Vi fick nog mannen och jag. Det är inte bara det att barnen spelar och blir fast i vad det nu är de är mitt uppe i. Youtube är som en drog för A känns det som ibland när han är bortom tid och rum och bara inte kan stänga av eller ens pausa klippet. Utan det är alla fula ord som poppar ur munnen på dem och deras attityder när de har spelat eller varit inne på nätet en längre tid. Visst kommer det rätt magstarka ord annars med men saken är den att de efter flera timmars tittande tappar humöret och omdömet.

Speldagarna fungerar inte.

Vi har återinfört speldagar med ett dåligt, för att inte säga uselt resultat. Med det menar jag att det spelas och tittas alla dagar och inte enbart de markerade dagarna. Det är ohållbart. Vi blir irriterade allihopa i familjen, alla blir lite stickiga och taggiga. Rastlösa och småstressade av läget och så vill vi inte ha det. Mannen är för totalförbud för allt vad datorer, paddor och mobiler heter men jag vill inte dra det så långt. Jag ser fördelarna med användandet också så vi kompromissar med speldagar.

Pojkarna försvinner in i sin värld.

Det går knappt att umgås med pojkarna när de sitter med sina paddor. De har checkat ut från vår värld och checkat in i deras universum av spel. Okej, visst är det rätt skönt att få lite lugn och ro och hinna göra annat under tiden som jag annars inte får undan. Fast efter ett tag så blir det märkligt när man befinner sig i samma hus men knappt ser eller hör barnen. Sedan kommer alltid en urladdning när barnen börjar bli trötta och hungriga. De vill varken äta eller dricka eller göra någonting under tiden som de tittar på sina klipp. Allt ruckas och vi föräldrar hamnar i tjat-läge. Alltså det är inte ett dugg roligt eftersom vi blir putta och barnen jättesura och vrånga. E är dessutom väldens envisaste grabb och kan verkligen låta bli att äta bara för att få sin vilja igenom. Risken är rätt stor att A får ett eller flera utbrott också ovanpå alltihopa.

Både bra och dåligt med speldagarna.

Speldagarna är med andra ord både trevliga och påfrestande beroende på läget hos alla i familjen. Nu är det så att det är otroligt svårt att sluta spela eller titta på Youtube för barnen. Näst intill omöjligt skulle jag vilja påstå. Vi har testat med att säga till och påminna, vi har provat att resonera och att berömma, vi har lovat annat när man avslutar, vi har testat med att peka på videon och berätta att när den är slut så stängs paddan av, vi har testat äggklocka och vanlig klocka, vi har testat timstock som är ett hjälpmedel för funktionshindrade (A och E vet idag hur de stänger av den dessutom), jag har blivit så arg att jag helt sonika har tagit paddan ur händerna (jepp, inget att rekommendera) och jag har till slut varit så drastisk att jag har dragit ut internetkabeln ur jacket.

Visst finns det bra saker med att spela.

Att spela kan jag förstå är jätteroligt, socialt, utvecklande, fokuserande och stimulerande. Varken jag eller mannen spelar men jag har insett att våra barn älskar det och A behöver det till viss del. Det är allting runt omkring som jag inte uppskattar lika mycket, allt tjat och allt bråk. Pojkarna som råkar i luven på varandra för att de inte kan samarbeta då A ska ha allting på sitt sätt och sällan eller aldrig låter lillebror bestämma och han har rätt svårt att förstå att E kan bli ledsen om han skjuter honom eller tar hans flygplan. Jättemysigt…. ofta får jag gå in och medla och förklara för båda två. Jag tycker att de kan försöka bli sams själva men det är rätt knepigt när de inte alltid förstår den andre överhuvudtaget.

De är egentligen utomhusbarn.

Mina pojkar älskar egentligen att vara utomhus och att röra på sig. De har inga schemalagda aktiviteter utan är utomhus och leker, far runt på sina kickar, spelar boll eller hittar på någonting annat. Därför blir jag så frustrerad när den biten glöms bort till förmån för paddans dragningskraft. Jag sa till E vid ett tillfälle att de har glömt hur man leker. “Ja svarade han”. De har flera kilo LEGO som de kan bygga och leka med, de har papper och pennor, roliga bilar och figurer…. barn idag har oftast ingen brist på saker men de bara står där i rummen. Jag vill att A och E ska vara barn så länge de kan och vill. Leka och utvecklas som barn behöver göra. Utifrån sina egna förutsättningar. När vi är borta i en stuga så har vi sällan WiFi och då är pojkarna i färd med att leka med varandra och oftast har de hur roligt som helst. Vi hittar på saker tillsammans som långa promenader i skog och mark, vi spelar vanliga brädspel eller liknande, vi umgås och har det rätt bra.

Internetförbud.

Från och med idag har A och E internetförbud fram till fredag (4 dagar). Det var inte själva spelandet eller tittandet på klipp när andra spelar som vi inte orkade med längre. Nix, det var alla de här fula och otrevliga orden och det kaxiga sättet mot oss vuxna som gjorde att vi satte ner foten. Jag har skrivit om A:s långa haranger av hårresande ordval som får en att undra hur man ska tackla det man får i ansiktet. Nu är det så att även små grytor har öron och dessutom en stark egen vilja och ser upp väldigt mycket till sin storebror vilket har medfört att även E uttrycker sig på ett högst olämpligt sätt både när han skämtar och främst när han bli arg. R och jag fick nog igår av uppstudsighet och respektlösa ord och det som fungerar allra bäst är att ta bort spelandet och internet samt socker av olika slag. Vi anser att det behövs en konsekvens när man beter sig illa mot någon annan och motsatsen när man är snäll och omtänksam. Barnen får mycket beröm för hur de är som personer istället för t.ex. hur duktiga de är på någonting. Nu behövde vi ta till ett kraftigare medel för att se om vi kan få fram en poäng som tidigare inte tagits på allvar.

Det här är inte vid affekt.

Jag förstår att A inte kan kontrollera sig vid affekt, det här handlar inte om det utan om hur man pratar till varandra helt enkelt. Med risk för att låta som en gammal tant så kan jag uppleva att den respekten som jag själv hade för de vuxna när jag var barn inte alls är samma idag. Det är inte mitt jobb att uppfostra andras barn så jag försöker dra mitt strå till stacken med mina egna pojkar. Däremot så säger jag till andras barn om de säger eller gör någonting som kanske inte var så bra och förklarar varför jag sa till. Jag berömmer dem också, det är så viktigt att få bli sedd som barn. I alla fall, nu handlar det om A och E och deras språkbruk mellan sig och till oss.

På långfredag får de tillbaka sina paddor.

Jag tror inte att de helt är på det klara med att de verkligen inte har paddor eller internet på 4 dagar, de tror säkert att vi kommer att ge med oss. Nix, nope och nej. Jag har med mig paddorna och internetsladden i min väska till jobbet och där får de vara även hemma. Ingen av barnen vet om vart jag har lagt dem. På fredag är tanken att de ska få sina paddor då planen är att äta på restaurang och fira mannen som fyller 40 år. Igår ville R dra ut på det till lördag men jag går inte på en restaurang utan paddor en gång till. E kan väl sitta lite längre än A men han äter på 10 sekunder sedan är han nöjd och vill hem. Går vi inte då är risken att saker börjar fipplas med eller så sitter han på golvet eller något annat som gör att jag inte får mat i mig. Därför tar vi med paddorna så att R och jag kan få äta varm mat i lugn och ro.

Nya saker och nya sätt.

Håll tummarna för att de här dagarna blir bra! Faktiskt så har de redan upptäckt sitt LEGO igen och igår när de svor och var förbannade så sa jag till dem att et är okej att vara arg men inte att kalla personer för fula saker. Om ni behöver få ur er allting som ni känner så gå in på ert rum och skriv eller rita på ett papper. Och de gjorde det! De samarbetade, ritade och var kreativa med fula gubbar (föreställande oss föräldrar men det bjussar vi på) och inte så vackra ord men dock så övade de stavning! Klipp och klistra och så var ilskan borta och jag fick lov, eller snarare jag skulle bestämt, sova mellan mina gosingar när det var läggdags.

Måndag fick ett upprört slut.

Ja vad hade vi förväntat oss? Klart att det blev kaotiskt och upprörd känslor – minst sagt. Båda barnen hade inte greppat att vi faktiskt menade allvar med det här och blev arga och ledsna och skyllde på oss. A gick in i affekt och båda barnen satt och hotade med att de skulle göra det och det och det om de inte fick spela eller titta på nätet. Tålamodsprövande men vi höll fast vid vårt beslut. Så insåg jag att jag faktiskt inte brukar köra med enbart konsekvenser utan faktiskt vända på steken. Kör med positiv motivering istället! Så efter att vi hade gjort ett seriesamtal som beskrev det här med vad som sker när man kallar någon för jävel, hora eller rövhål så ritade jag upp ett motivationsschema istället. Ett superenkelt och lättöverskådligt med dagar och namn och rutor att fylla i. Pojkarnas attityder ändrades och istället för raseri och hysterisk gråt så blev det trevligt och lite spännande. Jag tror att vi kommer att köra på det hädanefter också med nya mål efter fredag.

Det kan blir bra med internetstopp under dagarna framöver.

Kram, Sara