Ända sedan jag var liten har jag haft förnimmelser och besök från andra sidan. De har visat sig på lite olika sätt och det är säkert delvis beroende av hur öppen och mottaglig jag själv är. Periodvis i mitt liv har jag inte varit så fokuserad på just den här biten av min tillvaro och har således inte haft lika starka upplevelser men ändock, de har alltid funnits med mig.

Jobbade i Holland på ett kloster.

För många år sedan arbetade jag tillsammans med flera andra personer med att delvis restaurera ett gammalt kloster i Holland. Vi hade även meditationer och i slutet så hade vi en intensiv kurs i just meditation. Vi var flera som hade upplevelser från klostret då det inte var helt uppskattat från andevärlden att vi höll på med justeringar av byggnaden. En kväll när några av oss satt och pratade utomhus över en kopp te såg jag hur tydligt som helst en stor grå skepnad, som ett avlångt moln, som kom emot oss. Inom mig fick jag en tydlig bild av en nunna. Hon passerade oss och försvann. Det var magiskt, jag var tacksam över att få ha upplevt det här.

I vårt förra hus var det fler obehagliga upplevelser.

I vårt förra hus hade jag många upplevelser. Flera var inte speciellt trevliga. Vi hade en duschkabin nere i källaren där jag aldrig kände mig ensam. Över huvud taget var det alltid en känsla av att någon var tätt efter mig nere i källaren, som om de stod kloss intill mig, som förföljde mig och det var ingen trevlig energi som jag upplevde. Tydligast fick jag en bild av en man som kändes arg, deprimerad och upprörd inombords. En obehaglig känsla av någon som mår dåligt och som kanske hade avslutat sitt eget liv.

Mannen i pojkens sovrum.

Min äldste son blev rädd på kvällen och när jag låg hos honom vid nattningen hade jag en stark känsla av att vi inte var ensamma utan hade besök. Han hade talat om en man, en arg man, som fanns i hans rum. Mannen befann sig alltid på samma ställe vid ett av fönsterna. Efter ett tag slutade min son att tala om den här mannen så jag tänkte att han nog hade försvunnit. Några år senare hade vi fått vår andra son och en dag kom han och var rädd. Han sa att det stod en arg man i rummet. Sonen pekade på exakt samma ställe som vår äldste hade gjort! Mannen var tillbaka. I samma veva var vi på väg att flytta. I vårt nya hus (där vi bor än idag) så sa pojkarna att det fanns en man i ett av rummen. Han var inte heller trevlig. Frågan är om det var samma man eller om vi hade besök av fler?

Sorgfylld ande.

Förnimmelsen som jag hade av en deprimerad man försvann, den energin känns inte som att vi tog med oss. Jag vet inte om det har med att göra att vi slängde en del möbler som vi hade fått och att han var bunden till dem? Det var i alla fall skönt att inte ha de obehagliga känslorna kvar.

I vårt nya hem är det fullt hus!

 I vårt nya hus har det skett massor av! Förutom mannen som pojkarna har pratat om så har jag sett flera saker. Jag har sett ansikten som tittar in på oss. Jag har skymtat en fot när någon gick förbi. Det hörs fotsteg och mannens del av sängen har någon skakat på. Jag har sett en person som satt precis bredvid mig och min ene son på sängkanten. Jag ser personer som går förbi min säng eller som rör sig i huset.

Det har plötsligt luktat cigarettrök och ingen av oss röker. Jag kan känna hur någon står bakom mig på olika platser i huset. Vid ett tillfälle så stängde jag dörren till vårt skafferi och då stod det en person där! Jag får bilder i huvudet av avlidna släktingar men även av andra. Vi hör röster som pratar med oss eller som bara mumlar. Jag kan känna kalla partier plötsligt i ett rum eller så får jag en känsla av att någon sitter och tittar på tv tillsammans med mig.

Min sambo har känt hur någon tar i honom och hunden skäller ibland mot ett visst ställe. Vi hade en gammal gungstol som jag hade ärvt och den började en kväll att gunga av sig själv! När jag nattar våra pojkar så är det alltid en massa energier som är närvarande och som jag kan se men jag förstår inte vad det är eller vad de vill. Ute i trädgården går det också omkring någon ibland.

Obehag och frustration blandat med nyfikenhet och spänning.

Det känns inte obehagligt speciellt ofta utan snarare är jag otroligt nyfiken och förväntansfull men jag finner det jobbigt och frustrerande att jag inte vet vilka de är eller vad de vill. Man är aldrig ensam i vårt hus utan det känns alltid som om någon är där och ser till att allting är rätt och riktigt eller i alla fall håller ett vakande öga på huset. Det hade varit rätt trevligt att få sova en hel natt ostörd eller känna att man är helt ensam i sitt eget hus. Känslan av kollektiv kan jag vara utan även om skyddsänglar och guider är mer än välkomna. Jag får förnimmelsen ibland att de står på rad eller i en klunga och avvaktar. Att de inväntar mig….när jag är redo för att arbeta med det här då kan jag hjälpa dem eller vad det nu är meningen att jag ska göra. Oerhört spännande!

Vilka är med och nattar barnen?

Helt ärligt så är det lite olustigt att se och känna allt som finns runt mina barn på kvällarna. Olusten sitter i att jag inte förstår eller begriper vad eller vilka det är som är där. Barnen är öppna men reagerar inte på samma sätt som jag. Min yngste blir dock ofta väckt eller sover oroligt på nätterna för han blir störd eller drömmer om någonting. Så vill jag inte ha det och jag hoppas kunna göra någon förändring så att det blir lugnare hemma hos oss.

Besök från andra sidan är välkommet.

Att vi har besök från andra sidan är en häftig upplevelse som jag tycker om och känner igen mig i sedan barnsben. Kanske att jag är öppen på tok för ofta (läs alltid). Kanske är det dynamiken av oss 4 som gör att vi har så frekventa besök? Inte vet jag. Allt jag vet är att jag vill utveckla min förmåga och få kontroll på den så att jag kan använda den på ett bra och förnuftigt sätt utan att bli dränerad på energi eller rädd eller förvirrad.

Kram Sara

Januari, rätt trevlig månad då det öppnar upp för ett helt nytt år. Nya möjligheter. Jag fyllde år häromdagen, inte världsomvälvande men jag blev rörd och tacksam över alla som skänkte mig en tanke på min bemärkelsedag. 2017, året då vad som helst kan hända. Precis som vilket annat år och det är jättespännande! För min egen del så tror jag att en hel del kommer att ske. Mycket inom mig men kanske även att det tar sig vissa yttre skepnader. Vi får se, det spelar egentligen ingen roll bara jag arbetar med att må bättre.

Jobbet

Mina få timmar på jobbet går bra. Svårt att hålla tiden bara, jag vill lätt bara hinna med det sista eller så fastnar jag i någonting som ska redas ut eller berättas för mig. Jag blir hjärntrött så fort jag behöver fundera eller koncentrera mig på minsta lilla. Viktigt att jag tänker på att det är stort bara att komma till jobbet. Ta ingenting för givet bara för att det går bättre och bättre. Visst känns det bra att jag inte är helt däckad varje dag när jag kommer hem efter min förmiddagstur till arbetet. Jag är mån om att vila på olika sätt för att återfå energin. Får öva på att sätta fler gränser på jobbet och att inte alltid vilja hjälpa till.

Min syn

Min positiva syn har jag med mig och jag arbetar med att vara rädd om mig själv. Att ta hand om mig och sätta mig själv före annat som jag brukade prioritera. Det här året behöver jag bygga upp mig själv och släppa allt som inte behövs längre. Jag har redan insett att jag har ett annat förhållningssätt till vissa saker i livet vilket ger mig kraft och energi till annat. Och en klarare och tydligare bild över vad som fungerar för mig och hur jag vill ha det. Lite läskigt är det men mest känner jag ett större lugn inombords och en spirande glädje och nyfikenhet på hur det kan bli.

Tillvaron är inte friktionsfri precis men jag arbetar framåt mot olika lösningar och med olika metoder. Det går inte att gå bakåt. Det som varit är förbi. Nu är Nu. Jag fokuserar på att mina barn ska må så bra som de bara kan. Två goa killar med stor portion humor och kärlek som lär mig livets stora gåta. Jag kan visst tycka att det är för mycket som händer och att jag inte orkar hantera mer. Att allt jag vill är att krypa under en filt och gömma mig för att komma fram ur mitt ide när det är varmt och skönt och allt är frid och fröjd. Det lär ju aldrig hända eftersom jag faktiskt Vill vara delaktig i mitt eget liv. På något sätt lyckas jag ändå fylla på min bägare tillräckligt för att jag ska samla ihop mig och fortsätta rakt fram eller möjligen följa en krokig väg.

Meditation och Yoga

Jag älskar att jag återvänt till meditationen och allt som det ger mig! Den ger mig fokus och större perspektiv, nya fantastiska upplevelser och stor glädje. Yogan fungerar som en ventil och löser upp spänningar och ger mig lugn och ro. Jag kom på mig själv med att sjunga i bilen härom dagen. Det har jag inte gjort på år och dag! Dessutom en hyfsat glad låt. Min sångröst är oskolad och oanvänd men inte brydde jag mig om det. Skråla på tänkte jag och tog i. Härligt!

Idag januari 2017

Som det känns just nu, idag, så tror jag att mycket kommer att ske det här året och att jag behöver få det att hända på olika sätt. Med betoning på positiva saker. Det är ju lite beroende på hur jag väljer att se på det som sker och hur jag väljer att reagera på andra människor. Att bryta mönster som suttit i kroppen och i knoppen ca 40 år är inte lätt, det är inte alltid jag ser mina mönster själv. Fast jag är besluten att bryta allt som inte behövs längre och som inte tillför någonting positivt. Jag är en sådan där person som tycker att det kan vara både läskigt och svårt att gå igen olika saker men som samtidigt blir taggad, nyfiken och väljer att köra på för att se hur jag kommer ut i slutänden. Förändring kan vara positivt och öppna nya dörrar och låter en gå på nya vägar. Jag gillar det!

För några år sedan tog jag hem en dam som skulle hjälpa oss att rensa huset eftersom vi kände att det var alldeles för mycket som hände och barnen upplevde en man som de tyckte var otäck. Jag vet inte om jag tyckte att det blev någon skillnad efteråt, kanske lite men marginellt. Vi funderar igen på om vi ska göra om det och ta hit någon som kan hjälpa oss eftersom det blir fler och fler andar eller i alla fall mer som sker.

Nu är det så mycket att 3 av oss blir väldigt störda under natten. På dagen tycker jag det är helt OK, då är det mest roligt och spännande men på natten när jag bara vill sova blir det rätt påfrestande. Min sambo väcks också av diverse saker som sker så vi är två i samma säng som dessutom stör varandra eftersom vi oftast inte vaknar samtidigt. Vår yngste son blir också ofta störd på natten vilket jag inte uppskattar.

Det sker saker varje dag. Antingen så är det någonting som saknas, hunden skäller mot ett håll, det hörs fotsteg  på golvet, mobilerna lyser upp, röster hörs, någon tar på oss eller så syns det skuggor och konturer. I ärlighetens namn så vet jag inte vad jag ska göra åt det. Jag har provat att fråga vem det är men inte hört svaret eller sett svaret alla gånger. Ibland ser och känner jag av att det är en släkting. Ofta känns det som att det är andar som kommit hit utan anknytning till oss utan för att vi är öppna.

Jag behöver lära mig att stänga ner mig. Har provat att tänka mig en boll eller ett skal runt omkring mig men det har inte fungerat. Jag har sett hur jag stänger mina chakran men ändå så sker allt det här mitt framför mig. Vet inte vad mer jag kan prova? Jag känner att det tar energi så jag behöver verkligen ett sätt som fungerar att stänga ner. Jag har inte heller alltid koll på vilka känslor som är mina och vilka som kan tillhöra en ande.

Jag vill kunna hjälpa dem som är här om de behöver det. Det här med att låta dem gå till ljuset har jag inte helt greppat hur man gör. Tänker man sig ett starkt ljus och ber andarna att gå in i det? Jag vill verkligen så gärna kunna hjälpa till!

Det känns ibland som att vi har en samlingsplats hos oss. Härom natten vaknade jag och blev med ens helt vaken. Precis bredvid min säng gick tre skepnader, längs min sida och in i väggen. Många gånger känner jag att någon står och tittar på mig och ser även en kontur som kan vara både stor och liten. Det händer även att jag känner närvaron av änglar och guider. Oftast är jag inte rädd utan blir tacksam, glad och överraskad men det är ändå rätt trevligt att få sova i lugn och ro. Får se hur jag kan gå vidare med våra besökare som vi har.

Önskar Er alla en trevlig fredag!

De där stora utbrotten…… de som känns som en okontrollerbar orkan som far runt i huset och fördärvar allting i sin väg. Så svåra att förklara för den som aldrig upplevt någonting liknande. Så brutala mot min son i sin våldsamma kraft över honom. Förödande och utmattande för oss alla.

Blixtsnabbt så är den där och tar över. PANG! Från 1 till 100 på mindre än en sekund. Ibland kan jag ha föraningar och försöka styra upp situationen. Har jag tur så fungerar det. Har jag otur så exploderar det och det kan hålla på länge, många långa timmar.

Vad som är svårt i de här situationerna är att jag inte når fram till mitt barn. Vad jag än säger eller gör så får det ingen större effekt. Jag kan till och med förstärka utbrottet genom att försöka lugna ner situationen. Vi har gått en kurs i lågaffektivt bemötande och det är ett jättebra förhållningssätt när det blir sådana här utbrott. Jag orkar bara inte hålla det konstant timme efter timme. Det går bra, sedan mindre bra och sedan lite bättre. Beroende på vad som sker.

På engelska skiljer man tantrums och meltdowns åt. Det är bra för skillnaden är jättestor. Det är meltdowns som jag skriver om här. Barnet som inte kan kontrollera sig, som inte är kontaktbar. Jag vet inte om vi har några liknande ord i svenskan. Utbrott kan även användas för situationer som barn utan diagnoser hamnar i.

Vissa saker eller situationer är triggande och kan sätta igång ett utbrott. De försöker vi undvika så långt det går. Många triggers på en dag blir på tok för mycket att hantera för den som redan ligger på gränsen. Orkanen är ett faktum.

Jag blir så ledsen och förtvivlad över att mitt barn ska behöva känna såhär och ha det på det här sättet. Många gånger blir han så ledsen på sig själv efteråt, bara det kan trigga igång en ny omgång. Det tar all kraft, energi och allt fokus från mig när det är igång. Är vi båda föräldrar hemma så försöker vi stötta varandra och hjälpas åt. Vi ser det på olika sätt men försöker göra vårt bästa.

Att vara lillebror i de här situationerna är svårt och tufft. När man är 6 år förstår man inte vidden av det som sker men E förstår ändå mycket mer än många andra i hans ålder. Vi är noga med att ta hand om honom samtidigt som vi hanterar A och hans utbrott. Även efteråt är det viktigt att få prata och vara nära. För båda barnen.

Som förälder är man liten i de här situationerna. När hela rummet revs igår stod jag bara där inne med A för att skydda honom och försöka rädda vissa saker. Det går inte att gapa, förmana, hota eller tvinga. Bara se på och vara närvarande när han går bärsärk i huset. Försöka få allt vasst och hårt bortom räckhåll. Böcker som rivs itu, dörrar som sparkas sneda, gafflar i borden, lampor som boxas på, kläder och sängkläder överallt….. Ständiga aggressiva ord, hot och fula svärord. En ljudnivå som är mycket hög och en intensitet som är utan dess like.

Inte låta honom sticka iväg ensam ut i mörkret utan gå med honom. Få hårda snöbollar på mig, få upp honom ur snön, undvika trafikerade vägar, krama om honom när han gråter ohämmat och sorgen väller över honom.

Mitt hjärta brister men jag håller ihop krampaktigt. Kan inte bryta samman innan han är lugn igen. Innan han fått ro i kroppen. Så många tankar och känslor som far runt inom mig. Hur gör jag nu? Hur gör vi sedan? Hur kan vi få honom att må bättre? Hur hanterar vi utbrott på bästa sätt? Kroppen gör fysiskt ont, den värker och smärtar av all spänning och all emotionell och fysisk påfrestning. Hjärnan springer maratonlopp och stressnivån är skyhög.

Att byta skola var ett mycket bra beslut och vi är väldigt glada och tacksamma för att A fick en plats där han går nu. Men det tar på honom att han behövde byta klass. Det är ytterst få vänner som är kvar från klassen eller av dem som han lekte med. Att åka skoltaxi med nya chaufförer, med flera okända barn och att inte veta exakt vilken tid taxin dyker upp varje dag är jobbigt. Barnen i hans nya lilla grupp fungerar bra men det händer saker varje dag som han upplever som påfrestande. De är 4 barn som alla är utåtagerande och det är alltid någon som får ett utbrott. A behövde lära känna sin nya grupp, sina nya pedagoger, sin nya skola, taxin, sin nya stora klass, sin nya rektor. Dessutom är det helt nya rutiner och förhållningssätt som gäller. Fritids är också nytt på en ny skola med nya pedagoger. Några av hans gamla klasskompisar är där men det är ändå saker som är nya. Allting vänds upp och ner.

Att vara 10 år och redan ha varit medveten om sin autism under några år påverkar också. Han är medveten om att han reagerar, tänker och tycker på sitt sätt. Känslan av att vara annorlunda blir starkare genom att han, som han ser det, tvingades av oss föräldrar att byta skola. A ser inte alla framsteg som han har gjort bara på de här månaderna. Han ser inte poängen med att gå i skolan eller hur den faktiskt bör fungera. För honom är det fortfarande ensamheten med Youtube på en iPad i ett rum som är skola för honom. Där han får välja om han ska gå ut eller inte. Där de inte har krav på honom eller för den delen inte ger honom beröm. Han är rädd för barnen i den stora klassen, att de inte ska acceptera honom. Vem skulle inte vara det? För honom är det ännu större eftersom det är svårt med det sociala spelet.

A och E är mina älskade söner. Mitt allt. Jag går genom eld och vatten för deras skull. Jag rider ut orkanen, försöker finna stormens öga och jag letar desperat efter olika lösningar. Jag finns där när det glittrar, när lugnet infunnit sig, när skratten hörs och när kramar och pussar behövs. Jag tar många svåra beslut och försöker stå fast vid dem. Jag inser också att flexibilitet är en nödvändighet för att det ska fungera. Jag försöker vara steget före och kan jag inte det så står jag bredvid. Ibland blåser det våldsamt, ibland är det helt vindstilla. I vårt liv är aldrig en dag lik den andre. Ibland är inte en halvtimme lik den andre.

Att vara förälder är det svåraste jag gjort men också det absolut bästa! Ingenting annat har utmanat mig så fullkomligt och samtidigt gett mig så mycket erfarenhet och en utveckling som jag aldrig vill vara utan. Villkorslös kärlek i sin kärna.

Acceptans låter både lätt och jättesvårt i mina öron. Troligen för att vägen dit kan vara ett litet skutt eller te sig oändlig. Häromdagen insåg jag att jag någonstans hade hoppats på en förändring som egentligen är helt utanför min kontroll. För jag kan inte ändra på någon hur mycket jag än vill det. Jag hade varit sårbar och blottat mig själv med en förhoppning om att bli förstådd, sedd och respekterad. Troligen även älskad och uppskattad. Det går inte att få någon att bry sig om de inte vill. Det går inte heller att få dem att respektera dig eller älska dig för den du är om de inte vill. Alla har vi val varje dag att ta ställning till. Jag föll in i ett gammalt mönster och blev arg, besviken och ledsen.

Yoga gör underverk.

En stund senare åkte jag iväg till terminens första yogaklass. Inte direkt sugen, snarare trött och sliten till kropp och själ men jag vet att det gör mig gott på så många sätt att utföra yoga. Det blev också bra. Under yogan insåg jag att det är upp till mig hur jag reagerar, det är bara mitt val. Så länge jag låter någon annans sätt eller svar avgöra hur jag mår eller låta det bestämma mitt värde som människa så ger jag bort all min styrka och ger den andre makt över mig. Jag får välja att acceptera läget. Här och nu.

Att acceptera.

Acceptera de andra utifrån de förutsättningar som de har. Deras väg i livet är så annorlunda mot min. Jag accepterar det och väljer att följa min egen vackra väg som är kantad av glädje och sorg, av motstånd och medgång. Ibland känns den allt för svår och ibland dansar jag fram. LIVET. Det kanske ändå inte är så svårt att acceptera. Det är rätt svårt att INTE acceptera någonting eller någon. Det tar jättemycket tid och kraft att fokusera på det som inte är bra eller varför någon väljer att inte respektera mig eller finnas där. Dessutom blir man rätt sur och vresig, kroppen bli stel och argrynkan djupare och djupare.

Lämna det och gör plats för nytt.

Bara släpp det…….Som Elsa sjunger i Frost “Let it go, let it go”! Acceptans är för mig friheten att bestämma över och älska mig själv och att ta det ansvaret. Att låta andra vara dem de är och att inte behöva kontrollera allting eller alla andra. Att vara mig själv och inse att det är allt som behövs. Tryggheten finns inom oss. Saknar vi respekt, kärlek eller tro på oss själva kan vi aldrig få det utifrån. De hålen ska fyllas av oss själva så att vi blir hela. Jag har försökt på olika sätt att laga mig själv med saker och personer utifrån med samma resultat. Det går bara om det är förankrat på insidan. Först då blir det lätt upplever jag det.

Fyll på med bra saker.

Jag håller på som bäst att fylla på med positiva saker och det känns rätt bra! Min energi är min och den ska ingen ha som inte vill ha den. Oavsett vem det gäller. Eller vad. Att acceptera mig själv är en intressant upplevelse som jag övar på för att blir bra, bättre, bäst på det. Bäst på att vara Jag! Nu är jag strax över 40 år och det är en bra grund att stå på. Så många saker som jag har gått igenom som har förberett mig och gett mig erfarenhet. Nu kan jag samla ihop dem och fortsätta utvecklas.

Tacksamhet gör mig ödmjukare.

Tacksamhet är viktigt. Det gör att det kommer in mer positiva energier i livet. Att fokusera på det som är bra, roligt eller vackert. Jag ska börja skriva ner vad jag är tacksam för varje dag utan krav. Idag är jag tacksam för att jag släppte mina gamla mönster och insåg att jag inte längre är i behov av att uttrycka mig på det viset. Jag är oerhört tacksam för mina barn. Jag är tacksam för att jag kom hem i snöstormen. Jag är tacksam för att jag fick busa lite med min lilla hund i snön. Jag är tacksam för den goda vegetariska lunchen och för att jag har ett varmt hus att sitta och mysa i. Jag är tacksam för att jag orkar och för min inre styrka. Jag är tacksam för att jag lever.

Ta hand om dig, du är viktig! Kram Sara

OK, jag behöver en plan för att komma vidare med mig själv och med min utveckling. En positiv sådan och helst genomförbar. Jag är rätt bra på att få idéer och ibland även starta dem. Mindre bra på att genomföra dem eller i alla fall slutföra dem. Planen behöver struktureras upp men inte bli någonting som jag blir slav under. Jag är en person som lätt bli en “allt-eller-inget”. Många gånger fallerar det eftersom jag har satt alldeles för höga förväntningar och krav på mig själv som varken är sunda eller förnuftiga eller realistiska.

Mina grundpelare

Lugn, kärlek, ljus, glädje och förståelse är viktiga grundpelare som jag behöver för att balansera mig. Låter kanske flummigt i vissa öron men är någonting som jag absolut tror på och känner är rätt för mig. För att jag ska komma framåt ska jag tydliggöra för mig själv vilka behov jag har och se hur jag kan komma dit på bästa sätt. Genom olika förändringar så ser jag en ljusare framtid för mig själv och mitt mående på alla plan. Tror att det är bra med en positiv bild som jag kan sträva mot. Att göra förändringar och att ändra rutiner och vanor är inte lätt men det är helt klart genomförbart om jag bara kan inse att det tar tid. Jag är lite som “Jaha, gick jag inte ner 10 kg på en vecka?? Då kan jag lika väl strunta i det.” Det handlar om att vara här och nu och ta det lugnt. Det är rätt trevligt att få ta det lugnt. Här är 9 saker som ingår i min plan:

God mat

Trygg Hansa

Meditation

Side view of woman sitting in lotus position on lakeshore with focus on stack of stones

Yoga

wellness concept, beautiful silhouette of woman practicing yoga

Musik

learnify.com

Skriva

personligtbrev.org

Söka positiva vägar

Förlåta och gå vidare med sådant som ligger och skaver i själen.

Tid med vänner.

Tid för återhämtning.

Mod och insikt.

Jo jag inser att en sak i taget är bäst… och att komma ihåg att andas samtidigt! Det finns säkert andra saker som jag kan förbättra och förändra. En positiv självbild behöver stärkas till exempel. Huvudsaken är att jag redan har påbörjat den här vandringen. Jag har ringt en nära släkting som jag inte har talat med på väldigt många år och jag har skrivit till några andra för att komma vidare. Det är saker som gör mig utsatt men som jag ser det ändå visar på mod, styrka, insikt och att jag är på väg framåt.

Jag väljer mig själv och de som är rätt för mig.

Jag sållar bland vänner och inser att jag inte har behov av att vara omtyckt av alla, bara av de som ger mig positiv energi och som vill ha mig i sitt liv på någon plats som är bra. De som suger energi eller på annat sätt inte har några trevliga intentioner släpper jag. Jag har varit rädd för att vara fel och blivit behandlad illa ibland av personer som jag så gärna ville skulle vara på ett sätt men som i verkligheten inte alls var så. Jag är kanske lite för snäll och naiv men hellre det än att döma ut och vara kall och hård. Jag behöver stå upp för mig själv och det övar jag på.

Målarbok och yoga.

Jag fick en vacker målarbok av en fin vän och den har jag börjat rita i. Jag har gjort justeringar i maten. Jag fortsätter att försöka se saker från en ljus sida och jag har små frön som såtts av saker och idéer som jag är nyfiken på. På måndag börjar min yogakurs igen och jag längtar verkligen dit!

Min familj är viktig.

Min egen lilla familj är naturligtvis viktiga. Det här handlar om att jag behöver må bra för att vara den bästa mamman, den bästa partnern och den bästa Sara. Utan jämförelse med någon annan utan det här är Min resa som jag gör för min egen del. Det är på tiden att jag väljer positiva vägar i alla avseenden. Med det menar jag att även det som är jobbigt, tungt och svårt kan visa sig vara någonting som i slutänden blir en positiv upplevelse eller erfarenhet. Ibland är det också OK att välja det som är lättast. Allt behöver inte vara komplicerat och djupt heller i livet.

                                                 Livet är vackert och jag är tacksam för varje dag som jag vaknar upp.

Dagarna som jag var på jobbet före jul fick mig att tvivla på mig själv. Att känna mig misslyckad och obrukbar. Ledsen och tung i sinnet blev resultatet när hela min kropp strejkade och jag inte ens klarade av att köra bilen till jobbet och jobba i 2 timmar. Hopplösheten infann sig och slog omkull mig. En allt större press som växer som giftigt ogräs över att jag måste prestera en förbättring i läkarnas och i Försäkringskassans ögon. Jag står på ostadig mark och den håller mig inte. Jag hade tagit mig upp rätt bra ur diket under min tid hemma och trodde att jag var starkare än vad jag är. Uppenbarligen är min kropp skör, mycket bräckligare och känsligare än jag trodde och minsta stress reagerar den direkt på.

Jag tror fortfarande att det är bättre att se glaset som halvfullt istället för halvtomt. En positiv inställning har hjälpt mig många gånger i livet. Det kan verkligen kännas långt borta ibland, som en om omöjlig tanke eller dröm att få till när jag sitter fast djupt nere i dikets mörker. Men det är just då som jag behöver finna den där ljusglimten och speciellt ha en tro på mig själv. Att jag kan om jag vill. För orken finns många gånger inte där utan det är viljan som drar  upp mig ur det grepp jag sitter i.

Vägen upp är aldrig rak, den kantas av både krökar och böjar. Den är brant ibland och raksträckorna kommer oftast mot slutet. Det viktiga är att gå framåt och inte stanna. Det bästa är om jag får ta den tid jag behöver på mig. Jag tror även att det är av största vikt att jag verkligen tar en ordentlig titt på hur saker och ting förhåller sig. Vad behöver jag justera och hur vill jag ha det?

Det är en utmaning att behöva vara stark i sinnet hela tiden. Egentligen behöver jag gråta floder för att släppa all spänning som sitter stenhårt i varje muskel och i varje fiber. Jag skäms inte för att gråta eller för att visa mig svag, jag har bara svårt att få ut gråten. Den är instoppad så långt in att jag har tappat bort den. Sedan kan jag å andra sidan börja gråta för de mest märkliga saker så behovet är stort hos mig att få ut det.

Jag är en stark person har jag insett men vem är jag när jag inte behöver kämpa lika hårt längre? Fokuset behöver flyttas eftersom situationen har förbättrats och inte kräver samma krigföring från min sida längre. Olika kamper har jag fört genom livet, det är en sådan person som jag är. Eller har varit. Att släppa mycket hade nog varit rätt bra, faktiskt helt ok. Jag blir inte mindre stark för det utan snarare tvärtom.

Att kämpa för mitt barn, för min relation, för mitt jobb, mitt hem, mitt liv har gjort att jag ändå tappat bort mig själv. Allting berör mig personligen men var finns egentligen jag? Det är så lätt att identifiera mig med yttre saker men är det verkligen Jag? Synen på mig själv är jag knappt i kontakt med. Jag är ganska så flytande och mer eller mindre osynlig. Splittrad i olika delar som behöver sammanfogas på nytt. Till en ny Sara.

Det startade samma eftermiddag som vi kom hem från stugan.

Jag blir galen! Galen, trött, ledsen och förtvivlad. Det är ett enda kaos och jag vet inte hur jag ska få rätsida på det. I stugan över jul var det utbrott. Jobbiga men hyfsat hanterbara. Vi hade många fina och roliga stunder tack och lov. Nu är de i stort sett bara jobbiga sedan vi kom hem. Det exploderar hela tiden utan stopp. Skrik, bråk, slag och argument och ifrågasättande. Det flyger saker i luften, det ritas på väggarna, slås i dörrarna, ingen lyssnar eller gör som de blir tillsagda och ingen är still för en sekund. Svärorden haglar över oss som jämna skurar och vi orkar inte mer. Det är inte roligt. Det är bara skitjobbigt.

Det eskalerar.

Sonen blir värre och jag tror det har med skolbytet att göra. Han behövde byta för att få en bra skolgång vilket han har fått. Bakslaget är att vänner försvinner och att han känner sig ensam och utanför. De andra i hans lilla LIG-grupp tycker mycket om honom men det räcker inte. Han leker inte med dem efter skolan. Vi hoppas att han nu orkar vara i den stora klassen och kan få nya vänner både i skolan och som han kan leka med utanför. Jag förstår och ser hans smärta. Det är hemskt att känna sig ensam och se vännerna välja andra. Att byta skola och ryckas upp från tryggheten är väldigt svårt och omtumlande och mycket att hantera för A. Det sliter hål även i mitt hjärta. A är en empatisk kille som verkligen uppskattar sina vänner och han förtjänar bättre än att bli lämnad i sticket eller bli bortvald.

Hade A fått som han ville skulle han sitta med sin padda dygnet runt men det går inte. Det fungerar inte av flera anledningar. Konflikten är ett faktum. Ingenting fungerar i nuläget och allting blir fel hur vi än gör eller försöker lösa det. Några dagar av det här är rätt påfrestande. Vi är helt slut.

Övernattning och lugn.

Sedan jag skrev det här så har A fått sova över hemma hos en kompis två nätter. De skulle egentligen bara leka en dag men ville umgås mer. Jag är så tacksam över att det har fungerat och att kompisens föräldrar är ok med det här och de själva ringer och frågar om det är OK att A får sova över. Vi behövde alla en paus från varandra efter julhelgens intensiva umgänge och alla explosioner. Nu sitter jag och väntar på att A ska komma hem vilken minut som helst. Lillebror sover men ska väckas. Än så länge råder det lugn och jag vet att A har en annan kompis som vill leka idag. Känns rätt bra faktiskt. Lillebror vill också leka så killarna får gärna vara här hos oss. Saknar A, det är mysigt att gosa med honom när han vill och han tillåter en kram eller en liten puss. Lillebror har fått sin del nu när han har fått vara ensam med mig och pappa. Även han behövde vila och stillhet.

Det kom även om jag hade hoppats att det inte skulle göra det. Oro och lite dåligt samvete över mitt inlägg om inbjudan eller snarare uteblivna sådana. Varför känner jag så frågar jag mig själv? Inlägget skrev jag eftersom jag undrar varför och att det kring nyårsafton blir rätt uppenbart. Jag ville inte såra någon av de fina vänner och bekanta som jag har. Inte heller ge någon dåligt samvete men själv fick jag just det. Dåligt samvete. Det är som att det är lite skamligt att erkänna att vi inte blir bjudna så ofta utan att det övervägande är vi som initierar en middag eller som i det här fallet, nyår eller midsommar. Att vi är ensamma och står lite i utkanten.

Tacksam.

Jag är verkligen tacksam och glad över de gånger som någon frågar om vi vill komma hem till dem eller om vi ska fira någonting tillsammans. Det är väl så att det är kännbart att vårt sociala liv ibland känns tunt och att vi har en upplevelse ibland av att vi inte riktigt passar in.

Flytten tillbaka.

Flytten tillbaka till min hemby var inte ett självklart val, det har dock varit bra att komma hit. Däremot är det ju så att min bild av byn från min uppväxt inte alls överensstämmer med hur det är nu. Jag har inte vänner som jag en gång hade, ingen självklar plats och tillhörighet. Det har varit svårt och knepigt att komma in i det sociala livet. Många vuxna tillhör redan en grupp och många gånger blir man inte insläppt utan får skrapa lite på ytan. Våra barn har inte någon aktivitet efter skolan av olika skäl vilket också gör att vi hamnar lite utanför. Många föräldrar träffas ju på träningar, det blir en naturlig mötesplats och man har dessutom någonting gemensamt.

Skapa vänskapsrelationer som vuxen.

Att bara ha barn i samma klass verkar inte vara tillräckligt för att skapa relationer som vuxen. Kanske vet man inte hur man ska närma sig oss? Vi är rätt öppna personer, kanske är vi för På? Är det vi som inte riktigt är som andra….? Kanske saknar vi den sociala kompetensen som krävs för att det ska klicka eller fungera fullt ut? Jag vet inte och vi har många gånger ställt oss den frågan både mannen och jag själv. Kanske är vi rätt personer på fel plats helt enkelt? Vi är bra som vi är. Jag är rätt trött på att klanka ner på mig själv så nu slutar jag med det. Jag har ett värde, min familj lika så och vi är varken sämre eller bättre än någon annan. Vi duger fint.

Jag har jättefina personer runt mig.

Det finns flera jättefina personer här i byn som jag uppskattar mycket och som jag har äran att få umgås med lite då och då. Vi är alla upptagna med vardagen och många gånger finns varken ork eller tid att ses. Jag har även fina personer utanför den här lilla byn som jag uppskattar mycket och som jag inte heller ser eller träffar så ofta av samma anledning. Jag är fullt medveten om att jag själv inte alltid orkar med att vara social då livet är kaotiskt många gånger eller helt enkelt väldigt påfrestande. Fast det är kanske då som jag verkligen behöver någon som frågar om vi vill komma hem till dem på en fika eller middag. När jag inte orkar fixa och dona eller laga middag för många. När vi egentligen bara behöver komma ut ur huset och träffa andra.

Kluven.

Poängen är att jag ångrade vad jag skrev samtidigt som jag inte gör det. Jepp, hyfsat kluven. Det dåliga samvetet är eftersom jag inte vill såra någon av de fina personer som bryr sig om mig och min familj och jag inte vill framstå som en missunnsam, deppig, otacksam surkart. Jag ångrar inte inlägget eftersom faktum kvarstår och vi oftast sitter själva vid de här tillfällena om vi inte står för inbjudningen och någonstans borde det vara ok att få ha tankar och känslor kring det som inte enbart är positiva.

Till syvende och sist är det upp till mig.

Jag står fast vid att det fortfarande är de övriga dagarna som är viktigast i livet. Dessutom är det upp till mig vad jag gör av min dag – varje dag. Min lycka ligger i mina händer, inte i någon annans. Nu släpper jag det här och siktar framåt. 2017 har precis börjat och det är ändå rätt spännande!

Julen kom och gick. Ungefär så upplever jag 2016 års jul. Dagarna flöt ihop och julstämningen hemma infann sig inte riktigt. Utan snö och jag ur form så blev det inte riktigt samma sak. Jag orkade inte baka lussebullar eller göra julgodis. Min älskade julmusik orkade jag knappt med heller och barnen var inte alls sugna på att titta på våra julfilmer. Julen blev liksom lite platt i år.

Hyrde stuga i Småland.

Stugan som vi hade hyrt var fin men mycket mindre än vad vi hade räknat med. Det är lite speciellt när man mer eller mindre går in i varandra under en hel vecka. Med en utbränd morsa, en småbränd farsa, en terminstrött F-klassare och en autistisk 10-åring som bytt skola och som fortfarande kämpar med den flytten var det inte helt lugnt och fridfullt hela veckan. Det fanns dock gott om fina och roliga stunder som jag vårdar ömt.

Skogspromenader med hunden.

Hunden och jag tog promenader i ur och skur. Vädret var hyfsat opålitligt men hunden ska likväl ut och jag uppskattar oerhört mycket att få komma ut i naturen. Gå bland granar och björkar, dofta allting, höra vågorna och se några få djur. Och tystnaden. Den underbara tystnaden som råder där ute på landet. Vilken lisa för själen!

Fritt WiFi och längden på tittande av Youtubeklipp.

WiFi fanns i den här stugan. På gott och ont. Bra för att speciellt vår son med autism kunde få titta på youtubeklipp vilket är hans absoluta favoritsak att göra. Dåligt för att vår son med autism kunde titta på Youtubeklipp. Han kan inte begränsa sig och har ingen som helst tidsuppfattning. Det blev rätt många diskussioner om hur länge man ska titta och delvis på vad. Själv blir jag smått galen på de här klippen där killar (mest killar som spelar in tydligen) sitter och vrålar och kommenterar vad de gör i spelet. Vi hade tyvärr inga hörlurar med oss. Big misstake. Hur länge man ska få sitta med plattan och glo är också någonting som vi kämpar med. Jag har aldrig själv spelat men förstår att det lockar många. Mannen anser att datorer är helvetet på jorden som förstör människan. Det är svårt när ens barn behöver plattan och datorerna mer än vad vi kan förstå. Var sätter man gränserna för barnet med särskilda behov? Fyra olika åsikter rådde om den saken, varje dag. Sedan kan man ju tycka att det vore trevligt om alla ville följa med ut och få frisk luft….

Att komma ut i naturen varje dag.

Våra pojkar brukar älska att vara utomhus oavsett om det är vid havet eller i skogen. Det var svårt att få med oss dem ur huset den här julen men väl ute så hade de hur roligt som helst. Hunden gör mycket för upplevelsen och bröderna har rätt roligt tillsammans och skojar med varandra. Dock är det knappast en tyst upplevelse men härligt att få umgås med mina barn. Lugnet i naturen påverkar oss alla fyra på ett positivt sätt. Vi blir lugnare och jordas, gladare och lättare. Vi hittar tillbaka till oss själva. Jag hade mer än gärna flyttat ut till ett hus i Smålands skogar vid en vacker sjö hyfsat nära en by med allt som man behöver. Vi får se vad framtiden bär med sig.

Julstämning och julafton.

Stugan hade ingen julstämning alls förutom en gran som vi hade bett om att få. Nu kunde den inte stå där den först var placerad så det slutade med att granen knappt syntes. Kalle Anka och hans vänner är givet och “måste” ses av mig. Om de andra ser eller inte är inte lika viktigt men för mig är det lika med julafton. Vi firade enbart med oss själva och hade därmed inte heller köpt på oss jättemycket julmat. Vi hade vad alla tycker om och det räckte. Barnen äter lite eller i alla fall rätt snabbt och sedan kan inte den äldste sitta kvar. Mannen och jag satt och åt upp det vi hade kvar medans barnen tyckte det gick väldigt långsamt. Paketen skulle nämligen öppnas efteråt.

Julklappar

I år fick båda barnen välja ut vad de ville ha i affären och de visste vad de skulle få av oss. Av mormor fick de välja och sedan tog hon någonting av deras val och köpte. E kan säkert klara av att inte veta, han har ingen diagnos och är rätt glad för vad han får. A däremot vill inte bli överraskad på julafton och ofta besviken och arg. Så i år fick han veta och det fungerade jättebra förutom att jag tabbade mig men även den situationen kunde jag rädda. Tack gode gud. För många förtar det säkert hela grejen att barnen ska veta i förväg men de flesta med autism gillar inte överraskningar eller ovissheten och stressen som det medför. Det blir inte roligt och bäddar för utbrott av olika storlek. Jag är glad om barnen är glada.

Vi åker iväg ensamma över julen.

Det är rätt skönt att åka iväg till jul. För oss fungerar det så mycket bättre på alla plan. Vi får landa efter höstterminen i vår egen takt och har inga förpliktelser eller krav eller förväntningar på oss. Det är jätteskönt! Osocialt? Kanske för vissa. Vi ser det som investerad tid i oss själva vilket vi verkligen behöver. Även om släktingar menar väl så blir det ofta inte speciellt roligt och absolut inte avslappnat för vår del när vi firar med andra. I alla fall så som det har varit hitintills. För att det ska fungera måste A:s behov komma först. Det är ett faktum och en förutsättning för att vi ska kunna fira med andra. Blir han bemött utifrån hans olika behov och slipper bli ifrågasatt och helt enkelt accepterad precis som han är så går det jättebra. Likaså om R och jag inte behöver förklara, ursäkta, beskydda eller försvara oss själva eller vårt barns beteende.

Nästa år är nästa år.

Nästa år mår jag förhoppningsvis många gånger bättre än vad jag gör just nu. Kanske orkar jag med lussebullar och lite julgodis, julmusik och annat som förhöjer julstämningen. Jag tar en dag i taget och det är långt till nästa jul. Julen är inte bara allt runt omkring för mig. Det är egentligen lugnet och pausen. Det mysiga och gosiga och ett uns hopp och glädje.