Jag sitter som i en seg bubbla och känner mig mer och mer frustrerad…. min utmaning går hyfsat. Jodå jag brukar vara kritiskt till mig själv och vid minsta lilla avstamp från planen så struntar jag i alltihopa men inte den här gången. Jag kör mina smootihebowls och mediterar allt mellan 1-10 minuter. Yogan går sisådär. Jag har ätit glass ett par gånger och några rutor mörk choklad men annars har det gått bra så jag fortsätter. Känns bara så seeeeeegt just nu. Riktigt trögt och omotiverad är jag dessutom. Tjoho vad roligt det är!

Utmaningen är på fler håll än vad jag hade räknat med tror jag och det påverkar. Jag har så många trådar överallt som drar och sliter i mig och som överraskar mig med reaktioner eller situationer. Alltså jag kan tänka mig att ge upp fast å andra sidan blir det knappast roligare för det. Kroppen vill inte som jag vill – alls. Vi är inte överens eller synkade med varandra överhuvudtaget. Du märker va, “min kropp och jag”, som om vi vore två skilda världar och inte en sammanhängande enhet. Nästan som Tage Danielssons “Mitt lilla fejs och jag”.

Helt ärligt, hur ska jag bli avstressad och samtidigt ha kvar min vardag? Den ekvationen är en svår nöt att knäcka och jag märker själv hur jag börjat spänna mig igen och får små utbrott av stress och miniångset. DET vill jag INTE ha! Inte tillbaka igen tack. Jag ska synka mig själv och min livssituation med jobb och allt annat som finns i tillvaron. Precis som före jag blev utmattad för ingenting är förändrat egentligen mer än att min kropp säger Stopp och Nej tack det räcker nu!

Okej sedan jag skrev raderna ovanför har jag varit på kurs på HAB och blivit jätteförkyld dessutom vilket har ruckat precis allting. Jag får låta bli att deppa ihop och bara ta det, jag har ju faktiskt valt att låta bli vissa saker eftersom jag inte har orkat. Nya tag imorgon eller en annan dag – typ. Långsamt går det och allt är ett projekt för tillfället.

Det är så lätt – FÖR lätt – att krevera och falla in i gamla mönster av självkritik och få dunderångest och en hel massa negativa tankar och känslor kring hur jag ser ut och hur jag lyckas eller misslyckas med att få in nya rutiner. Att min kropp är förändrad och inte svarar på sådant som den brukade göra är galet provocerande! Men alltså, jag lever och är hyfsat frisk. Bara det är någonting att vara tacksam för. Det är lika frustrerande att jag inte får till bra rutiner för meditationen och speciellt yogan. Aaahhhhhrrrrgggg!!!!

Mitt vakuum och stiltje kan faktiskt vara bra. Ibland behöver jag stanna upp och bara vara. Samla mig för nästa steg vad nu det innebär. Jag är nog mest rädd att ingenting ska ske eller att jag bara inte orkar fullfölja…. Jag är jättetrött och mitt huvud fungerar inte känns det som. Motivationen tryter vad gäller det mesta och jag behöver få en knuff eller hoppa ut ur vad det nu är som jag sitter i. Känns som en seg energikokong och jag har inte helt kontakt med mig själv. Vet faktiskt inte så mycket mer just nu….det är vakuumet som känns tryckande och inte alls lockande. Det är stressen som gör det och jag får inte saker att gå ihop. Jag vill inte ha stressen tillbaka men vet inte hur jag ska få bort den helt. Den är ju kvar om än i mindre format.

Svaret kan ju vara att fortsätta meditera. Och yoga. Och göra mina smoothiebowls. Och vara tacksam för livet. Då följer säkert resten…

Kram Sara