Jag har haft en lugn och samtidigt väldigt omtumlande vecka utomlands hos min förälder. Att mötas ansikte mot ansikte efter många långa år då så mycket har passerat för oss båda är speciellt. Jag är innerligt glad och tacksam över att vi fått den här veckan tillsammans och över att jag vågade göra valet att åka. Vi hade haft kontakt innan via mejl och ett par samtal på telefon vilket var avgörande för att jag skulle vilja resa på egen hand.

Åka ner eller stanna hemma?

Det var inte en självklarhet att resa ner men ändå var det just det. Hur skulle jag kunna låta det här gå mig ur händerna? Det finns mycket fint och roligt och speciellt i bagaget och det tog jag fasta på. Vi har alltid varit nära vilket även påverkar oss och vår lätthet att trigga varandra. Under alla de år som vi har varit ifrån varandra har vi båda två vuxit, blivit mer insiktsfulla och ödmjuka.

Vi fick tid att umgås bara vi två.

Vi har suttit ner i lugn och ro på egen hand och pratat öppenhjärtigt och ostört, som jag ser det som två vuxna jämlikar. Vår historia kändes som vår, som att den landat hos oss båda vilket öppnade upp så att vi kunde prata om den utan ilska, sorg och besvikelse. Det var många fina, roliga, tänkvärda och intressanta samtal. Samtal som rörde sig mellan himmel och jord. Allt ifrån mat och näring till familjer och släkten, till vad vi gått igenom tillsammans och var för sig, meditation, politik och religion, hur vi ser på samhällena och på tillvaron, metafysik och andlighet……. Så otroligt fint att få dela det här med en förälder igen och inse att vi kan gå vidare oavsett historiken.

Inget är gömt eller glömt men kanske inte viktigt längre.

Inget är sopat under mattan utan allt är öppet. Att kunna mötas av en förälder som lyssnar och tar in oavsett vad som kommer och att även jag kan göra det utan att vi går i taket eller börjar spela spel eller faller in i gamla roller är anmärkningsvärt. Det gick nästan hela veckan vilket är en bravad utan dess like.

Att det kulminerade i en urladdning en av dagarna ser jag både som väntat och som behövligt. Det är så otroligt många känslor och tankar som kommer fram på kort tid, en av oss är allvarligt sjuk och tiden höll på att ta slut för mitt besök. För mig var de upprörda känslorna även ett uppvaknande och jag fick en insikt som kändes som en stor befrielse.

Jag älskar dig.

Att få höra att jag är älskad av min förälder är bland det finaste jag fått och jag bär det med mig som en gåva i mitt hjärta. Jag har själv kunnat säga det och skriva det och viktigast av allt –  mena det. I en tid av försoning och där vi sluter vår cirkel är det så viktigt att säga det och att få höra det. Love conquers all. Det är inget fnoskigt talesätt utan en ren och skär sanning. Med kärlek som vapendragare flög jag många mil ner till varmare breddgrader och såg effekten. Det är ingen förälskelse jag talar om utan en djup och lugn känsla av ljus och lätthet. En storhet som omfamnar allt och som tillät mig att se min förälder med delvis nya ögon.

Vi vågade och vann.

Vad vi gjort har krävt stort mod, djup och insikt, mycket kärlek och massor av respekt och en stor öppenhet. Att lyssna och ta in, att verkligen se den andre är en fantastisk upplevelse när det sker. Med en förvånansvärd lätthet möttes vi och fortsatte samtalen som vi aldrig riktigt avslutade för 20 år sedan. Jag är inte säker på att det hade kunnat ske med samma enkelhet tidigare, tiden var inne för oss båda nu. Vi var redo att mötas och jag är oerhört tacksam över att jag åkte ner med ett positivt fokus och att hen tog emot mig med öppna armar.

Att kommunicera är en komplicerad historia.

Kommunikation är svårt. Oavsett om det är mellan man och hustru, förälder och barn, vän till vän eller arbetskamrater emellan så är det en källa till irritation, missförstånd och även glädje och samhörighet. Jag och min förälder blir bättre på att kommunicera med varandra. Vi är ärligare och äldre och har lärt oss av livet och våra respektive relationer. Vi lär oss och omfamnar det som kommer eller så kan vi i alla fall ärligt berätta vad vi upplever, känner eller att vi helt enkelt inte alls förstår den andre. Förutom det har vi pratat på tre olika språk plus det fjärde talade i landet vilket också kräver en hel del och ger upphov till skratt.

Alla krav och förväntningar var som bortblåsta.

Vi hade inga förväntningar på varandra eller på tiden tillsammans. Ingen av oss var nervös, det behövdes inte. När man slutar att anklaga varandra och skuldbelägga, nedvärdera sig själv eller den andre, när ingen känner behovet av att segra eller vara bäst, när man inte längre måste ha rätt till varje pris – ja då finns hela världen där. Mitt framför en. Jag har insett så mycket och smälter det ena efter det andra. När kärleken finns där går det att överbrygga svårigheter av olika grad. Om båda vill och är mogna för det men det är ändå upp till var och en att stå för sina egna upplevelser, sina egna tankar och känslor och vad man gjort eller låtit bli att göra.

Lika leka bäst?

Vi är två starka individer, så lika och ändå så olika. Min förälder är en färgstark person med ett gott hjärta och en komplex själ som ibland har gjort val som jag varken förstår eller har uppskattat. För 20 år sedan gjorde jag själv ett medvetet val som berörde oss båda två och nu har jag gjort det igen genom att mötas. Ingenting är hugget i sten, livet är en föränderlig energi och nu är nu.

Min resa tog sig olika uttryck.

Min resa blev en yttre resa till vacker natur som gav mig många härliga och underbara upplevelser. Underbara gröna berg, solvarma tallar, turkosblått hav och mjuk sand. Slingrande vägar mellan små olivträd och dignande citruslunder. Fågelkvitter till morgonkaffet och värme som mjukade upp min stressade kropp. Samtidigt var resan en inre resa, en lugn fast ändå omvälvande upplevelse av att möta mig själv, av insikter och nya funderingar. En process som tillät mig se att jag redan kommit en bra bit på vägen och att vissa delar som jag burit på inte var nödvändiga för mig längre. För mig var det befriande, det gjorde mig lättare samtidigt som jag kände en välkommen tyngd av erfarenheter. Många känslor av igenkännande och samhörighet, glädje över att umgås och få se nya sidor hos min förälder men samtidigt en oro och en sorgsenhet i åldrande och sjukdomars hårda konsekvenser.

Efter 20 år möts vi på riktigt.

Att återfå min förälder på ett så fint sätt efter alla år och samtidigt veta och förstå att vår tid högst troligen är räknad har tagit mig hårt. Livet är vad det är och varje dag räknas, varje stund är viktig. Oavsett vad som sker härnäst så är jag lycklig över min vecka och över att vi fick den tiden tillsammans. Veckan var så viktig för att kunna fortsätta att gå vidare i våra liv. Både som familj och som individer. Hemma i Sverige igen smälter jag lite i taget. Jag är förändrad och på väg in i nästa fas i livet. Vad det innebär har jag ingen aning om förutom att jag blir sannare och mer kärleksfull mot mig själv och förhoppningsvis mot min omgivning. Det börjar med en själv…….

 Love, Sara