Under flera år har jag bearbetat min relation och vad som skett med min förälder som bor utomlands. De sista åren insåg jag att jag hade gått vidare, det fanns ingen ilska längre, inget som rev i mitt hjärta, ingen tung sorg över vad som hade skett eller vad vi missat utan en enkel acceptans som underlättade för mig. När vi nu återsågs var det så mycket enklare att mötas i den stillhet som fanns men ändå en energi full av kärlek och en ljus glädje över att vi kunde prata och umgås så lätt som vi gjorde.

När känslorna kokade över.

Den dagen då det hettade till, då känslorna stormade och jag var ledsen och upprörd handlade det egentligen inte om min förälder och mig, inte om vår relation utan om min relation till övriga familjen som vi delar på nära håll. Som jag ser det så gick vi in i våra gamla roller till viss del, det krävs mycket fokus för att inte glida in i gamla vanor eller inarbetade mönster. Under nästan en hel solig vecka hade vi kunnat låta bli men inte mot slutet. Relationer är knepiga saker och kärlek är något som vi alla vill ha och behöver för att må bra. Vi behöver känna att vi tillhör någon eller något sammanhang för att känna en viss tillfredsställelse i livet. Egentligen behöver det komma inifrån oss själva men jag tror att nästan alla söker efter det på utsidan hos någon annan ändå.

Att se vad som sker istället för att förvränga eller undvika.

Efter flera samtal som tangerade ungefär samma tema, samma laddade budskap och situation så brast det. Egentligen så fick jag bekräftat av hen vad jag själv insett för länge sedan men ändå inte helt velat släppa eller acceptera vad gäller de andra i vår familj och min relation med dem. På sitt vanliga vis så var hen rak och ärlig utan att gömma sig bakom någonting men naturligtvis med sina egna erfarenheter som färgade hens tankar och känslor. Det är tufft och gör ont att se med öppna ögon att jag behöver ta ställning helt och fullt och sluta kämpa för egen del. Det är ett hårt slag i ansiktet att höra av en förälder som ser från allt från sitt perspektiv som icke inblandad, som förstår vad jag menar och som bekräftar bristen av kärlek och respekt och att jag blir bortvald. Att få höra att det är lönlöst att fortsätta kämpa för kärlek och respekt är något av det svåraste men sannaste då jag har vetat om det och förstått det under så lång tid. Tydliga ord om allt det som jag ändå någonstans hade hoppats skulle förändras hemma i Sverige men tröstlöst sett hur det inte skett.

Jag släppte på det som tyngt mig och som dränerat mig på energi och livskraft.

Någonstans där och då, bland branta klippor och höga tallar, med utsikt över det stora blå havet och steg som vandrade utan något egentligt mål på ojämn mark släppte jag allting. Det fick stiga upp till skyn och försvinna bland alla fina molnen på kvällshimlen och kvar fanns ro och tacksamhet. Dagen efter ännu en god natts sömn full av intensiva drömmar vaknade jag upp med en nyfunnen glädje och en visshet om att det är bra. Jag hade funnit frihet i insikterna som kommit till mig. Jag värdesatte mig själv och mitt liv och klippte av allt beroende. Jag behöver inte dem för att må bra och känna mig hel eller värdefull, jag behöver inte ge dem någonting och jag behöver inte be dem heller om att älska mig eller välja mig eller ens vilja ha mig i deras liv.

Fri som en fågel!

Genom den insikten blev jag fri att bestämma över mitt eget liv. Inga fler höga röster eller sårade känslor, ingen ilska över att bli överkörd och lämnad i sticket. Insikten om att mina andra familjemedlemmar troligen inte kommer att ändra sig eller vilja ge mig det som jag behöver och vill ha av dem var som en lättnad. Jag slåss och bönfaller inte längre utan jag låter dem vara. Jag blev neutral – på riktigt. För jag har tidigare insett att ingen kan ändra på någon annan och att alla gör sina val. Nu blev det ett med mig och en välkommen självklarhet i mitt sätt att förhålla mig. Nej jag har inte tryckt undan någonting eller begravt svåra saker utan jag har sett dem, accepterat dem, släppt dem och gått vidare. Så skönt!

Det första testet av min nyfunna insikt.

Eldprovet skedde igår när vår älskade E fyllde 7 år. Min andre förälder hade redan skickat ett sms med en fråga om hur jag hade haft det på min resa men jag kände inte att jag ville dela det med hen där och då. Nu kom den föräldern och en av mina bröder hem till oss för att överlämna presenter till E på hans dag. Att min bror följde med kom helt oväntat och otippat. Jag var inte direkt nervös innan utan faktiskt rätt medveten om min inställning och samlade mig för att inte gå in i min gamla roll. De kom och de överräckte presenterna till E och de stod i köket och packade upp och pratade lite om sakerna. A var den som höll mest låda av alla. Han talade högt och intensivt om Pokemón och filmer. Eftersom jag hade gjort dubbel sats av pannkakor enligt E:s önskemål på hans födelsedag så bjöd jag min förälder och min bror att äta och dricka en kopp kaffe. Barnen försvann rätt så fort då lekkamrater lockade mycket mer och relationerna som de har med min förälder och min bror inte är de bästa.

De ville bara få reda på saker om min andre förälder.

Så satt vi ner med pannkakor och kaffe och rätt omgående fick jag en direkt fråga eller begäran om att berätta hur det var med min andre förälder i fjärran land. Först tvekade jag ska jag erkänna, jag kände att min resa och mina upplevelser är mina och inte deras då de inte vill dela annat som sker i mitt liv. Sedan insåg jag efter en sekund att jag kunde dela med mig av det som jag skrivit på bloggen fast muntligt. Visst delade jag några saker som bara är inom familjen men kärnan av allting är min och de frågade egentligen inte över huvud taget hur jag hade upplevt det eller hur jag hade haft det. De var helt enkelt enbart intresserade av min andre förälders utseende och mående. R, min sambo, upplevde hela situationen som om de enbart ville utnyttja tillfället för att få information från mig angående min andre förälders hälsa och mående. Och ja, så upplevde jag det med. Just i den situationen hade jag ett val. Jag kunde bli irriterad, kränkt, ledsen eller vad som helst över att de enbart verkade visa intresse för den andre föräldern och ingenting annat.

Jag var som Sverige, neutral.

Jag valde att förhålla mig neutral. Helt och hållet. Det var deras val att inte fråga en endaste fråga om hur det går för barnen i skolan eller hur det är med oss. Det var deras val att inte fråga hur jag upplevde resan utan istället helt fokusera på en annan person och söka efter svar som de borde kunna ställa direkt till min andre förälder. Allt valde jag att göra utan att ta det personligt. Om de kom mer eller mindre enbart för att fråga ut mig om föräldern så ligger det på dem. Det finns ingen önskan hos mig att bråka eller vara ledsen längre. De gör sina val och jag gör mina och mitt värde som människa har ingenting med deras beslut att göra. Helt enkelt låter jag dem inte påverka mig mera utan jag behåller mig kraft för mig själv.

Förut hade jag blivit upprörd men jag behövde inte det längre.

I en situation som tidigare kunde ha triggat igång mig på alla möjliga vis och som säkerligen hade provocerat mig mycket förblev jag lugn och neutral vilket var jätteskönt! R och jag pratade om det senare, han är inte riktigt där men var inte upprörd utan tyckte mest att det kändes märkligt alltihopa. Jag kände i princip ingenting. De får göra sin val i deras relation till min andre förälder. De hade kunnat umgås med och höra sig för hur det är med pojkarna men de gjorde ett annat val och det lägger jag mig inte i längre. Idag förväntar jag mig ingenting från dem och jag varken längtar efter eller behöver någonting från dem. Det i sig är en väldigt viktig insikt.

Ingen mer energi går åt till de övriga.

Jag har en bra relation idag med min ö-boende förälder, bättre än jag hade kunnat förvänta mig och det är jag otroligt nöjd med. Min relation till övriga familjen är vad den är och tiden får utsäga om det kommer att förändras eller ej. Jag har helt lagt ner det “projektet” och ger det ingen mer energi. Mina två pojkar är värda allt för mig och de är de som får min kraft och energi, min kärlek och mitt stöd.

Neutral innebär ett val av förhållningssätt, inte en avsaknad av engagemang eller känslor.

Bara för att jag är neutral innebär det inte att jag saknar känslor eller inte tar ställning. Känslor har jag massor och åsikter om mycket men jag väljer mina strider och kärlek finns på flera ställen. Det innebär att jag har accepterat situationen och personerna precis som de är och att alla önskemål om förändring är borta. Det innebär att jag har lärt mig mer om att sätta värde på mig själv utan att vara beroende av någon annans åsikt eller handling. Jag behöver inte dela med mig om jag inte vill och jag behöver inte heller be om saker från de som inte vill ge till mig.

Jag har gått en bit på vägen till inre ro och jag uppskattar det väldigt mycket!

Kramar, Sara