Så hände då det tragiska dådet i Stockholm. Jag var inte förvånad men det var så fruktansvärt hemskt ändå, speciellt för de som direkt drabbades av den här otäcka handlingen. Att jag inte var förvånad beror på alla andra händelser runt om i världen och jag ser inte Sverige som ett isolerat land på jorden utan vi är alla världsmedborgare på gott och ont.

Jag blev förfärad över att man bestämmer sig för att utföra ett sådant här dåd men jag har sett det tidigare. Nu tror jag inte och hoppas verkligen inte att vi kommer att hamna i en sådan situation som jag levt i tidigare. En liten rädsla infann sig ändå för vad betydde det här för Sverige och det samhälle som vi bor i? Kommer det fler lastbilar eller andra dåd?

Allt stöd och alla människor som har visat hjältemod och omtanke och kärlek för andra under de här dagarna är fantastiskt att få läsa om! Poliser, brandkår och vårdpersonal som har gjort stora betydande insatser. Människor som samlats för att hedra de som aldrig kom hem och de som fortfarande ligger på sjukhus och även skänka en blomma eller en kram till poliserna som befinner sig på platsen. Vi sluter upp kring och för varandra vilket jag tror är raka motsatsen till vad terrorister vill uppnå.

Jag kan inte politik men har mina egna åsikter.

Jag är inte politiskt insatt, jag tillhör inget parti och jag har inte studerat politik på olika nivåer. Jag är en medmänniska med egna erfarenheter som jag utgår ifrån och som har varit med och skapat min syn på världen och på människan. Vi bor på ett vackert klot i universum och vi bor på samma klot. Vi påverkar varandra vare sig vi vill det eller inte. Länderna är inte utklippta och svävar runt var för sig på olika platser runt solen. Ja det är kanske en enkel, naiv eller barnslig tanke men varför hålla på och försöka göra slut på varandra och hata eller misstro den andre? Vad vinner vi på det – egentligen?

Olika vackra färger.

Visst har vi olika hudfärg. Att vara mörk är rätt bra när man bor i länder där solen steker och ligger på, så enkelt är det tror jag och hudfärgen har utvecklats efter det. Vi i kalla norden blev bleka eftersom vi inte har så mycket värme och samma starka solstrålar. So what? Alla människor är olika, även danskar, kineser, afrikaner, indier osv är olika för inte tror vi väl att varenda svensk ser lika dan ut? Exakt vad för roll spelar det hur man ser ut? På vilket sätt skulle det vara väsentligt?

Olika tro men finns det bara utrymme för en?

Sedan har vi alla religioner. Detta minfält av tro och livsstil där så många måste få hävda sig och visa att just deras är den enda rätta. Att tro på någonting skänker säkerligen trygghet, ordning, kärlek, vishet m.m. och det säger jag ingenting om. Det är när man säger att någon annan är fel och har fel som det blir problem. För ärligt de flesta religioner har väl sina ljusskygga sidor fortfarande? Ortodoxa mot reformerade, sunni mot shia, kvinnliga präster, övergrepp, kvinnosyn, det finns massor som inte känns helt okej men ändå ska det vara bättre än den andres alla sidor.

Alla olika kulturer, kan de inte berika varandra? Varför detta eviga att alla måste in i samma fack? Kan man tänka att de som gör lite annorlunda och äter annan mat, har en annan historia eller vad som helst, att de skulle vara intressanta, vänliga eller bara göra på sitt sätt utan en värdering istället för farliga, hemska, fel och besvärliga?

År 2017 sitter vi och dömer ut varandra och vill ta livet av hela befolkningar bara för att de varken tror eller fungerar eller ser ut som vi gör. Vi hittar fel för att man är kvinna, för att man inte tror på rätt gud, för att man älskar fel kön, för att man har funktionshinder, för att man är från fel del av landet, för att man inte är tillräckligt utbildad, för att man är lite udda, för att man tycker annorlunda än en själv, för att man……..ja vad tusan som helst känns det som!

Jag har bott i ett land med oroligheter och med höjd säkerhet.

I det landet som jag bodde i under några år var jag med om självmordsbombare, bombhot, säkerhetskollar, avspärrningar, död och dramatik. För mig som kom från trygga Sverige var det en chock att inse att jag och mina älskade kunde dö så “lätt” och att jag inte kunde kontrollera det. För det är en sak att sitta framför tv:n och bilda sig en uppfattning av bilderna som visas eller att läsa i tidningen om vad som skett utifrån en reporters perspektiv. Det är lätt att bilda sig en uppfattning som man ser som verklig innan man själv har varit i närheten.

Jag har aldrig behövt fly från mitt land men jag har levt och bott tillsammans med personer som har gjort det. Där hela familjen låste dörren utan att ta med sig någonting. Aldrig kommer jag att påstå att jag vet hur det är att tvingas göra en sådan sak eller hur det skulle vara att sätta A och E i en liten överfylld båt och hoppas att vi överlever resan. Jag vet inte hur det är att se hela sin familj mördas eller hela byn jämnas till marken, jag vet inte hur det är att tvingas skjuta ihjäl en annan person eller hur det är att torteras. Javisst har jag sett och läst om det här men det innebär inte att jag personligen vet hur jag själv skulle reagera eller tro att jag för den delen till fullo förstår.

Min bild var klar – trodde jag.

När jag flyttade ner till det här landet så hade jag en bild över hur det skulle vara, hur min syn på konflikten som rådde var. Efter ett tag insåg jag att det inte var så, det var så mycket mer komplicerat och inga svar var självklara längre. Ju längre jag bodde där desto svårare blev det eftersom jag såg mer vad som skedde från bådas håll. Soldater på gatorna blev en vardag, att visa upp sin väska innan jag fick gå in i affärscentrum blev en vana men det var svårt att se alla privatpersoner som valde att bära vapen öppet. Det var otäckt att veta att det kunde smälla just under tiden som jag var och handlade på marknaden. Att gå på gator där andra mist sina liv är speciellt och märkligt. Eller att sitta på en buss med samma nummer som en buss som tidigare hade sprängts och hoppas på att det inte var min tur den här gången som vi kör över bron.

Att se militärhelikoptrar på himlen på väg ut till oroliga områden kändes märkligt eller att gå och besöka en vän vars bror gått bort i en helikopterkrasch var hemskt. Ovissheten varje gång när min dåvarande skulle ut i militärtjänst och jag aldrig fick reda på vart han skulle, om det var ett lugnt ställe eller om han blev placerad på en farligt plats. Att inte veta om han kommer hem igen eller inte. Mina nära och käras berättelser när de orkade eller ville dela med sig som vittnade om hemskheter som jag inte ens visste kunde ske. Hur flera fick vita hår redan i 20-årsåldern av deras upplevelser. Spikbomberna som hittades vid caféet på stranden där jag arbetade men som aldrig utlöstes. Självmordsbombaren som detonerade sina sprängladdning någon minut efter att jag hade passerat platsen….

Att leva med hot i vardagen.

Det var otäckt att känna hotet om bombningar och sprängmedel, om död och skadegörelse och uppleva det på nära håll. Jag insåg också att här är det val som gäller. Antingen går jag omkring och är rädd hela tiden eller så bestämmer jag mig för att leva. För så gjorde många runt omkring mig, de valde Livet. De valde att fortsätta framåt, att tro på en bättre värld och att livet är värt att levas. Att jobba, umgås, betala räkningar, ha roligt och leva ett så vanligt och ett så opåverkat liv som det gick att göra i den situationen. Och jag tror på det, jag tror på att låta kärlek, hopp, respekt, acceptans och medmänsklighet segra över rädsla, terror, krig, segregering och separation, hot och våld.

Tillsammans kan vi. Var rädda om varandra och ta hand om dig.

Kram, Sara