Dagarna den senaste tiden har varit rätt påfrestande. Tröttheten har tagit över totalt och det har känts tungt. Mycket, eller faktiskt nästan allting, har varit kopplat med min sjukskrivning och mitt arbete för att komma tillbaka. Den situationen har påverkat mig och dragit upp vissa gamla troll som jag har burit med mig. För det handlar om hur jag tolkar och väljer att reagera och ta emot det som sker.

Mina skydd är borta och jag blir blottad.

Som utmattad sedan en längre tid har jag små extrareserver, om ens några alls. Jag känner mig rätt oskyddad och sårbar. Det enda som är positivt med det är att saker kommer upp till ytan och jag får en möjlighet att se dem. Vill jag göra någonting med dem så har jag möjligheten nu mitt framför mig.

Duktig utbränd flicka.

Det stämmer in på mig att de som är ambitiösa, som lägger tid och energi på andra samtidigt som de ska vara en “duktig flicka” går in i den hårda väggen. Jag har alltid velat göra ett bra jobb och har jag gjort fel så säger jag det och gör om efter bästa förmåga. Att fela är mänskligt, så långt har jag i alla fall kommit redan för några år sedan. Jag vill väldigt gärna hjälpa andra med olika saker om jag kan och ställer gärna upp på saker och tar mig ann andra på min arbetsplats. Dels för att jag trivs mycket bra med att stötta kollegor på olika sätt, dels för att jag är en person som gillar att bryta rutinerna och är nyfiken på det mesta och gillar att lära mig nya saker.

När jag tappar fotfästet och kontrollen.

Det är när arbetsbelastningen blir alltför stor, när saker inte alls följer någon tråd och jag upplever en tappad kontroll som det slutar fungera efter lång tid. När det mesta blir ett virrvarr och min inre duktiga flicka känner att hon inte förmår hålla uppe den bilden av sig själv längre som det brakar. Det handlar om en upplevelse av att inte bli hörd eller sedd. En rädsla för att inte duga eller vara duktig nog. Att inte veta eller förstå att man får lov att säga Nej, det här är alldeles för mycket och att det är helt okej.

Duger jag?

Min egen osäkerhet och vilja att visa att jag duger och är kapabel. Allt det här blev så tydligt nu. Med nya ansikten på mitt kontor och nya direktiv som jag inte alls tyckte om eller förstod tanken bakom. Jag kände mig utpetad, överkörd och utfasad. Ovälkommen, oönskad och som en belastning för alla andra. Jag hittade inte alls mig själv någonstans i den miljön vilket fick till följd att jag blev oerhört ledsen, besviken, rädd och arg.

Mötet som behövdes.

Igår ville min chef tala med mig om situationen på vår avdelning. Det var ett bra initiativ från henne. Vi behövde talas vid efter vårt senaste möte som inte slutade på bästa sätt. Jag uppskattade att hon, som jag upplevde det, klev ur sin trygghetszon under samtalet. Själv insåg jag att jag behövde vara ännu tydligare i min kommunikation, att jag faktiskt måste säga Nej och jag uttryckte vad jag behöver nu för att rehabiliteras. Det finns fortfarande vissa saker som vi behöver se över men det var en bra start tyckte jag.

Det finns många duktiga flickor.

Att vara en duktig flicka är jag inte ensam om att känna att man ska vara. Det är bara inte nyttigt tror jag när det blir så att man pressar sig själv till det yttersta för att visa på utsidan att man är duktig och värd (kärlek, respekt eller vad det nu är som man egentligen saknar). Lägg därtill min stridsanda och min kämpaglöd, mitt jävlar anamma och min envishet så blir allt det mycket, ibland för mycket för min kropp och själ att hantera.

Klara av och ta på sig ansvaret för allting.

Jodå, det är inte bara jobbet som har bidragit till min utmattning. Det är även hemmasituationen och allt som vi har gått igenom och fortfarande upplever. Som storasyster, stenbock och kvinna har jag som jag själv upplever det tagit på mig ansvaret att klara av allting på egen hand, att fixa och föra saker i hamn och få saker att ske. Att hålla koll på olika händelser och att veta när, var och hur. Ha kontroll på allt och alla vilket är en omöjlig uppgift om man fortfarande vill känna sig avspänd, utvilad och nöjd med livet i sin helhet. Det går inte att kontrollera allting och det är nog bra egentligen. För varför ska man gå omkring med det tunga oket på sina axlar när man kan ha ett lättare liv som fortfarande innebär ansvar men över sig själv och sina egna handlingar istället för att försöka kontrollera alla andra och alla möjliga och omöjliga situationer? Det är en överlevnadsstrategi att vilja ha kontroll som inte fungerar i realiteten.

Bra saker som det ändå har medfört.

Jag är glad och stolt över att jag orkade kämpa mot skolan för en bättre skolgång till A. Jag är tacksam över att jag inte gav mig utan fortsatte leta efter svar tills A fick sin diagnos. Jag är tacksam för att jag inte gav mig förrän E fick opererat sina halsmandlar och äntligen kunde äta och dricka normalt. Jag är tacksam över att jag letade upp och fick en diagnos på E:s håravfall. Jag är glad över att jag har tagit ansvar för mitt liv och för mina egna handlingar vilket har resulterat i att jag tillfrisknade från ätstörningar, kunnat resa, bo och arbeta utomlands, vågat byta jobb, vågat stå upp för mig själv och går min egen väg. Jag har även insett att jag inte kan kontrollera allt och alla eller behöver bevisa att jag duger och att jag faktiskt mår så mycket bättre av det.

Varför ska man bevisa att man är värd?

Vem ska vi bevisa någonting för? Varför ska man behöva prestera för att bevisa att man duger, är värd att älskas och ses? Visst kan man sära på arbetslivet och privatlivet och tycka att man visst ska prestera på jobbet för att vara en duktig medarbetare. Okej säger jag men då ska man inte heller göra det för att göda bilden och känslan hos sitt inre barn för då har man ändå blandat ihop dem. Utanför jobbet ska man inte behöva bevisa någonting anser jag. Alla duger precis som de är och man kan inte tvinga någon att älska en eller vilja vara ens vän. Precis som du inte behöver göra det eller vara vän med alla som du möter. Det gäller bara att varken döma sig själv eller andra för det.

Min flicka, min tonåring och min ungdomstjej.

Våga gå utanför din trygghetszon så kanske du inser att det inte var så farligt utan att det faktiskt kanske blir lite bättre och lite lättare? Varför ska jag vara en duktig flicka när jag kan vara en kvinna som duger precis som jag är? Jag ska läka och älska min inre flicka, min tonåring och min ungdomstjej. De var fantastiska just så som de var. Precis som du är fantastisk just för att du är du. Det gäller bara att verkligen förstå och känna det i hela kroppen och knoppen. Man lär så länge man lever heter det ju och det gillar jag. Det är aldrig försent att krama om sitt inre barn. Var rädda om er.

Kram, Sara