Kan man förlåta sin familj för vad som helst? Vill man förlåta att de faktiskt väljer varandra före oss? Är det okej att förlåta att de inte vill hjälpa oss även om de har fått både information och att jag har bett dem? Det där är laddat och för den som kanske aldrig själv har upplevt en sådan svår situation kan det te sig som en självklarhet att gå vidare. Även för den som har tuffa saker bakom sig kanske det är ett starkt Ja på de frågorna. Men hur gör man om man förlåter sin familj för att de tyckte att man är en problemsökande belastning som de verkligen inte hade tänkt räcka ut en hand till men situationen fortfarande är den samma? Ska man då förlåta dem varje dag för att de väljer bort en?

Ett mejl kom med goda intentioner men som jag reagerade starkt på.

Jag skrev ett opublicerat inlägg efter att jag åter igen fick frågan till mig, en fråga om att vara större och räcka ut en hand. Inlägget var fullt av upprörda känslor och sipprande besvikelse. En hel del exploderande irritation och samtidigt en ledsamhet som lades sig som en tung våt filt över mig. Det är ett tungt jobb att vara den som ska räcka ut handen gång på gång men få nobben för att man inte duger eller de faktiskt inte är villiga att ge vad jag behöver. Känslan av att fokus ligger på de andras reaktioner är enormt och kletigt frustrerande. Att det är jag som redan går omkring med betongklumpar på fötterna som ska uppbringa mod och positiv styrka att förlåta dem och gå dem till mötes.

Jag befinner mig i en slitsam situation.

I min nuvarande situation med de övriga i familjen är det en lång process av att acceptera och av att gå vidare. Att jag väljer att gå min egen väg innebär inte att jag håller kvar aggressionen utan att jag väljer mitt eget liv och låter de andra vara med sitt bagage. I mejlet som jag fick ville personen att jag tar ett steg mot de andra och viftar lite lätt med den vita flaggan. Jag kan vifta allt jag vill och hojta från min utkiksplats men att gå över gränsen mellan oss vore att sätta min fot rakt ner i samma smet och gyttja som innan. Vad skulle det vara bra för? Genom att leva i nuet skulle jag kunna frigöra mig från negativiteten. Att acceptera nuet. Att leva i nuet tycker jag innebär att släppa egot och att faktiskt ta in och lyssna på mig själv och bli medveten om var jag är.  Ja visst kan jag frigöra mig från min negativitet så småningom.

Gör dig inte själv till ett offer, det är inte synd om dig!

Ett offer vill jag varken vara eller se mig som. För mig är ett offer någon som inte kan göra något åt sin situation, eller som inte vill. Med hela min uppenbarelse är jag fokuserad på att arbeta för en mer positiv och givande situation för mig själv och för mig lilla familj. Snarare betedde jag mig som ett offer ovillig att stå upp för mig själv alla åren som jag inte tog tag i situationen utan svalde och tryckte ner allt det som tyngde mig. I en naiv tro och med en skimrande förhoppning om att de själva skulle vakna till och vilja se oss som jämlikar och ta steget till en positiv förändring.

Det stora EGOT.

Egot talar inte här, det är inte att jag känner mig tvungen att stå fast eller bepansra mig. Jag har faktiskt redan varit tydlig på flera sätt och räckt ut armar och ben men fått en mur i ansiktet istället. Egona på den andra sidan är starka och ovilliga att ens reflektera över vad jag säger och berättar. Att jag skulle låta dem handskas med sin skit är ett absolut Ja från min sidan. Att frälsa dem eller ta över deras inre resa är inte intressant för mig. Jag behöver inte försöka kontrollera dem. Egot som är en konstruerad självbild identifierar sig med yttre företeelser som social status och utseende. Jag är inte där längre och det var länge sedan som jag började släppa taget om det. Visst arbetar jag med delar av det som är kvar men helt ärligt så har mitt livs fokus hamnat på helt andra saker under de senaste åren.

Livet gav mig chansen att lära mig att fokusera på annat än på mitt ego.

Mitt liv med NPF har fått mig att verkligen anamma det som jag redan hade inom mig och släppa de här yttre attributen. Därför var det inte intressant när de andra i familjen nästan uteslutande pratade ivrigt om prestationer, hur mycket pengar man lagt på dyra hus, alla kilon som de gått ner, designermöbler, otaliga mil som sprungits på ömmande fötter eller resor till när och fjärran. Jag kände hur ytligt allting var och hur deras själar aldrig fick komma fram och visa sina sanna jag. Det blev en djupare spricka mellan oss som tydliggjorde hur olika vi tänker och fungerar. Vad som är viktigt i ens liv och vad vi värderar. Nej mitt ego tycker inte jag är den avgörande orsaken till att jag inte orkar räcka ut en hand till andra som håller sina bakom ryggen och trycker in öronproppar så fort jag talar.

Ditt liv är delvis ditt egos fel…..?

Min livssituation skulle delvis vara skapad av mitt ego fick jag till mig. Tja jag vet inte det…. Är ego och självkänsla samma sak? Är mitt ego för stort om jag blir upprörd över att ingen vill passa våra barn? Är mitt ego gigantiskt när någon skrattar åt mig när jag hyllar personalen på HAB och hen skrattande att HAB är skit och inte kan göra någonting i skolan (vilket personen vet eftersom hen arbetar inom skolväsendet)? Är mitt ego uppblåst när de säger till mig att inte klaga, A har ju en diagnos och jag ledsamt förstår att de inte begriper någonting men har ett behov av att knyckla till mig? Kanske borde mitt ego krympas när jag ser och hör om de andra barnbarnen som passas och hämtas och mitt hjärta värker för mina barn som inte får uppleva samma sak trots att vi frågat? Jag tror att mitt ego håller på att explodera där på golvet när jag kollapsar i ännu en total utmattning och hela kroppen stänger av och återigen ingen från min familj ens frågar om de kan ta hand om pojkarna….. Jag är inte helt med på att mitt ego skulle vara en stor bov i hur mitt liv ser ut. Kanske har jag fel. Kanske missuppfattar jag allting?

Fokus på saker som ska ge mening och ge oss en identitet.

Det där med egots identifiering av yttre saker är så synd men jag förstår att det lockar och att det är svårt att värja sig. Fokus i samhället är till stor del på vilken status du har som å sin sida avspeglas i ditt yttre. Vi gör skillnad på person och person utifrån arbete, bostad, kläder, kroppsstorlek, semester m.m. Utmaningarna som kommer med strävan efter de yttre sakerna är stressande och frågan är hur viktiga de egentligen är för oss? Det talas och skrivs om att reducera stressen som tar död på oss och mindfullness som ska ge inre frid i samma sammanhang som det även berättas om effektiviseringen av arbetsdagen och reportage om de som verkligen lyckats pricka av alla de där flashiga yttre sakerna en efter en.

Med många dagliga utmaningar kommer ett förändrat fokus och ett skifte i värderingarna.

Vi som lever med fler utmaningar av annan karaktär än många andra får vår dos av att försöka stressa ner och balansera livet. Vi har fått möta oss själva genom att bli utmanade dagligen. Världen ändras rakt framför våra ögon. Vi har fått uppleva personligen att det är helt andra saker som är viktiga.

Designersoffa eller IKEA-möbel är obetydligt när ditt barn får ett ep-anfall. Om du är chef eller arbetar nere på golvet är oviktigt den dag som din 8-åring säger att hen inte vill leva längre. Att du reser till världens ände bara för att du kan ger dig inte mer kunskap om autism än om du bara har råd att sola på din balkong. Ditt barn som får låsningar och utbrott, kastar mat eller attackerar med våld bryr sig i den stunden inte ett dugg om du gjort en Triathlon eller bara hasar dig runt kvarteret. Kan du inte hantera ett barn som spottar ur sig svordomar som ett försvar eller som rymmer när det får ångest och panik oavsett var ni befinner er så spelar det inte den minsta roll om ni ofta går på tjusiga restauranger eller serverar falukorv hemma.

Även att reagera negativt är ett sätt att känna samhörighet.

Att hålla kvar det som gör ont är att ändå vara ihopkopplad med de andra. Att fortfarande tillhöra ett sammanhang. Kanske ligger det ett gruskorn av hopp kvar någonstans eller så är det en livlina som skaver och ger djupa variga sår. Ett halmstrå att gripa efter trots att det suger livskraften ur en. När man släpper de som man är kopplad till så driver de iväg och man behöver vara redo att möta världen på egen hand. Det kan vara mer skrämmande än att hålla kvar en relation som bara innebär negativitet. En sista nerv som ömmar och gör ont men som ändå talar om att man hör till. Så länge man låter den vara oklippt så vet jag inte om man kan låta bli att reagera eller se saker på ett negativt sätt.

Att fortfarande reagera på vad som skett och vad som fortfarande sker ger en viss vriden trygghet.

Jag äger min ryggsäck som jag har samlat saker i under mina 43 år på jorden. Allt ligger där av en eller annan anledning. Vissa saker är bortglömda, andra skaver fortfarande genom tyget. Lite i taget lättar jag på tyngden när jag märker att saker inte längre ger mig någonting som jag verkligen behöver på min nya väg.

Mitt liv och hur jag reagerar är mitt ansvar – jag har bara så jädra mycket att ansvara för.

Ja jag är ansvarig för mitt inre tillstånd. Det är en enorm uppgift för oss som har barn med autism, add, tourettes, adhd, utvecklingsstörningar och handikapp. Att värna om vårt inre samtidigt som vi kämpar oss fram i livet. Så mycket negativitet som vi stöter på varje dag, så många berg att bestiga och så mycket som vi får lära oss att inte ta personligt eller bara att fightas tillbaka. Jag ser inte problem längre utan är helt fokuserad på lösningar. Att man inte ska göra någonting med negativ energi låter i och för sig logiskt. Visst, det låter bra och är sant och tro mig – jag övar verkligen på det där. Varje dag.

Träning och möjligheter i att inte reagera negativt.

Med lågaffektivt bemötande, att inte skrika åt dumma kommentarer från andra, att inte gråta när jag blir kallad för dum jävla fitthora, när jag drunknar i papper som ska tas om hand, på möten som ibland ter sig menlösa eller när det sitter personer som är motsträviga eller inkompetenta. När skoltaxin är försenad för femtioelfte gången, eller taxichauffören skrek att han skulle polisanmäla min 10-åring som var rädd för att han blev lämnad ensam på en högstadieskola. I bilen andas jag som på yogan för att släppa negativitet och i kön på ICA försöker jag slappna av. Jag försöker att inte vräka ur mig otidigheter när arbetskollegan leende deklarerar rakt i mitt ansikte att adhd faktiskt inte finns utan är en ursäkt för föräldrar som inte kan uppfostra sina barn…plus tusen andra tillfällen. Jag är väldigt medveten hela tiden men inte gjord av sten utan formbar och under utveckling.

Självkänslan är den som är liten och osäker.

Det är min skeva självkänsla. Den sårade Sara som bara vill vara älskad för den hon är och ha vetskapen om att hon är trygg med sin familj. Min självkänsla som jag gör starkare genom att lyssna på min själs röst och mitt hjärtas dunkande ljud. De som säger att jag är Bra precis som jag är och att de andra och deras åsikter inte kan definiera mig längre. Jag är en fri individ som får ge mig själv all den kärlek som jag behöver och har saknat. Jag får lära mig att även mina tankar och idéer är värdefulla. Mina barn är underbara precis som de är och R och jag gör ett jädra bra jobb som föräldrar!

Jag har lärt mig att förlåta och gå framåt.

Det här med förlåtelse är komplext. I mitt liv har jag redan gått igenom en sådan omvälvande resa med en förälder. Jag pratar inte om att vara småsur eller känna sig orättvist behandlad utan om ett i mina ögon stort upplevt svek. Av att bli brutalt lämnad och illa behandlad (inte fysiskt) och behöva genomgå en sorgeprocess av en levande person. Jag insåg att för att jag själv skulle överleva med sinnet i behåll så fick jag bryta kontakten. Det var ett genomtänkt beslut efter flera år och många turbulenta turer där jag till sist valde mig själv och Livet. Efter ca 20 år och en inre utveckling hos oss båda två kunde vi mötas igen. Ja jag skulle säga att jag har förlåtit. Förlåtit men inte glömt av den enkla anledningen att det är en del av mitt liv och en pusselbit i det stora pussel som idag är jag.

Självkänslan stärks även om den inte står stabilt på egna ben ännu.

Vad personen inte tar med är att de andra i min familj har varandra. Jag har ingen enda i familjen. Att känna det och inse vidden av det är rätt magstarkt och kräver en jädra massa mod för att fortsätta stå upp för mig själv och för mina pojkar. Jag kommer att släppa smärtan precis som jag till sist gjorde med min andre förälder. Jag vet det och jag vet hur jag fungerar i den processen. Kanske går det snabbare den här gången när jag tränar medvetenhet och redan har gjort det en gång? Fortfarande har jag en skälvande självkänsla som darrar i knäna och som tvekar mellan varven. Duger jag? Är jag värd att älskas? Är jag värd att bli lyssnad på? Är jag värd respekt? Det där tänker jag svara Ja på och ju oftare jag gör det ju lättare blir det.

Att förlåta är att ge sig själv tillåtelse att må bra.

Att förlåta är att läka mig själv som jag ser på det. Personen som skrev till mig tror jag blandar ihop det med att det skulle innebära att gå tillbaka till de andra som om vi bara kan fortsätta och glömma allt som skett. Så fungerar det inte. Att förlåta för mig personligen är en själslig, emotionell och insiktsfull process för att hela mig själv och för att kunna gå vidare på en frisk väg med eller utan de andra.

Det är ett personligt val att förlåta, ingen annan kan göra det valet åt en.

Förlåta är upp till var och en. Vad som är rimligt och vad som är nödvändigt. Att förlåta är för mig är även att släppa taget om allt som gör ont och inte ge det kraft eller energi längre. Att se att det inte har någon makt över mig utan kan rinna genom mina fingrar och försvinna. Inte glömma, inte återvända till det som inte är bra utan fortsätta framåt utan att släpa med sig gammal skit och dynga.

Vi förlåter dagligen om vi bestämmer oss för det.

Vi får förlåta dem som tror sig veta bättre hela tiden. Vi förlåter våra barn för varenda ful och grov sak de säger. Vi förlåter vår andra hälft när hens tålamod är borta. Vi får förlåta oss själva för att stressen tog överhand. Vi får förlåta att tv.n gick itu under utbrottet, att tapeten drogs i sönder eller att maten spottades ut på mattan. Vi får förlåta oss själva när vi tyst tänker att vi inte orkar mer, när man tyst i huvudet har god lust att kalla sitt barn för något fult eller när man brast och inte var lågeffektiv. Vi får förlåta pedagogerna som inte har rätt kunskap i skolan eller tanten som säger att vårt barn är ouppfostrat. Vi får förlåta dem som inte längre vill umgås med oss för att det är opassande eller jobbigt. Vi förlåter en hel del om vi vill och orkar.

Se den andre personen utan filter.

Man skakar inte på axlarna när någon berättar att man inte duger, inga skrattanfall kommer när man tystas ner eller glöms bort. När man förbises eller avvisas så gör det ont om det är en närstående eller om det rör ens barn. Genom att gå vidare mot att förlåta gäller det att även se de andra för vilka de är. Inte för vilka jag tror att de är eller vill att de ska vara. De är personer med glittrande sol och stinkande smuts inom sig, precis som vem som helst. Deras val är baserat på deras packning och hur väl de känner sig själva, vilken bild de har av sitt liv och hur medvetna de är. Deras val kommer att påverka mig och jag får bestämma hur jag vill reagera.

Lär dig se och uppskatta det som är bra i Livet.

Livet och en sorglig situation handlar inte bara om att förlåta allt jobbigt och påfrestande. Det handlar mycket mer om att lära sig vara tacksam för det positiva som man har! Att se hur bra det gick idag med påklädningen. Att det inte var några större bråk idag. Att det finns andra som gärna vill umgås med oss. Att vårt barn ser fantastiska saker i sin omgivning som hen delar med sig av. Att även de tysta barnen kommunicerar. Att vi hittade en maträtt som svaldes med stor lust. Att barnet kan må bra eller att vi fortfarande vill krama vår bättre hälft.

Solen som lyser, nya insikter eller vad som helst som faktiskt är bra i våra liv. Där ska energin läggas och få utvecklas! När jag vänder mitt fokus till det som jag är glad och tacksam för och väljer vägen som får mig och familjen att växa så blir det också lättare och lättare för mig att förlåta och släppa taget. Allt gott som sker, alla vänliga människor och omtänksamma personer, allt som går smidigare eller som lyckas gör mig starkare. Det är inte egot som växer utan det är själen som får blomstra. Jag blir vän med mig själv.

Det är tufft att vara den som bröt sig ur för att man inte mådde bra i relationerna och i familjedynamiken. Självkänslan som aldrig varit stabil var helt nedtryckt i botten men jag behövde sätta ner foten. Det är svårt och sorgligt att uppleva att de andra fortfarande väljer varandra och fortfarande inte accepterar oss med våra speciella behov och förutsättningar. Hur man än vrider och vänder på saken så är det deras val. Det går inte över en natt för mig att förlåta och släppa taget.

Jag säger dock att ingenting är hugget i sten och visst går förlåtelse ihop med mina egna val. Jag väljer min egen lilla familj först och främst och är det sedan någon av de andra som plötsligt en dag börjar förstå vad jag sysslar med och varför jag reagerade som jag gjorde så ligger framtiden oskriven.

Kram och namaste, Sara