En rätt solig dag men det blåser utav bara den! Mina barn har sportlov och de är hemma, ingen av dem vill till fritids den här veckan. Igår var vädret riktigt ruskigt med ösregn, blåst, kyla och mulen himmel. Idag hade det i alla fall klarnat upp så jag kände att efter gårdagens innesittande var det läge att ta oss ut och få andas frisk luft.

Efter en hel del övertalning (det började egentligen redan på kvällen igår) så gick de motvilligt med på att åka till sjön. Jag föreslog att vi skulle till skogen istället och de sa ja. När vi står där och klär på oss säger en av pojkarna: “Skulle inte vi till sjön?” Jo svarar jag, om ni vill dit så är det klart att vi kör dit.

Packade in två pojkar och en hund, en kamera och lite matsäck och så körde vi iväg. Alla var på glatt och trevligt humör och det kändes så bra att ingen var sur eller protesterade utan alla var med på att leka och ha roligt utomhus. Jag sa till mina båda fina pojkar att jag var jätteglad över att de följde med mig ut och att de ville umgås och mysa med mig en stund.

När vi körde upp till parkeringen vid sjön var jag glad över att märka att det var lite torrare än förra gången för ett par veckor sedan då jag, E och hunden var här. Då låg det fortfarande lite is på kanten vid stranden men det var förhållandevis vindstilla och mysigt. Nu var i alla fall parkeringen hyfsat torr när vi svängde upp och parkerade bilen. Vi var helt ensamma, vi såg inte till någon annan.

Det första som hände när vi öppnade dörren var att A reagerade direkt på ljudet av blåsten. Det blåste oerhört mycket och det ven och tjöt i luften och bland träden. På vattnet gick det gäss på vågorna. Vi tog på oss alla vinterkläderna men pojkarna ville inte ha mössa. Jag tänkte att det var rätt nära upp till bilen om de ångrade sig. Hunden var överlycklig att få komma ut och båda pojkarna började springa ner mot stranden och vattnet. Lilla Sötis for efter dem och jag gick med långa kliv efter dem och kände hur skönt det var att få komma ut. Hur varm i hjärtat jag blev att att se mina pojkar ha roligt och den lilla hunden som for efter dem.

Jag ser att de springer ner och ut på en liten bit strandremsa. Det första som jag tänker på är att hunden kan blåsa ner i vattnet och dras med ut. Hon är pytteliten, vinden skarp och vågorna starka. Jag går fortare för att kunna ropa på henne. Då ser jag att båda pojkarna vänder helt om. Mellan mig och dem finns det vatten. Vatten som står mellan strandremsan och sjön. Jag ser att de tror att de kan vada över och jag har ingen uppfattning alls om hur djupt vattnet är. Allting går så himla fort. Pojkarna har i efterhand berättat att de kände hur de sjönk ner med stövlarna och höll på att fastna i den sanka sanden. De trodde att det var kvicksand eftersom de sjönk ner och ville ta sig därifrån. Båda pojkarna tar ett kliv rakt ut i vattnet med sina stövlar och faller rakt ner. Vattnet är djupare än vad det ser ut att vara! Ingen av dem bottnar.

Jag skriker rakt ut. NEJ! Jag ser hur E hamnar på sidan men lyckas vända sig om på rygg. Han plaskar och kämpar med armarna. E kan inte simma och han blir helt tyst av paniken men fortsätter att försöka flyta. Jag ser hur A försöker simma, han ligger på mage och kämpar. Han skriker rakt ut och vevar med armarna. I den stunden är mina barn det enda som jag tänker på. Allting annat försvinner. Allt som gäller och allting som jag fokuserar på är att få in dem, att rädda dem innan de drunknar mitt framför ögonen på mig.

Deras vinterkläder har luft mellan sig vilket hjälper till en kort stund. Pojkarna är genomblöta. De har hamnat mer eller mindre under vattnet och kan inte ta sig någonstans. Bottnen når de inte och jag kan själv känna hur mjuk den är. Den sjunker undan under mina fötter. Jag slänger mig ut i det iskalla vattnet och får först tag i E:s jacka. E är fortfarande helt tyst och kämpar allt vad han kan. Drar honom mot mig och knuffar upp honom på torr mark. Vänder mig om och ser att A har lyckats simma lite närmare, han gråter och skriker och har panik. Slänger mig ut igen och får tag i A:s jacka och drar med honom. Det är jättetungt men vi lyckades ta oss upp tillsammans. Jag är helt chockad, pojkarna lika så. E är tyst men börjar gråta. A gråter förtvivlat.

Jag börjar gå mot bilen men stannar och ger dem varsin jättekram och pussar på dem. Ser hur de skakar och är genomblöta. Det blåser kalla vindar som kyler ner oss ännu mer. Först då inser jag att jag själv är genomblöt. Kameran som hängde om min hals har badat, alla nycklarna likaså. Hunden har klarat sig fint och hon hänger på oss upp mot bilen. Pojkarna skakar av rädsla och av köld. Jag inser att jag inte har så mycket i bilen men att vi måste få av så mycket av de blöta kläderna som möjligt.

I bakluckan hittar jag stora plastpåsar och i dem lägger jag ner drypande jackor, termobyxor, vantar och stövlar. Pojkarna vill ha sin andra kläder på sig eftersom de fryser så mycket. Sötis är på väg ut i vattnet nere vid parkeringen där några fåglar finns. A får panik och tror att även hon ska dras ner. Jag får fatt i henne och hon får hoppa in i baksätet. Jag hittar mannens jacka i bilen och pojkarna får ha min halvblöta jacka (den klarade sig märkligt nog ändå rätt bra), mannens jacka och lilla hunden som värmedyna. Högsta värmen på och fullt blås.

Tack o lov var bilen fortfarande lite varm eftersom vi knappt hade hunnit till sjön så det gick snabbt att få upp värmen igen i kupén. Inser att mina byxor är genomsura så jag får ta den enda handduken och sitta på den. Mina stövlar är dränkta och jag kan inte hälla ut något vatten från dem. Allt är insuget i materialet. Vill inte ens prova att köra utan skor så jag knäpper upp dem och kör så. Det pressas ut vatten hela tiden ur dem varje gång som jag trampar ner en pedal.

Hela vägen hem har vi full värme på, pojkarna har sansat sig och vi kan prata om vad som skett. Jag är nästan bedövad och det känns helt overkligt. Det går bra att köra hem och när vi kommit fram går jag och låser upp. Pojkarna springer in och kastar av sig sina blöta kläder i badrummet. De får krypa ner i min säng medans jag tappar upp ett varmt bad. Jag bär in allting från bilen och lämnar det i tamburen. Handduken lägger jag på golvet vid förarsätet. Det är rätt blött efter mina stövlar.

Pojkarna får ringa till sin pappa på jobbet och berätta vad som hänt. Jag får också tala med honom. Pojkarna badar, hunden hoppar också ner till dem i badkaret! Jag går och duschar för att sedan hänga upp allt på tork. Det går inte att tvätta direkt med all sand och alla småstenar. Mina stövlar vet jag inte om jag kan rädda men pojkarnas blir nog bra så småningom. Tvättar det som går att tvätta.

Efter bad har alla landat lite mer och A och E får titta på Youtube medans jag skriver ett inlägg på Facebook. Kände att jag behövde skriva för att begripa vad som skett. Därefter myser vi tillsammans i soffan och jag läser texten på den nya filmen Djungelboken.

Mannen kommer hem med kycklingkebab till hela familjen eftersom ingen vill laga mat och sedan hämtar han in avfuktaren och sätter den i tvättstugan vid alla blöta ytterkläder. Han checkar av min bil för att se om vi behöver torka även den på något sätt. Under hela eftermiddagen och kvällen pratar barnen om händelsen och det är jättebra tycker jag. De bearbetar vad de har varit med om. Även jag får en chans att göra det tillsammans med dem på det sättet.

Mannen är glad och tacksam över att alla klarade sig. Som liten var han och hans lillebror alltid vid vattnet utan att någon av dem var simkunnig. De hade ändå fått lära sig vattenvett av den äldre generationen och exempelvis testade de alltid sanden med pinnar innan de gick ut på den vid dåligt väder. Skillnaden på någon som bor vid vattnet och någon som är där ibland. Vi har i alla fall pratat om hur man ska bete sig och även jag har fått mig tankeställare.

Skyddsänglarna var med oss. Så upplevde jag det. Även efteråt när jag på kvällen tog ut hunden på en runda och jag insåg hur fruktansvärt illa det kunde ha gått. Då kände jag en närvaro som omfamnade mig. Jag är enormt tacksam över att mina älskade pojkar klarade sig idag. 

Var rädda om varandra. Kram, Sara