Det är ett år sedan som jag blev sjukskriven. Ett år sedan kroppen kollapsade och inte orkade en sekund mer av stress och press av olika slag. Ett år sedan som jag fick feber, tappade minnet och tappade bort mig själv totalt. Idag är jag tillbaka på jobbet med en ny tjänst och är uppe i 75%. Även om jag är tillbaka så är jag inte helt hel. Det krävs mer arbete, mer acceptans, mer kärlek och mindre stress för att läka helt och hållet. Och det är okej. Jag är med på det.

Under året som gått har jag transformerats på flera sätt, mycket genom aktiva val för att må bättre och för att minimera risken för att bli sämre. Jag är van vid att granska och skärskåda mig själv och mitt liv. Det är många lager som jag har skalat av under mina 43 år på jorden och för mig är det en del av livet. Förändring, utveckling och nya vägar och val. Visst skrämmer det mig fortfarande ibland beroende på vad det är som jag arbetar med. Å andra sidan kan tanken på att fortsätta i samma spår vara än mer skrämmande och ångestframkallande.

Jag har insett att jag nog ändå är rätt modig och nyfiken vilket gör att jag går igenom det som jag behöver göra oavsett om det är trevligt eller högst obehagligt. Har man gjort det en gång kan man göra det igen. Jag har haft tankar som “Åh nej, inte en gång till – jag orkar bara inte mer” men jag har bara så jäkla svårt att ge upp. Det där glödande klotet som finns inom mig pulserar och skänker så pass mycket styrka att även när det är becksvart så samlar jag mig och tar första steget mot en förändring, mot en lösning.

Någonting klickade inom mig det här året. Det föll på plats och jag kunde omfamna min nuvarande process och bli mer medveten om dess existens. Jag har återupptagit kontakten med det som jag mår bra av i små bitar och jag förstår att jag har ett värde oavsett vad andra tycker och tänker. Jag är friare och på väg till en total frihet vad gäller hur jag behandlar och tycker om mig själv.

Jag vill inte vara fast i ett hamsterhjul och den enda som kan ändra på det är jag själv. Med hamsterhjul menar jag tankar som inte är bra, situationer som inte fungerar, pressen på mig själv, andras åsikter och allt det där som bara trycker ner, suger ut energin och släcker livsgnistan. Jag vill ju LEVA!

Utmattningen tvingade mig att se hur jag har förändrats, både före och efter. Mitt behov av att rå om mig själv är så mycket större och av att finna vägar och personer som ger energi. Framförallt vill jag ge mig själv energi! Positiv sådan. Kanske är det ändå så att livet börjar vid 40? Eller att man kommer in i en andra andning i alla fall? Jag har omvärderat massor och släppt på en hel massa rädslor. Det är så skönt!

wallpapers.brothersoft.com

Att utvecklas fram till idag har knappast varit lätt men varför ska det vara det? Att ta sig över och igenom svårigheterna ger insikt och djup som annars går förlorade känner jag. Det finns massor som man helst vill ducka för eller inte se på. Det är kanske inte smickrande eller roligt eller givande i stunden men behövs komma ut i ljuset för att kunna gå upp i rök. Om jag är villig att möta mig själv så är jag också villig att förändras och släppa det som inte fungerar eller inte är bra. Jag får även en möjlighet att se vad som faktiskt är styrkor och positiva sidor! De är jätteviktiga att ta till sig och kanske inte så vanligt att vi gör. Inte jag i alla fall.

Det är spännande och jag är glad att jag har kommit dit jag är idag. För varje dag landar jag allt mer i mig själv vilket skänker mig ett lugn och en trygghet att tackla vad som än kommer på min väg.

Kram o Namaste, Sara