Det är fortfarande lite overkligt. Vi lyckades! Det blev en bra och trevlig familjestund. På en restaurang – kan ni förstå det?! Småchockad och jätteglad över att det blev så lyckat som det faktiskt blev. Utifrån våra erfarenheter då kanske jag ska tillägga och förtydliga.

För oss är det stort och en liten seger eller en milstolpe i alla fall. Restaurangen som vi var på har jag och mannen varit på några gånger. Vi trivs där, det är lagom av allt och maten är god. Lokalen är fräsch och fin och vi kan känna oss lagom avspända de få gånger som vi har kunnat få komma iväg några timmar på tu man hand. När vi har fått känna oss som ett par och kunnat sitta ner och prata med varandra, se varandra igen. Det blir lite fnissigt eftersom det sker så otroligt sällan att vi nästan inte vet vad vi ska säga eller göra. Vi njuter i alla fall av mat och lugn och ro. Av att det som vi får in på tallriken är varmt, av vinet som porlar i glaset och av att få äta och tugga maten i lagom takt. Tänk att få sitta ner båda två samtidigt, bara det är lite lyxigt i vår värld!

Pojkarnas pappa fyllde år.

Nu skulle sambon fylla 40 år och han bestämde sig för samma restaurang till pojkarnas glädje. De har länge velat gå dit och äta mat men vi har inte känt oss redo eller att det skulle vara lönt ansträngningen. Fast den här gången skulle vi försöka åka dit alla fyra. A har sedan urminnes tider planerat att äta dumplings precis som Kung Fu Panda och sushi samt en massa mjukglass. Jag hade hört att den maskinen inte alltid fungerade och hade tänkt höra med personalen hur det var nu men det glömde jag bort. E planerade ingenting men hängde på storebrors idéer.

Förberedelserna är A och O.

För att möjliggöra det här ringde jag och beställde bord. Inga överraskningar här inte tack. Jodå det fanns plats för oss och det var bara en sittning den dagen vilket var bättre för oss. Jag berättade att vi har ett barn med funktionsnedsättning som skulle behöva ett bord där han kan se och överblicka lokalen. Jag föreslog ett bord fast det gick inte men de hade ett annat vid fönstren och det tog vi. Nästa steg var att meddela barnen och skriva in på schemat så att alla visste när det var dags. Vi pratade om det hela veckan i glada ordalag och för att spetsa till det ännu mer hade barnen fått löfte om att få tillbaka sina paddor på restaurangen.

Dagen kom och vi hade planerat att ta bussen in till stan. Det visade sig inte riktigt fungera eftersom det var påsklov och busstiderna inte var som vanligt. Vi insåg att vi inte skulle hinna med bussen och alternativet att stressa på barnen för att komma iväg var inget vi ville välja. Så vi bestämde oss för att köra milen in istället. Tack och lov så blev inte A upprörd över att bussturen inte blev av. Han hade sett fram emot att åka buss och lillebror hade redan planerat att sitta längst bak. Ingen av dem blev upprörd över skiftet mellan buss och bil, vi hade tur.

Det kunde gått åt pipsvängen men vi räddade situationen.

Vad som istället höll på att stjälpa alltihopa var att A hade smugit in och tagit sin padda utan att fråga om det var okej. Det rådde internet – och paddförbud i hemmet ända fram till restaurangbesöket. När A börjar titta på Youtube är det riktigt svårt att få honom att avsluta och stänga av. Jag sa till honom varpå han fick ett utbrott vilket inte var märkligt alls med tanke på hans internetabstinens. Jag blev smått stressad och mannen lika så och plötsligt kändes det som att besöket i stan inte skulle bli av eller fungera. Jag gick iväg och andades och insåg att paddan kunde jag ta för att fullfölja mitt beslut men för att lugna ner situationen och faktiskt få komma iväg med hela familjen så fick A och E titta på mobilen under tiden som vi gjorde oss i ordning. Lugnet lägrade sig och A kom ner i varv. Vi struntade i att klä upp barnen för att undvika ytterligare försening eller upprördhet och packade in oss i Saaben.

Härliga vår och ett bra bord.

Vädret var underbart! Blå himmel med vita små molntussar, vindstilla, varm sol och vårig temperatur. Underbart, bara det gjorde att allt kändes lite lättare och roligare. Barnen var uppspelta och förväntansfulla. A var lite reserverad, han visste inte vad som väntade inne på restaurangen. Han visste vart den låg, vilken sorts mat de serverar, att det var buffé och att vi skulle få ett bord som fungerade för honom. Servitrisen visade oss till ett bord för fyra vid de stora fönsterna och det var en bra placering. Jag kände mig lite nervös…..precis vad som helst kunde ske. Av erfarenhet var jag på min vakt för att se minsta yttring av obehag eller missbelåtenhet hos A. Vår lille E hade varit sjuk med feber och inte varit speciellt sugen på att äta de senaste dagarna vilket är jobbigt för mig. Han är så smal och behöver äta för att inte tappa i vikt så fort.

Allt möjligt att välja mellan är ett rätt svårt beslut.

När drickat var beställt följde barnen med mig till buffén som precis blivit uppdukad. Det är överväldigande för A att se allting och att behöva välja. Jag visste det men tänkte att han redan hade satt sitt fokus på ett par olika maträtter. E ville knappt ha någonting, två bitar sushi och lite kyckling men ville prova att äta med pinnar. Efter en snabb titt på allt som erbjöds så valde A bort sushin men tog en dumpling och lite oxfilé.

Att kunna få smaka på olika saker och inte känna sig tvingad att tycka om det eller äta upp hjälpte. Det blev lite mer kravlöst och A kunde ta lite olika saker, även E provade små musbett här och där. Stämningen var trevlig och lugn. Jag trodde knappt mina ögon eller öron för den delen. E skulle busa lite och sa någonting som A reagerade på och han förklarade för sin lillebror att sådär får man inte prata på en restaurang. Ojsan tänkte jag, det här är stort för honom.

Mjukglassmagic.

Båda barnen fick gå och ta efterrätt vilket var total lycka i miniformat. Det var så gott så A vågade till slut gå dit på egen hand och ta mer. Tänk vad lite mjukglass med chokladsås kan motivera! A sa att det var så tyst i restaurangen vilket han tyckte om. Han konstaterade att på andra kedjor brukar ljudvolymen vara öronbedövande och det brukar vara stimmigt och knökfullt med folk. Det här gillade han och även E som var nöjd men trött, för trött för att orka äta så mycket.

Det gick över förväntan.

Under hela vårt besök som varade i ca 1 1/2 timme var alla lugna och glada. Efter maten fick pojkarna sina paddor och de satt sida vid sida så fint och sansat och tittade med ljudet av medans jag och mannen åt upp det vi hade kvar. Inget utbrott, alla satt ner och åt, vi kunde föra samtal i lugn ton, ingen kröp under bordet eller vickade på stolen. Ingen skrek eller ropade, sprang mellan borden eller pillade sönder någonting. Vi kunde äta upp och hinna både tugga och svälja maten utan att känna panik över att någon snart inte klarar av att vara kvar mer. Vårt besök var bättre än bra. Det var riktigt trevligt!

Dagen efter ville A tillbaka men jag fick berätta att det inte är som på hamburgerkedjorna. Det kostar lite mer och därför blir det vid speciella tillfällen som man kan gå det. Han köpte det trots lite smågnabb fast det som var positivt var ju att han tyckte om stället och ville tillbaka. Nu vet han vad som väntar och hur det ser ut. Dumplings lämnar han till Pandan, de var ingen höjdare men han uppskattade det mesta av allt det andra. E fann även han sina favoriter. Vi kommer alltid att ta med en padda eller liknande framöver för att göra besöket så trivsamt som möjligt för stora och för små. Det är en bra lärdom för oss och alla fördomar och åsikter om barn och spel vid sociala tillfällen faller bort när vi kan sitta och njuta av mat i mer än 5 minuter.

För första gången på snart 11 år kunde vi sitta hela familjen och äta tillsammans i lugn och ro utanför hemmets trygga vrå. Underbart att vi fick lov att uppleva det!

Kram Sara