Du beter dig likadant på jobbet som hemma sa hon till mig, psykologen på företagshälsan. Vadå tänkte jag? Jag varken klär på någon, pussar på dem, säger åt dem att vara tysta och sitta ner eller fixar deras mat. Men det var ju inte alls det som hon menade. “Du är så van vid att sätt dig själv åt sidan och inte prioritera dig själv hemma att du gör likadant på jobbet. Du kör på och pressar dig själv och sätter inte dig själv och ditt mående först”. Det var vad hon sa och vad hon menade.
Intressant…..jag hade redan tänkt någonting liknande själv men inte i klartext. Mitt i prick. Jag har börjat göra förändringar och justeringar för att lyssna på mig själv. När jag blev sjukskriven den här gången insåg jag allvaret i vad som drabbat mig. Det här är ingen lek, jag spelar med mitt liv och med min hälsa. Så är det, så har det varit. Så får det inte fortsätta.
Vem är jag på arbetsplatsen och hur ser jag på mig själv?
Jag insåg där och då att vad jag behöver är att få en ny syn på mig själv och på arbete. På mig som arbetstagare och hur jag förhåller mig till mig själv och mitt jobb. För det handlar inte om att inte vilja jobba utan om att förhålla mig till allting på ett annat sätt så att jag inte blir dålig igen. De flesta som blir utbrända vill jobba och de har jobbat för mycket. Det är ett av problemen. De har inte satt gränser som fungerar eller som är tydliga. Kanske ser man sig som en som måste prestera, vara duktig och visa att man duger. Kanske är det bara så roligt att man inte vill skära ner på arbetsbördan. Kanske vill man göra allt, vara med överallt och kanske har man svårt att säga nej.
Jag är nog lite av allt tror jag. Det blir spännande att få titta på det tillsammans med psykologen som jag fick förtroende för. Hon är ung men känns ändå erfaren och ett plus i kanten är att hon arbetet på BUP och visste precis hur det är när jag berättade att jag har två barn varav ett med autism och adhd. På det sättet har hon träffat andra barn och föräldrar i min situation och hört om vardagen, helger och arbeten. Det tror jag är en fördel i mitt fall.
Livet blir verkligt.
Mitt liv blir bara viktigare och viktigare för mig. Kanske är det någonting som infaller efter att man fyllt 40. Eller när man fått barn. Jag är mer ödmjuk och tar ingenting för givet längre. Mitt liv är mitt eget och det är bara jag som kan värna om det. Även om jag inte skulle göra om vissa saker som jag har gjort i mina yngre dagar så är jag tacksam över mina erfarenheter. De hjälper mig att värdera livet högre. Att värdera mig själv högre. Att börja älska mig själv.
Det mesta är ju kopplat till vartannat, eller allting hör nog ihop på något sätt. Att vara sjukskriven är en påminnelse om att jag inte har lyssnat på mig själv men samtidigt på att jag faktiskt tar tag i en massa annat som är svårt och tufft. Den kombinationen är det kanske som gör att jag kör på tills jag rasar ihop? Det går inte att sätta sig själv sista alltid och samtidigt strida som en galning och köra på så att det brinner i knutarna. Jag kan inte vara överallt och ett dygn har fortfarande bara 24 timmar. Min kropp och min hjärna behöver få vila och återhämta sig, nu än mer än tidigare.
Att bli utmattad är inte pinsamt eller tecken på svaghet.
Jag tycker inte att det är skamligt eller pinsamt att vara sjukskriven eftersom jag både vet varför och det är fysiskt och psykiskt påtagligt varje dag. Jag kan inte pressa mig eller tvinga mig eller låtsas för då finns jag kanske inte mer. Min kropp och mitt huvud ska jag leva med hela mitt liv och de är viktigast. Mitt jobb är inte det. Den dagen som jag byter jobb eller går i pension så fortsätter högst troligen livet på min arbetsplats. Jag vill kunna fortsätta leva och må bra och det är prio ett.
Lite dåligt samvete får jag men det är just det som är problemet. Det som jag behöver komma över. Att sätta mig själv och mitt liv först även när det gäller arbetet. I andra sammanhang i livet har jag satt ner foten och berättat och kommunicerat vad som fungerar och vad som inte gör det för mig. Det har funnits situationer och sammanhang som inte jag mår bra av eller inte längre vill befinna mig i då jag har sett på dem med nya ögon och öppnat upp för mig själv att stå upp för den jag är. Det har inte mottagits bra av andra vilket jag på ett sätt förstår. Jag rubbar det som är invant och som andra kanske finner väldigt passande och trevligt för dem. När jag inte längre går med på deras villkor så får jag varken förståelse eller kärlek.
Jag kör på i mina nya spår.
Saken är den att jag ändå fullföljer för jag behöver må bra. Jag vill vara den bästa mamman till mina pojkar och jag vill vara den bästa versionen av mig själv med alla fel och brister men även med allt bra och positivt som jag har! I arbetslivet är det viktigt för mig med trevliga kamrater och ett stimulerande jobb. Så långt det går. Det är mitt förhållningssätt och mina prestationskrav och min syn på att jag inte har rättigheter som ställer till det. Att jag som arbetstagare inte kan påverka, förändra eller sätta ner foten utan att det slår tillbaka på mig. Att jag måste fortsätta även om förutsättningarna inte är bra eller till och med riktigt dåliga. På det sättet sliter jag ut mig själv och tappar energi och motivation.
Jag tycker annars om att vara del i ett sammanhang på en arbetsplats. Jag tycker om att muntra upp eller hjälpa till. Jag tycker om att ha att göra och att lära mig nya saker. Jag tycker om att hinna med och känna att jag klarar av det. Jag behöver få lite positiv feedback från kollegor och framförallt chefen. Det är både bra och dåligt. Min självbild får inte påverkas av yttre faktorer till den grad att jag tvivlar på mig själv eller blir tokstressad. Sedan är det naturligtvis väldigt viktigt med hur saker sköts på företaget och hur energin är där. Atmosfären och hur andra mår och uppfattar sin situation. Om man är öppen, social, trevlig, omtänksam eller precis tvärtom.
Som sagt, det ska bli intressant att få gå och prata med psykologen om det här. Fortsättning lär följa.
Kram Sara
