Fina och kloka kvinnor som jag själv ser upp till och är väldigt glad över att få kalla mina vänner har tackat mig för att jag vågar dela med mig så öppet. Jag tar åt mig ödmjukast samtidigt som det får mig att fundera över hur vi väljer att dela med oss till varandra av viktiga händelser, tankar och känslor idag.

Som jag ser det idag så har vi alla möjligheter att kunna dela med oss till varandra, sprida glädje, sorg, stora som små erfarenheter som kan beröra någon annan men vi gör det många gånger inte. Vi vill synas och höras men ändå inte.  Även i samtal håller vi oss ofta instängda till viss del, blottar inte våra känsliga punkter och vill inte gärna visa fullt ut vem vi är inför någon annan. Jag upplever det som att vi vill uppvisa en lyckad hel fasad utan sprickor eller lagningar. Vad är vi så rädda för? Varför har vi kommit till en punkt där vi vill upprätthålla en fasad och inte visa vilka vi är under den? Varför måste man sträva efter att vara lyckad och stark utifrån någons idéer om vad det är och undvika att visa sig svag? Skulle vi vara sämre som människa för att vi inte alltid lyckas med allting och inte alltid är på topp utåt?

Mina söner älskar den tecknade spin-offserien “Starwars the Clonewars”. I den är en hel del fokus på just klonerna och deras upplevelser som en i mängden. Vi är inga kloner men ibland upplever jag det som att vi strävar dit. Så mycket ytliga och opersonliga saker vi låter oss styras av som många idag inte verkar må bra av. Vi ska vara högpresterande, slimmade och starka, inte visa tecken på svaghet eller vara sårbara. Vi pratar om ytliga och säkra saker men inte om vårt inre liv eller om erfarenheter som kan visa oss svaga inför någon annan. Jag finner det sorgligt när det finns så mycket klokt och vackert i människans innersta tankar och känslor. Vad skulle hända om vi började bejaka och bekräfta varandra för de individer vi är, inte för hur lyckade vi är på olika plan?

Att vara såbar är otäckt men jag ser det som en styrka. Jag vågar visa vem jag är och jag står upp för mig själv. Det har jag inte alltid gjort och det är någonting som jag lär mig mer och mer och blir alltmer bekväm med. Jag tycker att vi är fantastiska individer med själ och hjärta och det borde vara accepterat att få vara en människa med allt vad det innebär. Alla upplever saker som får glädjen att bubbla inom oss och saker som får hjärtat att brista. Att finnas där för varandra och dela regn och solsken borde bygga starka individer, kärlek och gemenskap.

Att dela med mig av mina erfarenheter och mina känslor och tankar ger mig en stund att landa. Förhoppningen finns att någon inte längre känner sig ensam i sin situation. Upplevelsen att jag är ensam försvinner när jag läser om någon annan med liknande tankar. Ju mer vi vågar dela med varandra, desto mindre dramatiskt blir det upplever jag. Har man väl börjat att öppna på locket så inser man att man överlever och att jag fortfarande är jag. Däremot så släpper tyngden av bördan att gå och bära på så mycket på egen hand och det är en stor lättnad.

Att dela gör det hela med tydligt för mig. Det blir ett sätt att acceptera och att jorda mig själv och tillvaron. Livet flyger runt runt som en virvelvind och det är svårt för mig att få grepp om vad som sker och att känna att jag är närvarande i mig själv. Det handlar också om att sluta tro att det skulle vara något fel med mitt liv och vad som sker och den jag är. Att verkligen respektera mig själv och mina upplevelser. Det handlar om att jag accepterar det liv jag har och lever nu istället för att sörja någonting som inte blev eller vilja ha någonting annat.

Jag ger mig själv tillåtelse att tycka att det är fruktansvärt jobbigt med autism ibland, att det var jättehemskt att se min yngste tappa håret, att det faktiskt är en stor påfrestning att leva som vi gör och att det inte är skamligt att inte alltid mäkta med det.Jag ger mig själv tillåtelse att inte vara mer än människa och att det är fullt tillräckligt.  Jag behöver själv inse vidden av det. Uppenbarligen har jag kört på i 190 knyck för att orka med och hantera allting men samtidigt inte velat greppa hela omfattningen. Inte velat för att inte känna mig svag, för att jag vill vara den bästa mamman som finns för mina barn, för att jag vill älska min man, jag vill inte vara sämre på jobbet och jag vill kunna ha ett eget liv med underbara vänner.  Jag har kämpat och slagits med livet som insats i många långa år utan att riktigt hinna med att ta in det och bearbeta det. Jag behöver hinna ifatt mig själv och ta hand om min själ. Jag behöver bli sårbar utåt för att bli stark inåt.

Alla råd om hur man minskar stressen som jag har läst och hört är ofta bra och tänkvärda. De förutsätter ofta att stressen ligger på arbetsplatsen och/eller att man bokar upp sig alldeles för mycket samt vill vara perfekt. Det ser jag hos många fina människor i min omgivning och rent generellt tror jag att vi alla behöver lätta på våra krav som vi har på oss själva. Det normala är väl att vara onormal, vi är ju människor och har alla lite skav och bucklor här och där. Styrkor och svagheter vilket gör oss mänskliga och fantastiska.

I mitt fall ligger stressen på flera håll men mycket har varit relaterat till autismen. Det tog nästan 7 år innan han fick sin diagnos. Det är 7 år av ovisshet, av att inte ge upp trots läkare och psykologer som säger att det inte är fel (eller att det är vi föräldrar som är felet). En lång tid att ifrågasätta sig själv som förälder och känna sig maktlös, förtvivlad och trött. En diagnos löser inga problem, de kvarstår. Kampen för en fungerande skola, oändligt antal möten, lära sig om autism och lagar och rättigheter, andras inställningar till autism och hur den ska hanteras, ständiga anpassningar som berör hela familjen, utbrott verbalt och fysiskt, missförstånd och kommunikationsvårigheter, rymningar, sociala begränsningar, alltid vara redo för nästa situation, behöva hjälpa till med saker som jämnåriga klarar m.m…..listan är jättelång.

Jag tycker om och fastnade för: It’s not about waiting for the storm to pass, it’s about learning how to dance inte the rain. Vår storm i familjen kommer inte att försvinna, den är konstant. Jag vill lära mig att dansa i regnet för det är den enda positiva lösningen. Hur gör jag det då? Jo genom att hoppa i vattenpölar! Dels för att jag tror på små förändringar som blir fler och fler. Dels för att det är väldigt roligt att hoppa i vattenpölar. Jag behöver ha mer roligt i livet! Insåg att mycket är varken roligt, positivt eller energigivande utan precis tvärt om och det är inte hållbart. Till viss del handlar det om inställning och prioritering. Vad är egentligen viktigt? Hur reagerar jag på saker som sker? Hur mycket kontakt har jag med mig själv? Hur mäktar jag med livet som autismförälder?

När jag var barn älskade jag att rida, jag dansade, lyssnade på musik och sjöng, jag ritade och målade hela tiden, skrev berättelser och dagböcker, läste mycket och gjorde yogaövningar utan att veta att de var just det. Idag gör jag ingenting av allt det där fast att det fortfarande bereder mig stor glädje. Livet går ut på att hålla näsan ovanför vattenytan och då finns ingen energi till att dansa, öronen orkar inte med musik och ridningen har känts alltför avlägsen.

Vad jag har gjort är att gå på yoga och det vill jag fortsätta med. Hemma blir det inte av så en kurs har betytt mycket för mig. Det har gjort mig mer medveten om min andning och att jag kan få ner stressen på det sättet och att jag faktiskt behöver andas ordentligt. Min kost blir mer och mer vegetarisk igen, min kropp vill ha det så. Jag började göra smoothiebowls för att få i mig mer näringstät mat. Kände att jag behövde ge kroppen extra näring som inte är i tablettform. Visst blir jag sjuk ändå, stress är förödande för immunsystemet men jag tror att utan mina smoothies hade läget varit ännu värre. Dessutom tycker jag det är roligt att mixa ihop allt möjligt. Valpen skaffade vi oss i somras och hon skänker glädje och kärlek till hela familjen. Det är underbart att se mina barn pussa, krama och busa med henne vilket ger mig glädje. Jag har fått sovmedicin som jag tar ibland för att få tillbaka en regelbunden sömn. Jag har börjat skriva här. Jag lyfter blicken och tittar på himlen och runt omkring mig, försöker vara medveten om nuet. Min inställning är överlag positiv och jag försöker få in humor i vardagen så mycket jag kan. Att se glaset som halvfullt är klyschigt men faktiskt så gör det skillnad har jag upptäckt.

Att vara mamma till ett barn med autism är banne mig ingen lek. Det utmanar mig dagligen som person och förälder. Det är en gåva och en storm utan dess like. Där behöver jag fortfarande få fler verktyg för att minska stressen. Min son har många fantastiska sidor av sin personlighet. Han är smart, omtänksam och klok. Autism är inte hela han utan en del av hans personlighet. Han ser världen på helt andra sätt vilket ger mitt liv en ny dimension. Det låter ju underbart men det är svårt att hantera i vardagen många gånger. Inga råd om stresshantering går att applicera på en sådan situation och därför behöver jag hitta mina vattenpölar själv för att så småningom kunna dansa i regnet.

Jag har varit hemma den här veckan. Min kropp strejkar. Har haft många symptom på att jag borde lyssna mer på mig själv men har som vanligt inte riktigt haft tid och ork till det. Låter kanske konstigt men det blir på något sätt ändå ytterligare en sak som jag behöver ta med och anpassa. Naturligtvis är kroppen det viktigaste. Slutar den fungera så blir jag varken bra som mamma, partner, arbetskamrat eller vän. Jag har varit sjukskriven tidigare och borde ha lyssnat mer på mig själv. Några symptom som jag har är en enorm trötthet som aldrig går över, stickningar i ansiktet, värk i leder och muskler, enorm huvudvärk, svårt att hitta ord, utslag, säger fel ord, svåra magsmärtor och värk i bröstet, ljud och ljuskänslig, lättirriterad, har haft svårigheter att svälja för musklerna krampar orkar knappt klä på mig eller göra mig i ordning, slutar följa mina rutiner som gör att jag faktiskt mår bra.

Efter några dagar hemma med hunden som enda sällskap så har en del av de här besvären lättat. Märker dock att jag är otroligt känslig för minsta lilla stresspåslag. Jag inser att jag behöver andas och glädjande ger jag mig själv lite andningsövningar mellan varven. Jag försöker att vara lugn och ta varje stund för sig själv, att vara närvarande. Det hjälper. Jag struntar i vissa saker vilket gör att stressen minskat.  Ibland önskar jag att jag hade två huvuden som kunde avlasta varandra. Att leva med en konstant upplevd stress sliter och tär på kroppen enormt. Jag är ingen superwoman som kan gå på hur länge som helst. Jag behöver respektera min kropps förutsättningar, lyssna på den och älska mig själv för att mäkta med livet utan att gå itu. Livet är värt att levas och jag vill vara med länge.