Tid är en märklig sak. Vi är så beroende av den, eller vi vill gärna tro att vi är det. Den är så viktigt och vi ska helst hålla reda på den. Styra upp den och försöka kontrollera den för att vi ska fungera i vårt dagliga liv. Vi är samtidigt lite rädda för den. Den går inte att hejda hur mycket vi vill och att vi skulle kunna kontrollera den är egentligen en illusion.

Vi vill inte bli äldre, den tiden försöker vi stoppa. Tiden som läker alla sår vill vi däremot gärna hoppa fram till för att slippa ha ont. De nio månaderna som jag väntade på våra bebisar (en åt gången) inne i magen kändes först oändlig och sedan hade plötsligt alla månaderna gått och de extra dagarna som A låg där inne kändes som en hel evighet. När vi har roligt går tiden fort och det kan kännas som en besvikelse eller som att vi inte hann med eller att det var helt perfekt eftersom vi roade oss.

Tid är konstigt tycker jag. Uppfattar vi verkligen tiden på samma sätt? Tycker du och jag att tiden är likadan eller hur är det för dig? Sedan 20-års åldern har jag lagt av min klocka. Jag fixade inte att ha den där på handleden som en accessoar eller ett vardagligt hjälpmedel. Den stressade mig oerhört eftersom jag kände ett behov av att titta på den mer eller mindre hela tiden. Dessutom tryckte den på pulsen vilket jag fann obehagligt. Man klarar sig jättebra utan klocka. På 90-talet när jag tog av den för gott gick det bra och numera är det ännu lättare. Tiden visas överallt i vårt samhälle.

Som utbränd blev tiden hemsk på flera sätt och samtidigt någonting som jag verkligen behövde. Det var jag mot klockan alltid. Tiden räckte inte till och jag ville inte ha med den att göra. Vetskapen om hur lite tid jag hade på mig eller tyckte att jag hade var alltid en påfrestning. Att jag totalt saknade tid för återhämtning var jättejobbigt eftersom jag verkligen behövde det. All tid som gick åt till möten med skola, anmälningar till Skolinspektionen, möten med alla andra instanser var tid som jag fick ta från jobbtiden eller tiden hemma med familjen. Även tid för sömn som var redan väldigt knapp. Tid för träning orkade jag inte med för vad skulle jag kompromissa med? Yogan fick jag i alla fall till på måndagar och det var underbart för kropp och själ.

Hur förklarar man tid för någon som inte har tidsuppfattning? Ibland kan jag känna att det vore rätt skönt att inte ha det och att alla vi andra borde anamma den inställningen för att slippa stress och återta vårt naturliga flöde.  Nu kanske personer med autism inte har en inställning till tid utan de har bara ingen tidsuppfattning. Jag tror inte om de har den inre klockan heller. Tid är oviktigt helt enkelt. Om jag utgår från min son så är tid inget som finns, bara någonting som vi andra jagar hela dagarna. Han kan klockan hyfsat och vi har hjälpmedel hemma för att visualisera tiden. Han är inte beroende av tiden som övriga familjen men han vill veta exakt när jag ska komma hem om jag kör iväg. Inte för att han räknar timmar och minuter utan för att han ska vara trygg och kunna hålla fast vid en punkt som råkar vara ett klockslag.

Att skynda sig går inte och fyller ingen funktion om man inte kan relatera till tid. Vad är poängen? Om man då dessutom har svårt att förstå andra människors tankar och behov så spelar det ingen roll att skoltaxin väntar utanför dörren. Han går när det fungerar för honom och tycker bara jag är skitjobbig som tjatar och går på om att man inte ska låta andra vänta eller att taxin kan köra iväg. A:s lösning på det är helt enkelt att då får ju hans mamma köra honom.

När man inte har en inre klocka så kan 5 minuter vara en vecka långt och 1 timme 1 sekund om man jämför med hur de flesta i övrigt uppfattar tid. Att vänta kan upplevas och tolkas som att det aldrig någonsin kommer att ske. Det är så abstrakt att det ter sig skrämmande och omöjligt att uthärda. Talesättet “den som väntar på något gott väntar aldrig förgäves” ter sig galet och märkligt om man dels tar allting bokstavligt (gott= mat, godis eller vad det nu kan vara som smakar gott) och vad innebär det att vänta? Och att vänta förgäves?

Som förälder hamnar man automatiskt i kläm där mellan två världar. Den ena världen där man vet att man ska vara på jobbet en viss tid eller att man inte till 100% vet hur lång tid det kommer att ta att resa till punkt B. Den andra världen där man inte kan skynda sig eller beräkna tidsåtgång för morgonbestyr och behöver veta den exakta tidpunkten för ankomst vilket innebär att den även ska hållas. Vi är så vana att använda oss av och slänga ur oss ord som “alldeles strax“, “vänta lite“, “snart“, “om en stund” eller “ge mig 2 sekunder“. Hur abstrakta är inte de orden? Den som är bokstavlig väntar exakt 2 sekunder sedan ska man vara på plats. Om man inte uppfattar tid så frågar man samma sak igen direkt eftersom strax och snart är förvirrande ord. När är strax? Vad är snart? Vem bestämmer det? Hur vet man det?

Otaliga situationer uppstår på grund av detta och jag kan många gånger komma på mig själv att säga de här orden. Jag kan även bli väldigt stressad av att hantera oförståelsen kring det som vi kallar för tid. Jag vet ju inte alltid exakt när jag är färdig och kan komma för att hjälpa till eller vad det nu är som är viktigt. Jag vet att vi kanske hamnar i en bilkö och inte kan hålla tiden. När vi kör bil så frågar A när vi är framme hela tiden eftersom han inte vet eller känner sig trygg med själva klockan och klockslaget, timmar och minuter. Jag förstår att taxichauffören kör om vi inte går ut till honom och att jag behöver påminna A om att äta för att hinna bli färdig med frukosten. Jag försöker behålla lugnet och vara lågaffektiv i mitt sätt när han segar sig ur soffan och går åt helt andra hållet än till dörren ut. När han stannar upp och tittar i spegel istället för att sätta på sig skorna. Eller kommer på att han behöver leta efter en sak trots att jag påminner om skolskjutsen som väntar tålmodigt.

Handlar det om hur vi tolkar tiden? Att vi helt enkelt gör det olika och lägger olika stor vikt vid dess betydelse? Är verkligen tiden så viktig för oss? Jag tror att den har fått för mycket uppmärksamhet för många är så stressade och pressade. Kanske är det inte tidens fel utan vad vi väljer att göra med den. Istället för att följa årstiderna så schemalägger vi och rutar in allting i vårt liv. Jag personligen mår inte bra av det. Jag är mer för att följa den mjuka strömmen i livet. Inte flumma runt utan jag menar att jag vill se vad som sker och var jag sätter mina fötter. Lyssna till vad min kropp berättar och till själens viskningar.

Som utmattad efterfrågas en exakt dag när jag mår bra. Hur länge ska du vara sjukskriven? Kan du börja arbeta heltid och vid vilket datum? Det är inte relaterat till hälsa eller välmening utan man ska bara kunna tidsbestämma kroppens funktioner och läkning eftersom det är praktiskt för alla utom för den som är utmattad. Jag ska på förhand veta hur jag kommer att må och fungera vid vissa tidpunkter och sedan ska det helst hållas eller så måste jag förklara. Det är inte realistiskt. Visst förstår jag arbetsgivaren men jag är en människa och inte en robot som ska lagas. Försäkringskassan har sina hårda krav vad gäller tid och läkaren har en annan variant.

Stadens puls pratar man om och visst har även jag älskat att bo och vandra gatorna fram i storstäder. Fast numera känns det mest som om många städer har högt blodtryck. Allt och alla rusar fram vilket säkerligen passar vissa människor men för den som inte vet vad tid är måste det te sig jättemärkligt och rätt otäckt. Min familj åker iväg till någon stuga under året och där på landet så lugnar vi ner oss och landar mjukt i mossa och gräs. Bland granar och blåbär eller isbelagda sjöar och skogar som gått i ide finner vi oss själva igen. Både på ett personligt plan och som hel familj. Tiden spelar ingen roll och vi har inga måsten. Vi följer vårt lilla schema som ändå har stora valmöjligheter och det är en sådan frihetskänsla och glädje att bara få vara. Utbrott sker men inte lika mycket, lite beroende på vilken stuga vi befinner oss i och vid vilken årstid. Som familj är vi naturintresserade och alla mår jättebra av att ströva omkring bland fågelsång och gröna blad. Eller av en tur på sjön eller av att bara befinna sig utomhus. Underbart!

Vad är tiden? Är den visarna på klockan eller prickarna på timstocken? Är det rekordet på 100 meter eller alla tidszonerna kring jorden? Att vi åldras eller har en deadline på jobbet? Bussen vi inte vill missa eller månaderna på året? Tiden är kanske allt eller inget, en måttstock som vi antingen är vän eller ovän med eller har en relation med eller inte. Vad vet jag? Det jag vet är att det finns flera uppfattningar och vad som egentligen är rätt eller fel vet nog ingen. Allas upplevelser är väl ändå lika sanna? För oss som har en känsla för tid och rum och för dem som inte har någon uppfattning överhuvudtaget om tidens vara eller icke vara är det lika verkligt. Vi får försöka förstå varandra och om vi lyckas får tiden utsäga. (ytterligare ett märkligt talesätt)

Kram Sara