Jag fann lugnet i stugan. De där dagarna i en stuga på gränsen mellan Småland och Blekinge var precis vad jag behövde. Vad vi alla behövde. Livet skalades av och ner till det som betyder mest. Vi umgicks med varandra och tog dagen som den kom. Visst hade vi ett schema men det var inte fullspäckat med aktiviteter utan delade endast upp dagen i ute och inne, mat och sova. Helt perfekt!

Jag älskar naturen – året runt!

Att leva så nära naturen passar mig jättebra. Jag är en barfotaälskande person som njuter av att känna gräs och marken under mina fotsulor. Med fingrar och händer undersöker jag blommor och växter och jag ger gärna träden en kram och känner deras energier. För mig är det riktigt och mer naturligt än någonting annat som vi skapar i vardagen. Att leva med och i naturen är för mig att ladda kropp och själv med ny energi och kunna släppa iväg allt det som legat och tyngt ner skuldrorna och belastat rygg och nacke. För att inte tala om hjärtat, huvudet och magen som haft sin beskärda del under året.

Jag trodde att jag hade tappat min röst.

Vad som också skedde var att jag blev tyst. Ett tag trodde jag att jag aldrig mer skulle ha någonting att berätta eller kunna skriva om och blev lite rädd. Skrivandet hjälper mig så mycket och är en fantastisk ventil att jag inte vill sluta nu när jag äntligen har börjat igen efter alla år. Vad jag misstolkade för tystnad var snarare att jag landade i livet och i mig själv. Bruset försvann, allt onödigt som påverkar och som jag både tar in och är känslig för fanns inte och kvar var jag. Underbart!

Jag är oerhört tacksam.

Hela familjen trivs på landet och jag är så tacksam för det. Tacksam för att vi kan gå ut och njuta av skog, vatten, luft och allt som finns därute. Pojkarna som älskade att få rida igen. Barnen som lekte och skrattade så att de rullade runt i gräset med varandra och med hundarna. Mannen som äntligen kunde slappna av i en stol och få tillbaka sitt leende igen. Han som fick tillfälle att fiska och fånga fjärilar på egen hand precis när han ville och kände lust för det.

Med fria tyglar inom schemat.

Stugan som vi hyr är egentligen tänkt som ett permanentboende vilket innebär att den är bekväm på flera sätt. För oss är det optimalt. Vi slänger in tvätt i maskinen och disken i den andra maskinen och sedan finns det tid för annat. Som att ligga på gräsmattan och lösa korsord. Jag har börjat med det igen. Dels för att jag tycker om att klura med ord och meningar men också för att min hjärna fungerar på ett annat sätt numera. Det kan ta tid för den att komma på rätt ord eller för den att säga det jag tänker. Ibland är det ett virrvarr och det som kommer ut ur munnen är inte det som jag normalt skulle säga eller det som jag ville. Genom att lösa korsord börjar jag finna orden igen. Sakta sakta och det är galet frustrerande när jag ser någonting som jag vet att jag kan men som inte vill visa sig utan gömmer sig i något skrymsle. Då är det bara att andas och gilla läget, slappna av och acceptera och gå vidare.

Jag vill bo på landet.

Jag vill väldigt gärna bo så som vi gör i stugan. En dag vill jag göra det. För mig handlar det om att omfamna livet och inte låta det försvinna bland allt som vi har runt omkring oss annars. Kärnan i att vara med oss själva för vi kan inte undkomma vår egen själ. Den finns där oavsett vad vi tar oss för eller försöker få till utanför oss själva. Genom att skala av brus som kan skapa behov eller idéer som kanske inte är meningsfulla egentligen så möter vi oss själva. Så upplever jag det. Om det inte finns mobiler, tv, internet och plattor, inga tidningar eller reklam så blir det lugnare. Det kan vara skrämmande att umgås med sig själv. Att vara på tu man hand med sin kropp och själ i ett naturligt tillstånd.

Tappar vi bort oss själva?

Oavsett om man är en naturälskare och intresserad av en holistisk syn på livet som jag eller om man är raka motsatsen så tror jag ändå att vi alla kan må bra av att vara i naturen. Så många av oss mår inte bra och är stressade, bittra, ledsna och frustrerade. Vi springer gatlopp genom livet och känner inte oss själva. Vi tappar bort och förtränger att vi behöver lyssna på kroppen och själen är för många någonting som varken finns eller är intressant. Någonstans skapar vi skal av oss själva och tror att vi ska kunna må bra av tomrummet inom oss bara det yttre är starkt och skinande. Eller i alla fall så länge som vi orkar med att springa runt. Jag har hoppat av det tåget. Vill inte vara med längre.

Kanske har jag fel, kanske mår vissa toppen och jättebra av det. Jag tror ändå att alla behöver vara i kontakt med sitt inre och att vi inte kan låtsas att vi inte lever på jorden med naturen. I flera år har jag bott och levt i stora städer, både i Sverige och utomlands. Jag älskade pulsen! Samtidigt hade jag behov av naturen och mådde inte bra om jag inte kunde få in den biten i livet. Mina år som stadsmänniska har gett mig massor av erfarenheter som jag är glad och tacksam över. Vi är alla olika med olika behov och olika mål i livet. Städer behövs precis som den lilla byn på landet.

Med foten genom dörren kom vi tillbaka.

För min del blev det så tydligt hur lätt det är att trilla tillbaka i gamla rutiner och tankebanor. Så fort vi kom hem skedde det. Det var nästan som om vi gick in i ett filter eller i en gelé av en annan verklighet.  Jag har aktivt försökt att inte låta mig påverkas eller gå in i sådant som är negativt för mig. Jag ville behålla energin från Småland och det har verkligen varit jättesvårt! Kanske hade det varit lättare om jag hade levt ensam, högst troligen. Nu är det tre andra personer som också har sina liv, sina vanor och sina sätt att hantera (eller inte hantera) vardagen hemma. Eller vardagen, vi har ju alla haft semester men livet i vårt eget hus. Huset med alla pinaler, med allt runtomkring och med det som var och är.

Denna evinnerliga stress…

A som genast blev stressad över att hitta någon att leka med – varje dag och hela dagar. E som hänger på sin bror i vått och torrt. Mannen som blev stressad över A:s stress och över att han själv ska tillbaka till jobbet snart. Barnen som blir besatta av Youtube, någonting som de inte ens pratade om uppe i stugan. Barnen som plötsligt glömmer hur och vad man gör utomhus. Jag som blir stressad över att den positiva energin rinner ut och bort och kämpar för att behålla den. Jag som försöker behålla den positiva andan åt mig själv och åt alla andra i familjen.

Att urskilja vems känslor och vems reaktioner jag bär på.

På en längre promenad med hunden som både hon och jag verkligen var i behov av insåg jag att jag ändå mår rätt bra. Just då i den stunden mådde jag bra i själen och i sinnet. Där på grusvägen bland hagar och träd hade jag förvisso galet ont av diskbråck men inom mig var det ljust och lätt. Det som jag kände före jag lämnade huset var inte mitt utan mannens stress och oro. Jag lät mig påverkas och ta in det som om det vore mitt. Ingens fel, varken mannens eller mitt. Men jag insåg att jag har ett val. Att bli mer medveten om vad som är jag och vad som inte är det. För i stugan kunde jag lättare urskilja mitt och ditt och det gick bättre att se klarare och tydligare. Jag tar ansvar för mig själv genom att vara mig själv. Det innebär att jag inte ska trycka undan mig själv och bära andras bördor.

Sedan födseln är jag väldigt känslig.

Jag är en person som alltid har känt och sett andra och vad de bär med sig. Eftersom jag har det med mig sedan barnsben så har jag alltid trott att det är jag, att allt vad jag upplever och känner är jag. Nu inser jag att jag många gånger lever i någon annans energi och upplevelser. Nej jag är inte sjuk eller schizofren, jag är fortfarande jag men jag ska lära mig att “se men inte röra”. Inte ta på mig den andres energi utan bara se den men inte integrera den med min.

För någon som inte alls är insatt i energier eller själv aldrig har upplevt vad jag pratar om ter sig det här säkert som svammel och trams. Genom åren har jag så många gånger mött personer som vägrar tro på sådant som de själva aldrig har upplevt, sett eller känt av. Majoriteten tror förvisso på andra saker som de inte kan se med blotta ögat och på forskningen som kontinuerligt upptäcker sådant som vi inte visste existerade igår! Sådant som andar, själen, olika energier eller andra sätt att uppleva livet ingår inte i det. För mig spelar det ingen roll längre. Jag är den jag är och jag har funnit ett lugn i det. Inget att bevisa, ingen att övertyga. Bara livet som är och jag som vill utveckla mig själv.

Rösten inom mig kom tillbaka!

Jag som trodde att jag inte hade någonting att skriva har en hel del verkar det som. Det är så spännande! Känns toppen att äntligen skriva av mig igen. I mitt huvud snurrar olika idéer om hur jag ska kunna göra livet för mig och familjen lättare, lugnare och mer positivt. Det är att göra verklighet av alla idéer som är min svårighet. Nu ska jag göra en smoothie, det är någonting som jag har fortsatt med och som är positivt. Sedan tänker jag umgås med mina fina barn och lilla hunden (mannen jobbar sin första dag idag).  Önskar dig en härlig dag!

Kram Sara