Min hjärna höll på att koka, så arg blev jag. Efter flera år av olika taskiga, elaka och utstuderade saker och situationer som den här pojken utsatt mitt barn för var det mer än nog. Det var nog redan när de gick på förskolan tillsammans! Aahhahh, så arg jag var men jag skrek inte i luren utan jag var ändå rätt behärskad och var medveten om att jag pratade med ett barn i 10-11 års åldern. Jag sa att det är okej om han inte vill leka med A men det är inte okej att reta honom, inte berätta varför han behandlar honom som han gör, trigga honom, blockera honom och allt annat han pysslar med. Det är bara taskigt och jag sa att nu är det nog efter alla år som du har varit på honom!

Jag skickade ett meddelande till hans mamma.

Jag skrev även ett meddelande till hans mamma och berättade kort vad som skett och att jag hade talat med hennes son. Jag berättade att A hade blivit så ledsen att han skrivit ett sms från min mobil som inte var trevligt och att hennes som replikerade i samma anda. Med A tog jag det direkt, det är inte okej att varken använda min mobil till sådant här men framför allt inte att skriva sms när man är arg eller håller på att gå in i affekt. Man ska inte vara taskig eller göra samma sak som man blir utsatt för. Ja det är svårt för honom det förstår jag men jag blir rädd att han kommer att råka riktigt illa ut en dag utan att han egentligen greppar vad som sker eller följderna av hans handlingar.

Mobbning berör oss alla.

Mobbing sker överallt, varje dag bland barn och bland vuxna. Det är för jävligt rent ut sagt. Som förälder är det förkrossande att se och uppleva att ens barn, det dyrbaraste man har, mår dåligt för att någon annan vill det och försöker med alla medel göra livet svårare. Att inte kunna skydda sitt barn till 100% och behöva få reda på saker i efterhand är hemskt. Det är redan försent, skadan är skedd. Hur kan man som vuxen acceptera att ens barn beter sig illa mot andra barn eller mot ett specifikt? Jag förstår det inte. Å andra sidan förekommer mobbing även bland vuxna så beteendet är inte isolerat. Hur rättfärdigar man att ens barn är elakt? För det handlar inte om en olycka eller ett misstag utan om utstuderade handlingar, planer och situationer.

Även mina barn gör fel.

Mina barn är barn och naturligtvis så är de också arga eller gör saker mot någon annan som inte är bra eller som upplevs negativt av andra. Jag pratar med dem om hur man ska vara och vad som skett. Varför det andra barnet blev arg eller ledsen….vi gör seriesamtal med A för att förtydliga och för att visa hur man ska göra istället. Om barnen har gjort någonting annat så har jag ringt till föräldrarna och rett ut vad det nu varit.

“Det är viktigt att skilja på konflikt och mobbning. Vid konflikt är några osams och vill göra upp detta. Elever behöver även här vuxnas stöd och hjälp, men det är inte mobbning. En konflikt som inte löses kan emellertid leda till mobbning på längre sikt. Vid konflikt kan styrkeförhållandet mellan de inblandade vara jämt eller ojämnt. Vid mobbning är offret i underläge. Vid konflikt finns skuld hos alla inblandade. I mobbningssituationen bär inte offret skuld (men offret kan behöva hjälp att hantera relationer till andra på ett annorlunda sätt). Det är den som är utsatt som avgör om det är mobbning. Det som upplevs som mobbning för den ena kanske är normalt umgängessätt för den andra.”

Varför en önskan om att skada?

Vad är det som gör att någon rättfärdigar sig själv när de gör en annan människa medvetet illa? Inga barn föds med en vilja att skada någon annan. Det tror jag formas under åren som följer av olika anledningar. Att vissa sedan bär med sig det upp i vuxen ålder och kanske för över beteendet på sina barn är inte så långsökt. Bara sorgligt och hemskt. Anser man det vara bra att vara en som styr och ställer, domderar och trycker ner? Skulle det visa på ledaregenskaper eller en inre krigare som behöver få utlopp?

”Vissa kommer alltid att bli mobbade.”

En närstående person som arbetar inom skolan sa en gång till mig att det är den mobbades fel att den blir utsatt. Vissa personer är mer disponerade för att bli utsatta för mobbning enligt hen. Om man flyttade på den personen skulle den ändå bli utsatt även på den nya skolan. Vid den tidpunkten tänkte jag att “ja, så är det kanske” men idag kan jag inte alls hålla med. Det är att skuldbelägga den utsatte och helt frånta ansvaret från antagonisterna. Om det här är en gängse uppfattning inom skolans värld så är det kanske inte så underligt att det övervägande är den mobbade som får flytta på sig och kanske byta skola? Ser vi den mobbade som svag eller är det så att det är mobbaren som faktiskt inte sitter inne med styrka och stabilitet? Så tror jag att det är. En person som är harmonisk, glad och mår bra har inget behov av att trycka ner eller skada någon annan systematiskt.

Vuxna tappade omdömet.

Efter att A blivit fysiskt utsatt av en pedagog på sin första förskola så blev hela familjen utfryst i den lilla byn där vi bodde. Inga andra barn fick leka med A, vi blev knuffade, nerringda, andra föräldrar cirkulerade runt vårt hus m.m. för att de ansåg oss inte lämpliga att bo där med våra andra åsikter. Vuxenmobbning är precis lika hemskt som när barn gör det men vuxna borde ändå ha lärt sig ett och annat under sin livstid. Tycker man – tycker jag.

Upprepade taskiga handlingar, fula och elaka ord och han kallade A för missfoster och jävla cp.

A har blivit utsatt flera gånger sedan förskoletiden av några barn, några pojkar som sedan följde med honom upp till skolan och som hamnade i samma klass.Vi fick information om alla händelser av antingen A eller av fröknarna eller förskolechefen. Blev det någon förändring? Nej inte ett skvatt. Vi bad om att A skulle slippa hamna i samma grupp som en av pojkarna (han som jag ringde upp häromdagen) men ändå så satte skolan dem tillsammans. Trots möten och information. Sedan har det fortsatt ända fram tills A bytte skola i höstas. Inte varje dag men tillräckligt ofta för att orsaka problem. Till och med så mycket att skolan skrivit rapport om händelser som de redovisade till Skolinspektionen när vi anmälde skolan. Skolinspektionen ansåg att skolan flertalet gånger hade underlåtit att rapportera och följa upp händelser vilket visade på stor brist och ansågs anmärkningsvärt.

Skolan lämpade över hela ansvaret på A.

Vi pratade med flera olika pedagoger då A:s klass hade en hög omsättning av dem. Någon sa att de skulle prata med barnen om hur man behandlar andra men ärligt talat, det vet barn om. Redan i förskolan pratar man om värdegrunder. Tog pedagogerna och skickade ut information till föräldrarna om vad som skedde i klassen kring mobbing? Nej, inte en enda gång. Är man så infernaliskt rädd för föräldrarna till de barn som mobbar? Eller vad är det som gör att man inte vill ta tag i saker? Pedagogerna och skolpsykologen ansåg att A först skulle bli utsatt för någonting på t.ex. en rast innan de gjorde något, alltså inget förebyggande här inte. Sedan skulle han leta upp en vuxen och berätta vad som skett och hur han upplevt situationen. Efter det skulle A och den vuxne gå in och hämta skolkatalogen för att låta A leta efter den eller de som varit dumma mot honom. Han skulle peka ut dem och sedan skulle den vuxne meddela pedagogen som hade de barnen i sin klass. Jag är stum, hur kan man överlåta hela ansvaret på ett litet barn som dessutom har autism?! Vi ville att A skulle ha en resurs eller en vuxen omkring sig för att stötta honom i sociala situationer men såhär valde skolan att göra.

Skolinspektionen gav svar på tal.

Skolinspektionen i Sverige har rätt mycket fokus på just kränkande behandling men om det i realiteten verkligen leder till en förändring inom skolan vet jag inte. Skolans svar på delar av anmälan var att de har riktlinjer som ska följas (som alla skolor ska ha). För mig är det totalt oviktigt vad man har för papper på kontoret om man inte följer dem eller följer upp i verkligheten. Pappret blir endast tomma ord…. som i vårt fall. Skolan gjorde inte någonting alls trots anmälan. Inte en enda förändring trots utlåtandet och beslutet från SI (Skolinspektionen). Vår anmälan innehöll inte enbart kränkande behandling utan var full av andra saker dessutom. Skolan lyfte inte ett finger förutom att de den sista veckan av vårterminen beslutade att äntligen ansöka om en plats inom LSR (Lunds Skolors Resurscentrum). Det hade vi bett om flera gånger under åren men nekats varje gång av rektorn som ansåg sin skola fullt kapabel att hantera A:s olika behov trots hur det såg ut i verkligheten. Att få en sådan plats är som att försöka komma igenom ett nålsöga men vi fixade det. Vilken otrolig lättnad! För A blev det bättre men det är svårt att svälja hur skolan kom undan och slapp stå till svars överhuvudtaget. För mig är de fega, inkompetenta, respektlösa och otrevliga.

En mammas mardröm.

Som mamma är jag rädd för allt som A kommer att möta. Även E men han har andra förutsättningar att kunna hantera situationerna på. A förstår inte när andra driver med honom eller när de lurar honom till att göra saker. Han tror att de är snälla mot honom bara för att han får vara med eller för att de pratar med honom. Detta har ett par pojkar snappat upp redan i 5-6 års åldern vilket har försatt A i otrevliga och ibland farliga situationer. När han nu ringde upp den här pojken häromdagen kunde jag höra genom luren hur han retades och triggade A med vilje och det var inte första gången. A förstod ingenting eller varför den andre pojken betedde sig på det viset utan bad honom gång på gång sluta. Det där gör mig ursinnig och fruktansvärt ledsen och jag upplever det som väldigt obehagligt. Den pojkens föräldrar har aldrig någonsin kontaktat oss trots allt som hänt och allt som deras son utsatt A för. I deras svar på mitt meddelande så ursäktar de sonen, skyller på A och anser allt annat vara utagerat. Vi har helt ärligt inte orkat kontakta föräldrarna också då vi har kämpat med så mycket på samma gång parallellt med hur A blivit behandlad. Jag tänker inte dra det längre, pojkarna ska inte leka mer men jag är orolig för vad den pojken kan tuta i andra barn om A då vi har upplevt det tidigare.. Pojken som beter sig illa och elakt kommer att få svårt att ändra sitt beteende om han aldrig behöver möta det eller om han blir ursäktad gång på gång.

Vännerna har nästan försvunnit.

A har i pricip bara en enda vän kvar. Den pojken är jag så tacksam för att han fortfarande finns i A:s liv. Sedan är det ett par andra pojkar som sporadiskt leker med A men det är väldigt sällan nuförtiden. Det är svårt med vänner och att framför allt behålla dem. Vi föräldrar behöver satsa mer på att finna nya kompisar för att få vår son att må bättre och för att få honom att inte välja de som inte är snälla mot honom som en sista utväg. Att älska alla är nog en utopi och där är vi knappast på den här planeten idag men man kan välja att visa respekt för sig själv och för andra. Det tror jag att man kommer långt på. Tillsammans kan vi få bukt på mobbing och utanförskap.

Kram Sara