Många av oss npf-föräldrar ser bara hur utslitna vi är och att orken aldrig riktigt räcker till. Hur vi behöver vara frånvarande på jobbet av alla möjliga anledningar och går omkring med ständigt dåligt samvete och skyhöga stressnivåer. Jag tror att vi har utvecklat en hel del bra saker också som vi kan använda oss av privat och i arbetslivet.

Stresstålig: jag tror att även om vi lever med rätt mycket stress och försöker lära oss att slappna av så tar vi ändå andra saker med lite mer ro när vi sätter det i perspektiv med annat som vi går igenom. En kollegas utbrott är kanske ändå inte ens i närheten av ens barn som är i affekt? Eller allt som ska planeras, det är ju  bara till att fixa ett schema och så är vi i hamn. Visst är vi kanske mer ömtåliga för stress men vi är härdade utav bara tusan samtidigt.

Nya perspektiv: vår livssituation gör att vi ser på livet med nya ögon. Det där som andra tycker är jobbigt eller påfrestande är kanske rätt lätt för oss eller till och med ett drömscenario. Med nya perspektiv på allt och alla, inklusive oss själva, så behöver vi varken involvera oss eller bli upprörda utan vi kan se det från ett annat håll och se det som är bra med vad det nu kan vara. Vår världsbild är bredare och större, djupare och intensivare eftersom våra barn ser på världen med andra ögon.

Bullervänlig: alltså jag är rätt öm i öronen men annat kan jag stå ut med. Ljudnivån hemma kan tendera att ge oss alla tinnitus så vi kanske kan klara oss bättre än andra eftersom vi är vana? I annat fall har vi ett lager med hörlurar och öronproppar.

Förmåga att fokusera: våra barn behöver att vi är fokuserade på vad som sker. Vi kan inte bara sitta eller slappna av utan vi är med hela tiden för vem vet när det vänder av någon anledning? Vem vet vad som kommer att ske och då ska vi kunna vara förutseende eller i alla fall hantera situationen. Vårt fokus gör även att vi inte missar någonting men å andra sidan kanske vi ibland inte fokuserar på den stora bilden som andra ser för vi har lärt oss att även se igenom det och på annat för att förstå och hänga med.

pinterest.com

Bilder: kan vi använda oss av till precis allting. Vi kan tydliggöra vad du än begär genom bilder vilket kanske ändå kan underlätta på kontoret. Vi skäms dessutom varken för att printa ut ett och annat och sätta upp eller för våra ihopkrafsade streckfigurer.

Scheman: ingen fixar scheman så som vi gör. Från stora till mindre med bilder, färger eller svart-vita. Uppdelade i veckor eller dagar eller ännu mindre beståndsdelar.

Planering: vi kan planera allting eftersom hela vårt liv innebär planering in i minsta detalj. Hela tiden, så ge oss en uppgift och vi fixar den.

Flexibilitet: jag tror att vi är mästare i flexibilitet ärligt talat. För vi behöver rucka på våra egna regler och principer och vara blixtsnabba på att ändra oss eller acceptera nya förutsättningar, humörsvängningar eller någonting av allt det andra som vi behöver kunna böja och bända oss för.

Ger aldrig upp: vi är som lejon och tigrar, vi ger aldrig upp och har ett jäklar anamma som ingen annan. Vi strider med blodsmak i munnen för vår rätt eller för vår sak. Vi är galet envisa och försöker och försöker och försöker tills det fungerar.

Nya appar, hjälpmedel och program: Vi kastas in i en värld av ny teknik som vi behöver förstå och hantera. Ingenting är främmande utan vi lär oss att hantera massor av olika hjälpmedel och tekniker rätt ofta.

Leta fram information: har du sett en npf-förälder som letar information om sitt barns diagnoser, hantering, lagar och regler, rättigheter, möjligheter, alternativ med mera så ser du vilken strålande stjärna den personen är på att finna just det som hen behöver. Denna färdighet går att applicera på annat i arbetslivet där vetgirighet, envishet och en bestämdhet behövs för att fina svar.

Ringa svåra samtal: även om inte alla tycker om att tala i telefon är vi vana vid det. Hundratals och åter hundratals minuter har vi suttit i telefon med HAB och BUP, med skola, med andra föräldrar, med Försäkringskassan och sjukhus. Vi gör det vi måste göra så ge oss ett samtal som ska ringas så gör vi det av bara farten.

Anmälan: jodå, vi är rätt duktiga på att få ihop vad som krävs och på att stötta varandra i de situationer då vi behöver gå igenom en anmälan vilket är en tuff och svår process. Vi blir vana vid att försvara oss, att förklara, att fixa fram bevis och bra underlag, att argumentera för vårt barns rättigheter och kämpa för att de orättvisor som barnet har blivit utsatt för. Vi är stentuffa när det gäller.

Konflikthantering: jag tror att vi är otroligt duktiga på just det här utan att riktigt förstå det. Många är rädda för det men vi lever ofta med en daglig dos av konflikter som ska hanteras på ett eller annat sätt. Vi är bra på att göra en bedömning av läget, är det lönt att gå in i det eller ska vi låta bli? Det kan vi använda oss av när kollegorna gaddar ihop sig eller kommer dragandes med saker som vi kanske inte blir riktigt lika upprörd över då vi är luttrade ut i fingerspetsarna.

Psykologi: vi behöver kunna en del om psykologi för att hantera livet vilket är ett plus. Jag tror även att vi när empati och har en större förmåga att se igenom och bakom det som sker eftersom vi behöver analysera så mycket hemma.

Pedagogik: lågaffektivt bemötande och andra sätt att hantera barn på får vi lära oss. Det är jättebra och mycket gå att applicera på alla barn med eller utan diagnoser. Även på en del vuxna…….lågaffektivt bemötande är super på arbetsplatsen.

Logistik: jepp med alla otaliga möten, situationer och kurser som vi är på behöver vi vara riktiga hejare på att få ihop logistiken.

Träningsformer: våra barn behöver träna sig på allt möjligt från sociala beteenden till språk, hygien och fysisk rörelse. Vi är inte främmande för mycket vid det här laget.

Teckenspråk eller språkutveckling: vissa barn talar inte men de kommunicerar och det behöver vi vuxna lära oss. Vårt språk utvecklas i takt med att vårt barns gör det. En medvetenhet om kommunikation och språk grundas och finns med oss i livet.

Mer förståelse och acceptans för olikheter: vi är olika i mångas ögon och vi vet hur det är att behöva möta det dagligen. Det är många gånger svårt men vi blir mer ödmjuka och i vår önskan att bli accepterade och respekterade tror jag att vi lär oss att inte döma andra för hårt eller för snabbt. Att alla är olika är så konkret för oss att det inte är märkligt. Tvärtom blir strävan efter homogenitet konstig eftersom vi ser så mycket bra med att vi alla är olika.

Problemlösare: Vi behöver komma på nya lösningar på både stora och mindre saker vilket gör att vi även är superduktiga på att gå utanför boxen. Varje dag behöver vi se och finna lösningar på allt i stort sett.

Medlare: jag tror att flera av oss skulle kunna passa som medlare i kriser eller i gisslandrama. Vi står mellan den som har funktionshinder, ibland är det flera personer med diagnoser och den eller de som inte har det. Vi försöker förklara och medla så att alla förstår och accepterar läget och situationen och vi jobbar på en lösning som ska fungera för alla utan att någon blir skadad eller rymmer.

Kreativitet: jag är djupt imponerad av många föräldrars otroliga kunskaper och kreativa arbeten. Det görs scheman, bilder, täcken, kläder…. Det skapas lösningar till skolan när de går bet, det fixas mat och sängvanor och toalettbestyr. Listan är oändlig på allt fantastiskt som föräldrar fixar och skapar för att underlätta livet.

Möteskompetens: inga möten är oss främmande. Vi har blivit utfrågade, kritiserade, bedömda, fått beröm, behövt vända ut och in på vårt liv inför andra, förklara oss, bevisa, tydliggöra, berätta och kräva. Vi är på möten som känns bra och möten som är fruktansvärda och traumatiserande. Vi är riddarna som antingen lämnar rustningen på golvet eller klär oss för strid och närkamp.

Vana av att fylla i formulär: administrativa uppgifter är oss välbekanta. Be oss hantera papper, fylla i formulär, räkna samman, skicka in och hålla koll – vi gör allt sovandes.

Van att förklara samma sak på flera olika sätt: detta möjliggör för oss att kommunicera med fler på en arbetsplats. Vi säger samma sak på olika sätt tills personen förstår och vet med samma tydlighet som vi gör hemma.

Beslutsvana: tusen beslut tas varje dag och vi tar dem oavsett om de är jobbiga eller trevliga. Vi tar beslut om allt från minsta strumpa till anmälan, mediciner och middagen som ska ätas av alla. Vi är vana att ta beslut och gör det.

Blir starka individer: även om livet känns som en ständig uppförsbacke som vi vandrar på i ensamhet så härdar det oss. Det är okej att bryta ihop, att vara ledsen och förtvivlad precis som det är okej att vara glad och nöjd och full av liv. Vår hemmasituation gör oss starka som Hulken, vi blir grizzlybjörnar som slåss för vår familj, vår hud blir hård och väderbiten men vi ser också allt smått och allt vackert och alla fina små framsteg och underverk som sker. Livet blir större och djupare.

Ser samhället från andra vinklar: vi läser inte bara om politik i tidningar eller på kurser, vi lever mitt i det och får verkligen känna av besluten. Bakom alla ord och allt skrivet får vi uppleva realititeten och vår syn på samhället är troligen färgad och vinklad utifrån vår erfarenhet. Det är inte bara rubriker utan det är vår tillvaro som det bollas med. Det är våra barn som hamnar utanför eller som får erfara vad som verkligen gäller.

Tar kontakt med andra personer: många av oss är rätt sociala, antingen på nätet eller i verkliga livet. I alla fall tror jag att vi är många som söker kontakt för att blir mindre ensamma i vår situation och vi kan stötta varandra i vardagen. Vi anställer personer i vårt hem som avlösare, assistenter och ledsagare vilket gör att vi behöver vara öppna och välkomnande för att det ska fungera.

Dåliga sidor brukar ju en arbetsgivare vilja veta vilka de är så jag skulle säga sömnlöshet och stress och viss förvirring pga av just dem. Vi behöver vara iväg på en aldrig sinande ström av möten eller rycka ut när skolan fallerar. En känsla av att vara splittrad och smågalen går nog dessutom många av oss omkring med. Tyvärr blir vi allt som oftast utmattade av att arbeta på jobbet och fortsätta arbeta hemma och samtidigt ha en störd nattsömn. Vi saknar mer eller mindre alltid  tid för återhämtning och vila och många gånger stöd och uppbackning.

Den här listan skulle säkert kunna förlängas och modifieras på många olika sätt. Jag känner bara att jag vill ta fram allt BRA som vi faktiskt får med oss och att vi  kan bidraga med så mycket positivt. Tänk vilken enorm kraft och potential vi har!

Kram Sara