Jag skrev om kommunikation häromdagen och kände att det var inte riktigt det som jag ville förmedla. Det är inte A:s eller E:s sätt egentligen utan det handlar om mig själv. Mina barn är individer precis som alla vi andra. Att ljudnivån ibland är öronbedövande kontra total tystnad andra gånger är i och för sig rätt så intressant att uppleva. Det är hur jag själv upplever och hanterar min kommunikation med dem och vad jag lägger i det som är grejen antar jag.

Att A är som han är med autism och adhd är ingenting som varken stör mig eller som upprör mig i sig. Kommunikationen är annorlunda och det har jag accepterat men jag lär mig fortfarande och jag själv har ju ett annat mönster av hur kommunikation fungerar, mer eller mindre i alla fall. Barnen berikar mitt liv, de får mig att se nya saker, ger mig nya perspektiv, breddar min uppfattning och får mig att själv utveckla min kommunikation och mitt sätt att vara. Inte behöver de vara precis som jag, det strävar jag inte efter. För mig handlar det om att förstå dem som de är så att vi kan dela saker, utbyta erfarenheter, skratta och skoja. För dem att förstå att andra fungerar på sina sätt med sina tankar och med sina känslor och med sina sätt att formulera sig eller kommunicera på.

E

E är en blyg och fin liten kille som kan uttrycka sig när han så behagar göra det. Jag vill inte ändra på honom utan det handlar om att jag vill visa hur man uppför sig mot andra. Man svarar på en fråga helt enkelt om det så bara är “jag vet inte”. När han blir ledsen sluter han sig och vill inte dela med sig, det kan ta lång tid innan jag kommer innanför skalet. Som mamma är det frustrerande efter som allt jag vill är att kunna trösta eller förklara vad som skett. Jag känner mig hjälplös när jag inte får komma nära och vara en vuxen trygghet. Vad jag oftast gör är att jag lämnar honom ifred en stund, jag har lärt mig att sätta mig själv åt sidan och honom först och hans behov i de lägena. Efter en stund kan jag smyga ner bredvid honom och bara få ligga nära, visa att jag finns och prata lite. Så småningom brukar han vara redo att berätta och då är jag där med kramar och en vuxen synpunkt på vad det nu var som gjorde honom upprörd.

Jag finner kommunikation viktigt.

För mig är kommunikation viktigt. Jag lär mig att vara ärligare mot mig själv och att ta mitt eget ansvar för det jag säger eller låter bli att berätta. För mig är det viktigt att förstå den andre, att avläsa och kunna före en bra dialog. Småprat hemma med mannen är viktigare än man först kan tänka sig. En total tystnad mellan två personer kan visst vara skönt, att vara tysta tillsammans är en konst i sig. Vad jag menar är att har man ingenting att säga till varandra så vet jag inte vad man har att bygga på. När pojkarna kommer hem efter skolan vill jag veta lite om hur de har haft det. Engagemang för deras liv och hur de har det är så grundläggande för mig. Vi har ju inte långa stunder tillsammans vid matbordet där vi kan dela med oss utan det gäller att hitta andra tillfällen där vi kan mötas och lyssna på varandra.

Jag vårdar de tillfällen som ges.

På kvällsrundan med hunden är det speciellt A som vill hänga på. Ibland gör även E det och det är så mysigt att få en stund med dem. Jag blir glad och varm över de stunderna när vi kan prata ostört och de delar med sig att skratt och lite djupare tankar och funderingar. Det handlar om att lära känna varandra och se vem den andra är och jag är väldigt tacksam över att mina båda söner än så längre känner förtroende för mig och vill berätta och göra mig delaktig i deras liv och värld. Även jag berättar saker om mig själv, vad jag tycker och tänker eller vad jag har för erfarenheter från tiden före de fanns i våra liv. Det gäller att passa på och inte låta de här tillfällena gå mig ur händerna.

A

När det gäller A så är det svårare helt enkelt. Allt jag vill är att förstå honom och nå honom. Kunna stötta honom och visa hur saker fungerar, berätta om alla de här osynliga och oskrivna reglerna som finns där ute som förbryllar och upprör. Det är en balansgång mellan att låta honom vara sig själv och försöka få honom att förstå hur andra gör. Hur mycket ska han vara sig själv och hur mycket ska han behöva lära sig att anpassa sig efter hur världen oftast vill ha det? Var går gränsen mellan när man kör över honom som person och där man faktiskt berikar hans uppfattning av hur saker fungerar?

Det är hos mig det triggas eller inte.

Alla de här gångerna som jag möts av tystnad eller enbart ljud så är det hos mig som det uppstår ett val och jag behöver se över min egen reaktion. Det är otroligt frustrerande att möras av tystnad när jag försöker nå honom. När jag vet att han vill vara med och bestämma eller i alla fall vara delaktig i vad som sker. Samtidigt förstår jag ändå att så här är han, det är såhär han fungerar och ibland har behov av att stänga av. Jag är en känslomänniska och känner in personer och de tentaklerna har jag alltid ute. När jag är med A så är känselspröten bra att ha för att läsa av honom och allt det som han kanske inte muntligen berättar. De hjälper mig att fort reagera på snabba förändringar i hans tonläge eller i hans kroppsspråk.

Oro när jag inte når fram.

Som nybliven mamma vet jag faktiskt inte om jag hade en klar bild över hur jag villa ha min relation till mitt barn mer än att jag önskade en nära och kärleksfull sådan. Med respekt för själen som kom till oss. Sedan allteftersom insåg jag att det är någonting som jag behöver arbeta med aktivt för att det ska vara så. Det är kanske därför som det blir jobbigt och svårt när jag inte når fram eller inte förstår vad som sker? Rädslan för att tappa bort mina pojkar på grund av oförståelse eller kommunikationsproblem som kan göra att alla glider åt varsitt håll.

Samma men ändå inte.

Med E är det lättare eftersom han har ett liknande sätt som vi har att kommunicera muntligen och kroppsligen med oss vilket underlättar när jag ska prata med honom eller förstå vad han vill eller berättar. A är på sätt och vis begränsad, eller det är kanske fel val av ord, han har snarare ett annat språk. Det är ungefär som svenska och danska eller svenska och norska. De är så lika men har ändå olika ord eller samma ord med olika betydelser. Det är lätt att få uppfattningen att man förstår helt och hållet allt vad den andre säger men så upptäcker man att man hade missuppfattat en hel del ändå.

Lyssna och lär.

Tänk om det hade funnits ett autism-lexicon. Det hade verkligen gjort livet lite lättare många gånger! Nu finns ingenting sådant utan det är bara att försöka så gott det går och ta stöd av alla hjälpmedel som erbjuds och själv ha intentionen att det är klart att det går! Oavsett hur svårt eller tålamodsprövande det är så ger jag mig inte. Jag får helt enkelt hitta på nya lösningar, gå ut och andas om det är för jobbigt, rita fler bilder och framför allt LYSSNA på dem så att jag kan lära mig och bli en bättre mamma och människa.

Mina barn är så viktiga för mig och allt jag vill är att förstå mina älskade pojkar och kunna nå dem oavsett om det är en liten eller stor sak. Att känna av och lyssna på dem och se vilka de är och inte vilka jag tror att de är.

Kram, Sara