Alla människor i världen går igenom olika saker, både de som vi upplever som positiva och de som känns negativa. Många av oss har en familj på ett eller annat vis. Kanske fungerar ni alldeles optimalt tillsammans och njuter av varandras umgänge eller så är det infekterade relationer och gammalt groll som osar.

Trots min familjesituation så lägger jag inte allt på min familj, även jag bär ansvar för hur situationen ser ut idag. Kanske kunde jag ha varit tydligare mot alla, kanske kunde jag ha sagt ifrån tidigare? Helt klart har jag lite dåligt samvete över att jag delar med mig av min situation men för mig är det ett sätt att bearbeta och göra det mindre dramatiskt. Genom att hålla allting inom mig så har det inte gått så bra och jag har mått väldigt dåligt. Att berätta blir som en rening och gör det tydligare och enklare att lägga bakom mig.

Om vi delar med oss så blir det kanske inte så pinsamt längre.

Vi är många gånger så rädda för att dela med oss av det som inte är bra eller vackert men även de situationerna är en del av vårt mänskliga liv. Så känner jag det. Många detaljer delar inte jag med mig av i bloggen men jag vet också att det i flera familjer finns en hel del som inte fungerar. Kanske om man pratar om det så kan vi hjälpa varandra att lösa knutar, att gå vidare och inse att vi inte behöver skämmas för att allt inte är fläckfritt?

Det är väl även så att det som vi är vana vid och lever med kanske ter sig normalt, helt okej och acceptabelt i våra egna ögon ända tills vi på något vis får insyn i att det inte alls behöver vara så. Jag tycker att dynamiken i en familj är intressant och oftast har alla sina givna roller och platser som man håller hårt i. Den som vill byta roll får det tufft. Det påverkar energin och kraftfördelningen i familjen som jag ser det.

Min relation till andra påverkas av min bild av mig själv.

Jag skrev ett inlägg om min rätt svaga självkänsla vilken har varit mycket avgörande för hur jag har hanterat mina relationer till de andra i familjen. Självkänslan är viktig för hur jag bemöter andra och hur jag reagerar på vad som sker eller sägs. Med en stark självkänsla hade säkert inte många saker påverkat mig alls och jag hade kanske kunnat vara stark och stått upp mer för mig själv. Jag hade inte tillåtit vissa situationer och de hade kanske aldrig uppstått. Med en svag självkänsla blir man svag utåt. Andra kan klampa på en hur som helst och man har inget värde. Man är lovligt byte och tar på sig skulden för allt som sker genom att säga till sig själv att man är dum, ful, fet, korkad, ointelligent, kass och inte värd ett skit. Alla andra har rätt och är duktigare, snyggare, smartare och vet alltid bättre. Jag hade liksom inte “rätt” att säga ifrån eller vara kritisk i min situation. Detta blir sedan en “sanning” varje gång man ses eller hörs av inom familjen.

Jag var redo men ingen annan.

Även om jag inte har mått bra av det så har jag ändå köpt det och någonstans placerat mig själv i ytterkant eller nederkant precis där andra vill ha mig.  Så var jag van vid att ha det – så var vi alla vana vid att ha det. Föds man in i det är det inte helt uppenbart. Det har ju dessutom fungerat alldeles ypperligt för andra vilka haft en annan ställning och roll i familjen. Det är lätt att vi bara fortsätter så i samma bana trots att vi kanske får ont i magen, blir ledsna, arga eller besvikna. Att konfrontera och lyfta upp de här situationerna ruckar allting och kräver både mod och beslutsamhet. För motstånd kommer du att få. Det är ju lite farligt att säga att nu räcker det eller jag mår inte bra av det här. Genom det så blir alla andra satta att antingen ignorera fakta,  säga att du hittar på eller att du är orättvis och har fel eller börja skärskåda sig själva och sin roll.

För mig handlar det inte om att älta barndomen om och om igen. För mig är det viktigt att se hur jag förhåller mig till mig själv just nu och utifrån det utvecklas i positiv riktning.

Man är alltid minst två som träter.

Jag är inget offer och min familj är inga förövare. Vi är människor formade utifrån vår familjesituation och genom andra generationer. Däremot så har jag ett val att bryta de mönster som inte är trevliga eller känns jobbiga för mig i alla fall. Jag stoppar, som jag upplevt det, en syn på flickor och kvinnor som min mamma lever med och som hennes mamma levde med. Hur det är med min mormors mor vet jag ärligt talat inte. Det finns en röd tråd och den har jag sett och den klipper jag av. Jag är en kvinna född som storasyster till två yngre bröder.Min mamma är en lillasyster i en familj med bara äldre bröder. Min mormor var enda barnet och adopterad. Det har varit och är fortfarande skillnad på vem man är och vilket kön man har i den här konstellationen. Medvetet är det nog inte och jag varken anklagar eller fäller någon utan det är ett iakttagande och utifrån mina egna erfarenheter. Som jag ser det har det spelat stor roll var i syskonskaran man hamnade och om man är pojke eller flicka. Jag tycker att vi har många fantastiska personer i släkten och min resa innebär ingen uppgörelse med dem.

Jag har inte alltid varit klok i mina uttalande när känslorna tagit över.

Dagen då jag verkligen fick nog och satte ner foten var ingen bra dag. Åren efter det har jag bittert försökt få andra att se och förstå. Jag har varit både snäll och positiv, tagit upp bra saker och de som inte är så bra. Efter ett tag tappade jag orken och blev arg och ledsen och sa saker i vredesmod för att få till en reaktion eller ett uppvaknande. Det låg förvisso sanningar i de uttalandena men tonen blev hårdare och hårdare. Ju mer jag insåg att det inte spelade någon som helst roll vad jag sa, berättade, förklarade, skrev, ville visa på eller för den delen behövde så väl ju mer desperat och uppgiven blev jag. Nej jag var nog inte alltid söta-Sara, speciellt inte när jag kände mer och mer att det här är viktigt och det här behöver jag göra för att stå upp för mig själv.

Ge upp ville jag inte men jag behövde se på det annorlunda.

Jag hade kunnat ge upp för länge sedan men jag är inte sådan som person. Min ynka självkänsla ropade efter bekräftelse, efter att bli sedd och lyssnad på och tagen på allvar. Att ge upp kändes som att ge upp mig själv tills jag insåg att det inte alls fungerar så. Genom acceptans insåg jag att jag kan fortsätta själv och att jag får ge mig själv vad jag behöver eftersom de andra inte vill. Situationen är sorglig och jag var rädd för att se på verkligheten. Länge hade jag gått med en bild av att saker och ting var helt annorlunda. Förnekelse är en stark kraft. Jag ville så gärna att min bild av familjen stämde och valde att ignorera allt som inte passade in i den. Jag ville inte vara ensam eller att realiteten var en annan än den som jag ville ha. Man kan läsa in precis vad som helst i situationer och uttalanden och bortförklara det mesta. Tills det inte går längre.

Mina förväntningar på min familj ligger helt hos mig och inte hos dem. Att jag dessutom ansåg att även de skulle vilja utveckla och förändra relationerna, se på hur vi behandlade varandra och se maktkampen var naivt och absolut inte förankrat hos någon annan. Bara för att du är beredd och redo att gå vidare och utvecklas är det absolut inte säkert att någon annan är villig att göra samma sak eller ens i närheten av samma utveckling. Min familj är på en helt annan resa än vad jag är. Våra liv är oerhört olika på flera punkter och enbart för att jag är redo betyder inte det att de också är det. Kanske kommer de aldrig att titta på det eller bli redo för deras väg leder någon annan stans. Så är det och alla har vi olika saker att gå igenom och lära sig av.

Stå upp för dig själv!

Att jag öppnade munnen och hjärtat och berättade för dem hur jag har upplevt olika situationer, vad jag har behövt och längtat efter kommer jag aldrig att ångra. För första gången stod jag upp för mig själv utan att låta någon sätta sig på mig även om reaktionerna har varit starka eller dolts i tystnad. Visst var det jag som startade den nuvarande situationen. Genom att vara helt ärlig, öppen och lugnt och sakligt ha beskrivit för de andra vad jag önskar och känner och upplever så har jag gett mig själv styrka och boostat min självkänsla.  Naturligtvis hade jag blivit överlycklig om det hade blivit positiva förändringar och vi hade kunnat ha en bra dialog kring det men nu blev det precis tvärtom och inga positiva förändringar alls och då får det tyvärr vara så. Jag tycker om att jag vågade och att jag äntligen insåg att jag är värdefull.

Att prata med varandra och lyssna utan att avfärda den andres åsikter eller upplevelser gagnar alla. Om vi är intresserade av att ha en fin och ärlig relation med våra familjemedlemmar behöver alla se över hur de väljer att se på och bemöta de övriga i klanen tror jag. Visst är det svårt, ibland omöjligt. Man behöver veta att man själv är värdefull oavsett vad någon annan säger eller visar.

Livet är ditt att leva!

Kram Sara