Jag kan känna det i hela kroppen, den där pirriga och förväntansfulla energin som kittlas när jag känner solens värme i ansiktet och andas in den underbara doften av blommor som precis slagit ut. Det är sommar och sommarlov alldeles runt knuten. Än idag blir jag tårögd när jag hör de ljusa barnstämmorna som sjunger “den blomster tid nu kommer” och ser deras små förväntansfulla uttryck. Snart är det bara ben, sandslott och frihet i flera veckor!

Jag hade det bra på sommaren.

Lilla Sara som hade förmånen av att ha två föräldrar som arbetade inom skolan var ledig i hela 10 veckor och någonstans inom mig tror jag fortfarande att det är så. Lika förvånad år efter år att jag måste ta semester och inte blir det så många veckor heller. Det gör ingenting för jag älskar sommaren ändå och försöker njuta av den under de få månader som vi har det varmt och skönt. Mina somrar som jag mestadels tillbringade i Blekinge var inte storslagna men härligt enkla och jättebra för oss barn. Lek och bad och mycket frihet bland träd och kobbar, barfotalek och cykelfärd till staden för att låna böcker eller handla mat. Inget Bullerbyn och absolut inte utan gnissel men ändå avslappnat. Hos mig finns fortfarande en förväntan inför sommaren, en glädje och en känsla av att släppa allting och bara få vara. Jag försöker hålla fast vid den även om jag numera vet att mina, våra, somrar inte ser ut sådär som på vykorten eller i reklamen på tv.

Att ha en positiv grundinställning hjälper till trots rädslan för katastrof.

Det är så lätt att bli rädd vid det här laget trots längtan efter ledighet. Efter flera års erfarenhet vet jag ju hur det ofta blir. Det kan vara precis tvärt emot mina drömmar och min bild av ljuva sommar-Sverige och vår semester. Jag förstår till fullo den förälder som helt tappar hoppet och känner en lust att hellre jobba än vara hemma under semestern. Eller som bara vill gå ut genom dörren och sätta sig på första bästa flyg eller tåg för en veckas nedvarvning i ensamhet.För man blir ledsen, arg, irriterad, besviken och jättetrött när varje timme går ut på att jobba för att ett eller flera barn ska klara av ledigheten. När utbrott och skrik, slag och konflikter sker varje dag. När barnet (även de större) inte vill göra någonting och slänger sig på golvet eller river ner huset. När allt det där som man själv kanske tycker om eller som syskonet vill göra inte alls fungerar för barnet med en diagnos. Det är lätt att känna sig låst hemma. Semestern blir inte rolig, den blir inte avslappnad och man går omkring och undrar varför man har semester egentligen (trots att allt man vill göra är att sova och vila utan krav och måsten och planering).

För mig är det viktigt att försöka vara positiv och njuta och ta till vara på det som är bra och som fungerar. För att orka med det som inte går alls eller som blir kaotiskt. En stund under plommonträdet i gräset tillsammans med barnen, ett glas vin i skymningen, en promenad i skogen eller bara få sitta ner och njuta av frisk luft och ledighet några minuter. Underbart för kropp och själ. Både att få göra det på egen hand och tillsammans med alla i vår lilla familj.

Allt ska ske, vara stort och omfattande och enormt bra och superperfekt på semestern.

Jag vet att semestern är den tid då man förväntas ha det så himla mysigt och allt ska vara “perfekt”. Ofta faller det platt när luften går ur samtliga i familjen, regnet öser ner, barnen vägrar gå ut, någon absolut måste bygga en vedbod eller när en av två känner ett enormt behov av att umgås och ha det superroligt och trevligt eftersom man inte hinner det riktigt under resterande delen av året. För vår del har vi skalat av förväntningarna som en lök, ett lager i taget. Det är bara att inse att vi inte har vunnit miljonvinsten på Lotto ännu och vi är alla slutkörda efter ännu ett år. Vad vi behöver är att tagga ner men successivt för att inte få hjärtinfarkt eller bli helt frustrerade av att göra ingenting. Barnen behöver landa rejält vilket innebär en hel del gap, väsen, otålighet och gnabb den första tiden.

A känner av ljuset och att allt snart ändras.

På A märks det väldigt mycket att skolan snart är slut. Melatoninet (som hjälper honom att sova) verkar inte sedan ett litet tag tillbaka. Ljuset påverkar för mycket trots mörkläggningsgardiner. I hans söta blonda huvud snurrar massor av frågor och tankar kring skolan, honom själv men även mycket kring sommaren. Han har blivit mer orolig vilket även skolans personal intygar och det slog mig att det borde ha med den stundande ledigheten att göra. Eller avbrotten från alla rutinerna. Så jag frågade honom igår kväll om det är någonting speciellt, om han tycker det är jobbigt med sommarlovet? Han funderade en liten stund där han låg och vilade sitt huvud på mig i mörkret. Ja sa han, jag vet inte hur det blir. Jag vet inte vad som ska hända.

Det är skrämmande att inte veta vad som ska ske om en timme eller en dag.

Där har vi det, huvudet på spiken. Just det som många av oss ser fram emot med semester och sommarlov fasar han inför. Inga vanliga rutiner och många veckor av total osäkerhet kring precis allt. Han kan inte göra sig en bild av vad som ska ske eller kan hända vilket gör att lovet blir skrämmande och hotfullt. Otäckt. Klart att han påverkas av det. Att gå omkring i ovisshet och dessutom inte kunna se framför sig hur bra det kan bli är som att leva i en mardröm som inte tar slut. Att famla i mörkret. Så jag berättade för A där vi låg bredvid varandra att det är väldigt vanligt att personer med autism tycker det är jobbigt med lov och semestrar just för att allting blir annorlunda och alla rutiner försvinner. Vad vi ska göra är att planera och planera mer än vad vi tidigare har gjort. Inte in i minsta detalj från början men i stora drag ska alla dagar ha en plan. Många dagar får gärna vara likadana, det hjälper till.

Planering är A och O när alla andra vill slappa och ta det lugnt.

Med vissheten om att vi ska strukturera upp sommaren och visualisera den kunde han till slut somna. Förvisso vaknade han mitt i natten så jag fick gå in till honom och lägga mig igen en stund men han var fortfarande nöjd med svaret på morgonen när han väcktes. För min del innebär det en hel del jobb och planering men jag tänker se det positivt. Det blir inte utbrottsfritt på något sätt men förhoppningsvis blir det lugnare. Vi kommer att veta vad som händer, inga onödiga överraskningar och jag kommer att ha utrymme för små ändringar vilket fungerar ibland med förberedelser. Gör vi ingen planering så får jag inte heller någon semester. Så enkelt är det. Med en planering blir det lättare att slappna av för alla har jag insett. Inte det lättaste när man vill vara spontan eller bara flyta med sommarbrisen men å andra sidan så är det inte roligt med ett barn som är utom sig av stress och oro. Som varje dag står rådvill och inte vet vad han ska ta sig till eller hitta på och som blir mer och mer upprörd, ledsen, arg och frustrerad på livet och sig själv. Att släcka bränder som semester är inte alls roligt utan enbart påfrestande. Så vi ska planera, eller jag ska göra det.

Jag vill att A och E får fina sommarminnen att ta med sig i livet.

I mitt hjärta finns en önskan att mina två fina pojkar också ska minnas somrarna som härliga och vackra. Som äventyr fulla av glädje och lugn, frihet och en paus från allt stök och bök. Jag vet att de har fina minnen eftersom vi pratar om saker som vi gjort eller upplevt tillsammans vilket känns roligt för mig. Vi ska bo i en stuga igen som hela familjen trivs väldigt väl i. Vi hyr av ett mycket trevligt par med en skön inställning till livet, djur, barn och autism. Hela familjen trivs med att plocka blåbär i skogen, titta på djuren och blommorna, busa i gräset eller bada i viken. I stugan finns även flera hästar som man kan rida på och som pojkarna tyckte var jätteroligt att få göra den julen som vi var där.

Livet är lättare för oss på landet. Varje gång vi hyr en stuga känner vi att vi skulle kunna flytta direkt. Om man bortser från vänner, arbete, skola och annat så hade vi nog suttit ute i ett hus vid en sjö för länge sedan. Jag älskar naturen och dess egna rytm. Allt vackert, all energi som jag får och kan ge tillbaka till Moder Jord. Barnen blir mer harmoniska när vi skalar av allt som inte behövs, när allt flimmer försvinner, alla onödiga ljud och bilder inte finns att tillgå. Visst har vi en tv och de sina plattor men livets snabba hets mattas av och behoven ändras. Jag finner det oerhört njutbart och välgörande.

Dagsschema och färre stressmoment.

Även i en stuga behövs ett schema för att förenkla livet och minska utbrott och stress. Det är helt okej, var dag är den andre lik mer eller mindre i alla fall så det är relativt enkelt att fixa en dagordning. Livet i stugan är enklare att leva än livet hemma i huset. Vissa stressmoment är helt enkelt borttagna som tvånget att ringa en kompis varje dag eller Xboxen. För även om de är roliga aktiviteter och sysselsättningar påverkar de inte enbart positivt utan genererar även oro och stresspåslag. Även för oss föräldrar som går bland allt som behöver fixas och ordnas i hemmet samtidigt som vi behöver vara tillgängliga och leda den äldste sonen hela tiden när han är hemma eller i alla fall med oss.

Ghostly Dramas

Hela familjen går på sparlåga och behöver få ny energi.

Vi föräldrar behöver semester och det gör även pojkarna. Vi vill gärna ha sol och badväder men i övrigt förväntar jag mig inte så mycket. Jag tar tacksamt emot det som kommer och blir istället. Det är lätt att det blir tjafs och bråk när alla ska varva ner efter jobb och skola. Ingen har kvar mer utrymme i sina bägare utan minsta grej gör att det spiller över. Det gäller väl att se sig själv och de andra i familjen utan att kasta skit eller anklagelser. Försöka andas och bara acceptera varandra utan krusiduller. Enkelheten och att bara låta varandra få vara gör att vi kommer närmare varandra och får landa i nuet.

Visst har vi vissa förväntningar men inga krav direkt utan jag hoppas på samarbete och lugn i år. Själv ska jag ha mer ledigt än jag har haft sedan föräldraledigheten. Det är min gåva till mig själv. Nej jag har inget rosenskimmer för ögonen, jag vet mycket väl hur det är att vara ensam med grabbarna när de börjar bli nöjda med ledighet och vill göra annat. Som npf-förälder vilar man inte så mycket på semestern, det är faktiskt som ett annat arbete men jag försöker göra förutsättningarna för det arbetet så bra som möjligt. Att komma tillbaka till jobbet mer slut än vid första semesterdagen är ingen höjdare precis. Been there, done that och det vill jag inte göra om.

Letar och googlar lämpliga utflyktsmål.

Nu tänker jag att jag ska finna roliga eller spännande eller givande saker som vi kan planera in. Inte tänker jag fara runt som en skottspole på alla möjliga dyra inrättningar och ställen för det är inte lönt. Faktiskt kan de ställena vara för mycket för A och det blir katastrof istället. De “stora” sakerna behöver spridas ut och vi nöjer oss med mindre som en cykeltur eller en tur till stranden. Ska se om jag hittar fler saker som vi kan ha för oss och som inte kostar skjortan. Har några idéer och tänker spåna på fler. Mannen och jag får 3 veckor tillsammans, han får 1 ensam vecka först tillsammans med pojkarna och sedan får jag 3 på egen hand med dem i slutet. Här gäller det att planera in saker så att jag inte är villig att sälja ungarna på loppis i augusti. (SKÄMT!!)

Idag var det sista dagen på det här läsåret.

Det är med en blandning av hopp, oro, längtan, glädje och viss skepsis som jag och familjen möter sommaren. Idag var det skolavslutning för pojkarna i 2 olika skolor på 2 olika platser vid ungefär samma tidpunkt. Livspusslet ska pusslas samman och eftersom det är första gången för båda grabbarna som de har avslutning på respektive skola så ville vi närvara på båda ställena. Efter helgen stundar sommarfritids för dem båda två. Båda är mer eller mindre motvilliga men A ser fram emot badet som hans fritids ska vara på varje dag. E är tveksam och behöver veta vem som är där av hans kompisar. Borde vara någon såhär tidigt på sommaren. Det löser sig säkert trots att det från och med måndag är nya rutiner vilka efter några veckor kommer att ändras igen när de går på semester med sin pappa.

Jag önskar alla oroliga och rädda barn och deras kämpande föräldrar en så lugn sommar som det bara går. Fylld med glädje, skratt, vila och massor av små fantastiska stunder.  Samma sak önskar jag alla glada, förväntansfulla och nöjda barn och föräldrar. Var rädda om er själva och ta hand om varandra.

Kram, Sara