Vi gör alla val i livet som påverkar oss och andra. Varje dag väljer vi små och stora saker som gör skillnad på ett eller annat sätt. Det händer att någon känner sig sårad eller sviken, det händer att någon känner sig älskad och sedd. Relationer är ett virrvarr av känslor och tolkningar, ord och händelser som vi alla försöker reda ut på ett eller annat sätt.

Ofta vill vi ha något från den andre som vi kanske borde ge oss själva? I en relation mellan två som älskar varandra eller i alla fall försöker ha ett liv tillsammans är det en inte helt enkel ekvation. Mellan barn och föräldrar är det en helt annan dynamik. Man måste inte älska den andre även om man kanske oftast gör det eller i alla fall vill ha den andres kärlek och bekräftelse.

Vi går omkring med oläkta sår.

Så många går omkring med sår eller är tilltufsade på något sätt från deras relationer med sina föräldrar eller deras barn. Jag vet inte om det går att undvika konflikter eller situationer som den ene bär med sig som är negativa? Själv är jag dotter till mina föräldrar och mamma till mina två pojkar. Det enda som jag vet är att jag inte är mina föräldrar och att jag gör mina egna val med förhoppning om en nära och fin relation till mina barn.

Jag lever inte med tron att mina föräldrar medvetet har gjort saker som påverkat mig negativt. Så långt har jag kommit i min bearbetning av mitt livs historia och av nutiden. De är barn av sin tid med sina relationer till sina föräldrar. Själv känner jag att jag har ett annat sätt att förhålla mig till mig själv och till mina barn. Även i relation till mina egna föräldrar.

Mitt sätt har varit rak öppenhet.

Jag har ifrågasatt och petat på saker som ingen annan ville göra. Jag har vågat vara totalt öppen och blottad inför dem med vissheten att de förmodligen inte skulle kunna hantera det. Vi var på olika våglängder och tog oss an livet på helt olika sätt. Jag har ifrågasatt mig själv, analyserat mig och livet på egen hand och med hjälp av psykologer. Läst böcker, lyssnat på andras erfarenheter men framför allt har jag vågat möta mig själv. Det är där det ligger, att våga och ha modet att se, älska och acceptera.

Mina barn är unga men de har en medvetenhet som jag icke förringar. Deras frågor om livet och sig själva är viktiga och jag besvarar dem efter bästa förmåga. Försöker att varken ducka eller avfärda men ändå svara så att de förstår och utifrån vad jag själv vet och kan. Mina barn vill jag ska veta att jag kommer att finnas där för dem alltid. Jag hoppas att jag kan släppa dem fria när det är så dags och att vi kan fortsätta ha en nära, sund och kärleksfull relation med varandra livet ut.

Ursäkta men det är inte lätt.

Många säger att “det är inte lätt”. Nej men vem har sagt att det ska vara lätt? Är det kriteriet för att vi ska våga eller för att det ska fungera? För mig gäller det rätt och slätt att välja och stå för sitt val. Eller att bara för att man aldrig själv fick höra orden “Jag älskar dig” så kan man inte säga det till sitt eget barn. Varför inte välja att säga det? Visst är det en utmaning. Jag hittar inte på eller försöker visa på saker som jag inte själv har upplevt. För mig har mycket varit både svårt och otäckt och verkligen inte kommit till mig som små lätta moln.

Samtidigt vet jag att alla väljer utifrån sina perspektiv och mina föräldrar gör val utifrån de personer som de är. Det är för mig som dotter någonting som jag får acceptera för att själv må bra. Ingenting är skrivet eller hugget i sten, allting är föränderligt, rörligt och möjligt. Därför behöver vi inte överföra mönster eller fortsätta med dem om vi inte vill eller mår bra av dem. Det gäller att se vem man vill vara och att det kanske inte passar alla. Vi har alla olika vägar att vandra även inom samma familj.

Kärlek, Love, Ahava, Amour

Kärlek går att förmedla och visa utan ord, utan saker eller pengar och utan att man ska bevisa någonting. Kärlek Är. Att inte känna sig älskad, uppskattad eller bekräftad gör ett stort hål i ett litet hjärta. Vi behöver närhet, kärlek och att bli sedda och bekräftade. Ändå verkar det vara så svårt. Så många av oss går omkring med sårade inre barn. Vi reagerar som små barn vid olika tillfällen och många gånger är vi inte ens medvetna om det. Men är vi omedvetna så kan vi inte heller förändra det vi inte ser eller förstår. Även om vi anser våra föräldrar skyldiga på ett eller annat sätt och därmed tycker att det är dem som borde ställa allting till rätta och be om förlåtelse så är det till sist upp till oss själva att läka. Risken är stor att föräldern inte kommer att kunna, vilja se eller ens förmå sig att förstå.

Bilden och idén om min familj har ändrats flera gånger.

Min egen bild av mig själv och min familj har förändrats radikalt under åren som gått. Den har stötts och blötts, delats och sats ihop om och om igen. Från hur jag uppfattade saker och ting som liten flicka och sedan åren före mina föräldrars skilsmässa. Därefter har bilden om min familj förändrats många gånger om och jag har även insett att jag har velat tro att det var på ett sätt som det kanske inte var. Eller så var det så att jag själv behövde bli en förälder, en mamma för att börja förstå och se andra perspektiv? Kanske är det även så att jag behövde få A för att kunna se klarare snabbare? Det är rätt troligt.

Med A förändrades allt.

A föddes som mitt första barn och från dag 1 utmanade han mig med hela sin älskvärda och gulliga lilla person. På något sätt är det som att när man får ett npf-barn så snabbspolar man framåt allt det som många andra kanske tar sig igenom senare i livet tillsammans med sina barn eller kanske aldrig behöver sätta sig in i. Här är det liksom adhd-tempo redan från starten! Det är bara det att man själv inte alls är med på noterna, inte vi i alla fall som fick diagnosen först före A skulle börja i 1:an.

Vad jag menar och tänker på är att med speciella barn ställs man inför så otroligt många utmaningar varje dag. Många gånger innebär det att man behöver rannsaka sig själv och analysera allting. Man ifrågasätter sig själv som mamma/ pappa och även den andre föräldern. Man försöker få sitt barn att fungera, att må bra, att sova, äta och utvecklas som de andra barnen man ser runt omkring sig. Vi föräldrar ställer frågor till oss själva som man kanske gör senare i livet när barnen är tonåringar redan när våra barn är i en tidig ålder.

Andra blev konfronterade med sig själva.

Man möter släkt och vänners kritik och åsikter, förskola och skola som tyvärr ofta inte alls fungerar och samhället som stirrar och angriper från olika håll. Vi tvingas mer eller mindre in i ett tillstånd av konstant granskning och omvärdering av allt och alla. För rent krasst sagt så fungerar det ju inte att vara som “alla andra”. Vår utveckling är knappast i fas med övriga familjemedlemmars. De har varken bett om det eller valt det själva men däremot så kan de välja att vilja hänga på och finnas där. För det lilla barnet som kom in i familjen och som bär på speciella egenskaper visar och blottar alla runt omkring sig.

Det går inte att gömma sig för det. Gömmer man sig så är det att tydligt visa hur man fungerar. Om man drar sig undan, står bredvid eller vill kontrollera allt. Om man är kritisk och dömande, självupptagen eller faktiskt är en person med stort hjärta och en vilja att öppna sig för det nya. Plötsligt så ser man ens närmaste med helt nya ögon. Vem är vem? Och hur hade jag det som liten? Vad fungerade och vad gjorde det inte? Hur var mina föräldrar? Hur är mina syskon? Hur var mina äldre släktingar? Hur var jag själv och hur fungerar jag nu?

wallpapers.brothersoft.com

Att arbeta för sin relation med sitt barn.

Vi kämpar för att nå våra speciella barn. För att få en fin och kärleksfull relation med dem. För att kunna kommunicera så att alla parter förstår varandra. Vi vill att de ska veta att vi älskar dem över allt annat även de stunder då vi hade kunnat sälja dem på Blocket. Vi gör allt för dem och vi vänder oss ut och in. Vi har kanske syskon som även de behöver få veta att de är det dyrbaraste vi har i livet. Att vi även ser dem och älskar dem precis lika mycket.

Som npf-förälder blir man medveten om vad som krävs och allt det extra som behövs för att det ska fungera. Vi arbetar på högvarv och analyserar minsta sak in i detalj. Vi får berätta för otaliga personer inom vården om hur vi upplever oss själva och vårt barn. Vi får dela upp vårt familjeliv i små bitar inför andra och vi blir synade i sömmarna som föräldrar och som personer, allt för att få en fungerande vardag. Att studera sig själv blir en del av livet lika väl som det blir att syna dem som vi vuxit upp med. Det ingår i processen för att kunna förstå hur man själv är som person och förälder. Under alla år har vi fått försvara oss samtidigt som vi bett om hjälp eftersom det inte fungerar hemma. Man försöker bibehålla någon form av värdighet samtidigt som man sitter där och berättar om allt som blir fel och om hur annorlunda det är.

Jag älskar dig!

För mig blir det extra viktigt att visa och förmedla hur mycket jag älskar mina barn. Trots kaos och skitjobbiga situationer så älskar jag mina barn över allt annat och det säger jag till dem. Varje dag. Argumenten att “det är svårt” eller “det är så jobbigt” eller “jag fick aldrig själv höra det” håller inte för mig. Det är en rädsla som talar och som man gömmer sig bakom. I mitt liv försvinner allt sådant. Ska jag säga till A att det är svårt så jag struntar i det? Ska jag säga till honom att det är så jobbigt så jag tänker inte hjälpa dig? Oavsett om jag själv fick höra det eller ej så väljer jag att berätta för mina barn hur mycket jag älskar dem.

Allt det där med att det är jobbigt, obehagligt, svårt eller att man själv inte har någon erfarenhet av det går bort. För vet du vad? Att ha ett barn med en npf-diagnos är just precis allt det där! Det ingår och kommer med i paketet. Som förälder är det rätt meningslöst att säga att det är jobbigt och ge upp för Ja, det är superjobbigt. Vi har rätt att få vråla ut vår stress, gråta floder och känna att vi inte har grepp om vad som sker eller behövs. Vi får lov att säga att det är jättejobbigt, otroligt svårt och slitsamt och erkänna att vi inte har någon erfarenhet av allt som krävs. Skillnaden är att vi INTE ger upp! Vi ställer oss inte vid sidan och beskådar utan ger os in i kampen eller leken igen. DET är den stora skillnaden på oss npf-föräldrar och andra föräldrar.

Det är ingen tävling.

Naturligtvis är inte vi bättre eller sämre än andra föräldrar men vi sätts på prov och har helt andra gränser och ramar för vad som krävs utav oss. När vi får kritik från närstående eller vi ser hur de drar sig undan eller varken vill förstå eller hjälpa till så blir det extremt tydligt. Vem som är vem kommer upp till ytan och helt naturligt kommer vi att jämföra oss med våra föräldrar och med våra syskon och annan släkt. Alla som har åsikter kanske aldrig själva har ställts inför de val och de situationer som vi gör. I varje fall har de nog aldrig behövt göra samma val eller inse att hur galet jobbigt och svårt det än är så fortsätter man rakt fram. De har flera frisedlar som vi inte har och troligen aldrig kommer att få.

Universe

You are blessed.

Så de som undrar vad som skedde med oss och varför våra relationer förändrades kanske ska ta sig en funderare? Vi kommer aldrig att kunna gå tillbaka till det som var. Våra speciella barn har gett oss en gåva och det är att få se världen med andra ögon. De ger oss möjligheten att ta fram våra starka sidor och all den kärlek som vi aldrig trodde att vi skulle kunna uppbringa. De utmanar oss varje dag på både negativa och positiva sätt vilket gör att vi alla växer. Även om livet kan kännas trångt och instängt så är det faktiskt större och mer öppet. De ger oss chansen att läka våra inre barn när allt som vi bär på kommer farande rakt i ansiktet på en. De ger oss möjligheten att visa och lära oss ovillkorlig kärlek.

Stor Kram och Namaste, Sara