När mitt barn säger att han är ful och missbildad får jag en hård klump i magen och en panik dyker upp och lägger sig under ytan. Jag känner en desperation inom mig att få honom att se på sig själv annorlunda. Ändå försöker jag bibehålla ett lugn inför honom. Vi är i hans rum och han har varit i affekt ett par gånger. Jag får inte röra honom och tydligen kom jag för nära för nu sitter han på sin skrivbordsstol med ryggen vänd mot mig. Själv har jag lagt mig ner på golvet för att slippa ha ont i ryggen och samtidigt inte verka provocerande.

Många tankar.

Kanske är det här en fas som många barn går igenom? När man börjar se på sig själv i ett annat ljus och på dem runt omkring en? Han är på väg med stora kliv in i puberteten och det är klart att hormonerna som virvlar omkring påverkar. Vi har pratat om autism och adhd sedan han fick sin diagnos. Då var han nästan 7 år och skulle börja i 1:an. Idag är han snart 11 år och har precis börjat i klass 5. Det har varit viktigt för mig att vi kan prata om diagnoserna och hur han upplever världen och livet. När han själv vill det eller när det har varit befogat att förklara.

Självkänslan.

Jag förstår honom, hans självkänsla är svag och så är den även hos mig. Det är någonting som jag verkligen inte önskar honom men som jag gör allt för att förändra och stärka. Även lillebror är ingen självsäker typ utan en blyg iakttagare som helst inte vill stå i centrum. Jag tänker att jag aldrig vill att mina barn ska gå igenom vad jag har gjort när det gäller att ha en liten självkänsla och självrespekt eller snarare bristen på den. Å andra sidan har min kamp och mina erfarenheter lärt mig mycket och format mig. Det är svårt det där. Jag vill att de ska få egna erfarenheter och lära sig av sina misslyckanden och sina erövringar och allt som de lyckas med. Samtidigt vill jag inte se dem lida, jag vill inte se dem slitas itu av mörka krafter och stå vid branten och titta ner i djupet.

Grunden är viktig.

Därför tänker jag att jag vill ge dem goda förutsättningar. Att jag vill vara där och stötta dem vid deras sida. Man kan ju omöjligt leva någon annans liv så som mamma får jag inse att jag måste släppa även om jag alltid finns där för dem att falla tillbaka på. Men redan nu när de är såhär små känner jag att det är superviktigt att inte vifta bort deras tankar eller känslor. Att se dem och försöka förstå dem är oerhört viktigt för mig. När A var yngre var skillnaderna inte riktigt lika tydliga för honom och hans vänner. Runt årskurs 3 började han och vi se tydligare att han kanske inte alltid var på samma mognadsnivå som de andra eller att deras syn på saker och ting skiljde sig åt. Där och då var skolan en fruktansvärd katastrof på alla sätt möjliga vilket även tydliggjorde A:s utsatthet och bilden av honom som annorlunda. Tack gode Gud för att A kunde börja i en ny skola ett par veckor in på årskurs 4. Det läsåret har gjort en enorm skillnad på hur han mår och hur han ser på sig själv även om det är vingligt mellan varven. Det tar tid att förändras.

Övergångar triggar igång.

Att A satt där på stolen och sa att han är ful och missbildad kom efter skolstarten. Mycket var det samma i skolan men ändå så var det en övergång från sommar och ledighet till en ny termin och nya rutiner. Lite högre krav vilket inte fungerade väl på honom som är extremt kravkänslig. Han vet om att han fungerar annorlunda till viss del och ibland är han okej med det, ibland vill han bara vara som alla andra och smälta in tror jag. Det är ju svårt för honom att välja, han har sina svårigheter vilket påverkar honom varje timme varje dag. Det gäller att stärka hans styrkor och få honom att framför allt uppskatta dem.

Ful och missbildad.

Han tycker att han är ful när han ser sig i spegeln. Han är lite rundare än flera av hans vänner men jag vet inte om det är bara det som han upplever som negativt? Han har svårt att svara på hur en snygg person ser ut. Det är alldeles för abstrakt. Att han säger att han är missbildad är hans diagnoser, att det skulle vara fel på honom. Visst finns det personer där ute i samhället som säkert skulle hålla med honom men jag gör det inte. Jag ser inte funktionshinder som en missbildning utan att man helt enkelt fungerar på ett annat sätt. Egentligen har vi alla saker och beteenden som skiljer sig eller utmärker oss på något sätt. Annars hade vi varit kloner. A ser inte det med sina unga ögon ännu.

Efter stormen kom lugnet.

Eftersom jag själv har tampats med en skev självkänsla och självbild hela livet så är det klart att det triggar mig när mitt barn uttrycker sig såhär. Jag är däremot tacksam för att han vågar och vill dela med sig. Att jag har hans förtroende och får lov att hjälpa honom. Efter en stund så fick jag sitta på sängen bredvid honom. Måndag kväll och vi var båda trötta och slut. Vi kunde prata om vad som hänt och vad han tänkte på. Till slut så fick jag hålla om honom och han lade sitt huvud på mig. Jag fick inte gå därifrån innan han hade somnat ordentligt. Det var ändå mysigt och fint efter utbrott, gråt, skrik och mediciner som hamnat på alla ställen förutom där de skulle. Så mycket som rör sig inom honom. Så mycket som jag inte greppar även om jag ändå har rätt bra koll.

Vi delar på oss.

Jag stannade kvar ett bra tag och lyssnade på hans andning där i mörkret. Mina ögon ville inte helt öppna sig utan jag hade lätt kunnat somna där i den smala sängen bredvid min fine prins. Min yngste prins låg och sussade i sin säng nästan vägg i vägg. R hade tagit honom in till E:s rum när det brakade samman. Vi samarbetar rätt bra i sådana situationer. Ofta med den uppdelningen som vi gjorde nu. R är bra på att få E på andra tankar och kan lätta upp stämningen. Jag är bra på att få ner A och att lyssna på honom.

Varför denna önskan om att vara likadan?

Att skilja sig från mängden är svårt och egentligen rätt luddigt. Ingen är ju den andre lik ändå så är det det vi strävar efter eller kritiserar hos oss själva och hos andra. Vad är det som är bra med det egentligen? Känner vi oss som en flockmedlem om vi är som andra? Är det grejen med oss stenåldersmänniskor? Jag önskar av hela mitt hjärta att A och E ska känna sig trygga med vilka de är. Det är en process men min önskan är ändå att de finner sig själva och finner lugnet i det.

Jag övar upp min självkänsla samtidigt.

Genom att själv genomgå en sådan process kan jag också lättare stötta dem och stärka dem. Att sluta vara så hård mot mig själv och skilja på andras krav och förväntningar, förutfattade meningar och normer och vad jag själv egentligen tycker och tänker. På ett sätt är jag ändå väldigt tacksam över de mörka stunderna som jag upplevt och gått igenom vad gäller självhat, tvivel, enorm sorg och djupt mörker. Jag har tagit mig igenom tuffa år och lagt ner massor av kraft och energi på att Leva. På att se ljuset och ta mig ut ur den negativa spiralen. Mina personliga erfarenheter kan vara till stor hjälp när det gäller att förstå andra och unga som har det tufft eller rent ut sagt för jävligt.

När själen värker.

När min 8-årige son sa att han inte ville leva längre tog jag det på allra största allvar. För mig är barnens tankar och känslor viktiga, det är deras liv och deras uppfattning av vad som sker och hur saker fungerar. Jag kan som förälder se det från deras sida och dessutom med ett vuxenperspektiv. Det är känns otäckt ibland men att sticka huvudet i sanden gör inte saken bättre.

Psykisk ohälsa är vanligt men skämmigt att tala om. Många skruvar på sig även om det idag skrivs och talas mer om det. Är det vår svenska jantelag som gör att man inte får lov att tycka synd om sig själv eller lida? Måste man må bra hela tiden eller i alla fall låtsas som att man gör det? Varför då?  Om vi vågar prata om det behöver kanske inte människor gå omkring lika länge och må pyton? Visst är det svårare att nå en person som har ont i själen och veta vad man ska göra. Kanske har man själv aldrig varit så långt nere och då är det säkert obegripligt och främmande att möta det tunga. Man kan alltid sträcka ut en hand eller fråga hur det är. Bara visa att man finns och att man ser.

Ingen är den andre lik. Bara i Star Wars the Clone Wars.

När det gäller utseende och människosyn är jag bara så infernaliskt trött på all kroppshets och på att annorlunda är dåligt eller skrämmande. Det är år 2017 och vi har fortfarande inte förstått, accepterat eller begripit att vi ALLA ÄR OLIKA på denna jord! Män, kvinnor, barn, vuxna, långa, korta, bruna, vita, gamla, unga, tjocka, smala, blinda, seende….. Kan vi inte bara få lov att vara oss själva?? Det är så galet absurt alltihopa. Vem är vi på insidan? Är jag en snäll och omtänksam person? Bitter? Osäker? Självgod? Empatisk? Det finns så mycket annat som jag känner att vi behöver belysa, uppskatta och lyfta fram.

Ge dem trygghet att få vara sig själva.

A och E får utrymme att vara sig själva. Jag finns där för att lyssna, prata, avfärda eller bekräfta. Min förhoppning är att det kommer att stärka dem och få dem att bli trygga individer. De testar mig och det är helt okej. Jag förstår att de jämför sig själva med andra. Det finns runt omkring oss – överallt. Jag vill inte att de ska bli så påverkade av det negativa. Det är ett dagligt arbete att överkomma de eventuella glapp som finns och få dem att se att det är normalt. Att det är normalt att vara unik. På samma gång behöver jag reflektera över hur jag själv fungerar. Det blir en rening även av mig själv.

 Med eller utan diagnos, rund eller smal, kort eller lång. Jag finns där för att älska A och E precis som de är.

Kram och namaste, Sara