Före jag fick barn trodde jag att jag förstod hyfsat vad det innebar. Jag hade vickat lite på dagis och skolor och hade dessutom en hel del au-pairerfarenhet från olika familjer. Mina föräldrar är lärare båda två och rätt många fler i släkten arbetar inom skola och universitet så jag har hört och lyssnat på pedagogik och barnuppfostran och annat hela livet. Jag hade en bild av hur jag skulle vara som mamma och delvis hur mina barn skulle vara. Jag trodde att jag visste hur det skulle bli och jag längtade till att få egna barn.
I min lilla drömvärld.
I min värld fanns inte att jag skulle få ett barn med en diagnos. Vi diskuterade hur vi såg på risken för downs syndrom eller annat som kunde ske under graviditeten men längre kom vi aldrig. Naivt? Jag vet inte, som förstagångsförälder är man väl förhoppningsvis enbart fylld av förväntan och glädje och önskar bara att få ett friskt barn efter alla månaders väntan. Hade jag gått och oroat mig mer än så hade det varit orealistiskt och faktum är att det inte ens slog mig att någonting sådant som autism kunde ske.
Mina tankar kring mig själv som mamma var höljt i något skimmer. Jag var glad och barnen följsamma. Vi myste och hade roligt, var nära och allt fungerade så bra så bra. Jag skulle veta i alla lägen hur jag skulle reagera, säga eller besluta. Jag skulle ha regler och vara konsekvent. Pedagogisk, duktig, kompetent och enormt kärleksfull. Mina barn skulle sova och äta, de skulle lyssna på mig och allt skulle vara frid och fröjd. Ja ett skrik här och där är ju fullt normalt men du förstår nog andemeningen.
Han kom som en virvelvind.
Så kom då vår underbare lille A med dunder och brak. Efter att ha väntat i 10 extra dagar tyckte han att det var nog och skulle ut så fort som det bara gick. Jag som hade tänkt mig en förlossning där jag skulle hinna med, kanske få en epidural eller något annat fick inse att livet kan ingen råda över. De enorma naturkrafterna som tog tag i mig under de där intensiva 2 1/2 timmarna var fantastiska, skrämmande och okontrollerade. I stort sett hade jag en enda värk…. varför pausa liksom när man kan köra på?? Jag vet att jag blev rätt sur på att inte ens lustgasen fungerade och fick då till svar att den inte var på. Inga bedövningsmedel här inte för A skulle komma som en raket ut i världen. Vår lille conehead föddes till slut och allt var bara bra. Jag hade blivit mamma på riktigt.
Allt var inte perfekt.
Jag älskade att vara mamma till min lille pojke. Till min lille son som hellre ville utforska världen än att sova. Sådant trams hade han inte tid för. Hela världen stod ju och väntade på att bli upptäckt! Han älskade lampor och ljus och han tittade fascinerat på tv:n. Jag tänkte att vi nog inte borde låta honom titta på tv men han var helt tagen av den redan från början av sitt liv. Redan efter några veckor insåg vi att allt inte stod rätt till och vi inledde en lång bana av kontakter med sjukvården. A var allergisk mot det mesta vilket också innebar att jag som ammande mamma fick hålla mig till en strikt kost. Han var social men ändå inte. Det där snacket om att barnen alltid skulle följa med sina föräldrar och att man minsann inte skulle anpassa sitt liv efter barnen fungerade rent ut sagt jättedåligt för oss. Vi hade diskussioner hemma huruvida vi skulle hem till andra eller ej. Jag ville, jag ville inte känna mig isolerad och utanför. “Alla andra” fixade ju det. Deras barn hängde på och det fungerade. Fast jag ljög för mig själv. Det gick ju inte. A kräktes efter varje gång. Han grät tills han kräktes och var helt förstörd. Det var inte roligt eller ens värt allt bök och stök före och efter ett besök.
Det där med mammagrupp fungerade illa det med. Många gånger så sov A just den tiden som gruppen var på BVC och jag ville inte för mitt liv väcka den lilla nallebjörnen som sov sina futtiga minuter. Jag upplevde det som att A och jag inte alls var synkade med andra mammor. Vår rytm var annorlunda – mycket kändes annorlunda. Ibland var det tungt, jag satt ensam med A i vår stora ljusa lägenhet och var galet trött, slut och kanske lite uppgiven. Inte alltid men mellan varven. Så hade jag inte tänkt mig att det skulle vara. Dessutom kunde inte A:s pappa ta A så att jag fick sova. A skrek vid nattningen om hans pappa försökte och A var mest avslappnad och glad tillsammans med mig. I mitt huvud skulle vi dela på allt, turas om att natta och leka. Gå med babybjörnen och umgås. Vara överens och vara lyckliga. Inte sura och trötta. Inte känna oss avvisade eller ensamma.
Min bild raserades och byggdes upp på nytt.
Tidigt blev jag en mamma som får kämpa och som inte tar någonting för givet. En som inte förväntar sig att allt ska fungera eller falla på plats. En som inte blir lyssnad på eller bekräftad. En jobbig igel till morsa som aldrig ger sig. En grizzlyhona med siktet inställt på att göra allt som behövs och krävs för mitt barn. I min romantiska fantasi om mig som mamma hade jag inte klämt in att jag skulle behöva ta så många strider överallt. Det fanns inte att vi skulle stå utan hjälp och stöd. Vi skulle vara som alla andra och mina barn med.
Jag ångrar ingenting och jag är varken bitter eller arg eller ens ledsen över att A har autism. Det är följderna och händelserna och situationerna kring autismen som jag kan uppleva som påfrestande eller orättvisa. Å andra sidan har jag sett vem som är vem och vem jag själv är. Mina barn älskar jag precis som de är och de är de som jag vill ha i mitt liv. Den där romantiskt oproblematiska bilden av mig som mamma är faktiskt sämre än bilden av mig nu. Den som är jag på riktigt. Hon som vet vad det kostar på och som visat sig tusen gånger starkare. Hon som vuxit med rollen. Mamman som får ta emot hårda ord och hot men också fina mjuka meningar och varma kramar. Hon som vet hur det är när hjärtat slits itu för att ens barn är så överväldigande ledsen men som samtidigt blir ljus och glad när hon ser att sänglampan är tänd och A tittar i en bok på eget initiativ.
Annorlunda kan vara berikande.
Jag blev en annan mamma, en mycket bättre mamma än vad jag trott om mig själv. Jag jämför inte med någon annan utan enbart med mig själv och min bild av hur en mamma ska vara. Hur jag borde vara och hur jag faktiskt blev. Jag har insett att alla gör fel men oftast sitt bästa. Det är svårt att vara konsekvent varenda dag när man är sjukt trött och regler försöker vi hålla fast vid så gott det går. Vi blir bättre och bättre på att acceptera att vi har olika åsikter som föräldrar och att den andre kan ha rätt. Alla barn som skriker eller svär är inte odrägliga eller bortskämda eller ouppfostrade. De kan vara precis som min A så jag dömer ingen i förväg längre. Jag klarar av mer än jag trodde och jag har även ett större behov av att vara ensam och få andas ut. Dessutom har jag förstått att skolvärlden är bra på mycket men inte på npf-diagnoser. Där behövs det oerhört mycket mer information och kunskap i alla leden vad än familjen säger eller vad vissa skolor anser. Mer positivt ljus på autism och adhd kan bara göra det bättre.
Att utvecklas är bara bra och jag kan såhär i efterhand, efter snart 11 år konstatera att jag gör allt vad jag kan för att orka med alla utmaningar och erövringar som väntar runt hörnet. Det är lite läskigt men också spännande och roligt. Jag upplever att det trots allt är fantastiskt underbart att vara mamma!
Kram Sara
