Kan man bli smått tokig av att ha barn med en diagnos och samtidigt ha barn utan? Jag tror det för så känner jag mig mellan varven. Tokig….smått galen eller i alla fall väldigt splittrad. Det är det eviga hoppandet mellan olika fokus som jag kan bli förvirrad och trött av. Livet kan te sig som en bildskärm med delad bild. Samma ramar men helt olika saker spelas upp framför mig på samma gång.

Inte olika dialekter utan helt olika språk.

Tänk om jag hade kunnat klona mig och ta ett barn i taget. Jättebra! Rätt omöjligt än så länge med dagens teknik så jag får försöka hänga med så gott jag kan med en hjärna som ska processa allting. Hur förklarar jag det här för personer som inte har upplevt den här splittringen? Det är inte som att stå och prata med två personer som båda uppfattar en sak olika men ändå kan följa den andres resonemang eller tankar. Det är som att prata med en som talar kinesiska och den andre talar swahili. Själv försöker jag prata båda språken men många gånger är det som om det bara är jag själv som talar svenska hemma.

Olika vägar för samma mål.

I mitt stilla eller snurriga sinne försöker jag finna vägar att nå mina båda barn på. Den ene kan jag diskutera eller resonera med. Den andre behöver helt andra sätt; en bild eller en helt annan vinkel på allting. Eftersom jag så gärna vill kommunicera med mina barn så gör jag vad som krävs av situationen. Hela tiden för det händer saker snabbt så när jag precis blivit färdig med en sak så kommer nästa…och nästa…och nästa. Bam bam bam! Det är galet svårt att hänga med och känna att jag har styr på allting.

Jag blir rädd att jag ska missa någon, att jag inte ska ägna tillräckligt mycket tid åt både A och E. Att de ska känna sig svikna, osedda eller missförstådda. Visst är det hos mig det ligger, rädslan för att göra fel och för att såra mina barn. Jag vill mer än någonting annat att de ska växa upp som trygga och kärleksfulla individer med ett sunt självförtroende och en positiv självkänsla. Eftersom det är saker som jag själv arbetar med för egen räkning så ligger det mig nära att värna om att de mår bättre än vad jag har gjort själv.

Barnen fungerar på varsitt sätt.

Det är svårare att stötta A, så är det bara. Att inte helt kunna förstå honom eller kommunicera fritt gör mig frustrerad ibland. Sorgsen över att han missförstår och kan bli arg eller upprörd i onödan. Rädd att han ska råka illa ut när han blir arg eller för den delen skrattar åt sådant som ingen annan finner det minsta lustigt.

När jag säger till eller förklarar hemma så sker det på två olika sätt. E reagerar oftast direkt eller i alla fall snabbt. A behöver jag ofta gå fram till och påkalla hans uppmärksamhet extra noga. E blir mer och mer självständig ju äldre han blir. Han klarar av saker som inte A gör och det blir så påtagligt att A har svårigheter. E är inte liten längre, han har blivit en stor pojke framför mina ögon. Min lille plutt och baby är inte det längre. Han är en 7-åring med bestämda åsikter och integritet. Han skojar och busar på ett sätt som A inte hänger med på fast å andra sidan har de sitt eget sätt som fungerar alldeles utmärkt.

Jag märker hur jag får en annan dialog och en annan relation med E ju äldre han blir än den jag har med A. Jag ser en annan verklighet, hur det också kan vara. Att det är lite enklare och lättare, smidigare och mer hanterbart oavsett vad som sker. Det krävs och förväntas mer från mig i min relation till A. Kraven kommer kanske från mig själv men jag vill ha en fungerande relation med honom.

Pojkarna skänker glädje och kärlek och ett och annat grått hårstrå.

Båda barnen ger mig utmaningar i livet på varsitt sätt. Att hela tiden behöva vara, som jag upplever det, delad och beredd att leverera helt olika förklaringar eller förberedelser eller vad det nu kan vara är som ett extra arbete. Jag blir tokig av det när jag inte själv är i balans. När min hjärna är trött och varken hittar ord eller hänger med så är det oerhört svårt för mig att mäkta med. Det dåliga samvetet växer och växer för jag vill vara mamman som finns där och är tryggheten själv. Jag blir ledsen när jag inte kan förmedla vad jag vill eller göra mig förstådd. E kan ju oftast förstå min version som jag tar med A. Det underlättar väsentligt. Däremot har E svårt att ta vissa reaktioner från A som E inte förstår.

Vid konflikter får jag gå från den ene till den andre och ställa om hjärnan de steg det tar att gå den korta sträckan i huset mellan bröderna. Det gäller att hålla koll på i vilket rum jag befinner mig i och vem jag talar med. Det blir lätt rörigt. När allt är utrett och båda barnen känner sig lugna och okej igen är jag oftast urlakad och urkramad som en trasa. Speciellt om det är en dag med flera utbrott, tjafs timme efter timme och ständiga explosioner, gap, skrik och gråt. De dagarna skulle jag kunna tänka mig att sitta i en tom isoleringscell, gärna madrasserad så att jag kan hoppa och rulla runt, sparka och boxa ur mig all stress och frustration. Efter det kan jag lägga mig ner på det mjuka underlaget och slappna av, andas lugnt och fokuserat och känna kraften strömma tillbaka.

Galen är jag kanske redan, lite speciell på mitt alldeles egna unika sätt vilket hjälper mig att se på livet med ett öppet sinne och hantera det som om det var en ständigt växande och föränderlig energi. Jag är tacksam för mina barn, för mitt liv och för allt som vi får till oss hur jobbigt eller hur lätt det än är. Om några år har jag kanske fulländat mitt sätt att dela upp allting i min relation till mina älskade busungar.

Kram Sara