De där stora utbrotten…… de som känns som en okontrollerbar orkan som far runt i huset och fördärvar allting i sin väg. Så svåra att förklara för den som aldrig upplevt någonting liknande. Så brutala mot min son i sin våldsamma kraft över honom. Förödande och utmattande för oss alla.

Blixtsnabbt så är den där och tar över. PANG! Från 1 till 100 på mindre än en sekund. Ibland kan jag ha föraningar och försöka styra upp situationen. Har jag tur så fungerar det. Har jag otur så exploderar det och det kan hålla på länge, många långa timmar.

Vad som är svårt i de här situationerna är att jag inte når fram till mitt barn. Vad jag än säger eller gör så får det ingen större effekt. Jag kan till och med förstärka utbrottet genom att försöka lugna ner situationen. Vi har gått en kurs i lågaffektivt bemötande och det är ett jättebra förhållningssätt när det blir sådana här utbrott. Jag orkar bara inte hålla det konstant timme efter timme. Det går bra, sedan mindre bra och sedan lite bättre. Beroende på vad som sker.

På engelska skiljer man tantrums och meltdowns åt. Det är bra för skillnaden är jättestor. Det är meltdowns som jag skriver om här. Barnet som inte kan kontrollera sig, som inte är kontaktbar. Jag vet inte om vi har några liknande ord i svenskan. Utbrott kan även användas för situationer som barn utan diagnoser hamnar i.

Vissa saker eller situationer är triggande och kan sätta igång ett utbrott. De försöker vi undvika så långt det går. Många triggers på en dag blir på tok för mycket att hantera för den som redan ligger på gränsen. Orkanen är ett faktum.

Jag blir så ledsen och förtvivlad över att mitt barn ska behöva känna såhär och ha det på det här sättet. Många gånger blir han så ledsen på sig själv efteråt, bara det kan trigga igång en ny omgång. Det tar all kraft, energi och allt fokus från mig när det är igång. Är vi båda föräldrar hemma så försöker vi stötta varandra och hjälpas åt. Vi ser det på olika sätt men försöker göra vårt bästa.

Att vara lillebror i de här situationerna är svårt och tufft. När man är 6 år förstår man inte vidden av det som sker men E förstår ändå mycket mer än många andra i hans ålder. Vi är noga med att ta hand om honom samtidigt som vi hanterar A och hans utbrott. Även efteråt är det viktigt att få prata och vara nära. För båda barnen.

Som förälder är man liten i de här situationerna. När hela rummet revs igår stod jag bara där inne med A för att skydda honom och försöka rädda vissa saker. Det går inte att gapa, förmana, hota eller tvinga. Bara se på och vara närvarande när han går bärsärk i huset. Försöka få allt vasst och hårt bortom räckhåll. Böcker som rivs itu, dörrar som sparkas sneda, gafflar i borden, lampor som boxas på, kläder och sängkläder överallt….. Ständiga aggressiva ord, hot och fula svärord. En ljudnivå som är mycket hög och en intensitet som är utan dess like.

Inte låta honom sticka iväg ensam ut i mörkret utan gå med honom. Få hårda snöbollar på mig, få upp honom ur snön, undvika trafikerade vägar, krama om honom när han gråter ohämmat och sorgen väller över honom.

Mitt hjärta brister men jag håller ihop krampaktigt. Kan inte bryta samman innan han är lugn igen. Innan han fått ro i kroppen. Så många tankar och känslor som far runt inom mig. Hur gör jag nu? Hur gör vi sedan? Hur kan vi få honom att må bättre? Hur hanterar vi utbrott på bästa sätt? Kroppen gör fysiskt ont, den värker och smärtar av all spänning och all emotionell och fysisk påfrestning. Hjärnan springer maratonlopp och stressnivån är skyhög.

Att byta skola var ett mycket bra beslut och vi är väldigt glada och tacksamma för att A fick en plats där han går nu. Men det tar på honom att han behövde byta klass. Det är ytterst få vänner som är kvar från klassen eller av dem som han lekte med. Att åka skoltaxi med nya chaufförer, med flera okända barn och att inte veta exakt vilken tid taxin dyker upp varje dag är jobbigt. Barnen i hans nya lilla grupp fungerar bra men det händer saker varje dag som han upplever som påfrestande. De är 4 barn som alla är utåtagerande och det är alltid någon som får ett utbrott. A behövde lära känna sin nya grupp, sina nya pedagoger, sin nya skola, taxin, sin nya stora klass, sin nya rektor. Dessutom är det helt nya rutiner och förhållningssätt som gäller. Fritids är också nytt på en ny skola med nya pedagoger. Några av hans gamla klasskompisar är där men det är ändå saker som är nya. Allting vänds upp och ner.

Att vara 10 år och redan ha varit medveten om sin autism under några år påverkar också. Han är medveten om att han reagerar, tänker och tycker på sitt sätt. Känslan av att vara annorlunda blir starkare genom att han, som han ser det, tvingades av oss föräldrar att byta skola. A ser inte alla framsteg som han har gjort bara på de här månaderna. Han ser inte poängen med att gå i skolan eller hur den faktiskt bör fungera. För honom är det fortfarande ensamheten med Youtube på en iPad i ett rum som är skola för honom. Där han får välja om han ska gå ut eller inte. Där de inte har krav på honom eller för den delen inte ger honom beröm. Han är rädd för barnen i den stora klassen, att de inte ska acceptera honom. Vem skulle inte vara det? För honom är det ännu större eftersom det är svårt med det sociala spelet.

A och E är mina älskade söner. Mitt allt. Jag går genom eld och vatten för deras skull. Jag rider ut orkanen, försöker finna stormens öga och jag letar desperat efter olika lösningar. Jag finns där när det glittrar, när lugnet infunnit sig, när skratten hörs och när kramar och pussar behövs. Jag tar många svåra beslut och försöker stå fast vid dem. Jag inser också att flexibilitet är en nödvändighet för att det ska fungera. Jag försöker vara steget före och kan jag inte det så står jag bredvid. Ibland blåser det våldsamt, ibland är det helt vindstilla. I vårt liv är aldrig en dag lik den andre. Ibland är inte en halvtimme lik den andre.

Att vara förälder är det svåraste jag gjort men också det absolut bästa! Ingenting annat har utmanat mig så fullkomligt och samtidigt gett mig så mycket erfarenhet och en utveckling som jag aldrig vill vara utan. Villkorslös kärlek i sin kärna.