Kan man förlåta sin familj för vad som helst? Vill man förlåta att de faktiskt väljer varandra före oss? Är det okej att förlåta att de inte vill hjälpa oss även om de har fått både information och att jag har bett dem? Det där är laddat och för den som kanske aldrig själv har upplevt en sådan svår situation kan det te sig som en självklarhet att gå vidare. Även för den som har tuffa saker bakom sig kanske det är ett starkt Ja på de frågorna. Men hur gör man om man förlåter sin familj för att de tyckte att man är en problemsökande belastning som de verkligen inte hade tänkt räcka ut en hand till men situationen fortfarande är den samma? Ska man då förlåta dem varje dag för att de väljer bort en?

Ett mejl kom med goda intentioner men som jag reagerade starkt på.

Jag skrev ett opublicerat inlägg efter att jag åter igen fick frågan till mig, en fråga om att vara större och räcka ut en hand. Inlägget var fullt av upprörda känslor och sipprande besvikelse. En hel del exploderande irritation och samtidigt en ledsamhet som lades sig som en tung våt filt över mig. Det är ett tungt jobb att vara den som ska räcka ut handen gång på gång men få nobben för att man inte duger eller de faktiskt inte är villiga att ge vad jag behöver. Känslan av att fokus ligger på de andras reaktioner är enormt och kletigt frustrerande. Att det är jag som redan går omkring med betongklumpar på fötterna som ska uppbringa mod och positiv styrka att förlåta dem och gå dem till mötes.

Jag befinner mig i en slitsam situation.

I min nuvarande situation med de övriga i familjen är det en lång process av att acceptera och av att gå vidare. Att jag väljer att gå min egen väg innebär inte att jag håller kvar aggressionen utan att jag väljer mitt eget liv och låter de andra vara med sitt bagage. I mejlet som jag fick ville personen att jag tar ett steg mot de andra och viftar lite lätt med den vita flaggan. Jag kan vifta allt jag vill och hojta från min utkiksplats men att gå över gränsen mellan oss vore att sätta min fot rakt ner i samma smet och gyttja som innan. Vad skulle det vara bra för? Genom att leva i nuet skulle jag kunna frigöra mig från negativiteten. Att acceptera nuet. Att leva i nuet tycker jag innebär att släppa egot och att faktiskt ta in och lyssna på mig själv och bli medveten om var jag är.  Ja visst kan jag frigöra mig från min negativitet så småningom.

Gör dig inte själv till ett offer, det är inte synd om dig!

Ett offer vill jag varken vara eller se mig som. För mig är ett offer någon som inte kan göra något åt sin situation, eller som inte vill. Med hela min uppenbarelse är jag fokuserad på att arbeta för en mer positiv och givande situation för mig själv och för mig lilla familj. Snarare betedde jag mig som ett offer ovillig att stå upp för mig själv alla åren som jag inte tog tag i situationen utan svalde och tryckte ner allt det som tyngde mig. I en naiv tro och med en skimrande förhoppning om att de själva skulle vakna till och vilja se oss som jämlikar och ta steget till en positiv förändring.

Det stora EGOT.

Egot talar inte här, det är inte att jag känner mig tvungen att stå fast eller bepansra mig. Jag har faktiskt redan varit tydlig på flera sätt och räckt ut armar och ben men fått en mur i ansiktet istället. Egona på den andra sidan är starka och ovilliga att ens reflektera över vad jag säger och berättar. Att jag skulle låta dem handskas med sin skit är ett absolut Ja från min sidan. Att frälsa dem eller ta över deras inre resa är inte intressant för mig. Jag behöver inte försöka kontrollera dem. Egot som är en konstruerad självbild identifierar sig med yttre företeelser som social status och utseende. Jag är inte där längre och det var länge sedan som jag började släppa taget om det. Visst arbetar jag med delar av det som är kvar men helt ärligt så har mitt livs fokus hamnat på helt andra saker under de senaste åren.

Livet gav mig chansen att lära mig att fokusera på annat än på mitt ego.

Mitt liv med NPF har fått mig att verkligen anamma det som jag redan hade inom mig och släppa de här yttre attributen. Därför var det inte intressant när de andra i familjen nästan uteslutande pratade ivrigt om prestationer, hur mycket pengar man lagt på dyra hus, alla kilon som de gått ner, designermöbler, otaliga mil som sprungits på ömmande fötter eller resor till när och fjärran. Jag kände hur ytligt allting var och hur deras själar aldrig fick komma fram och visa sina sanna jag. Det blev en djupare spricka mellan oss som tydliggjorde hur olika vi tänker och fungerar. Vad som är viktigt i ens liv och vad vi värderar. Nej mitt ego tycker inte jag är den avgörande orsaken till att jag inte orkar räcka ut en hand till andra som håller sina bakom ryggen och trycker in öronproppar så fort jag talar.

Ditt liv är delvis ditt egos fel…..?

Min livssituation skulle delvis vara skapad av mitt ego fick jag till mig. Tja jag vet inte det…. Är ego och självkänsla samma sak? Är mitt ego för stort om jag blir upprörd över att ingen vill passa våra barn? Är mitt ego gigantiskt när någon skrattar åt mig när jag hyllar personalen på HAB och hen skrattande att HAB är skit och inte kan göra någonting i skolan (vilket personen vet eftersom hen arbetar inom skolväsendet)? Är mitt ego uppblåst när de säger till mig att inte klaga, A har ju en diagnos och jag ledsamt förstår att de inte begriper någonting men har ett behov av att knyckla till mig? Kanske borde mitt ego krympas när jag ser och hör om de andra barnbarnen som passas och hämtas och mitt hjärta värker för mina barn som inte får uppleva samma sak trots att vi frågat? Jag tror att mitt ego håller på att explodera där på golvet när jag kollapsar i ännu en total utmattning och hela kroppen stänger av och återigen ingen från min familj ens frågar om de kan ta hand om pojkarna….. Jag är inte helt med på att mitt ego skulle vara en stor bov i hur mitt liv ser ut. Kanske har jag fel. Kanske missuppfattar jag allting?

Fokus på saker som ska ge mening och ge oss en identitet.

Det där med egots identifiering av yttre saker är så synd men jag förstår att det lockar och att det är svårt att värja sig. Fokus i samhället är till stor del på vilken status du har som å sin sida avspeglas i ditt yttre. Vi gör skillnad på person och person utifrån arbete, bostad, kläder, kroppsstorlek, semester m.m. Utmaningarna som kommer med strävan efter de yttre sakerna är stressande och frågan är hur viktiga de egentligen är för oss? Det talas och skrivs om att reducera stressen som tar död på oss och mindfullness som ska ge inre frid i samma sammanhang som det även berättas om effektiviseringen av arbetsdagen och reportage om de som verkligen lyckats pricka av alla de där flashiga yttre sakerna en efter en.

Med många dagliga utmaningar kommer ett förändrat fokus och ett skifte i värderingarna.

Vi som lever med fler utmaningar av annan karaktär än många andra får vår dos av att försöka stressa ner och balansera livet. Vi har fått möta oss själva genom att bli utmanade dagligen. Världen ändras rakt framför våra ögon. Vi har fått uppleva personligen att det är helt andra saker som är viktiga.

Designersoffa eller IKEA-möbel är obetydligt när ditt barn får ett ep-anfall. Om du är chef eller arbetar nere på golvet är oviktigt den dag som din 8-åring säger att hen inte vill leva längre. Att du reser till världens ände bara för att du kan ger dig inte mer kunskap om autism än om du bara har råd att sola på din balkong. Ditt barn som får låsningar och utbrott, kastar mat eller attackerar med våld bryr sig i den stunden inte ett dugg om du gjort en Triathlon eller bara hasar dig runt kvarteret. Kan du inte hantera ett barn som spottar ur sig svordomar som ett försvar eller som rymmer när det får ångest och panik oavsett var ni befinner er så spelar det inte den minsta roll om ni ofta går på tjusiga restauranger eller serverar falukorv hemma.

Även att reagera negativt är ett sätt att känna samhörighet.

Att hålla kvar det som gör ont är att ändå vara ihopkopplad med de andra. Att fortfarande tillhöra ett sammanhang. Kanske ligger det ett gruskorn av hopp kvar någonstans eller så är det en livlina som skaver och ger djupa variga sår. Ett halmstrå att gripa efter trots att det suger livskraften ur en. När man släpper de som man är kopplad till så driver de iväg och man behöver vara redo att möta världen på egen hand. Det kan vara mer skrämmande än att hålla kvar en relation som bara innebär negativitet. En sista nerv som ömmar och gör ont men som ändå talar om att man hör till. Så länge man låter den vara oklippt så vet jag inte om man kan låta bli att reagera eller se saker på ett negativt sätt.

Att fortfarande reagera på vad som skett och vad som fortfarande sker ger en viss vriden trygghet.

Jag äger min ryggsäck som jag har samlat saker i under mina 43 år på jorden. Allt ligger där av en eller annan anledning. Vissa saker är bortglömda, andra skaver fortfarande genom tyget. Lite i taget lättar jag på tyngden när jag märker att saker inte längre ger mig någonting som jag verkligen behöver på min nya väg.

Mitt liv och hur jag reagerar är mitt ansvar – jag har bara så jädra mycket att ansvara för.

Ja jag är ansvarig för mitt inre tillstånd. Det är en enorm uppgift för oss som har barn med autism, add, tourettes, adhd, utvecklingsstörningar och handikapp. Att värna om vårt inre samtidigt som vi kämpar oss fram i livet. Så mycket negativitet som vi stöter på varje dag, så många berg att bestiga och så mycket som vi får lära oss att inte ta personligt eller bara att fightas tillbaka. Jag ser inte problem längre utan är helt fokuserad på lösningar. Att man inte ska göra någonting med negativ energi låter i och för sig logiskt. Visst, det låter bra och är sant och tro mig – jag övar verkligen på det där. Varje dag.

Träning och möjligheter i att inte reagera negativt.

Med lågaffektivt bemötande, att inte skrika åt dumma kommentarer från andra, att inte gråta när jag blir kallad för dum jävla fitthora, när jag drunknar i papper som ska tas om hand, på möten som ibland ter sig menlösa eller när det sitter personer som är motsträviga eller inkompetenta. När skoltaxin är försenad för femtioelfte gången, eller taxichauffören skrek att han skulle polisanmäla min 10-åring som var rädd för att han blev lämnad ensam på en högstadieskola. I bilen andas jag som på yogan för att släppa negativitet och i kön på ICA försöker jag slappna av. Jag försöker att inte vräka ur mig otidigheter när arbetskollegan leende deklarerar rakt i mitt ansikte att adhd faktiskt inte finns utan är en ursäkt för föräldrar som inte kan uppfostra sina barn…plus tusen andra tillfällen. Jag är väldigt medveten hela tiden men inte gjord av sten utan formbar och under utveckling.

Självkänslan är den som är liten och osäker.

Det är min skeva självkänsla. Den sårade Sara som bara vill vara älskad för den hon är och ha vetskapen om att hon är trygg med sin familj. Min självkänsla som jag gör starkare genom att lyssna på min själs röst och mitt hjärtas dunkande ljud. De som säger att jag är Bra precis som jag är och att de andra och deras åsikter inte kan definiera mig längre. Jag är en fri individ som får ge mig själv all den kärlek som jag behöver och har saknat. Jag får lära mig att även mina tankar och idéer är värdefulla. Mina barn är underbara precis som de är och R och jag gör ett jädra bra jobb som föräldrar!

Jag har lärt mig att förlåta och gå framåt.

Det här med förlåtelse är komplext. I mitt liv har jag redan gått igenom en sådan omvälvande resa med en förälder. Jag pratar inte om att vara småsur eller känna sig orättvist behandlad utan om ett i mina ögon stort upplevt svek. Av att bli brutalt lämnad och illa behandlad (inte fysiskt) och behöva genomgå en sorgeprocess av en levande person. Jag insåg att för att jag själv skulle överleva med sinnet i behåll så fick jag bryta kontakten. Det var ett genomtänkt beslut efter flera år och många turbulenta turer där jag till sist valde mig själv och Livet. Efter ca 20 år och en inre utveckling hos oss båda två kunde vi mötas igen. Ja jag skulle säga att jag har förlåtit. Förlåtit men inte glömt av den enkla anledningen att det är en del av mitt liv och en pusselbit i det stora pussel som idag är jag.

Självkänslan stärks även om den inte står stabilt på egna ben ännu.

Vad personen inte tar med är att de andra i min familj har varandra. Jag har ingen enda i familjen. Att känna det och inse vidden av det är rätt magstarkt och kräver en jädra massa mod för att fortsätta stå upp för mig själv och för mina pojkar. Jag kommer att släppa smärtan precis som jag till sist gjorde med min andre förälder. Jag vet det och jag vet hur jag fungerar i den processen. Kanske går det snabbare den här gången när jag tränar medvetenhet och redan har gjort det en gång? Fortfarande har jag en skälvande självkänsla som darrar i knäna och som tvekar mellan varven. Duger jag? Är jag värd att älskas? Är jag värd att bli lyssnad på? Är jag värd respekt? Det där tänker jag svara Ja på och ju oftare jag gör det ju lättare blir det.

Att förlåta är att ge sig själv tillåtelse att må bra.

Att förlåta är att läka mig själv som jag ser på det. Personen som skrev till mig tror jag blandar ihop det med att det skulle innebära att gå tillbaka till de andra som om vi bara kan fortsätta och glömma allt som skett. Så fungerar det inte. Att förlåta för mig personligen är en själslig, emotionell och insiktsfull process för att hela mig själv och för att kunna gå vidare på en frisk väg med eller utan de andra.

Det är ett personligt val att förlåta, ingen annan kan göra det valet åt en.

Förlåta är upp till var och en. Vad som är rimligt och vad som är nödvändigt. Att förlåta är för mig är även att släppa taget om allt som gör ont och inte ge det kraft eller energi längre. Att se att det inte har någon makt över mig utan kan rinna genom mina fingrar och försvinna. Inte glömma, inte återvända till det som inte är bra utan fortsätta framåt utan att släpa med sig gammal skit och dynga.

Vi förlåter dagligen om vi bestämmer oss för det.

Vi får förlåta dem som tror sig veta bättre hela tiden. Vi förlåter våra barn för varenda ful och grov sak de säger. Vi förlåter vår andra hälft när hens tålamod är borta. Vi får förlåta oss själva för att stressen tog överhand. Vi får förlåta att tv.n gick itu under utbrottet, att tapeten drogs i sönder eller att maten spottades ut på mattan. Vi får förlåta oss själva när vi tyst tänker att vi inte orkar mer, när man tyst i huvudet har god lust att kalla sitt barn för något fult eller när man brast och inte var lågeffektiv. Vi får förlåta pedagogerna som inte har rätt kunskap i skolan eller tanten som säger att vårt barn är ouppfostrat. Vi får förlåta dem som inte längre vill umgås med oss för att det är opassande eller jobbigt. Vi förlåter en hel del om vi vill och orkar.

Se den andre personen utan filter.

Man skakar inte på axlarna när någon berättar att man inte duger, inga skrattanfall kommer när man tystas ner eller glöms bort. När man förbises eller avvisas så gör det ont om det är en närstående eller om det rör ens barn. Genom att gå vidare mot att förlåta gäller det att även se de andra för vilka de är. Inte för vilka jag tror att de är eller vill att de ska vara. De är personer med glittrande sol och stinkande smuts inom sig, precis som vem som helst. Deras val är baserat på deras packning och hur väl de känner sig själva, vilken bild de har av sitt liv och hur medvetna de är. Deras val kommer att påverka mig och jag får bestämma hur jag vill reagera.

Lär dig se och uppskatta det som är bra i Livet.

Livet och en sorglig situation handlar inte bara om att förlåta allt jobbigt och påfrestande. Det handlar mycket mer om att lära sig vara tacksam för det positiva som man har! Att se hur bra det gick idag med påklädningen. Att det inte var några större bråk idag. Att det finns andra som gärna vill umgås med oss. Att vårt barn ser fantastiska saker i sin omgivning som hen delar med sig av. Att även de tysta barnen kommunicerar. Att vi hittade en maträtt som svaldes med stor lust. Att barnet kan må bra eller att vi fortfarande vill krama vår bättre hälft.

Solen som lyser, nya insikter eller vad som helst som faktiskt är bra i våra liv. Där ska energin läggas och få utvecklas! När jag vänder mitt fokus till det som jag är glad och tacksam för och väljer vägen som får mig och familjen att växa så blir det också lättare och lättare för mig att förlåta och släppa taget. Allt gott som sker, alla vänliga människor och omtänksamma personer, allt som går smidigare eller som lyckas gör mig starkare. Det är inte egot som växer utan det är själen som får blomstra. Jag blir vän med mig själv.

Det är tufft att vara den som bröt sig ur för att man inte mådde bra i relationerna och i familjedynamiken. Självkänslan som aldrig varit stabil var helt nedtryckt i botten men jag behövde sätta ner foten. Det är svårt och sorgligt att uppleva att de andra fortfarande väljer varandra och fortfarande inte accepterar oss med våra speciella behov och förutsättningar. Hur man än vrider och vänder på saken så är det deras val. Det går inte över en natt för mig att förlåta och släppa taget.

Jag säger dock att ingenting är hugget i sten och visst går förlåtelse ihop med mina egna val. Jag väljer min egen lilla familj först och främst och är det sedan någon av de andra som plötsligt en dag börjar förstå vad jag sysslar med och varför jag reagerade som jag gjorde så ligger framtiden oskriven.

Kram och namaste, Sara

Den här veckan är det min sista semestervecka och samtidigt är det den första skolveckan på det nya läsåret. KUL! Ja jag vet inte… Jo det är det för min yngste, E, ska börja i 1:an. Det är alltid lite speciellt och det kittlar till i magen när jag tänker på det. Söta barn med stora ryggsäckar och sprall i benen. Smånervösa och förväntansfulla på att få börja “på riktigt” i skolan. Så otroligt gulliga och naiva för de inser inte att de ska gå till skolan i 9 år – minst.

Jag önskar dem allt gott.

Jag önskar av hela mitt hjärta att de får en fin skoltid under alla de där åren. Att de är trygga, har vänner och förtrogna och att de inte känner för stor press. De som behöver stöd får allt vad de behöver och de som behöver mer stimulans får extra eller annorlunda uppgifter. Jag önskar att de får leka och pausa på rasterna, att maten i matsalen är god och att stämningen och ljudnivån är behaglig. Jag önskar dem en förstående, flexibel, kompetent och konsekvent lärare med mycket humor, en äkta glädje till yrket och en stor kärlek till barnen. Jag hoppas att de får utvecklas till de unika individer de är utan att skämmas, mobbas, diskrimineras eller brännas ut. Att de kommer att gå med lätta steg till skolan de allra flesta dagarna och känna en mening med vad de upplever där.

Det okända spökar i det inre.

Det är nervöst och spänt hemma inför skolstarten. Det har varit utbrott och läget är instabilt. Oro och en önskan om att få vara ledig och ha sommarlov lite till, bara ett tag till. Jag förstår A, jag skulle också vilja ha fler soltimmar då vi mest har haft regn. Njuta av lugnet tillsammans och göra sakerna som tillhör semestern till vardag. En ny start är alltid lite oroligt, framförallt upplevs det som abstrakt. A kan inte tänka sig in i vad som kommer att ske eller hur det kan vara vilket skapar en stress inom honom. Lillebror som börjar 1:an har inte heller någon aning och kan inte stötta utan behöver just nu en egen liten puff och varma kramar som lovar att det kommer att gå bra.

Det kan bli jättebra för båda pojkarna i skolan.

Själv vill jag vara positiv. Förutsättningarna är äntligen bättre än på så många år men ändå så gnager det till i magtrakten. Jag försöker att ta en dag i taget och på så sätt inte leva mig in i allt som kanske kan hända. Det är slöseri med energi att sitta och oroa mig för OM. Jag vet att A äntligen är på rätt skola med rätt personal och rätt rektor. Det finns några saker som oroar A, som de andras utbrott i klassen. Jag har redan pratat med HAB om det som ville komma och se vad de kan bistå med. Rektorn har svarat på mejlet att det går bara bra att de kommer för att stötta situationen. Dessutom ringde en av pedagogerna häromdagen för att höra med mig hur jag tänkte kring det nya schematiderna som de precis hade fått. Bara det! Att de vill höra med mig! Det var svårt, jag fick utgå från vad jag tror och sedan skulle de ta ett beslut. Det blev att A får kortare dagar än de andra i samma årskurs. Jättebra! Eftermiddagar är tuffa.

För E finns det goda förutsättningar för att han ska trivas i skolan. Lite orolig är jag eftersom jag vet att den pojke som E verkligen inte ville ha i sin grupp har placerats där ändå. Trots att den pojken har varit på både E och hans kompisar under förra terminen. Till E, som ännu inte vet om det här, har jag sagt att han ska fokusera på de som han trivs med och tycker om. Hans bästis är i samma klass och de tillsammans får stötta varandra när någonting händer. Jag tänker även att den där lille pojken som slåss, jagas och förstör kanske blir lugnare i den mindre klassen? Att han kanske kommer att må bättre? Låt oss hoppas på det.

Rektorn ska sluta.

Rektorn som vi har haft så många hemska möten med har fått en ny tjänst i grannbyn! Jag vågar knappt tro det men det verkar faktiskt vara sant. Kvar är den andra rektorn och även där kan man ju hoppas på att hon inte förblir en kvinnlig variant av sin förre chef (som slutar nu) utan blir mer human och inriktad på barnens väl. Det återstår att se. Hur som haver kommer jag att kämpa för E precis som jag gjorde för A om det skulle behövas.

Obehaget finns där som tjuvnyp.

Samtidigt är det just det som oroar mig. Behöver jag fightas igen? Kommer det att flyta på eller kommer jag att behöva dra med mig min vapenarsenal igen? Stressen ligger även i att A fortfarande har en viss motsträvighet till sin nya placering. Han ser inte fördelarna med skolan alls eller ens poängen med att gå dit varje dag. Han trivs ändå bra med både kompisarna i LIG och med pedagogerna – till och med rektorn får tummen upp! Det är vissheten (eller min inbillade visshet) om alla kontroverser, utbrott och förhandlingar som kommer i och med skolstarten som får min stressnivå att skjuta lite lätt i höjden.

Lyssna på dig själv.

Lev som du lär Sara! En dag i taget. Andas och se vad som sker just nu. Just nu är A uppe i soffan och tittar på tv i sällskap med hunden. Ett glas med Varma Koppen står bredvid för att svalna. E ligger fortfarande under täcket, sur som ättika med ögon som vägrar öppna sig. Sin vana trogen sur som ett bi på morgonen. Man kan nästan tro att det är olika barn, ett på morgonen och ett på resten av dagen. Själv har jag hinkat i mig flera stora koppar kaffe med havremjölk, ryggen smärtar inte så farligt just nu och jag har lite tid över till att kunna skriva här. Det är ändå rätt Bra!

Välkommen framtiden!

Jag vet att jag är lite orolig för att gå tillbaka till jobbet, eller för hur jag ska orka gå upp i arbetstid snarare. Jag vill må bra och ha ork och energi till allt. För mig känns det också lite som en skolstart efter alla semesterveckorna. Ett nytt läsår tar sin början. Mannen är redan igång sedan två veckor på jobbet. Han är inte lika positiv som jag. Förvånansvärt hur snabbt man kan glömma av den där avslappnade semesterkänslan när man går tillbaka till arbetet. Det vill inte jag. Jag vill att vi ska fortsätta må bra och vara lugna. Hela familjen. Oavsett skola, arbete eller ledighet.

Så jag tänker fortsätta att vara positiv eftersom det är trevligare än motsatsen. Jag hoppas att morgondagen är början på det bästa läsåret för alla!

Namaste, Sara

Det här inlägget är inte till för att svartmåla min familj. Det är till för alla som sitter i samma eller liknande situation som vi. För jag skrev ett inlägg på Facebook häromdagen där jag öppet beskrev vad jag kände och kort om varför. Många svarade och jag blev både rörd och oerhört tacksam över alla fina ord, kramar och omtanke. Jag blev också ledsen och illa berörd över de som kände igen sig. Andra mammor, pappor och barn som var lämnade utanför. Som inte hade stöd, respekt och kärlek från sina egna. De som man oftast förväntar sig ska finnas där i vått och torrt men som visar sig välja tvärtemot och stå helt oförstående till din reaktion eller dina behov.

När livet vänder.

Att stå upp för mig själv, mina ideal och att vandra längs min egen väg är för mig numera den enda vägen. Det går inte att rucka på vad jag själv tror på eller mår bra av. Vi lever med autism, adhd och läs-och skrivsvårigheter. Jag kan inte låtsas att jag är någon annan eller säga till mina barn eller min sambo att de inte får vara sig själva eftersom det skulle störa andra. Vi förväntas acceptera alla andras egenheter, normer, idéer och regler för att få lov att vara med och bli inkluderade. Och ja, det har vi gjort. Vi gjorde det eftersom vi ville få umgås och få vara med i ett sammanhang. Få visa barnen att de har en släkt och att vi alla är olika.

Stopp!

En dag gick det inte längre. Inte för att vi inte kunde sitta där och lyssna och beundra utan för att vi så starkt inte fick vara med om vi inte gjorde som de andra tyckte att vi skulle göra. För att vi blev satta bredvid och aldrig blev accepterade för vilka VI är eller för vad VI gjorde eller tyckte. För att vi alltid kom sist och bad vi om något så var det ingen självklarhet att få hjälp och höjde vi rösten så blev det inte väl mottaget. För att vi alltid tycktes göra andra obekväma, veta sämre och inte vara tillräckligt intressanta.

Jag ville få respekt och stöd.

Som jag ser det vad gäller vdet vi upplever i min lilla familj är att vår livssituation ställde allting på sin spets. Det blev tydligt vem som är vem och vad som är vad. För det som vi gick igenom förändrade oss. Genom vår förändring öppnades våra ögon och vi fick en ny syn på oss själva och dem vi har runt omkring. Naturligtvis var inte de andra i samma fas som vi men de påverkades och ställdes inför olika val. Alla vackra formuleringar, krångliga ord, termer och högt satta mål och förväntningar gick inte att dölja sig bakom. Inte heller var man hade sitt hjärta.

Familjens uppbyggnad och hur vi såg på varandra, vilka olika roller vi hade och hur vi handskades med dem låg där plötsligt mer öppet än på länge – om någonsin. I alla fall för mig. Och jag ville inte delta längre om vi inte var accepterade. Jag ville ha respekt och kärlek och att det skulle komma som en självklarhet för de andra. Att deras stöd i vår svåra situation skulle erbjudas frivilligt och att hjälp på olika sätt skulle ges och finnas. Nu blev det inte så, inte ens på långa vägar. Vi fick lite stöd men det var inte mer än min bror som har barn utan diagnoser. Faktiskt så hade vi mindre – mycket mindre – stöd och hjälp.

Vår situation utmanade.

Vår situation tror jag skapade osäkerhet och rädsla. Den visade på att saker inte alls var vad man trodde eller ansåg. Den utmanade andra på ett sätt som de inte alls ville eller var redo för. Kanske ifrågasatte man både det ena och det andra. Så var det för mig och jag insåg att den bilden och uppfattningen som jag hade var en bubbla som sprack. Att när jag ruckade på ordningen som alla följde så blev jag inte uppskattade för det. Det är lättare att flyta med än att behöva bygga någonting nytt. Det är obehagligt, skrämmande och osäkert och man vet ju vad man har även om det inte är optimalt. De andra kanske mår väldigt bra med de sitsar som de sitter i och de roller som de har och därmed inte alls är intresserade av att hoppa ner från någon piedestal.

Jag försökte på alla sätt möjliga att visa på hur vi blev behandlade och vad jag istället önskade.

Länge, under flera år, försökte jag på olika sätt att förmedla vad jag ville och behövde. När jag såg att det inte hjälpte hur mycket jag än bad, visade på eller berättade så brast det flera gånger för mig. Att känna mig så oälskad och totalt oförstådd och att möta massivt motstånd var nedslående och fruktansvärt jobbigt när jag redan var nere på botten.

Jag sa och skrev många hårda ord i ren desperation att försöka väcka och skaka om, av sorg och ilska över en situation som kändes så totalt orättvis och i sinom tid även omöjlig. Jag försökte väcka en vilja hos dem att tro på mig och välja mig och mina barn, sätta oss främst för första gången. Det hände aldrig utan fick motsatt effekt. Till slut tog energin slut och jag insåg att jag behövde välja mitt liv och mig själv.

Vad utlöste alltihopa?

Så vad hände egentligen? Jo vi fick vår äldste son och världen blev sig aldrig mer lik. Så är det för många andra familjer. En dag står man där med en underbar liten bebis som inte alls fungerar som andra barn. Och det är början på slutet på de relationer som man hade. Alla dem som fortfarande har sina nära och kära i sina liv trots diagnoser och allt vad det innebär borde skatta sig lyckliga och tacksamma. Det vore fantastiskt att ha ett stöd, ett nätverk av personer som känt en och som vill ha en i sitt liv. Som ser det som en självklarhet med avlastning, stöd och kärlek. Det var vad jag önskade och trodde att vi hade.

Som npf-förälder är man redan i en sårbar position.

Man blir så oerhört utsatt och blottad som förälder till barn med npf-diagnoser. Utmattningen är total, stressnivån galen och man är ensam eller till och med isolerad. Ändå så är det många gånger vi som inte “får” klaga eller höja rösten. Vi som är besvärliga och borde bara vara tysta och inte begära saker från de andra som de inte vill ge. Det är som att allt det stöd och hjälp som vi önskar är någonting fult och jobbigt. Vi får inte behöva mer än andra eller ha annorlunda behov. Då förtjänar vi inte deras respekt. Vi får inte deras kärlek och vi är inte längre ens önskvärda hos vissa. Det förväntas att vi ska acceptera allt det där utan att ställa några som helst krav, önskemål eller ens sätta ner foten. Vi ska helst inte bli ledsna eller arga för det heller utan bara svälja att andra inte vill ha med oss och vår annorlunda familj att göra.

Vi och dom.

För det är inte enbart ens livssituation som frestar på, det är även att uppleva sig själv som bortvald eller inte värd de andras engagemang. Hur många är vi inte som på grund av autism och adhd plötsligt står där utan vår närmaste familj? Medans vi kippar efter andan och försöker få stöd i livet så umgås de andra som allra bäst. De finns där fortfarande för varandra, de håller varandra om ryggen och livet fortsätter som om (nästan) ingenting har hänt. Man passar barn, man träffas, man reser och man umgås på olika sätt med den skillnaden att vi inte är med. Man väljer helt enkelt alltid det lätta, vanliga och okomplicerade.

Det är utanförskapet som tär på en och att man egentligen inte har gjort någonting förutom att vara annorlunda och har satt ner foten. Det är när man ser eller hör saker som bekräftar situationen och hur olika vi behandlas som det kan skava. När man ser hur de andra väljer varandra om och om igen och att det är skillnad på barn och barn. Jag som så många andra vuxna ska även ta med det i ryggsäcken och försöka förklara för barnen vad som sker. Tills de tappar intresset för släkten och kanske återfår den när de är äldre. För jag vill inte sätta mina barn i situationer där de ser och upplever att deras föräldrar eller de själva inte blir respekterade.

Autism och adhd väljer man inte.

Att A föddes med autism och adhd var ingenting som han eller vi valde men är någonting som vi lever med 24/7. Vi kan inte välja bort det precis som ingen annan funkis familj heller kan utan för oss gäller det att omfamna situationen efter bästa förmåga, våga utvecklas och få nya insikter. Vi behöver rannsaka oss själva som föräldrar mer eller mindre varje dag, möta fördomar och samhällets tvivel eller reglerverk. Vi behöver förändra alla våra rutiner och ständigt finna nya svar och lösningar. Vi ska lära oss massor med saker livet ut. Det var inte ett val men det berikar vårt liv och gör oss till större och bättre människor än vi var tidigare.

Familjen runt omkring oss hade och har fortfarande ett val. Precis som många andra familjer och släktingar till barn och vuxna med funktionshinder. För det är just i det valet som man ser hur relationen egentligen ser ut och hur en person fungerar. Det där som legat och grott, det som inte var okej men som man svalt för fridens skull och “för att man bara gör så” är plötsligt rakt framför en. Eller så är allt frid och fröjd för man hade en stabil grund redan från början. Vi kan inte välja bort autismen men det kan de andra göra. De kan välja att förstå och acceptera, vara ödmjuka inför att de kanske varken har kunskap eller erfarenhet och vilja vara med. Eller så kan de stöta bort och välja att varken se eller höra eller vilja veta.

Förändring är oundvikligt.

När man får ett barn med funktionshinder så förändras man. Så är det bara. Vare sig man vill det eller ej. Omgivningen som väljer att stå oförstående inför detta missar allt och är väl egentligen de stora förlorarna. Man kan inte leva med autism och adhd och fortsätta som innan. Förändring är ett faktum oavsett om man kan hantera diagnosen eller får panik. Barnet är fortfarande där och alla i familjen blir påverkade.

Om övrig släkt och vänner tror att allt ska fortsätta som vanligt eller motsäger sig en förändring så har de absolut noll koll på läget. De må arbeta med barn och de må ha sin uppfattning om än det ena och än det andra men att förringa vad man upplever varje dag som funkisförälder är bara sorgligt. Familjen som lever med NPF är de som kommer att gå igenom massor, de har barn som är superhjältar, syskon som borde få guldmedaljer och föräldrar som går i kras och slits ut samtidigt som de blir fullblodsgrizzlys och får svart bälte i föräldraskap.

NPF-föräldraskap jämförs med föräldraskap utan diagnoser.

Föräldrar i vår situation jämförs allt som oftast med andra föräldrar som inte alls sitter i en liknande sits. Det går inte att jämföra ett npf-föräldraskap med de som har barn utan diagnoser. Men ändå tror jag att det är det som sker väldigt ofta. I sådana fall borde vi klara oss på mindre, sova på saken, inte kräva av familjen för att vi har det jobbigt, bara fortsätta rakt fram – för det gör ju de andra med ett leende. I och med det så sätts krav på funkisföräldrar som är helt orimliga. Krav som övriga själva inte uppfyller eller ens har nosat på. Familjer med autistiska barn ska anpassa sig efter släkten men släkten vill inte göra några anpassningar. Utbrott är inte uppskattat eller förstådda. Att skolan är en infekterad och solkig plats för många barn är tydligen bara föräldrarnas fel. Många utomstående förstår inte att en diagnos inte löser situationen.

Våra behov “ska” vara osynliga och inte påverka andra.

Föräldrar till barn med autism och adhd ska inte be om att få mer hjälp och egentid än andra föräldrar till vanliga “normalstörda” barn. Man ska även acceptera att barnen inte alltid är välkomna eller att man inte blir bjuden eller inkluderad. Vi ska tydligen vara lika pigga och ha samma förutsättningar som de som får sova hela nätterna. De vars barn klär på sig själva, kan torka sig på toaletten och som kan leka med alla kompisar som de har. De föräldrar som har tid för varandra och för träning men som ändå tycker att de behöver mer ensam tid på tu man hand och som får barnvakt flera gånger om året.

Vi som har flera möten i veckan utanför jobbet ska inte klaga eftersom andra föräldrar minsann också har möten – fast på arbetstid. De som har barn som sitter ner vid matbordet, som kan roa sig själva och som troligen aldrig behöver möta fördomar eller påhopp utan är accepterade och välkomna överallt. De vars barn inte får utbrott eller låsningar. Våra barn ska uppföra sig och det borde vi förstå. Vi själva ska också passa in och vara “normala” och förstå att andra blir obekväma, irriterade, ledsna och bestörta över vår situation och våra barn!

Varför ska den avvikande stå utanför?

Jag tycker inte att det är okej. Inte på långa vägar. Varför är det så att den som är avvikande är den som får flytta på sig? Varför ska alltid den mobbade byta skola eller arbetsplats? Varför väljer ofta den stora majoriteten att följa den enkla vägen och inte säga ifrån? Förmodligen för att det är lättast att inte involvera sig eller ta ställning. Man kan aldrig tvinga någon att respektera en men man ska inte tolerera att bli respektlöst behandlad. Alla vi som hamnat utanför förtjänar bättre än så. Våra barn förtjänar det bästa!

Det är lätt att tala men svårare att agera.

Det är lätt att slänga sig med citat och hurrarop för ens självständighet och rätt till att leva som man vill och behöver, svårare när står öga mot öga med verkligheten. Att uppleva att man blir sviken, utfryst och lämnad ensam kvar är hemskt på alla sätt. Ensamheten kommer ifatt en och då gäller det att försöka finna nya personer som vill ha en i sitt liv. Att se att mina val är mina och andras val är deras och har med dem att göra. Det är en process som tar en närmare sig själv, man blir mer sann och säker när man är redo.

Ingen familj är en ö men det kan finnas flera små kobbar som tillsammans kan bilda en gemenskap. Bygg broar mellan dem och få dem att se att de hör ihop och ingen behöver vara ensamm längre. Fastlandet får klara sig själv. Under tiden kan kobbarna utvecklas och växa till fantastiska ställen. Även om man aldrig får den respekten som man förtjänar är man värd att älskas och få leva som den man är.

Vi har alla olika vägar att vandra.

En persons egna erfarenheter är mer intressant än allt annat som man läst, sett eller hört talas om i mina ögon. Jag kan känna och uppleva att de personer som ställs inför tuffa personliga och livsomvälvande situationer i sina liv också ser och sätter värde på helt andra saker än de som aldrig behöver ställas inför sådana svårigheter. Personen får en inre styrka som inte kan kopieras  även om de i stunden upplever sin situation som outhärdlig och kaotisk.

Jag tror att vi alla behövs oavsett vägval och det är nog meningen att vi ska vandra på olika stigar. Vissa med höga hinder och snårig ogenomtränglig terräng. Andra på en ständigt jämn mark och böljande mjukt gräs. Allas vägar är olika, så är det bara. Vissa har tuffare utmaningar i livet än vad andra har och jag tror inte att det finns rätt eller fel, bättre eller sämre. Jag tror istället att det handlar om vad vi värdesätter, hur vi behandlar varandra och om hur vi väljer att reagera och agera.

Var rädd om dig själv, ta hand om varandra och vet att du gör ett fantastiskt jobb som NPF-förälder oavsett vad andra säger eller tycker!

Kram och namaste, Sara

Jag läste en artikel där en speciallärare i Sverige skriver om att skolorna behöver förändra hur de arbetar och ser på barn med funktionsnedsättningar och deras föräldrar. Att skolan ska vara till för ALLA, här är den. Många har reagerat på Aftonbladets debattsida på Facebook, här är den. Vissa med hög igenkänning och positiv feedback och andra med ilska och nedlåtande kommentarer. Att det handlar om barn verkar vara obetydligt. Hur kan vuxna vräka ur sig vad som helst? Det är barn! Inte ogräs som ska plockas bort och inte får finnas vid sidan av de accepterat vackra blommorna i rabatten.

Trots en större förståelse idag i samhället har vi en lång väg kvar att vandra. Det blir tydligt vid sådana här påhopp eller faktiskt i andra vardagliga situationer. Jag vet att de här kommentarerna är tagna ur ett enda sammanhang men på många andra debattsidor frodas samma saker.

Jag vet att alla människor inte är likadana eller har åsikter som de nedan men att mötas av de här åsikterna som florerar ute i samhället och inte bara i en diskussionsgrupp är nedslående. Att våra barn med npf-diagnoser skulle vara de som stör och förstör. Att man på fullaste allvar anser att alla andra barn är lugna och fina och tydligen superintelligenta och kompetenta. Att man rakt av beskyller barn för än det ena och än det andra och rättfärdigar att de pekas ut som syndabockar. Att det är fel på oss föräldrar och våra annorlunda barn.

Det är på grund av sådana åsikter, värderingar och den enorma okunskapen som jag fortsätter att skriva.  Att lägga upp saker om autism och adhd. Sprida kunskap om hur saker förhåller sig och verkligen är. Autism och adhd är inte accepterade i samhället, inte tillräckligt för att vi inte ska behöva stöta på problem i vardagen. Min lille son A möter de här människorna ute i samhället med sin snedvridna bild, sina aggressiva åsikter och påhopp. Jag som vuxen tycker det är jättejobbigt och bedrövligt men mitt barn är oskyddat mot andra vuxna (och barns) åsikter och behandling.

Det här är ingen nymodighet eller påhitt. När andra blir uttråkade eller provocerade av inlägg eller bilder om orättvisor i skolan eller om autism så är det vårt liv och det är viktigt för mig. Så länge som det behövs kommer jag att jobba för mer kunskap och förståelse, respekt för npf-diagnoser och allt vad det innebär.

Kram Sara

Åsikter från Aftonbladets debattsida på Facebook:

“Hur många som har en diagnos ..det verkar som folk ser en diagnos som en ursäkt till allt möjligt idag ..det skulle lätta för alla om skolan har en enskild klass för dessa barn ungdomar så att de inte stör andra.”

“Men snälla, här handlar det inte om att barnen med problem ska få den hjälp de behöver. Det är väl självklart. Men som lösningarna läggs fram, så ska ALLA barn slippa saker som befrämjar inlärning och kunskapsutveckling. Tänk på de andra barnen/eleverna någon gång i stället för att ensidigt kräva att hela skolan ska anpassas.”

“Förresten så är det “stöd” som nästan uteslutande efterfrågas att elever ska “slippa”. Slippa ta hänsyn till andra genom att vara tysta och följa undervisningen, slippa komma i tid, slippa göra anteckningar. Det är väl curla om något?”

“Fake rubrik.
” Ge ut lektionsanteckningar i stället för att be dem skriva och lyssna samtidigt. ”
Du missar skolans-&läraruppdraget och tänker inte på konsekvensern”

“Uttala Dig inte om vad andra kan lära sig, med eller utan stöd. Jag säger inget om Dig och Dina barn, hur uppenbart det än är enligt mig. Mina barn har klarat högskolestudier utan stödåtgärder, men de har kontinuerligt påpekat hur ofta de har fått lov att ta hänsyn till störiga klasskamrater och hur ofta grupparbeten blivit en uppgift endast för de som brytt sig om att få ett högt betyg.”

“Och snälla. Inser Du inte att när Du pratar om “normala barn” så gör Du de som inte klarar av den vanliga undervisningen “onormala”? Jag har inte pratat om “normalitet”. Däremot så kan jag efter nästan 40 år som gymnasielärare konstatera att de flesta barn/elever klarar att tillgodogöra sig undervisningen utan att behöva stressbollar, en egen hörna att dra sig tillbaka till, avprickningslistor och färdigskrivna lektionsanteckningar. För det handlar väl om just sådana, inte om rubriklistor påminnande om en dagordning?För mig handlar det om alla de stackars elever som får sina rättigheter till undervisning kränkta för att ett fåtal har rätt att bli inkluderade och rätt att få undervisningen så kravlös som möjligt. För de flesta “stödåtgärder” som krävs av engagerade föräldrar går faktiskt ut på att deras barn ska “slippa” saker som kännetecknar skola och inlärning, saker som andra elever ser som en nödvändighet för att kunna tillgodogöra sig en utbildning, saker som de vet kommer att krävas av dem i deras framtida yrkesval.
Kräv egna undervisningsgrupper och skolor för de som behöver stöd, men förstör inte för alla de som inte behöver det genom att kräva att hela skolan ska anpassas efter de som inte klarar av den!”

“Jag har full förståelse för NPF-problematik och vad dessa barn behöver, men jag hävdar med bestämdhet att de flesta barn klarar sig utan att behöva all “anpassning” som Du kräver. I livet utanför skolan kommer de på de flesta arbetsplatser antingen klara av vad som krävs av dem eller finna sig att söka sig någon annanstans. Du verkar ha en väldigt dålig uppfattning om vad skolan har funktion, nämligen att förbereda eleven för ett liv EFTER skolan.
Och som sagt; Du bryr Dig inte ett dugg om den stora majoritet som klarar av det, De som klarar att spela i högsta divisionerna, de som behöver stora utmaningar och stimulans. Nä, alla ska vara lika dåliga och ha lika lite svårt.”

“Mycket bra sammanfattning av helheten i skolan och hur stora grupper faktiskt missar stora delar av sin utbildning för att skolan envisas med att anpassas efter de med sämre förutsättningar – mycket kloka inlägg från din sida!”

“Som resultat av det här tänkandet, som har varit mer eller mindre en skolverksdoktrin sedan millennieskiftet, så har en stor grupp marginaliserats. De andra, de som själva klarar att utvecklas i skolan, de som kan dyka in i tabeller, texter och försök till beskrivningar och analyser. Framtida Bill Gates och Stephen Hawkins.
De finns! De har också individuella rättigheter till anpassning och vad än det nu är som det gapas om.”

“Problemet är väl att man som vanligt offrar alla andra “normala” elever samtidigt, föräldrarna kräver! att ders barn ska gå i vanlig klass och ha stödpersonen med sig etc, att det sen blir kaos,det skiter dessa föräldrar i, skolan kryper som vanligt och lärarna ä rju mest folk som inte vet vad d skulle plugga så det blev lärare etc etc. I sverige offrar man alltid de vanliga ungdomarna och barnen till frömån för andra. Livet är orättvist man kan inte få allt och aldrig på någon annans bekostnad.”

“Men som vanligt undviker försvararna att ens beakta de problem som följer med allt hänsynstagande. Genom att skapa avslappningshörnor, underlätta undervisningen och minska kraven av hänsyn till ett fåtal, så får flertalet färre utmaningar och minskad intellektuell stimulans.
Konsekvenserna för skolväsendet och utbildningsnivån i sin helhet är katastrofala. Spetskompetens och utvecklande forskning kommer snart vara ett minne blott hos de som utbildats i svenskt skolväsen. Kravlöshet för alla för att ett fåtal inte finner sig i att vara med likasinnade.”

“Det är väl bara att starta upp särskolor och obsklasser igen. Men det är väl känsligt att bunta ihop människor med gemensamma egenskaper som avviker från det normala. Man ksulle råka se mönster.”

“Exakt så, exakt. Man får inte ens andas om att dela upp barn på något sätt (förutom de uppenbart begåvningshandikappade som får gå i särskolan, de är det enda undantaget idag), och därför blir skolan dålig för ALLA.”

“Först och främst så är det inte rätt att de tillåts att förstöra för alla andra elever. Jag fattar faktiskt inte att vi inte har kommit längre. På ett sätt är det till och med VÄRRE än när jag var barn, för då FANNS det i alla fall OBS-klasser som störande elever kunde flyttas till. Men även då missade skolan många som borde ha flyttats, samt att det tog alltför lång tid och de hann göra stor skada innan de flyttades. Men sedan försvann till och med OBS-klasserna, och alla (förutom diagnosticerat begåvningshandikappade som fick gå i särskolan) skulle gå i samma klass i nio år, helt oberoende av diagnoser, personlighetsstörningar, beteendestörningar, intelligensnivå, ambitionsnivå, flit o.s.v.. Många begåvade, ordentliga och snälla barn fick sina liv förstörda p.g.a. detta, och kunde aldrig bli det som de kunde ha blivit annars…”

“Nej. Jag bryr mig inte om vad eleverna har för diagnoser, eller om de inte har några alls. De ska hur eller hur uppföra sig normalt och vara snälla och hyggliga mot sina kamrater. Kan de inte det, så ska de vara någon annanstans, inte i en vanlig klass med vanliga barn som inte kan slåss och försvara sig, och en vanlig lärare som inte klarar av att hantera dem.”

“Vanliga barn är då elever som gör vad som förväntas av dem i skolan, lyssnar på sina lärare och föräldrar som alltid vet bäst.
Om man inte är intresserad av nians gånger tabell och hellre spelar fotboll, ja, då ska man givetvis placeras i en obs klass med alla andra våldsamma och ouppfostrade bråkstakar”

“Jag ställer mig frågan om 10% av befolkningen är obotligt sjuk eller om diagnosen är ett sätt att ursäkta alla möjliga beteenden och för att skolan ska få mer resurser. Tänk på att barnen här behandlas med knark (amfetamin). Det kan inte vara den bästa lösningen. En ren gissning är att kanske 30% av barnen verkligen har en sjukdom som du säger medan resten behöver bra kost i kombination med uppfostran. Jag känner “vildare” barn som i rätt miljö blivit framgångsrika och vilda barn som äter donuts till middag och proppas fulla med choklad innan de besöker psykologen så att de säkert får en diagnos.”

“Har någon av er som kommenterat här ett barn med funktionshinder ? ”
Dessa barn är inte störande onormala barn ! Dom är “normala” och mycket duktiga om dom får lite extra tid och lugnt omkring sig !” “De kan ta plats. Många elever har behov av att slippa anpassa sig till den extra tid och miljökrav som Dina “normala” barn kräver. Observera att det var Du som satte normala inom citationstecken. Jag vill inte frånta Dina normala barn sina rättigheter men jag vägrar låta mina “onormala” släppa sina!”

“Arvtagaren till hitta-på-sjukdomarna elallergi, whiplash och oral galvanism, ADHD användes nu som slagträ för att uppnå den kunskapsfria skolan. En dödsstöt för kunskapsekonomin och vår framtid men ett måste för att nå jämställdhet emellan de olika befolkningsgrupperna då krav på baskunskaper anses förtryckande. Skolresultat utöver sådana som Gambia, Sudan, Irak m fl med dess genetiskt kognitivt begränsade befolkning mäktar med anses diskriminerande.”

Under flera år har en utveckling skett inom mig och även utanför. Lite i taget har jag fasat över mig själv till en väg som leder tillbaka till intressen som jag tidigare har ägnat mig åt och till nya spännande vägar med målet att må bra och att växa som person och själ. Inte alltid ett medvetet drag, inte i början i alla fall men allteftersom har det blivit val som jag tar för att återfå hälsan och göra saker som jag älskar och mår bra av. Saker som gör mig glad!

Allt är inte kristallklart och det vore kanske inte heller spännande om jag visste exakt vad, när och hur. Jag vill och behöver göra förändringar för att orka med det liv som jag lever. Så är det bara. Nu har jag brakat in i den där väggen flera gånger och nu vill jag inte göra det mer. För att göra förändringar behöver jag inspiration. Någon eller något som kan visa mig vad som finns därute, hur man gör, att det går – att allt är möjligt!

Att förändra är en process som tar en in i det som kanske är otroligt jobbigt men man kommer ut på den andra sidan som en ny och mer erfaren person. Det kräver sin tid och sitt fokus för hjälp vad alla invanda rutiner sitter fast i en! Jag kan bara börja med mig själv men försöker påverka min övriga familj så att vi alla kan må bättre. Nej jag är ingen allvetande mamma och partner som vet bäst eller exakt vad de andra behöver men jag tror ändå att vissa saker kan gagna mina barn och min sambo. Som sagt, förändring börjar med en själv så där står jag nu.

En person som har inspirerat mig jättemycket med sitt mod, sina kloka ord och sin väg genom livet är Karin Björkegren Jones. Jag fick tag i en av hennes böcker och började läsa och kände att den här kvinnan vet vad hon talar om. Hon har själv provat och gått igenom mycket i livet, t.ex. bröstcancer, och hon vågar dela med sig med ett öppet sinne och massor av kärlek. Vad jag fann var en person som jag kunde relatera till, en person som nästan kändes som en vän trots att jag aldrig träffat henne.

Liksom jag ser hon på hela människan och att det behövs kärlek till oss själva genom olika saker i livet. Yoga, bra mat, glädje, ekologisk hudvård och att det är ok att fortsätta dricka kaffe. Ja jag behöver mitt kaffe i livet och humor! Även om man lever strikt så är vi ändå människor och behöver inte ta allting så allvarligt känner jag och övar mig på detta. Med vackra bilder, djupa tankar, fina ord och goda recept har hon inspirerat mig att vilja förändra och våga börja med förändringen. Att gå från tanke till handling. En dag hoppas jag kunna få delta i någon av hennes kurser eller ännu hellre, hänga med på en Yogaretreat. Hade varit helt underbart! Jag kan varmt rekommendera hennes böcker eller cd-skivor. Eller ta er en titt på hennes hemsida eller blogg.

Mat har under större delen av mitt liv varit komplicerat. Jag har ätit för att jag måste, vägrat äta för att jag inte vill eller ätit för mycket och självmedicinerat. Jag har insett att jag behöver förändra min syn på mat och näring för min egen skull. Idag handlar det om att vara hälsosam och ge min kropp vad den behöver istället för att kämpa och strida. Inte att svälta kroppen på olika sätt, inga konstiga dieter eller hetsätning. Mat som kan förändra och istället skänka glädje, energi och tillfredsställelse. Mat som kan hjälpa till och som känns bra på flera sätt.

Att ta bort socker, vetemjöl, mjölk och halvfabrikat har jag inte lyckats med. Dels har jag inte haft orken, inte tiden, inte tålamodet eller sambons samtycke. Fast jag hävdar fortfarande att det vore bättre att skippa det. Jag har lyckats smyga in vegetariska inslag i köttälskarens vardag. Att äta mer rent är för mig ingen konstig nymodighet utan snarare hur vi åt förr. Att det sedan har kommit fler saker att välja mellan i affärerna och på nätet ser jag inte som någonting dåligt utan som en hjälp och ett stöd om det behövs kompletteras med någonting.

Ulrika Hoffman har inspirerat mig med sina lättillgängliga böcker och recept. Hennes bok om att vara Råsmart väckte mitt intresse. Även hon har gått igenom personligen det hon skriver om och testat vilket för mig betyder att hon själv tror på vad hon förmedlar. Så många vill bara sälja böcker och skriver om vilken ny diet som helst men hon håller fast vid vad hon säger. Recepten är lätta och det är en förutsättning för mig att orka prova och känna att det här vågar jag testa på. Fina och tilltalande bilder på alternativ som jag kan servera mannen och barnen. Eftersom vi alla har en sweettooth här hemma så köpte jag även hennes efterrättsbok för lite njutning behöver man i form av choklad eller vad man nu finner smarrigt i hennes bok.

Redan för några år sedan började jag prenumerera på tidningen Hälsa. Deras val av artiklar och innehåll är precis vad som intresserar mig och ger mig nya vinklar och infallsvinklar. Att titta på bilder fungerar bättre när jag är slut i huvudet och inte kan ta in så mycket. Det är inte en massa dieter hit och dit utan mer ett fokus på just hälsa och att må bra på insidan och på utsidan.

A och E, mina fina söner, är två stora och mycket betydelsefulla inspirationskällor för mig. Genom deras ögon ser jag världen på nya sätt, jag får energi till att göra mer och att försöka lite till. Jag har lärt mig vad villkorslös kärlek är och att jag går genom eld och vatten för dem. De inspirerar mig till att bli en bättre mamma, en positiv förebild och att älska mig själv och att jag betyder någonting – att jag är viktig. De visar mig humor, insikter och styrka genom att vara dem själva och tackla sina liv som precis har börjat. De inspirerar mig till att se på världen med öppet sinne och att andlighet är ett naturligt tillstånd för barn att vara i. Även när det är otroligt tungt och påfrestande så ger de mig inspiration till att fortsätta rakt fram.

Yoga och meditation har äntligen fått en stor roll och betydelse i mitt liv igen. Jag har gått på några olika yogakurser och tänker fortsätta med det. En gång i veckan är det min kväll där jag får vara själv med yogan och ge mig tid och rum. Att yoga hemma har ännu inte blivit en fast rutin och där tänker jag lägga mer krut när jag har arbetet för att få bort smärtan från mitt diskbråck.

Meditationen har varit med mig sedan jag var runt 18 år. Under flera år mediterade jag inte aktivt och att göra det nu är en stor källa till lugn och harmoni. Till att öppna mig och kunna gå vidare. Överlag har jag ett större fokus på allt som finns och på allt smått som lever precis intill. Det som ger livet lite mer innehåll eftersom det gör att det inte är platt längre eller smalt. Ljuset som träffar trädkronan, humlan på blomman i diket, de vackra regndropparna på kronbladen, stammens strävhet och sandens mjuka följsamhet. Att se är för mig att växa och bli lugnare, jag får perspektiv och kan välja att reagera på andra sätt. Naturen ger mig mycket härlig inspiration och energi.

Musik är betydelsefullt. Jag som gärna sjöng och dansade lite när och var och hur som helst har tappat min röst och kan knappt röra mig. Genom musiken väcks jag till liv eller så förstärks en känsla som jag behöver ta hand om. Svåra och tunga låtar har jag lyssnat mycket på genom åren men nu är jag mer medveten om att välja glada och energigivande låtar just för att förändra sinnesstämningen. Vid meditation, faktiskt även på jobbet, lyssnar jag gärna till Deva Preemal eller Snatam Kaur. Underbar musik! Annars har jag en väldigt bred musiksmak som gör att jag uppskattar musik från flera olika genrer och världsdelar. Det berikar livet och kan ge inspiration på flera sätt.

Överhuvudtaget så får jag inspiration från andra människors levnadsöden. De som vill och kan dela med sig av vad de själva har gått igenom och vilka val de har gjort. Så många otroliga personer det finns i världen! De som vågar, de som kämpar och de som ändå står ödmjuka inför livet. Jag har vänner och bekanta som inspirerar mig och jag är tacksam för att få dela livet tillsammans med dem. På Facebook får jag inspiration och stöd från andra föräldrar i samma situation som jag eller av personer i andra livsavgörande situationer. Det finns så många fantastiska, kärleksfulla, positiva och underbara människor där ute! Det ger mig kraft och mod att fortsätta på den väg jag vill vandra och befinner mig på.

Min andlighet är någonting som jag håller på att utveckla. Jag skäms inte längre utan jag är jag. Som barn visste jag inte och förstod inte men idag blir det tydligare och är mer accepterat med andra dimensioner och andlighet. Det är fortfarande kontroversiellt med andlighet men skillnaden för mig är att jag inte bryr mig om alla de som är negativa eller inte vill förstå. Mina erfarenheter är mina och det är spännande, intressant, vackert och ibland överväldigande.

En klok och vacker kvinna på insidan och på utsidan som har inspirerat mig är mediumet Vivi Linde, känd från bland annat tv-programmet Livet på den Andra sidan som kan ses på kanal 7. Hon är en kvinna med en tuff bakgrund men som med humor och kärlek delar med sig av sitt arbete, sina insikter och sitt eget liv. En fantastisk kvinna! Genom sin värme, humor och härliga stil har hon inspirerat mig till att våga gå vidare och tro på mina egna gåvor. Jag hoppas kunna delta i en kurs någon dag som hon håller i, i nuläget har jag gjort det på nätet.

Jag känner mig mycket glad och ödmjuk inför att ha fått äran att få skriva på hennes bloggportal Tarotguiderna. Där heter min blogg samma sak, Dansa i regnet. Ännu har jag inte skrivit så mycket om min andlighet men det kommer. En sak i taget och andligheten är någonting som tar lite mer tid för mig även om jag lever med den varje dag. Att acceptera den sidan av mig själv är ännu ett steg i att acceptera mig precis som den jag är. Det är faktiskt riktigt roligt och givande och jag ser med nyfikenhet och tillförsikt på utvecklingen av min andliga sida.

Jag vill gärna ha Karins nya bok Omstart, den känns som en bra källa till nya tag. I höst ska vi gå en utbildning på HAB om vårt speciella föräldraskap. Sådana tillfällen älskar jag eftersom de är en stor källa till inspiration för mig när föräldrar får möjligheten att mötas och dela med sig.

Inspiration finner jag överallt och det gäller att sålla och inte ställa krav som inte fungerar. Låta mig inspireras av dem som är positiva och kärleksfulla så att jag kan utveckla de sidorna hos mig själv. Det handlar inte om att göra samma sak som någon annan utan om att våga gå min egen väg och leva mitt Liv. Genom att må bättre själv kan jag också vara en bättre mamma och en bättre partner. Kanske kan jag inspirera mina söner att våga vara de underbara och fantastiska personer och själar som de är oavsett vad de möter på livets väg.

Kram och namaste, Sara

Aaahhhh, jag blir smått galen! På riktigt, inte bara sådär som man säger utan faktiskt smått helknasig. Varför? Jo när det äntligen känns som att vi har flyt vad gäller maten och jag upplever det som att jag har koll på 99% av vad A tycker om att äta så gör ungen en helomvändning. Just det! Efter att ha försökt lära mig vilken beige mat som gäller, hur skinkan ska smaka, vilken frukt som duger och vilken grönsak han gärna gnager i sig så är allt det där numera äckligt.

Hur är det möjligt?! Det började så smått i våras och nu är det i full utveckling. Inte går det att strunta i det heller för barnet måste ju ha mat i sig, han behöver äta och det flera gånger om dagen… Shit alltså, nu är vi där igen. Trial and error. Fördelen är att vi har semester och jag är mer utvilad (tack gode Gud för det) och har därmed mer tålamod med det som följer på de här känsliga smaklökarna och deras beslut att rata allting.

Jag skulle gissa på det här…eller inte.

Grejen är den att det går ju inte ens att gissa mig till vad han tycker om eller inte! Själv har han absolut ingen som helst aning, bara att saker som var favoriter numera inte är det. Vi provar olika bröd till frukost för att hitta ett passande. Finner han inte det gott lär vi andra få äta upp det (läs mamman i hushållet). Helst vill han ha marmelad på mackan men det håller inte så vi testar olika sorters skinka och korv. Den kokta skinkan och den prickiga korven går fetbort. Viss salami faller hans gom i smaken men endast i kombination med vissa bröd, inte de flesta och kanske bara i ett par dagar. Det var inte tillräckligt gott för att bli en favorit.

Färdiga köttbullar vägrar han att äta numera. Fiskpinnar duger inte heller men panerad torsk (de lite större bitarna) går att äta under vissa protester. Korven måste vara tjock och helst en lagom kryddad chorizo. Annars är det tveksamt om han äter den. Smal korv ratas rakt av. Korvbröd som är micrat i ett par sekunder går däremot utmärkt. Kyckling som vi har här hemma rätt ofta blir han förbannad om vi har. “Jag vill inte ha någon jävla kyckling!!” Dessutom är den tydligen alltid för torr oavsett hur vi tillagar den.

Kanske detta…?

Pommes går inte heller om han inte tvunget måste men han lärde sig faktiskt att tycka om sötpotatisstrips. YES! Vitt basmatiris fungerar men absolut inte jasminris längre. Lax går bra men ingen annan fisk. Majs på burk älskar han och snabbnudlar i buljong är också en favorit. Inte för att det ger så mycket näring precis…. Yoghurt vill han inte smaka längre men torr musli med några extra russin tycker han om att knapra i sig, bara jag tar bort kokoschipsen (fast han älskar Bountygodis). Jag som var både stolt och lättad över att A åt en hel del frukt och grönsaker får nu tänka om. Broccoli, morötter och paprika går bort i en wok eller köttfärssås men paprika och morötter går att äta i rå form. Gurka och tomat är tydligen giftiga, eller i alla fall helt oätbara. Det är nästan som om barnet fått vitaminfobi!

Hårda nektariner och vattenmelon går tack och lov superbra. Pressad äpplejuice som vi fick från stugägarna ratades först då den är helt osockrad men tro’t om ni vill, efter en timme hade han ändrat sig helt och har nu delat 10 liter tillsammans med sin lillebror! Röda äpplen och körsbär kan han också tänka sig att inmundiga. Ja och så har vi faktiskt (ta i trä) gröna ärtor, nätt och jämt tinade med Herbamare örtsalt som han föredrar att äta med en stor sked direkt från kastrullen. Vad han helst av allt vill äta till middag är oxfilé. Jodå så att…. han är knappast billig i drift den unge mannen. Vi har aldrig köpt oxfilé. Jag som är en en gammal vegetarian/ flexiterian har tyckt det är alldeles för dyrt och dessutom är det stor risk att vi inte kan hantera köttet som sig bör. A åt oxfilé i våras på restaurangbuffén och blev begeistrad i detta kött. Jag kan absolut tänka mig att åka tillbaka till restaurangen men det är knappast någonting som vi gör en vanlig tisdag efter jobb och skola.

Grabben älskar mat med socker, vetemjöl, fett och tillsatser.

Vad jag vet just nu att han äter är inget att hänga i julgranen för en växande kille. Får han välja själv blir det glass med chokladsås och strössel, godis, kex och kakor. Popcorn, chips och ostbågar till det. Musli, nektarin och melon med oxfilé. Snabbnudlar med buljong, vitt ris eller makaroner med ketchup. Pannkakor med jordgubbssylt och till det dricker han gärna läsk, Loka Crush, mjölk eller juice. Vatten om han tvunget måste. Pizza med kebabkött och vitlöksdressing, Billys piroger och panpizza eller hamburgerkedjornas meny fungerar också. Ni ser själva, det går ju inte att servera som frukost, lunch och middag. Näringsmässigt är det en katastrof på alla sätt.

Som förälder är det så svårt.

Att plötsligt ha vänt ryggen till mat som han annars gärna åt kanske är en fas som han går igenom. I vilket fall så behöver vi finna bra saker som han kan tänka sig att äta utan att protestera, skrika, svära eller helt sonika lämna bordet. I stugan köpte jag soppa på påse vilket inte är det bästa alternativet men där åt han i alla fall lite tillsammans med kokt ägg utan gulan  och med örtsalt. Som mamma och förälder blir jag smått frustrerad, orolig, irriterad och lite stressad. Så mycket mat, så mycket tid, energi och pengar som man lägger ner och ut på att hitta mat som accepteras. Det är inte roligt. Oftast inte. Däremot så blir jag själaglad och lättad när någonting uppskattas!

Lillebror ändrar sig han med.

E har alltid varit lite knepig med maten av olika anledningar. Han kunde inte svälja och det tog tid innan de var villiga att operera hans halsmandlar. Även E har ändrat sina preferenser men han uttrycker sig på ett annat sätt och är mer tydlig. Dessutom äter han mer än gärna olika saker även om han kan protestera eller säga att han inte tycker om det. Jag har varken ork eller lust att laga olika rätter till var och en vid varje måltid. Det är en kompromiss med mig själv varje gång. Att laga mat som ingen vill äta är ingen rolig upplevelse och jag kan känna att det bara fungerar eftersom vi bor i ett land utan svält och med överflöd. Samtidigt både förstår jag och accepterar att A fungerar på sitt sätt och det är jag som förälder som får ta mina egna krockar med vad jag är van vid och hur verkligheten ser ut.

Senaste rönen gällande mat är intressant.

Jag har ett stort intresse för mat men det är mat som är lite speciell som Rawfood och liknande. Personligen tror jag på att äta så rent som möjligt med bra näringstäthet och det har blivit mycket viktigt för mig nu när min egen kropp verkligen sagt ordentligt stopp. Den behöver byggas upp genom mat, vila, rörelse och ett annat sätt att tänka och leva. Det vill jag förmedla till de andra tre personerna i min lilla familj. Det går sådär kan jag säga helt ärligt.

Helgongloria har jag ingen.

Renlevnadsmänniska är jag långt ifrån, jag försöker hejda mitt sockermonster som vuxit till sig av stressen och den evinnerliga och enorma tröttheten. Att sippa på ett glas vin är både gott och trevligt men ska helst inte göras varje kväll även om det kan kännas som att jag vill ha det direkt intravenöst i armen vissa dagar. Jag har tidigare satt höga krav och förväntningar på kropp och leverne så jag tränar på att vara snällare mot mig själv. A är medveten om att han är lite rund och jag försöker verkligen att inte fokusera på det. Maten är jätteviktig här i kombination med fysisk aktivitet.

Vad ska han äta?!

Så vad ska han äta? Jag vet inte. Om jag ändå vore kock eller bara mer uppfinningsrik… Vi är mitt uppe i att försöka rodda i det och reda ut vad som är ätbart och inte. Lite uppgiven men jag ger aldrig upp. Jag vill att mina barn ska äta sig mätta och helst ha mat som de mår bra av. Dessutom mat som inte gör dem till blodsockeroffer som åker berg och dalbana hela dagen.

Vi klarade det tidigare år och vi ska fixa det igen. Jajamensan! Med min lite galnare sida kan jag säkert finna en lösning även den här gången på mat som ska fungera framöver.

Kram Sara

Det är som en bubbla, inte en ensam och negativ utan tvärtom en trevlig och rolig och faktiskt ganska lugn sådan. Livet just nu, i denna minut. Solen skiner, barnen är på bra humör, hunden har lekt med sin hundkompis när jag var på ett spontanbesök hos fina vänner en stund mitt på dagen. Mina tre veckor ensam med pojkarna på dagen har börjat.

Okej, det är lätt att gripas av panik när jag tänker på alla timmar som ska fyllas ut och allt som kan ske. Att balansera aktivitet med vila för alla parter, mat som ska ätas och lagas MEN jag väljer att ta en dag i taget. Lite planering och ett övergripande luftigt schema som vi har turen fungerar rätt så bra. Vissa justeringar inser jag behövs men det löser jag. Njut av varje minut! Lite så försöker jag förhålla mig. Andas och ta saker och ting lite mindre allvarligt. Jag övar på det varje dag.

En sak som ska ändras på är tidpunkterna för nattning och uppvaknandet. De är helt åt pipsvängen! Katastrof… Dygnet är vridet på alla håll och kanter känns det som. Barnen stiger upp efter klockan 10 och somnar inte förrän runt midnatt. Att äta frukost vid 11-tiden är ingen bra lösning så det där behöver jag ordna upp. Problemet är ju bara att jag inte vaknar själv. ÅH så UNDERBART det är att få sova!! “Jaja, imorgon kör vi med nya tider….”

Jag vill verkligen inte stressa och pressa samtidigt som jag vet att dygnet behöver vridas tillbaka. Fasta matrutiner införas och andra rutiner etableras före skolstarten. Men det är ju så skönt när det rullar på, även när det rullar på snedden. Jag tror att jag samlar mig inför den nya terminen. Sparar på krutet och vårdar energin så att jag är beredd för nya utmaningar. Även pojkarna tror jag gör så omedvetet. E ska börja i 1:a klass och har längtat men är nu lite försiktigt intresserad och jag kan skönja en oro inför det som är nytt. A fortsätter i 5:n i LIG där de får en ny tjej i gruppen. Hon har redan varit på besök och A verkar tycka att det är helt OK med en ny person. Ändå är skolan förknippad med så mycket jobbigt så jag ser på honom att han blir spänd när vi pratar om den plus att det är en ny termin och en ny årskurs.

Jag önskar mig och min familj en lugn och rolig höst. Där vi kan fungera som en grupp som vill åt samma håll. Där alla kan få utrymmer för sina behov och vi samtidigt kan hitta på saker tillsammans. Innerligt hoppas jag att alla ska få trivas på sin skola eller på sitt arbete. Att vi får behålla fina vänner och göra nya bekantskaper. Att vi får må bra till kropp och själ. Att vi får LEVA och inte bara överleva. Jag säger som Darin : Ja må du leva idag! Se videon här på Youtube.

Kram Sara

Jag fann lugnet i stugan. De där dagarna i en stuga på gränsen mellan Småland och Blekinge var precis vad jag behövde. Vad vi alla behövde. Livet skalades av och ner till det som betyder mest. Vi umgicks med varandra och tog dagen som den kom. Visst hade vi ett schema men det var inte fullspäckat med aktiviteter utan delade endast upp dagen i ute och inne, mat och sova. Helt perfekt!

Jag älskar naturen – året runt!

Att leva så nära naturen passar mig jättebra. Jag är en barfotaälskande person som njuter av att känna gräs och marken under mina fotsulor. Med fingrar och händer undersöker jag blommor och växter och jag ger gärna träden en kram och känner deras energier. För mig är det riktigt och mer naturligt än någonting annat som vi skapar i vardagen. Att leva med och i naturen är för mig att ladda kropp och själv med ny energi och kunna släppa iväg allt det som legat och tyngt ner skuldrorna och belastat rygg och nacke. För att inte tala om hjärtat, huvudet och magen som haft sin beskärda del under året.

Jag trodde att jag hade tappat min röst.

Vad som också skedde var att jag blev tyst. Ett tag trodde jag att jag aldrig mer skulle ha någonting att berätta eller kunna skriva om och blev lite rädd. Skrivandet hjälper mig så mycket och är en fantastisk ventil att jag inte vill sluta nu när jag äntligen har börjat igen efter alla år. Vad jag misstolkade för tystnad var snarare att jag landade i livet och i mig själv. Bruset försvann, allt onödigt som påverkar och som jag både tar in och är känslig för fanns inte och kvar var jag. Underbart!

Jag är oerhört tacksam.

Hela familjen trivs på landet och jag är så tacksam för det. Tacksam för att vi kan gå ut och njuta av skog, vatten, luft och allt som finns därute. Pojkarna som älskade att få rida igen. Barnen som lekte och skrattade så att de rullade runt i gräset med varandra och med hundarna. Mannen som äntligen kunde slappna av i en stol och få tillbaka sitt leende igen. Han som fick tillfälle att fiska och fånga fjärilar på egen hand precis när han ville och kände lust för det.

Med fria tyglar inom schemat.

Stugan som vi hyr är egentligen tänkt som ett permanentboende vilket innebär att den är bekväm på flera sätt. För oss är det optimalt. Vi slänger in tvätt i maskinen och disken i den andra maskinen och sedan finns det tid för annat. Som att ligga på gräsmattan och lösa korsord. Jag har börjat med det igen. Dels för att jag tycker om att klura med ord och meningar men också för att min hjärna fungerar på ett annat sätt numera. Det kan ta tid för den att komma på rätt ord eller för den att säga det jag tänker. Ibland är det ett virrvarr och det som kommer ut ur munnen är inte det som jag normalt skulle säga eller det som jag ville. Genom att lösa korsord börjar jag finna orden igen. Sakta sakta och det är galet frustrerande när jag ser någonting som jag vet att jag kan men som inte vill visa sig utan gömmer sig i något skrymsle. Då är det bara att andas och gilla läget, slappna av och acceptera och gå vidare.

Jag vill bo på landet.

Jag vill väldigt gärna bo så som vi gör i stugan. En dag vill jag göra det. För mig handlar det om att omfamna livet och inte låta det försvinna bland allt som vi har runt omkring oss annars. Kärnan i att vara med oss själva för vi kan inte undkomma vår egen själ. Den finns där oavsett vad vi tar oss för eller försöker få till utanför oss själva. Genom att skala av brus som kan skapa behov eller idéer som kanske inte är meningsfulla egentligen så möter vi oss själva. Så upplever jag det. Om det inte finns mobiler, tv, internet och plattor, inga tidningar eller reklam så blir det lugnare. Det kan vara skrämmande att umgås med sig själv. Att vara på tu man hand med sin kropp och själ i ett naturligt tillstånd.

Tappar vi bort oss själva?

Oavsett om man är en naturälskare och intresserad av en holistisk syn på livet som jag eller om man är raka motsatsen så tror jag ändå att vi alla kan må bra av att vara i naturen. Så många av oss mår inte bra och är stressade, bittra, ledsna och frustrerade. Vi springer gatlopp genom livet och känner inte oss själva. Vi tappar bort och förtränger att vi behöver lyssna på kroppen och själen är för många någonting som varken finns eller är intressant. Någonstans skapar vi skal av oss själva och tror att vi ska kunna må bra av tomrummet inom oss bara det yttre är starkt och skinande. Eller i alla fall så länge som vi orkar med att springa runt. Jag har hoppat av det tåget. Vill inte vara med längre.

Kanske har jag fel, kanske mår vissa toppen och jättebra av det. Jag tror ändå att alla behöver vara i kontakt med sitt inre och att vi inte kan låtsas att vi inte lever på jorden med naturen. I flera år har jag bott och levt i stora städer, både i Sverige och utomlands. Jag älskade pulsen! Samtidigt hade jag behov av naturen och mådde inte bra om jag inte kunde få in den biten i livet. Mina år som stadsmänniska har gett mig massor av erfarenheter som jag är glad och tacksam över. Vi är alla olika med olika behov och olika mål i livet. Städer behövs precis som den lilla byn på landet.

Med foten genom dörren kom vi tillbaka.

För min del blev det så tydligt hur lätt det är att trilla tillbaka i gamla rutiner och tankebanor. Så fort vi kom hem skedde det. Det var nästan som om vi gick in i ett filter eller i en gelé av en annan verklighet.  Jag har aktivt försökt att inte låta mig påverkas eller gå in i sådant som är negativt för mig. Jag ville behålla energin från Småland och det har verkligen varit jättesvårt! Kanske hade det varit lättare om jag hade levt ensam, högst troligen. Nu är det tre andra personer som också har sina liv, sina vanor och sina sätt att hantera (eller inte hantera) vardagen hemma. Eller vardagen, vi har ju alla haft semester men livet i vårt eget hus. Huset med alla pinaler, med allt runtomkring och med det som var och är.

Denna evinnerliga stress…

A som genast blev stressad över att hitta någon att leka med – varje dag och hela dagar. E som hänger på sin bror i vått och torrt. Mannen som blev stressad över A:s stress och över att han själv ska tillbaka till jobbet snart. Barnen som blir besatta av Youtube, någonting som de inte ens pratade om uppe i stugan. Barnen som plötsligt glömmer hur och vad man gör utomhus. Jag som blir stressad över att den positiva energin rinner ut och bort och kämpar för att behålla den. Jag som försöker behålla den positiva andan åt mig själv och åt alla andra i familjen.

Att urskilja vems känslor och vems reaktioner jag bär på.

På en längre promenad med hunden som både hon och jag verkligen var i behov av insåg jag att jag ändå mår rätt bra. Just då i den stunden mådde jag bra i själen och i sinnet. Där på grusvägen bland hagar och träd hade jag förvisso galet ont av diskbråck men inom mig var det ljust och lätt. Det som jag kände före jag lämnade huset var inte mitt utan mannens stress och oro. Jag lät mig påverkas och ta in det som om det vore mitt. Ingens fel, varken mannens eller mitt. Men jag insåg att jag har ett val. Att bli mer medveten om vad som är jag och vad som inte är det. För i stugan kunde jag lättare urskilja mitt och ditt och det gick bättre att se klarare och tydligare. Jag tar ansvar för mig själv genom att vara mig själv. Det innebär att jag inte ska trycka undan mig själv och bära andras bördor.

Sedan födseln är jag väldigt känslig.

Jag är en person som alltid har känt och sett andra och vad de bär med sig. Eftersom jag har det med mig sedan barnsben så har jag alltid trott att det är jag, att allt vad jag upplever och känner är jag. Nu inser jag att jag många gånger lever i någon annans energi och upplevelser. Nej jag är inte sjuk eller schizofren, jag är fortfarande jag men jag ska lära mig att “se men inte röra”. Inte ta på mig den andres energi utan bara se den men inte integrera den med min.

För någon som inte alls är insatt i energier eller själv aldrig har upplevt vad jag pratar om ter sig det här säkert som svammel och trams. Genom åren har jag så många gånger mött personer som vägrar tro på sådant som de själva aldrig har upplevt, sett eller känt av. Majoriteten tror förvisso på andra saker som de inte kan se med blotta ögat och på forskningen som kontinuerligt upptäcker sådant som vi inte visste existerade igår! Sådant som andar, själen, olika energier eller andra sätt att uppleva livet ingår inte i det. För mig spelar det ingen roll längre. Jag är den jag är och jag har funnit ett lugn i det. Inget att bevisa, ingen att övertyga. Bara livet som är och jag som vill utveckla mig själv.

Rösten inom mig kom tillbaka!

Jag som trodde att jag inte hade någonting att skriva har en hel del verkar det som. Det är så spännande! Känns toppen att äntligen skriva av mig igen. I mitt huvud snurrar olika idéer om hur jag ska kunna göra livet för mig och familjen lättare, lugnare och mer positivt. Det är att göra verklighet av alla idéer som är min svårighet. Nu ska jag göra en smoothie, det är någonting som jag har fortsatt med och som är positivt. Sedan tänker jag umgås med mina fina barn och lilla hunden (mannen jobbar sin första dag idag).  Önskar dig en härlig dag!

Kram Sara

Häromdagen skrev jag ett inlägg om hur svårt det kan vara för mig att veta om jag ska låta sonen göra det själv eller om jag ska ge en hjälpande hand. I grund och botten handlar det i stora drag om (förutom min rädsla och oro inför hans framtid) om svårigheterna som många med autism och aspberger har med automatisering, exekutiva funktioner och central koherens. Kanske att även mentaliseringen delvis spelar in här.

Många utomstående och även vissa som lever med det i familjen tror jag kan ha svårt att verkligen greppa hur det fungerar eller faktiskt inte fungerar. För så är det ju, att ha svårigheter på de här fronterna gör stor skillnad i hur vi uppfattar oss själva, situationer och andra. Jag utgår från mig själv och min lilla familj och allt som vi har varit med om. Det är komplicerat och A kan inte förklara eller förstå att han tänker annorlunda eller hur han tänker. Att förklara  hur våra tankar och reaktioner är kan nog inte ens alla vi som inte har en diagnos med tanke på alla missförstånd och förvecklingar som uppstår i vardagen.

Han borde faktiskt klara av det här.

Många gånger tycker andra att barnet borde klara av ditten och datten. Han har ju gjort det tidigare så nu vill han bara inte. Fast det fungerar inte så. När automatiseringen brister så innebär det att personen inte lär sig av det man har varit med om så varje situation är unik. Alltså kan man sätta på sig strumporna ena gången men inte den andra. Som förälder är det rätt frustrerande mellan varven att behöva göra samma sak om och om igen. Lite som den där gamla 90-tals filmen “Måndag hela veckan”. Det förenklar livet avsevärt när barnen kan klara sig mer eller mindre själva. Att ha en son som fixar det utan några större problem och så har man den andre som mer eller mindre helt glömt hur man gör från en gång till en annan kan jag uppleva som lite svårt. Det är tyvärr så lätt att antingen begära för mycket av A eller för lite av E.  Märkligt men så är det och ju mer jag själv kan omfamna det desto mindre energi kan jag lägga på att bli stressad eller upprörd.

Vissa saker blir automatiserade – andra aldrig.

För A är det här med automatisering väldigt olika. Att cykla går som en dans och att lyfta en mjölkkartong fungerar för det mesta. Knyta rosetter går absolut inte, det är svårt att skriva för hand och simma tränar vi på för att bli bättre och säkrare. Saker som att bära ett ägg kan vara jättesvårt för vissa barn eftersom de inte har koll på sin egen styrka. (För A är det samma sak när han busar för han har noll koll på hur stark han är och drämmer oftast till rejält, helt utan proportion till situationen.) I garderoben finns alla kläder men det är ett mysterium de flesta dagar. Knivar är jättesvåra att hantera förutom när han täljer. Då fungerar det jättebra!

Att inte kunna förvänta sig att det ska ske per automatik är trixigt, ibland frustrerande och det är så lätt att glömma bort eftersom de flesta andra i hushållet gör det. Lågaffektivt bemötande brukar fungera bra för oss här hemma i sådana situationer. Att inte göra en stor sak av det, i alla fall om man har ork till det. Vissa dagar har man mindre av den varan, så är det bara. Bildscheman är också suveräna men A vill inte ha dem uppe här hemma. Vissa saker kommer kanske aldrig att bli automatiserade medan vissa blir det. Det återstår att se.

Han står stilla i rummet och kan inte påbörja någonting.

Om man har brister i sina exekutiva funktioner så kan det innebära att man har en nedsatt förmåga att planera och till problemlösningar. Man har nedsatt förmåga att hejda sina oönskade handlingar eller har en bristande anpassningsförmåga. Det är lätt att fastna i ett beteende, jättesvårt att komma igång med saker och man har en nedsatt förmåga att samordna information. Klart att detta påverkar mycket i livet för den med autism och för familjen i övrigt. A kan gå fram och tillbaka, fram och tillbaka utan ände. Utan att kunna bryta rörelsen och definitivt utan att kunna finna någonting annat att göra. Att påbörja någonting är oerhört svårt varje gång.

De skiljer inte på sig själva och andra.

Personer med autism har svårt med mentalisering som innebär förmågan att förstå att det finns skillnader mellan ens eget och andras sätt att tänka, handla och känna. Alltså uppfattar de att du känner som de gör. A kan bli jätteledsen eftersom han inte förstår varför någon annan blir ledsen eller arg för någonting som han har sagt eller gjort. För honom var det ingen grej och han kan inte förstå att det är det för någon annan. Likadant är det med saker som är roliga och snälla. Han kan ta illa upp eftersom han inte förstår att den andre menar väl. Att säga förlåt är otroligt svårt för honom eftersom han inte förstår vad det gör för den andre men för honom blir det ett bevis på att han har gjort fel. Om det inte gör ont på honom när han busar eller hoppar på någon så kan det inte göra ont på den som han hoppar på. För honom upplever ni exakt samma saker.

Det är så svårt att förklara att vi har en annan upplevelse för honom. Det är klurigt att tydliggöra detta för honom. Seriesamtal kan fungera för att visa på en situation. Mitt hjärta brister så ofta när jag ser att han inte hänger med eller har sårat någon utan att mena det. Jag älskar de gånger som han släpper in mig i sin värld och jag får en glimt av hur han ser eller uppfattar världen. Fantastiskt!

Varför gör hon på detta viset?

Att ha en Theory of Mind, ToM, betyder att man har förmågan att förstå skillnaden mellan sitt eget och andra människors sätt att tänka, känna och handla. Tankar och känslor påverkar en persons handlingar. Olika människor  beter sig och handlar därför på olika sätt. Med hjälp av ToM skapar man en föreställning om vad som ligger bakom andras reaktioner och handlingar. Det är så vi kan förstå till exempel vita lögner, metaforer och ironi. Personer med autism har ofta svårigheter med det här vilket gör att en stor del av människors beteende blir obegripligt. A kan till exempel inte förstå skämt som Bellmanhistorier eller andra lustigheter eftersom han tänker konkret och utifrån. Däremot så har han massor av humor och kan skratta åt andra saker. Saker som “att hälla vatten på en gås” är jättekonstiga och märkliga och tolkas istället konkret, “Varför ska man hälla vatten en gås”? A kan inte alls begripa varför han ska sitta ner tillsammans med lillebror och titta på när E spelar efter att E har gjort detsamma. Det ställer sig A helt oförstående till och anser det enbart onödigt. Svaret från honom är att E inte heller behöver sitta bredvid och hålla honom sällskap. Reaktioner från andra är så svåra att greppa och sociala regler är knepigt värre.

Omvärlden är skrämmande och svår att tyda och förstå.

Det här med central koherens är svårt för en person med autism. Det är en förmåga som man behöver ha för att kunna förstå sammanhang och göra helheter av detaljer. De flesta (om inte alla?) med autism och asperger ser detaljerna, inte det stora sammanhanget. Deras svaga centrala koherens gör att deras omvärld blir fragmentarisk och svårt att förstå. De är å andra sidan suveränt duktiga och överlägsna på att uppfatta alla små detaljer. Gud så imponerad jag har blivit av A:s uppfattning av detaljer! Han minns dem med ett minne som en elefant (väldigt bra och otroligt länge med andra ord) och ser saker som vi andra lätt missar eftersom vi ser helheten. Det är jättehäftigt att få vara med om. Jag har lärt mig att inte ifrågasätta detaljerna heller eftersom han har 99,9% rätt. Tro mig, jag har kollat upp det flera gånger.

Allt det här är information, viktig information som jag försöker hålla i huvudet varje dag. För att anpassa och för att förstå. Föra att underlätta för alla. Det blir rörigt och ibland tappar jag greppet eller rör ihop saker och ting. Många gånger blir det även roligt! Flera situationer och uttalanden som jag kan skratta hjärtligt åt när A är konkret och bokstavlig. Även när saker faktiskt flyter på och jag kan andas ut och berömma, glädjas åt de små framstegen i vardagen. Det är underbart!

Kram Sara

Pinterest

Jag tycker det är rätt svårt att veta när saker fungerar eller inte. Vilka begränsningar som är alltid eller bara ibland. För så är det hos oss. A kan klä på sig, vissa saker är fortfarande lite svåra men han kan! På morgonen kan han inte. Då är det mamma som får hjälpa till. Är det lite senare på dagen och en kompis knackar på så kan A fara iväg och sätta på sig det mest nödvändiga. Sedan finns den där gråzonen då varken han eller jag vet om det ska fungera eller ej att ta på sig. Eller för den delen att ens hitta kläderna.

Reagera eller inte – det är frågan.

Det är en svår balansgång att förhålla mig till huruvida jag ska hjälpa honom eller om han ska få prova själv. Flertalet gånger har jag säkerligen curlat honom för mycket. Det är enklare så och det blir lugnare helt enkelt. Andra gånger inser jag att han börjar bli stor och behöver öva på att vara självständig och testa sig själv. Det finns lägen då jag kan behålla lugnet trots hans högljudda protester mot att gå till sitt rum och hitta vad han ska ha på sig. Då jag kan leda honom och stötta honom med varlig men bestämd hand och en röst som är sansad och mjuk. Andra dagar hör jag hur tålamodet krackelerar och rösten är hög och skarp. Irritationen ligger i luften och jag bara inte orkar med allt motstånd från sonen och mitt inre krav att vara pedagogisk och lågaffektiv.

Det är skillnad på hur jag förhåller mig till mina två barn.

Om A inte hade haft autism hade jag kanske inte heller blivit så känslosam eller stressad över alla olika situationer. Jag blir det inte med E utan är mycket mera lugn eftersom han har lättare att förstå mig och vice versa. Att hela tiden veta att jag behöver finnas där för att hjälpa till, reda ut, hämta, förklara, fixa, förebygga och laga gör att jag upplever en inre oro allt som oftast. Det är kopplat till att jag inte alltid kan läsa av eller helt greppa A vilket jag upplever att jag behöver göra för att kunna hjälpa honom utvecklas och för att få en så bra vardag som möjligt. Vi kan aldrig veta vad någon annan känner eller tänker och tycker. Många gånger får vi fråga eller diskutera för att lära känna den andre bättre och bättre och det är okej att inte kunna läsa av till 100% bara man är öppen och ärlig mot varandra. Med autismen och A är det så mycket svårare för jag kan inte ha den kommunikationen som behövs. Jag behöver ligga steget före alltid vilket i sin tur gör att jag behöver ha så mycket kunskap och information som det bara går om mitt barn och det känner jag ibalnd är överväldigande.

Det finns en rädsla att jag ska förstöra någonting.

Alla med autism har sina egna styrkor och svagheter och samtidigt har de en hel del gemensamt. De är individuella precis som vem som helst och det finns ingen manual för hur det fungerar utan enbart råd och riktlinjer. På ett sätt är det otroligt skönt med den frihet som det ger, samtidigt är det lite skrämmande att kunna göra så fel och behöva lista ut allting själv på egen hand (med visst stöd från bl.a. vården och litteraturen). Jag vill inte göra fel! Jag vill inte såra mitt barn eller hindra hans utveckling eller att han ska växa upp och känna sig fel. Det är en konstant oro i mig och därför är det också extra viktigt för mig att förstå honom och läsa av och lära mig hur han fungerar i alla lägen.

Etsy

Att leva på gränsen är både spännande och utmattande.

Nej det är inget kontrollbehov hos mig utan det är ett sätt att kunna ge honom trygghet, förståelse, lugn och harmoni. Ingenting kan jag ta för givet. Det som andra tycker är roligt är förfärligt. Att kläderna alltid ligger i garderoben är inte en självklarhet från gång till gång. I ärlighetens namn finner jag det hela väldigt intressant och givande. Det är spännande att se hur en annan syn på precis allting kan fungera. Det är en dubbel erfarenhet där både frustration och glädje samsas. Det krävs enorm fokusering hela tiden, kanske som att gå på lina? (vilket jag aldrig har lyckats med i verkligheten) Trampar du fel har du tur om du finner balansen igen utan att ramla ner med huvudet före. Lyckas du är det häftigt och du kan känna dig stolt som lyckades med bravaden!

Jag vill inte gå på lina varje dag. Jag vill även slappa i en hängmatta för mig själv eller i alla fall utan krav. Bara ha fokus på tygets rörelser, trädens bladverk, kroppens muskler som pustar ut och min andning, Sat Naam (mantra inom yoga).

Namaste, Sara