting som man går igenom. Att man faktiskt klarar av det och kan växa och utvecklas tillsammans och kan se på varandra med än mer kärlek, respekt och förståelse.
Jag tror att det är viktigare att alla mår bra än att alla bor under samma tak. Jag är själv skilsmässobarn och tyckte det var jättejobbigt med alla spänningar, bråk bakom stängda dörrar eller uttryck av ilska, sorg, frustration och besvikelse. Det tär på barn och kan knappast vara bra, inte om det håller i sig. Det är svårt att vara förälder och man vill inte göra som sina egna föräldrar men så länge man gör så gott man kan med intentionen att göra det bästa så kan man väl ändå hoppas att det blir bra för barnen?
Ett barns önskan är nog allra oftast att mamma och pappa bor under samma tak och kan man hålla det så är det härligt för alla. I dagens samhälle finns det så många varianter på familjer att bilden av en kärnfamilj har luckrats upp och vi är mer öppna för nya konstellationer. Oavsett hur man väljer att leva så är det föräldrarna som behöver komma överens och barnen som ska känna sig trygga, bekräftade och älskade. För det är svårt att vara funkisförälder. Det är ett föräldraskap med extra allt och då tror jag det är viktigt att fokusera på hur man själv mår, hur barnen mår och inte på hur man tycker att det “ska” vara i en familj. Familjer med NPF lever med sina egna lagar och regler där ytterligheter dras till sin spets. Får man det att fungera så är det fantastiskt och gör man inte det så är man precis lika fantastisk. Vi är människor.
Kram och Namaste, Sara
