Fina och kloka kvinnor som jag själv ser upp till och är väldigt glad över att få kalla mina vänner har tackat mig för att jag vågar dela med mig så öppet. Jag tar åt mig ödmjukast samtidigt som det får mig att fundera över hur vi väljer att dela med oss till varandra av viktiga händelser, tankar och känslor idag.
Som jag ser det idag så har vi alla möjligheter att kunna dela med oss till varandra, sprida glädje, sorg, stora som små erfarenheter som kan beröra någon annan men vi gör det många gånger inte. Vi vill synas och höras men ändå inte. Även i samtal håller vi oss ofta instängda till viss del, blottar inte våra känsliga punkter och vill inte gärna visa fullt ut vem vi är inför någon annan. Jag upplever det som att vi vill uppvisa en lyckad hel fasad utan sprickor eller lagningar. Vad är vi så rädda för? Varför har vi kommit till en punkt där vi vill upprätthålla en fasad och inte visa vilka vi är under den? Varför måste man sträva efter att vara lyckad och stark utifrån någons idéer om vad det är och undvika att visa sig svag? Skulle vi vara sämre som människa för att vi inte alltid lyckas med allting och inte alltid är på topp utåt?
Mina söner älskar den tecknade spin-offserien “Starwars the Clonewars”. I den är en hel del fokus på just klonerna och deras upplevelser som en i mängden. Vi är inga kloner men ibland upplever jag det som att vi strävar dit. Så mycket ytliga och opersonliga saker vi låter oss styras av som många idag inte verkar må bra av. Vi ska vara högpresterande, slimmade och starka, inte visa tecken på svaghet eller vara sårbara. Vi pratar om ytliga och säkra saker men inte om vårt inre liv eller om erfarenheter som kan visa oss svaga inför någon annan. Jag finner det sorgligt när det finns så mycket klokt och vackert i människans innersta tankar och känslor. Vad skulle hända om vi började bejaka och bekräfta varandra för de individer vi är, inte för hur lyckade vi är på olika plan?
Att vara såbar är otäckt men jag ser det som en styrka. Jag vågar visa vem jag är och jag står upp för mig själv. Det har jag inte alltid gjort och det är någonting som jag lär mig mer och mer och blir alltmer bekväm med. Jag tycker att vi är fantastiska individer med själ och hjärta och det borde vara accepterat att få vara en människa med allt vad det innebär. Alla upplever saker som får glädjen att bubbla inom oss och saker som får hjärtat att brista. Att finnas där för varandra och dela regn och solsken borde bygga starka individer, kärlek och gemenskap.
Att dela med mig av mina erfarenheter och mina känslor och tankar ger mig en stund att landa. Förhoppningen finns att någon inte längre känner sig ensam i sin situation. Upplevelsen att jag är ensam försvinner när jag läser om någon annan med liknande tankar. Ju mer vi vågar dela med varandra, desto mindre dramatiskt blir det upplever jag. Har man väl börjat att öppna på locket så inser man att man överlever och att jag fortfarande är jag. Däremot så släpper tyngden av bördan att gå och bära på så mycket på egen hand och det är en stor lättnad.
Att dela gör det hela med tydligt för mig. Det blir ett sätt att acceptera och att jorda mig själv och tillvaron. Livet flyger runt runt som en virvelvind och det är svårt för mig att få grepp om vad som sker och att känna att jag är närvarande i mig själv. Det handlar också om att sluta tro att det skulle vara något fel med mitt liv och vad som sker och den jag är. Att verkligen respektera mig själv och mina upplevelser. Det handlar om att jag accepterar det liv jag har och lever nu istället för att sörja någonting som inte blev eller vilja ha någonting annat.
Jag ger mig själv tillåtelse att tycka att det är fruktansvärt jobbigt med autism ibland, att det var jättehemskt att se min yngste tappa håret, att det faktiskt är en stor påfrestning att leva som vi gör och att det inte är skamligt att inte alltid mäkta med det.Jag ger mig själv tillåtelse att inte vara mer än människa och att det är fullt tillräckligt. Jag behöver själv inse vidden av det. Uppenbarligen har jag kört på i 190 knyck för att orka med och hantera allting men samtidigt inte velat greppa hela omfattningen. Inte velat för att inte känna mig svag, för att jag vill vara den bästa mamman som finns för mina barn, för att jag vill älska min man, jag vill inte vara sämre på jobbet och jag vill kunna ha ett eget liv med underbara vänner. Jag har kämpat och slagits med livet som insats i många långa år utan att riktigt hinna med att ta in det och bearbeta det. Jag behöver hinna ifatt mig själv och ta hand om min själ. Jag behöver bli sårbar utåt för att bli stark inåt.
