Jag ska snart resa iväg. Min familj är hemma i Sverige som vanligt och deras liv fortsätter i vanlig ordning förutom att pappa ska hämta och lämna och fixa allting ensam i en veckas tid. Det är han fullt kapabel till men inte så van vid eftersom det är jag som gör mycket där hemma. Inte för att jag är kvinnan utanför att jag har gått ner i tid för barnens skull (det gjorde även sambon ett tag för några år sedan) och för att han ska köra en bit och dessutom börjar redan 07:30.

En resväska, eller kabinväska är inköpt och jag hoppas att den räcker till. Tänkte öva mig i att inte ta med mig allt för mycket onödiga saker. Får väl provpacka den nu i helgen för att se om det fungerar utan att den sprängs. Ofta behöver man inte hälften av alla saker som man packar ner där hemma. Sedan är jag bara borta en vecka så det behövs inte hur mycket som helst.

Min resa blir en emotionell resa förutom det rent fysiska att jag flyger från Sverige till ett annat land. En av mina föräldrar är allvarligt sjuk och jag ska besöka hen. Det är varmare klimat och en vacker plats och det ska bli härligt att få sol och se vackra färger. Det är många olika känslor med den här resan. På ett sätt har jag stängt av mig lite för att förbereda mig och kunna planera innan.

Jag ser mycket fram emot att få träffa min förälder igen. Vi har inte setts på mycket länge, på flera år. Så många livstider har passerat under de åren, så mycket som skett. Det är i och för sig bara positivt för mig eftersom jag nu kan resa utan förväntningar eller krav som jag tidigare hade. Livet har gått vidare och vi har båda två utvecklats och kan mötas på nytt med andra förutsättningar.

Naturligtvis hade jag hoppats att min förälder hade fått vara frisk och att vi kunde ha setts under andra omständigheter men det går jag inte och grubblar över. Inte lönt att spilla energi på det. Nu ska jag fokusera på det som komma skall. Allt jag vet är att jag flyger väldigt tidigt och kommer hem på eftermiddagen en vecka senare. Jag ska hyra en bil för enkelhetens skull och för att få känna mig lite fri. Bara det att jag reser räcker, det är allt som behövs.

Tidigare har jag varit bortrest från mina barn och min sambo men då har det alltid varit jobbrelaterade resor. Jobb – äta – sova. Det har gått bra även om jag har saknat dem väldigt mycket. När E fyllde 2 år satt jag nere i ett pyttelitet hotellrum ensam i tyska Aurich. Då kände jag mig långt borta, speciellt när han blev magsjuk. Jag reste hem efter 2 veckor och då hade alla tillfrisknat och vi firade lille E och hans dag. De andra tillfällena har jag inte varit borta så länge som i Aurich men jag saknar dem ändå. Det är bara bra att få sakna lite grand och att få längta efter varandra.

Det blir en bra resa hur det än går. I dagsläget är jag inte nervös, jag är mest orolig över hur jag ska orka ha ögonen öppna och huvudet på skaft så tidigt på morgonen på avresedagen samt på hemresedagen.  A behöver förberedas så det har vi redan påbörjat. Schemat ska skrivas till nästa vecka så att han ser vilken dag som jag reser.

Mina båda pojkar ville först hänga med på resan och jag övervägde den möjligheten flera gånger. De ville ha en semester med lek och bad och hotell och de har dessutom aldrig träffat den här föräldern. Till slut kände jag ändå att det var bäst om jag reste ensam. Jag vet inte hur jag kommer att reagera under den veckan och att då samtidigt underhålla två pojkar varav den ene med scheman, eventuella utbrott, stress och kanske tristess gjorde att jag insåg att det inte var en sådan resa som jag skulle på. Pojkarna och jag kan resa vid ett annat tillfälle, sambon avstå gärna av olika anledningar. Den här resan är för mig, för att sluta cirkeln.

Kram Sara