Jag har någon inre tonåring som bara måste göra precis tvärt emot vad jag har bestämt mig för. Det gäller inte alla beslut utan rätt konsekvent är det saker som rör kost och motion och annat som jag kan råka må BRA av. Kanske är det just det som är grejen, att jag kan må bra av att fortsätta och vad gör jag då?

Jag är rädd för att misslyckas och jag är rädd för att lyckas. Och rädd för att inte kunna hålla fast vid det och se allt raseras framför ögonen. Så på något sätt väljer jag att aktivt misslyckas direkt. Inte för att jag blir nöjd med det egentligen utan för att det är säkert. Jag vet hur det känns att inte lyckas och det är lättare för mig att hantera det än tvärt om. Jag tycker inte att det är speciellt roligt alls. Mitt beteende är knappast uppmuntrande eller positivt. Vad som är bra är att jag faktiskt har sett vad jag sysslar med och slutat att döma mig själv för det. Jag konstaterar helt enkelt att jag är bra på att sabotera för mig själv i utvalda lägen.

Nu får det vara nog.

Hur kommer jag bort från det då? För jag är innerligt trött på det, tjatigt är det och sur blir jag. Gnällig och missbelåten för vem vill misslyckas hela tiden? Fast vem vill ändra på allting å andra sidan? Det som inte fungerar för mig behöver jag ändra på – vill jag ändra på. Alltså det som jag pysslade med när jag var i tonåren eller i tjugoårsåldern kanske är dags att vädra ut och släppa in lite nytt och mer givande?

Vad händer när jag lyckas? Känslan av att kunna bli en fjäril är faktiskt lite skrämmande men ändå lockande. Livet som larv eller som en väntande puppa är inte att leva fullt ut. De är steg på vägen till någonting annat. Det bottnar kanske i självförtroende och självkänsla. Kan jag bära upp mig själv? Är jag värd det? Tänk att jag som 40-plussare fortfarande inte har landat i mig själv men jag är på god väg. Det är stor skillnad mellan Sara som liten, som tonåring, som 20-åring, 30-åring och så nu efter 40. Tack o lov för det! Inte vill jag gå omkring som en omogen tonåring heller. Erfarenheter är häftigt!

Enligt vem är jag inte värd att må bra?

Vem sa att jag inte var lika mycket värd eller värd att få lyckas? Någonstans så är det jag själv som bär ansvaret oavsett vad jag har fått till mig i livet eller vad någon annan tycker och tänker. Jag har trott på allting och bildat min egen uppfattning och bild av mig och hur jag ska leva eller vara. Frågan är om det ens är väsentligt att rota i det förgångna? Tyngdpunkten borde jag lägga på här och nu, det är just här som jag befinner mig så vad vill jag göra med allting?

Att inte våga lyckas i vissa sammanhang är så märkligt när det är helt okej för mig i andra. Som med kampen för skolan eller vad som helst för mina barn. Där ger jag mig inte förrän jag har lyckats. Alltså precis tvärt om! Fokus ligger i och för sig på mina barn men det är ändå jag som ska leverera och fixa och kämpa tills det är bra eller har löst sig. När det såg mörkt ut så var det rätt jobbigt att inte kunna göra mer som mamma. Det tog hårt på mig.

Är det så svårt att få lov för mig själv att göra saker som får mig att må bra?

Det är inga jätteradikala saker som jag fått för mig. Det handlar ju “bara” om att må bra på alla plan. Det är som om jag ska dö om jag lyckas….. kanske är det också så att en del av mig “dör” eller i alla fall får stå tillbaka. Kanske är det så att mat, träning, hälsa och utseende är förknippat med så mycket för mig. Det är så jädra laddat även om jag idag har en annan syn på saker och ting så är det ändå någonting som jag har en älska/hata-relation till.

Jag känner inte eller upplever att jag söker problem. Det är inte så att jag vill ersätta en vunnen kamp med någon annan sak att slita för. Jag hade gladeligen haft en livsstil som innebar yoga och meditation, gröna drinkar och annat som jag älskar men det är som om vägen dit innebär att korsa ett gigantiskt hav. Kan det vara en illusion som jag fått för mig? Det är kärnan i det här som jag vill nå och som jag behöver komma åt. Den gäckar där precis framför mig. En vag och svajande bild av vad det nu är som gör att jag har svårt att fullfölja eller tillåta mig att ändra riktning fullt ut och köra på det hållet. Så enormt irriterande och frustrerande!

Jag är jättebra på att ta beslut i andra sammanhang och fullfölja dem.

Nej det är inte bara att besluta sig för jag kan det i andra situationer. Jag slutade röka för 13 år sedan utan minsta problem. Från en dag till en annan. När jag fick för mig att banta på allvar första gången som tonåring var det också från en stund till en annan. När jag bestämt mig för att resa eller byta jobb har jag inga problem med att fullfölja mitt beslut.

Hur tänker jag om mig själv?

Fick precis en tankeställare när jag talade med en fin vän i telefonen som sa att jag borde sluta med att säga att jag är dum. Insåg att jag säger så om mig själv i tid och otid. “Så dum var jag som….”

Det som jag tänker det gör jag. Alltså behöver jag ändra på mitt sätt att tänka kring mig själv. Det visste jag redan men inser att jag följer min egen tanke oavsett om jag tänker på en utflykt eller om jag tänker på glass. Det finns inget Nej när det kommer till sådant utan bara Kör! Jag får säga till mig själv  “tänk på nötter och yoga vännen….” Är dessutom en “allt-eller-inget”-person. All in eller ingenting vilket fungerar ibland men inte alltid. Det sätter ju en del press på mig själv och krav att uppfylla som inte är realistiska. Mitt mål med yoga och meditation och shaker gick till slut inte men jag har inte gett upp. Livet fortsätter och det är bara att köra igång. Igen, och så framåt.

Vet inte vad som sker just nu.

Motivationen tryter just nu. Om det är en tillfällig svacka eller vad som sker vet jag inte. Så många lager av grejer att bearbeta eller bara släppa taget om. Satt på jobbet och blev ledsen idag. Ingenting hade hänt, varken hemma eller på min arbetsplats. Jag mådde bara inte bra med panik och hjärtklappning och gråt. Den, gråten, behöver komma ut nu. Kanske är det vad som behöver ske för att jag ska kunna släppa och gå vidare med mer ork och energi? Att bära på tårar är tungt. Att rå om sig själv handlar även om att våga släppa taget och kontrollen…….det är kanske det som sker när jag gör saker som är bra för mig och just vad som är skrämmande.

Kram, Sara