Vet du skillnaden på dessa? frågade hon mig. Den unga psykologen på företagshälsan. Jag hade nämnt att det vore en bra sak att prata om. Ja…jo…nej…jag vet inte om jag kan den exakta definitionen var mitt svar.

Rätt enkelt kan man säga att självförtroende är rätt ytligt och hör ihop med prestationer och vad vi vet att vi klarar av eller vad vi kan. Självkänsla är hur vi upplever och vad vi har för känslor om oss själva och om vi har ett eget värde utan prestationer, titlar, yrke eller ekonom. Vem är jag och tycker jag om mig själv?

Jag hade en klart negativ självbild och ingen självkänsla.

Som barn och som tonåring visste jag att jag inte tyckte om mig själv eller att jag aldrig var helt rätt eller tillräcklig. På det sättet var allt klart. Jag dög inte och så var det med det. Livet var ibland rätt jobbigt men jag visste på sätt och vis vilken roll jag hade och att jag inte var så viktig. Aldrig någonsin kom jag först, inte mer än att jag föddes som storasyster. Vid vissa prestationer sågs jag för en liten stund, om än enbart på ytan. Mina föräldrar skulle kanske inte hålla med mig och det är okej. Vi ser på saker olika och det gjorde säkert vad de trodde var bäst utifrån sina egna erfarenheter.

Oavsett om det är en vanlig upplevelse att ha under sin uppväxt eller ej så har det präglat mig oerhört mycket. Runt 20-års åldern mådde jag bättre och fick lite nya perspektiv men i grunden var jag fortfarande osäker på om jag dög, om jag var tillräcklig och om jag var värd att älskas för den jag är. Utan någon stark självkänsla blir det flytande inuti istället för en stark kärna. Alla motgångar blir lätt personliga hur ologiskt det än må vara. De relationer som inte fungerade blev en bekräftelse på att jag inte var bra, inte var värd att älskas och inte dög. Jag har oräkneliga gånger ifrågasatt mig själv eller inte känt att livet har någon mening för mig. Min dåvarande inställning till mig själv och förmodligen höga krav på hur saker skulle vara för att vara bra var ingen hållbar eller positiv kombination.

Självförtroendet är bättre men jag låter yttre faktorer bestämma över mig.

Mitt självförtroende har det varit bättre med beroende på vad det gäller. Så är det nog för många. Vi tittar på hur duktiga vi är och vad vi åstadkommer och så mår vi bra utifrån det resultatet. Jag vet att jag klarar mig själv ute i världen. Att jag kan byta jobb och att jag kan kämpa mot skolan. Självförtroendet har byggts upp och är lite starkare nu än vad det var tidigare. Det är min självkänsla som jag letar efter vilket jag inte förstått egentligen. För tyvärr så har jag gjort yttre saker lika med mitt värde som person och människa. Av erfarenhet så tror jag att vi är rätt många som gör precis detsamma. Vi låter vikten och utseendet, poängen på prov och tentor, utbildning, lön, andras åsikter, storleken på huset, valet av semester, kläder och vem vi har en relation med få bestämma vem vi är och vilket värde vi har i andras och i våra egna ögon.

För vem värdesätter vårt inre och vår själ? Varför är inte de lika viktiga för oss att vårda? Själen som verkligen är vi och inte påverkas på samma sätt av 10 kg upp eller ner, av huruvida vi är bäst i klassen eller har det snyggaste och renaste hemmet. Självkänslan handlar om våra egenskaper, om vem vi är. Den visar på hur unik varje individ är. I stunder av kriser har jag insett att allt det yttre inte spelar någon roll. Det är de inre kvalitéerna som är viktigast av allt och det enda som jag bryr mig om. Det rör mig inte i ryggen om du är miljonär eller går på socialbidrag eftersom det är du som person och människa som jag värdesätter. Så långt har jag kommit och nu ska jag applicera det på mig själv och finna min kärna, min egen självkänsla. För sätter jag värde på andras fina egenskaper så ska jag behandla mig själv på samma sätt.

Vem är Sara idag?

Helt ärligt är jag inte helt hundra på vem jag är längre. Med sjukskrivningar och utmattning, familjeförhållanden som är ansträngda, en föräldraroll som är tuff och jag har kommit över 40-års sträcket så är det mycket som påverkar mig. Det är flera saker som jag behöver förhålla mig till men vem är jag mitt i det och tycker jag om mig själv? Psykologen frågade mig hur jag känner inför att jag inte riktigt vet vem jag är numera? Mitt svar var att det är förvirrande samtidigt som det ger mig utrymme att faktiskt äntligen lära känna mig själv och älska den jag är. För mig är det ändå positivt trots allt. Livets nästa skede och en fördjupning av allt. Det gillar jag.

Min bild av att inte duga eller passa in i familjen är bekräftad.

Att i mina ögon få bekräftat från min närmsta familj att jag inte duger och att de inte accepterar mig som den person jag är har varit väldigt svårt. Det är kulmen efter 40 år av att ha levt med just den uppfattningen av mig själv. Att veta och framför allt att uppleva att jag är ensam och inte får uppbackning eller stöd är knäckande. Att ingen varken vill lyssna på mig eller ens förstå mig är nedbrytande. Att jag inte är tillräckligt viktig för dem vilket visas genom att bokstavligen uttrycka det eller bara låta bli att besvara mina rop på hjälp och kärlek. Med en redan underutvecklad självkänsla är en sådan här uppvisning mycket svår att ta.

Jag har av allt detta insett att jag inte ska behöva be om kärlek. Inte om respekt heller. Att det varken är okej eller ligger hos mig om någon säger att jag inte duger som familjemedlem att ens umgås med för att jag inte har samma intressen. Eller att allt jag säger skulle vara ointressant, fel och ointelligent. Eller att jag skulle vara den enda som har förstört familjen. Det är hårda ord att få till mig när jag vet att jag inte har gjort någonting hemskt eller kriminellt utan bara varit jag och velat ha en relation men på lika villkor. Att de säger att de inte vill beblanda sig med mina problem och påstår att det både är fel och egoistiskt av mig som mamma till ett autistiskt barn när jag ber dem om stöd, förståelse och avlastning är svårt för mig att förstå.

Att min familj inte vill stötta mig när jag har det som jobbigast är deras val och det är en sorglig sak att inse och någonting som jag ändå behövde acceptera. Så ser situationen ut vare sig jag vill det eller inte. Genom att acceptera kan jag frigöra mig och fortsätta rakt fram.

Det är just därför som jag väljer att dela med mig av det här. Det är inte för att blotta min familj som jag är öppen. Jag har istället svårt att tro att jag skulle vara ensam om att ha en ansträngd familjesituation eller att stå utan stöd och förståelse av de närmaste trots att de har vetskap om autism och adhd. Mitt sätt att hantera det har blivit att acceptera livet och de personerna eftersom jag aldrig kommer att kunna förändra dem. De precis som jag har en fri vilja och rätt att göra sina egna val och tycka vad de vill. Det spelar ingen roll om jag tycker det är bra, dåligt, logiskt eller orättvist för allt jag kan är att acceptera. Hur mycket jag än vill och önskar att saker vore annorlunda kan jag inte kontrollera någon annan och det underlättade för mig när jag insåg detta. Mitt värde som person var inte avhängt deras åsikter eller handlingar. Jag är fortfarande jag.

Värdet ligger aldrig i betraktarens öga.

Vad jag behöver lära mig att inse är att mitt värde som människa och person inte ligger i andras värderingar eller bild av mig. Inte ens vad min familj anser om mig. Jag ska börja lära känna mig själv med svagheter och styrkor. De senaste åren har jag fått klara mig på egen hand utan familjens närvaro eftersom jag valde att inte längre bli behandlad som mindre värd. Mina barn är lika mycket värda som deras kusiner. Jag är inget offer men jag tänker heller inte gömma undan mina erfarenheter eller låtsas som att allt är finemang för att det ska passa någon annan. Ingen familj är en Ö och det känner man av när man själv är den där öde ön.

I min situation har jag vuxit enormt. Jag har sett mig själv i ny dager. Att jag är en fighter visste jag redan men jag har sett nya sidor hos mig själv och att jag har ett värde har slagit rot. Min självkänsla är mitt ansvar och det kommer jag att ta. Min uppgift av psykologen är att skriva ner 3-5 egenskaper som inte kommer från någon annan utifrån utan enbart inifrån mig själv. Det ska jag göra och det ska bli spännande.

Var rädd om dig och vattna din inre trädgård.

Kram, Sara