Har ni någonsin känt er hemma på en plats trots att det är första gången som ni besöker stället? Har ni känt att det är någonting mer än att bara trivas? Någonting familjärt eller att till och med minnen dyker upp?

Brasilien

För mig var det första gången när jag som 17-åring reste till Brasilien för att gå i skola där. För det första så valde jag klart och tydligt bort USA som de flesta andra ville åka till under sitt år som utbytesstudent. Jag var säker på min sak, jag skulle till Brasilien. Så blev det också. På biblioteket lånade jag böcker om portugisiska och föreningen som jag åkte med hade sammankomster och informationsträffar före resan så att vi var hyfsat förberedda.

Rio de Janeiro

Det tog många timmar att flyga, vi åkte inte direktflyg utan mellanlandade på fleratlet ställen innan vi så till slut kom fram till Rio de Janeiro. Det var en speciell känsla redan när jag tittade ut och fick höra portugisiska i högtalarna. Det klack till i hjärtat på mig. Vid det första fotsteget på brasiliansk mark kände jag det som om jag hade återvänt hem. Jag hade kommit tillbaka. Nu var allting väldigt omtumlande ändå runt omkring den här resan och att få bo hemma hos någon annan så det var inte det enda som jag fokuserade mig på. Under mina månader, nästan 1 år, som jag levde i Brasilien bodde jag på några olika ställen i landet av skilda anledningar. Jag älskade alla mer eller mindre.

Brasilians mat.

Portugisiskan lärde jag mig jättefort! Det satt i ryggraden på nån vänster. Jag hade inte den där kulturkrocken som så många andra hade, inte på samma sätt i alla fall. Jag mådde väldigt bra och älskade landet trots att min vistelse inte alls blev vad jag hade förväntat mig och jag fick uppleva misär och överflöd. Nu är det väldigt många år sedan som jag reste till Brasilien men jag vill oerhört gärna resa tillbaka! Det ligger och värmer mitt hjärta och en dag hoppas jag kunna få återvända dit.

Israel

Min andra upplevelse av att komma hem var när jag reste till Israel för första gången. Jag var 20 år och skulle leva, arbeta och studera där. Judendomen har alltid varit med mig på olika sätt och resan ner till Israel var rätt och riktig. Förutom min dåvarande pojkvän så kändes det inne i själen att jag hade kommit rätt. Här skulle jag vara och här kunde jag läka skeenden som jag inte kunnat göra tidigare. Israel var hemma för mig och även det landet värmer mig och mitt hjärta. Det bereder mig så mycket glädje bara att tänka på det. Jag fann mig snabbt och trivdes jättebra i stora drag. Visst är det oerhört otäckt att leva med en visshet om attacker och se vapen på nära håll, att vara med om explosioner och veta att man kan mista nära och kära men jag trivdes och var hemma. Jag bodde i Israel under flera år innan jag återvände till Sverige.

Tel Aviv

Helt ärligt har jag aldrig känt mig helt svensk eller helt hemma här. Det är som om min person fungerar bättre i andra länder. Som om minnen av mig och min själ är pusselbitar som passar bättre någon annan stans. Det är vibrationer och jag vibrerar på en helt annan nivå på andra ställen på jordklotet. Jag tror säkert att jag ska vara här i Sverige av olika anledningar eftersom jag ändå valde att födas på den här platsen. Det är själva känslan av någonting djupt djupt djupt som kommer fram och upp till ytan när jag har befunnit mig i Brasilien och i Israel. En annan dimension som gör sig påmind.

Israelisk mat.

Jag har rest i flera andra länder och uppskattat både kulturen och landet på olika sätt men den där känslan av att ha återkommit hem har inte infunnit sig. Jag har å andra sidan aldrig sökt den utan den har plötsligt bara varit där. Det är oerhört häftigt!

Kram, Sara