Vad hände egentligen? Luften gick liksom ur mig och på det fick jag en dunderförkylning. Det är inget roligt, det är lätt frustrerande och jag är inte alls med på att vara sjuk just nu. Visst finns det värre saker än att hosta och snörvla men det är som att jag behöver komma igen. Igen. Orkar inte.
Kan någon skicka mig lite positiv energi på posten? Eller ett brev med ork och lust? Kanske en injektion glädje och framtidsvision? Eller några starka piller med motivation och drivkraft? Känns som att jag tappat allt det där den senaste tiden.
Att jag skulle få en infektion på köpet är kanske inte så underligt för tappar man energi tappar man immunsystemet. Helt ärligt är jag inte säker på vad som hände? Var det stress inför skolan och inför att gå upp i arbetstid? En besvikelse över att inte kunna hålla kvar den härliga känslan som infann sig i stugan? En oro inför vad som kanske sker och som jag kanske behöver tampas med? I alla fall har jag tappat fokus, eller den har halkat på sned.
Sådär varken kan eller vill jag fortsätta. Att livet liksom blir gråare igen. Jag orkar inte vara drivkraften, jag behöver någon som kan dra med mig. Som jag kan falla tillbaka på.
Det känns som att jag inte räcker till. Att jag fortfarande inte har fyllt min pot tillräckligt för att mäkta med eller hålla energin uppe på en bra nivå. Jag skulle egentligen vilja kalla det för en känsla av misslyckande men samtidigt vill jag faktiskt inte stämpla mig själv på det sättet längre. Jag har varit rätt så bra på att döma ut mig själv. Kanske hade jag en naiv övertro på mig själv och mitt mående. Att mina mål kanske inte var helt kristallklara men tillräckligt tydliga för mig att kunna följa dem. Det tar ju en hel del tid och engagemang att förändra vanor och jag trodde kanske att jag var närmare ett skifte än jag var?
Som utbränd, vidbränd, ihopknycklad och manglad har jag ett huvud som inte är på skaft utan mer inbäddat i bomull. Förutom när det dunkar infernaliskt. Det är lite av en tuggummikänsla, en seghet som inte vill släppa taget och som jag faktiskt har svårt att förlika mig med. Jag har ett huvud som alltid varit fullt av tankar som rullat på i 190 knyck. Det gör det nu med men jag kan liksom inte greppa tankarna på samma sätt längre.
Är det så att man behöver sörja sig själv när man tillfrisknar från en utmattning? För den jag var är inte längre jag. Jag fungerar inte längre som jag gjorde och jag vet inte heller när, var och hur eller vilka knappar som jag ska tycka på i vilken stund. Kanske är det en sådan sak som jag har hamnat i och som skapar den där flytande känslan av att guppa hit och dit? Jag vill ha tillbaka känslan som jag hade uppe i stugan av frihet och lättnad. Ro i själen och en jämn lunk i tillvaron.
Jag behöver vara den där klippan som mina barn kan simma till när de känner sig rädda och osäkra eller bara vill vara trygga och varma en stund. Jag behöver känna att jag räcker till överallt men det gör jag inte. För mig är det inte ett kontrollbehov utan en fördelning av lågan som brinner och som ska ge eld till flera olika saker och situationer. Någonstans behöver jag även hugga veden som ska användas som bränsle.
Hösten är en tuff period för mig även om den är otroligt vacker och bländande med sina färger och sin klara härliga luft. Det är slutet när det är mörkt, grått och blött som jag har svårt att få energi och hopp. Min sommar har varit bra för mig oavsett vädret som gav mycket regn. Jag behövde alla de där veckorna för att varva ner, landa och slappna av. Sedan kommer terminsstarten och pang bom bang så är allting igång! Lite skärrad och mycket ärrad efter alla år med strider, fortfarande utmattad till viss del och med nya begränsningar. Det blir mycket.
Jag vill mer än jag orkar med. Jag tycker själv att jag ska och borde fixa det dessutom. Många saker är ju bättre nu och jag vill verkligen att det håller i sig. Men stressen finns där och flåsar mig i nacken. Det är inte lönt att försöka springa ifrån den, det försökte jag ju och sprang rakt in med huvudet före i väggen. Det är bättre att vända mig om och bli vän med den. Avdramatisera allt som stressen för med sig och se att den inte behöver vara en följeslagare. Det är så lätt att ta stressen i handen, nästan som en gammal vän och fortsätta tillsammans. Fast det slutar aldrig lyckligt.
Vad är det som drar ner mig? Pressen på mig själv? Förväntningar som jag varken har tid att se förverkligas eller ork att nå dit? Känslan av att inte förmå hålla reda på allting längre, att inte orka med mer än ett visst antal timmar eller uppgifter och sedan är det stopp. Vetskapen om att allt rullar på så förbaskat fort och jag springer där med mina klumpiga skor.
Jag vill ha roligt! Jag vill ha flyt. Jag vill kasta allt ansvar och bara ligga där på gräset och njuta av livet. Peace, Love and Understandning. Inga kalendrar fulla med datum och tider på allt som vi borde göra och delta i. Ibland känner jag mig som en halv människa när jag pratar med andra. Jag är liksom itu eller i bitar och inte helt sammanfogad till en enhet. Visst är det en illusion att “alla andra” have their shit together men jag känner att det är jobbigt när mitt huvud inte tänker klart, munnen säger fel ord, kroppen inte orkar och allt bara är en enda jäkla röra. Som att jag fortfarande är ett barn och de andra är vuxna och lever med en helt annan världsuppfattning. Kanske är det bara så att jag har fått skala ner allting till ett minimum för att orka med och för att det ska fungera? När jag sedan pratar eller umgås med andra som inte har behövt eller velat göra det i sina liv så blir det så mycket för mig att ta in ibland.
Att bli utmattad tar på ens självkänsla. Min var redan liten. Det är som att man till slut misslyckades med att springa ett maraton varje dag under flera år. Egentligen är det inte möjligt men man försöker och pressar på för vad händer annars? Egentligen är det väl bara sunt att man inte kan hålla på sådär, det är ju rätt galen att tro att man skulle må bra av det. Ja det trodde jag inte heller men jag såg ingen utväg. Den paniken som jag levde med, ångesten och en känsla av att vara fast och fängslad, av att inte kunna förändra tillräckligt snabbt och bra och att inte se ett ljus i tunneln var fruktansvärd. Någonstans är jag fortfarande rädd för att hamna där igen och jag känner att jag inte har tillräckligt med sätt och verktyg att hantera det på ännu. Inte som sitter där som berget och som jag är trygg med.
Min självkänsla behöver få bli stor och stark. Det tar tid, precis som allting annat i livet. Det är någonting som jag behöver lära mig. Att ge mig själv tid. Även stora blommor kan växa ur ett litet frö så det är väl så jag får tänka. Jag är ett frö med en liten grodd och det tar tid innan blomman är färdigutvecklad och slår ut.
Jag har helt enkelt hamnat i tvivel, tappat motivationen och vägens riktning. Desorienterad och modfälld. Fast en stjärna lyser ändå klart någonstans. Sådär är det kanske i utvecklingen? Det går upp och ner, nya lager och nya utmaningar. Ingenting är självklart – det bara är. Det gäller för mig att finna min väg igen.
Kram och namaste, Sara
