Jag tycker väldigt mycket om barn. Jag har lätt för att prata med dem och jag tycker att det ger så väldigt mycket att få ta del av deras tankar, klokheter och bus. Att bli mamma hade jag absolut tankar och drömmar om men det stod inte allena på himlen. Många andra saker ville jag också hitta på, utforska, lära mig och upptäcka i livet.

Min klara och tydliga bild av föräldraskap och uppfostran.

Jag hade som många andra före man får egna barn starka idéer om hur det skulle bli. Hur jag skulle vara som mamma och hur mina barns pappa skulle vara. Uppfostran var säkert tufft men hur svårt kunde det vara? Jag menar med mina två föräldrar inom skola och barnomsorg och halva släkten arbetande med undervisning på något sätt så kände jag mig ändå trygg och stabil. Passa barn gjorde jag gärna och det gick hur bra som helst. Ett par varv som au-pair och nanny hann jag med och några kortare vikariat på förskola och skola.

Det var egentligen inte förrän runt 30-års åldern som jag började känna av en längtan efter att bli mamma. Personer i vänkretsen blev gravida och fick barn. Jag blev faster och i mitt liv vid den tidpunkten fanns ingen man som jag egentligen kände att jag ville ha barn med. Små känslor av panik över hur tiden gick och att den där jädra klockan tickade på. Så träffade jag R några månader efter att jag fyllt 30.

Vår lille höstbebis kom till oss.

A föddes samma år som jag hade fyllt 32. Graviditeten gick bra tyckte jag. Visst hade jag några krämpor men inte när så jobbiga som många andra upplevde under deras graviditet. Halsbränna som höll på att göra hål i strupen var väl det som var minst trevligt. A ville inte alls lägga sig med huvudet neråt så han blev vänd av en väldigt skicklig läkare mot slutet av de 9 månaderna. Lille bebisen gillade att stanna i magen. Jag var helt övertygad om att jag skulle bli den första kvinnan på jorden som bar på en tonåring. 10 dagar efter beräknad födsel ville A se världen. Otålig var han och hade verkligen inte tid med en vanlig förlossning. Nej varför vänta när man redan har bestämt sig liksom? 2 1/2 timme från det att vi kommit in så var vi föräldrar till en liten krabat med ett konformat huvud tack vare sugklockan.

Att få tid till att njuta den första tiden.

Jag hade hört mysiga berättelser om nyblivna föräldrar och familjer som fick komma till ro på patienthotellet. I mitt huvud skulle vi dit och landa, mysa och bara vara – tillsammans. Nix, så blev det inte. Upp på en sal bland ytterligare 5 mammor och deras pyttesmå bebisar. Inte en enda baby hade vett och förstånd att sova samtidigt med de andra. Någon skrek hela tiden och var vaken. På dagen hade vi det stora nöjet att lyssna till borrmaskiner och sågar när de byggde om KK. Det enda jag ville var att få komma hem. R fick vara hos oss länge men inte dygnet runt.

A och jag knöt ann fort och bra. Det kändes superfantastiskt att äntligen vara mamma till en alldeles egen liten magisk prins. Min bild av familjelivet och mammarollen skulle bara bli bättre och stabilare trodde jag. Allt skulle ordna sig och flyta på sådär behagligt och gosigt. Min son skulle sova bra och jag skulle passa på att få sömn när han sussade sött i sin spjälsäng. Jag och R skulle dela på vaknätter och bli sammansvetsade som par och nyblivna föräldrar.

Det börjar gnissla.

Jag levde inte i en drömvärld eller i en bubbla. Inte mer än de flesta nyblivna föräldrar gör. Klart att man tror, vill och önskar det bästa. Helt ärligt kommer jag inte ihåg allt så tydligt…. man är ju hyfsat förvirrad av flera anledningar. I alla fall jag. Så började de där små sakerna som var lite jobbiga. A kräktes en hel del. Inte sådär smått och nästan lite gulligt som bebisar kan göra. Nej här talar vi om Exorsisten! Kaskadkräkningar som inte var att leka med eller städa upp efter. Jag var tacksam över att vi hade ärvt kläder av A:s kusin för antalet byten per dag var inte att leka med. Boende i en lägenhet med tvättstuga så hade vi inte heller fri tillgång till tvättmaskin så alla kläder som vi kunde få var till stor nytta. Jag ville inte alls veta av att det skulle vara något fel på A men R gav sig inte.

Hardcore diet.

När vår lilla gosiga baby var 10 veckor sattes jag på en diet. Inte för att banta utan för att de anade att A var allergisk och att det var därför som han kräktes som han gjorde. En sak efter den andra tog de bort under några månader. Först tänkte jag att det var bra. Smidigt och tacksamt att få hjälp. Ner i vikt gick jag dessutom, lite väl mycket egentligen. Efter ett tag var det inte så roligt längre utan livet blev rätt komplicerat med en knaper och allt för hård diet. Anledningen till att jag åt kosten var att de ansåg det allra bäst att amma A 1 år. Just för att minimera allergierna och ha koll på vad han fick i sig. Jag åt lax som ej var uppfödd på soja, potatis, havremjölk, russin, havrekuddar, pasta, majs, majsolja, gurka, släta bullar som man göra fastlagsbullar av, pingvinstänger i mintsmak, vindruvor. Kött någon gång om det var utan soja, vitt ris och hembakat bröd. That’s it. Hur roligt är det??

Sooooov

Lille A var i alla fall en go och glad liten bebis. Han växte och var stor och stark och faktiskt nästan alltid på ett härligt humör. Utvecklingsmässigt var han tidig och det var jag stolt över. Tänkte att det i alla fall visade på något gott och riktigt. Och att han ändå fick tillräckligt med näring och sömn. För sova – det gjorde han inte. På BVC sa de till mig att det var helt normalt att små bebisar inte sover. Jag skulle ta det lugnt och passa på att sova när A gjorde det för att orka med. Okej, som om inte jag fattade den biten. Men hur gör man när ungen inte sover?! Det verkade som om man på BVC bara inte greppade problemet och de sköt över det till dietisten på sjukhuset. Det var nog magen och överkänsligheten som spökade.

Andra mammor sov och sussade tillsammans med sina små. Jag orkade knappt träffa folk eller gå till mammagruppen eftersom A kanske kanske kanske hade somnat precis när den skulle starta. Känslan av isolering och utanförskap växte hela tiden. De andra mammorna blev vänner och umgicks. Jag fick kommentarer om att jag var alldeles för smal för mitt eget bästa och att min son var som en bulldozer. Jamen tack så jäkla mycket!! Vänlighet är tydligen på tok för dyrt och avund och elakhet på superrea.

BVC hade inget att komma med.

På BVC fortsatte de att inte ta mitt sömnproblem på allvar. Jag skulle bara härda ut, det skulle bli bättre. Jag fick tips på olika sovtekniker och jag skulle bara slappna av. R skulle hjälpa till sa de, vi skulle dela på nätterna och han skulle ta A på dagen så att jag fick sova. Så vad hände egentligen? Jag tog allting själv. R vaknade inte på nätterna. På dagarna kunde han inte ta A eftersom han skrek, i alla fall när A var trött. Ingen annan i familjen hjälpte oss heller med avlastning som barnvagnspromenad eller liknande. Det tog ofta lång tid att få A att somna. Väldigt lång tid…. sedan vaknade han efter 10 minuters sömn. “Passa på att sova när din bebis gör det”. Hahhaaha! Vilket sjukt skämt som jag fick kastat i ansiktet kändes det som. Det var så dygnet runt. Vi sov inte.

Jag var en vandrande mager zoombie.

A var hur glad som helst och jag kände att jag skulle dö. Den enda gången som han kunde sova lite längre var om jag gick med honom i vagnen. Lite svårt att sova promenerandes även om tanken föll mig in. Hela min bild av föräldraskap och bebistiden kastades omkull. Jag var glad och lycklig över min bebis samtidigt som jag var totalt utmattad och förtvivlad. Ensam i mina upplevelser och andras åsikter om hur jag borde sköta mig och ta hand om allting. Nej vi blev knappast närmare som par under den här tiden. Tvärtom. Känslan av att vara ensamstående var slående och otroligt påfrestande och slet i mig. Varför blev det såhär? Vad gjorde jag för fel? Alla andra fixade ju det. Jag var tvärförbannad på R, ledsen och besviken över hur vi utvecklades och gick isär känslomässigt och fysiskt. Alla olikheter mellan oss blev så stora och tydliga. Det var som om de hade röda lampor som blinkade mig i ögonen.

Min önskan om familjelivet var stark.

Men jag ville ha en familj. Jag vägrade ge upp och jag kämpade så in i bänken. Visst hade jag kunnat göra si eller så men jag fungerade inte optimalt. Andra runt omkring kanske kunde ha stöttat oss och att R kunde ha valt annorlunda. Helt ärligt spelar det ingen roll idag. Vi gjorde våra val och de är historia nu. När A fyllde 1 år tog R ut föräldraledighet och nu gick det bättre för honom och A. Inte för att vår guldklimp sov så mycket bättre på något sätt men A accepterade sin pappa mer och mer och kunde släppa mig. Jag fick lite frihet under den tiden genom att påbörja en utbildning som jag varit sugen på och fick komma hemifrån och lära mig nya spännande saker. Livet var lite lättare trots sömnbristen.

Varför var jag en så jädra dålig mamma?

Vi var hos spädbarnsteamet på sjukhuset, vi var hos andra läkare men ingen kunde hjälpa oss. Varför var jag en sådan usel förälder?? Varför klarade inte jag av allt det där som alla andra fixade? Få barnet att sova, få barnet att lyssna, få barnet att reagera på tillsägelser, få barnet att äta……. A var ofta helt förstörd efter att vi varit på besök hos andra. Han grät tills han kräktes. Han slängde saker när han blev förbannad och han hade massor av energi. Nattningen tog nu 2 timmar minst och det var bara jag som kunde natta honom om jag var hemma. Var jag inte det så var det ett problem som R fick försöka lösa. Sömnlösheten fortsatte och stressen var konstant.

Jag älskar att vara mamma och jag är stolt över oss.

Vår historia är så mycket längre, krokigare och snårigare än såhär. A är 11 år idag och fyller 12 och lillebror är 8 år. Jag älskar mina båda barn mest av allt i hela världen och det säger jag till dem varje dag som jag får tillfälle. Min bild av mig själv och föräldraskap och av R som pappa blev inte alls sann. Vi har inte haft det lätt och vi har kämpat. Idag lever vi inte ens tillsammans utan är separerade men på god fot med varandra. Att bli förälder och framförallt att vara förälder är den största och svåraste och den mest underbara utmaningen någonsin i mitt liv. Det blev inte som jag trodde men trots allt blev det så mycket bättre. Jag fann min sanna styrka. Jag får uppleva villkorslös kärlek. Jag får se världen genom flera ögon. Jag får uppleva sidor av samhället som jag trodde att jag hade koll på men faktiskt inte alls hade. Jag får lära mig att värdesätta nya saker och jag har fått helt andra perspektiv på allt och alla.

Att vara förälder är en ynnest som jag är evigt tacksam över att jag får uppleva. Även när livet skär djupa sår i min kropp och själ så är det fortfarande värt att leva. Värt att vara förälder och att få finna ljuset, styrkan och Kärleken.

Var rädda om varandra och ta hand om Dig.

Kram och Namaste, Sara