Kärlek mellan föräldrar i en funkisfamilj.

0

Nej vi ska inte separera men relationen mellan två föräldrar är i allra högsta grad aktuellt eftersom jag lever i en samborelation tillsammans med mina barns pappa. Det är klart att jag funderar en hel del på hur man får ihop det och orkar med en relation under en längre tid med alla påfrestningar. Jag ser på andra förhållanden som både är bra eller mindre bra. Jag vet vad vi själva har gått igenom under alla år tillsammans.

Relationer kan vara svåra.

Relationer är ofta knepiga. Varför? För att vi är olika personer och för att kommunikation är svårt? För att vi lägger över saker och förväntar oss samtidigt andra från de personer som vi har i vår närhet? Troligt. Jag kan själv säga att jag har sett relationer förändras över tid till det bättre och till det sämre. Ibland tror jag faktiskt att det är olika situationer som gör att vi visar vilka vi verkligen är. Eller bygger upp en mur mellan oss för att undvika vissa saker.

dental24

Det krävs en hel del arbete.

Kärleksrelationer mellan två personer är inte det lättaste. Det krävs en hel del arbete för att få det att fungera efter den första förälskelsen har gått över. För att inte tala om när barnen gör entré, då testas det mesta mellan två personer. Förhoppningsvis så går det bra men det kan gå rätt åt pipsvängen med. När man dessutom får ett barn med särskilda behov så testas man till det yttersta. Föräldrar med funktionsnedsatta barn (troligen även andra handikapp eller svåra sjukdomar) hamnar i en situation där deras relation får stå tillbaka och ofta inte prioriteras och det än mer än vad andra föräldrar ofta står inför. Man har varken tid eller ork eller möjlighet att göda parrelationen som får hänga med på en skör tråd.

Funkisföräldrar får det inte lättare med åren på samma sätt som många andra föräldrar får.

Visst, så kan det vara för andra föräldrar också men kanske inte under lika lång tid. Väldigt många par som få ett eller flera barn med funktionshinder separerar enligt statistik. För mig är det inte alls märkligt. Att ständigt behöva lägga sin energi någon annanstans, att inte ha möjlighet att få tid tillsammans på tu man hand, att vara helt orkeslös och utmattad, att kanske inte heller prioritera sig själv och sitt utseende och mående sliter på individen och tär på förhållandet. För att inte tala om alla diskussioner och alla gräl gällande uppfostran, pedagogiska tekniker, mediciner, utbildning, rutiner, anpassningar, möten, mat och funktionshindret i sig m.m. som uppstår mellan funkisföräldrar.

Olikheterna märks som om de lyste i neon.

Alla olikheterna  mellan föräldrarna bli extra tydliga. De visar sig gång på gång varje dag och man behöver förhålla sig till dem på ett eller annat sätt. Vissa dagar kan man prata om dem och reda ut hur man vill ha det, andra gånger blir man skogstokig på den andres sätt att agera eller tycka och tänka. Grejen är den att med ett funktionshindrat barn kan man inte stå och vela eller diskutera sinsemellan i oändlighet. Saker sker snabbt och man behöver vara blixtsnabb på att agera och då helst som en enad trupp. Om då den ena är från Venus och den andre från Mars och de dessutom har helt olika bakgrund (inte bara geografiskt) så gäller det att ha en taktik och ett samarbete som fungerar.

Det behövs lite mer fokus och energi.

Funkisföräldrar behöver arbeta på sin relation lite mer än andra tror jag. Helt enkelt därför att det sätts mer press på dem och de behöver gå igenom väldigt mycket och ta så många beslut hela tiden. Bara det att välja att gå igenom en utredning eller ej. Att acceptera att ta emot en diagnos eller ej. Medicinera eller ej? Samtidigt tror jag också att en sådan här situation kan svetsa samman två föräldrar om de orkar gå igenom det tillsammans. Stå upp mot skolan och stötta varandra. Hitta ett sätt att förhålla sig till utbrott och till syskon. Kunna gå in och avlösa den andre föräldern när orken inte finns eller tålamodet är borta. Se varandras styrkor och svagheter.

Funkisföräldrar hänger inte med.

Det handlar även om föräldrar som kanske inte längre kan hänga med på vad andra föräldrar hittar på. Föräldrar som mest tänker på bildscheman, anpassningar, möten och hur man undviker utbrott eller affekter. Föräldrar som lusläser böcker om lågaffektivt bemötande och scannar nätet efter nya forskarrön och lagar. De får nya bekantskaper genom forum för familjer som lever med funktionshinder och de äntrar en ny värld där bara vissa har full insyn. De behöver anpassa sin tillvaro så pass mycket att de själva ofta försvinner. Många gånger saknas det tillräckligt med stöd runt omkring dem för att föräldrarna ska kunna slappna av och återhämta sig. Vissa familjer kan inte vistas i samma rum eftersom det kommer att explodera. Man kan inte göra saker tillsammans utanför hemmet eftersom det inte fungerar för barnet med funktionshinder. Det är klart att en kärleksrelation blir lidande av att ständigt nerprioriteras.

Vi vill ha samma möjligheter.

Vi funkisföräldrar är inte annorlunda än någon annan förälder men vi har mycket annat att fokusera på. Många blir provocerade av detta eftersom de upplever att de är låsta i sin situation. Relationer kan bli lidande och de förändras. Många föräldrar vill säkert släppa ner garden och bara få dansa loss, pusta ut i hängmattan, ta ett glas vin i glada vänners sällskap och inte prata om autism, adhd, tourettes eller add. Man vill kunna ha relationer med sina vänner trots att man är slutkörd. Man vill kunna hälsa på hos släkten utan att få ångest eller kännas sig obekväm och ovälkommen. Man vill ha relationer med andra människor men många gånger försvinner de som vi trodde fanns där. Fast å andra sidan kanske nya underbara personer kommer in i livet istället.

En bra och välmående kärleksrelation.

Man vill ha en kärleksrelation till sin livskamrat som man har tid och ork och lust med. Men när tiden knappt finns efter mötena och planeringen av den närmsta framtiden, när orken har försvunnit till jobbet och till allt som hände hemma och som behövde styras upp eller fixas, när lusten flög sin kos på grund av utmattning, sömnbrist, oro, stress, mejl och telefonsamtal då är det banne mig inte lätt att hålla ihop. Många gånger kanske man bara vill vara ensam en stund i stillhet utan ljud, utan att någon flyttar på sig, ingen som kallar på ens uppmärksamhet eller som rör eller drar i en. Då fungerar det kanske inte jättebra med en mysstund på tu man hand. Ofta kanske en eller båda somnar i soffan ändå helt utslagna efter en intensiv dag.

Föräldrar till funktionshindrade borde få komma hemifrån.

Ibland har jag känt att vi som har barn med funktionshinder skulle få en möjlighet att få åka iväg ensamma. Att få barnpassning på något organiserat och icke ekonomiskt betungande sätt. Nej det handlar inte om att jag vill snylta på samhället utan tvärt om vill jag förebygga fysisk och psykisk ohälsa som också kostar en förmögenhet. Vi behöver vila och semester för att kunna vara våra bästa föräldra-jag. För att orka med våra kärleksrelationer och faktiskt orka med oss själva och kunna hantera den situation som vi befinner oss i. Tänk att få strosa vid vattnet, gå en sväng i skogen, kunna prata med varandra eller bara få vara tillsammans utan någonting annat i åtanke. Äta varm mat och mat som man själv vill ha (inte alla föräldrar älskar nuggets och makaroner lika mycket som sina barn). Kunna se på tv, ta en drink, lyssna till stillheten och finna lugnet. Vi behöver det så otroligt väl men få av oss har den möjligheten av flera olika skäl. Därför skulle vi få möjligheten att få åka iväg minst 1 vecka om året för att inte tappa bort oss själva eller den vi lever med. Kan man inte inkludera det i vårdbidraget eller i LSS-stödet? Jag pratar inte om en resa till Thailand eller Mallorca utan om en stuga eller liknande här i Sverige. En frizon som skulle vara frivillig att nyttja.

Vissa separerar som en sista utväg.

Det ska inte vara så att föräldrar väljer att separera för att det är deras enda möjlighet att få tid till att återhämta sig och mäkta med sin hemsituation. Eller där man helt har nött ut kärleken eller den har blivit så försummad att man inte kan hitta tillbaka till den. En hemsituation där man är så trött och sliten att man går och irriterar sig på allting hos den andre. Där tålamodet inte finns och där man många gånger beskyller varandra för saker eller lägger hela skulden på den andre. Där man till slut blir främlingar inför varandra eller helt enkelt två kompisar som delar hus och hem. Man ser andra par som reser iväg tillsammans, som går på restaurang, som får barnpassning, som har lite mer tid tillsammans om de själva väljer det. Som får sitta ner tillsammans i lugn och ro eller bara ta en tur ihop. Som har möjligheten att ge varandra uppmärksamhet, omtanke och kärlek i olika former. Så vill även föräldrar till barn med funktionsnedsättningar ha det tror jag.

Ensamstående.

Som sagt, relationer är knepiga men de flesta av oss vill ändå leva tillsammans eller i alla fall älska och vara älskad av någon annan. Man vill vara en familj med kärlek och ljus i hemmet. Att vara ensamstående är absolut inget fel, det är dock rätt tungt och påfrestande kan jag föreställa mig. Det är säkerligen inte helt lätt heller att finna en ny kärlek som ska fungera med barnen och det liv man har som funkisförälder.

Vi har ett eget ansvar.

Visst är det upp till var och en att sköta sin relation. Det är ens eget ansvar att se till att man själv mår bra och hur man behandlar sin älskade. Jag tror dock att vi föräldrar som lever i en tuffare situation kan behöva lite mer stöd. Inte bara samtalsstöd eftersom många faktiskt inte vill dela med sig av vad som sker i deras relation utan just med barnpassning eller liknande. Avlösare har vi själva hemma och det är jättebra! Grejen är bara den att avlösaren arbetar med A men vi har ju E också. Vi blir alltså inte barnfria någon gång om inte E kan hänga på och leta Pokémon. Vi som inte har möjlighet till barnpassning behöver också få vara barnfria ibland. Precis som de som har den möjligheten. Då kanske fler föräldrar skulle må lite bättre och få lite ny energi? Vi älskar våra barn över allting annat, det är inte det det handlar om. I en galet intensiv vardag måste man få pusta ut, få hoppa av karusellen en stund och inse att man faktiskt fortfarande står på två ben på marken.

Var rädda om varandra, de är ni värda.

Kram, Sara

 

 

 

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke