Rent allmänt är det nog rätt säkert att påstå att vi gärna berättar om våra olika fysiska krämpor. Magproblem är rätt populärt och rätt safe att prata om eftersom många idag har problem med just den kroppsdelen. Stressmage, IBS och allergier. Vi insuper dessutom alla otaliga dieter som poppar upp varje år som vi vill följa för att få den perfekta kroppen, vikten och magutseendet. Jag kan känna att det är rätt förvirrande med alla Ja och Nej överallt. Vi älskar att fördjupa oss i det här ämnet och blir alla påverkade på ett eller annat sätt.

Fysiska krämpor.

Huvudvärk är också vanligt samt sömnproblem av olika anledningar. Nu är jag inte en sportig typ på det sättet att jag tränar ofta eller springer men jag kan tänka mig att hård träning ger upphov till en del skador och slitningar i kroppen vilka säkerligen debatteras och diskuteras i vissa forum. Det är bara bra att vi kan dela med oss och vågar prata med varandra, söka hjälp och information. Vi är inga robotar som bara kan gå och gå och gå.

Det är just det, att vi inte är robotar. Vi har många känslor och tankar, vi upplever och vi reagerar. Vi är människor. Ändå är det som att vi ska låtsas om att vi inte har det inre livet eller att det kan hamna på kant. Att det verkligen kan värka inuti kroppen när själen gråter. Att vi kan ha saker i hjärnan som vi behöver bena ut, få nya vinklar på, att vi blir nedstämda eller får en depression eller faktiskt blir totalt hjärntrötta av ett allt för stort stresspåslag.

Allt som vi är med om men inte bearbetar sätter sig i kroppen och i knoppen.

Våra upplevelser sätter sig i kroppen på olika sätt. Varför är det så svårt att acceptera att våra känslor är en lika stor del av oss som våra knän, ryggen eller nacken? Är det för att vi inte kan ta fysiskt på det? Att vi inte kan se dem med blotta ögat? För mig är det underligt hur man kan leva med att bara acceptera sin fysiska kropp men ignorera eller inte vilja se på allt annat som utgör en person/ människa.

Att gå till en läkare är helt okej, där får man piller, bandage eller i alla fall reda på vad som felar kroppen. Att gå till en psykolog är värre, det är pinsamt och ingenting som man vill medge eller prata om. Varför? Är det pinsamt med psykologer? Att gå till en ”hjärnskrynklare” tar emot enormt för många, det gör man bara inte. Man vill inte kännas vid det som pågår på ett annat plan eller för den delen blotta sig på det sättet. Det har ingen annan med att göra och det ska man sköta själv inom husets höga väggar.

Vissa saker är pinsamma att prata om.

Mediciner som förknippas med nedstämdhet är också lite hysch hysch. Är det så att vi ”måste” vara i toppform mentalt och emotionellt hela tiden för annars är vi konstiga eller märkliga? Skulle människan inte reagera på det som händer henne? Allt som sker mellan himmel och jord i våra liv? Vi blir glada av vissa saker och de är acceptabelt och bara välkommet. Allt som ger solsken och får oss att må bra är lättare att ta in, dela med sig av och lyssna på för andra.

Det är när livet är tungt, jobbigt, nattsvart eller outhärdligt som många ryggar bort och inte längre vill befatta sig med det. Det är obehagligt och skrämmande. Visst är det jobbigt för den som upplever sig själv och sin situation på det viset och det är klart jobbigt även för dem runt omkring. Desto viktigare att våga tala om det. Att tiga lär varken förbättra måendet eller sprida kunskap om psykisk ohälsa.

Det som är abstrakt är jobbigare att ta till sig.

Jag tror att allting som är abstrakt och vi inte kan ta på med händerna har vi svårare att förhålla oss till. Som mamma till en son med autism och adhd kan jag säga att de här “osynliga” handikappen eller funktionsnedsättningarna även ingår där. Min andre son har alopecia areata. Han har under några tillfällen tappat håret på stora delar av sitt huvud. Det var synligt och vi fick reaktioner även på det. Med alopecian kunde vi förklara och folk såg själva vad som hade hänt. Det var fortfarande jobbigt med alla blickar som hans lilla huvud fick och oron över att inte veta om det var den här gången som E inte skulle få tillbaka håret.

Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och andra handikapp.

Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) syns inte utanpå och det är många som har fördomar kring dessa. När vi möter eller ser en person med ett fysiskt handikapp kan vi direkt se att någonting är annorlunda än normen. Vi kanske tycker det är jobbigt ändå att förhålla oss till personen eftersom många inte vet hur det ska vara tillsammans med en handikappad person. (jag skulle föreslå att man är sig själv) Med npf blir man osäker och vet inte vad eller hur eller när eller varför. Det står inte skrivet i pannan på dem och det går inte att se in i hjärnan på dem heller. Att npf-diagnoser är omtvistade och inte lika accepterade som ex. synnedsättningar eller behov av rullstol tror jag kan förknippas med att nedsättningarna inte syns direkt och att nadra inte är på det klara med hur funktionsnedsättningen yttrar sig.

Nu vill jag göra väldigt klart att en npf-diagnos absolut inte är lika med psykisk ohälsa! Vad jag vill komma fram till är att de är “saker” som sker inuti huvudet eller inne i kroppen och är osynliga och kanske svåra att förstå för utomstående. Allt som rör vår inre värld är lite mer tabu och lite mer märkligt. En person med autism har ett stort känsloregister men de kanske inte visar det eller så visar de det på ett annat sätt än vad vi är vana vid.

Känslor trycks ned eller göms undan.

Hur många där ute går och trycker undan känslor eller sväljer ner dem för att de inte ska visas eller uppdagas? Vi vill inte att andra sak se oss gråta eller för den delen vara arga. Många känsloyttringar förknippar vi med svaghet och tappad kontroll. Saker som vi verkar vara livrädda för i vårt samhälle. Jag tycker man är rätt stark och modig om man vågar gråta och stå för sin reaktion. Ibland blir man arg eller glad eller känner sig lycklig eller ledsen. Så är det väl för de flesta människor som vandrar runt på den här planeten? Varför skulle det ena vara bättre än det andra?

Skav i skälen finns mitt ibland oss.

Psykisk ohälsa finns bland oss. Fler och fler blir utmattade eller sönderstressade. Många lever med depression. Vi har ätstörningar och ortorexi. Det finns bipolaritet och schizofreni och flera andra diagnoser som personer har. Jag tror att vi behöver avdramatisera det här med att må dåligt i själen. Den som gör det behöver ofta stöd och hjälp av olika slag. Att ta medicin för att må bättre inombords och kunna ta till sig terapi är inte konstigare än att ta Alvedon mot huvudvärk eller penicillin. Vad jag menar med det är att medicin är medicin och de ska hjälpa oss att läka, må bättre eller kunna underlätta vidare behandling.

Medicin eller medicin?

Vissa av oss mår bättre om vi får medicin som höjer signalsubstansen serotonin i hjärnan. Vissa av oss behöver mer melatonin för att kunna sova. Vissa behöver insulin, astmamediciner, hjärtmedicin eller någon annan forma av läkemedel för att må bra och kunna fungera och ha ett så bra liv som möjligt.

Att nå sitt inre och lära känna sig själv.

Själv har jag genom åren blivit hjälpt av meditation för att få mer kontakt med mitt inre. Jag har ritat, sjungit, dansat, skrivit eller bara suttit och funderat över saker och ting. Jag har gått till psykologer. Nu har jag äntligen gett yogan en ärlig chans och jag älskar det. Den och meditationen har blivit livsviktiga för mig och mitt inre och yttre. Jag tror på balans mellan dem. Att bara fokusera på det inre eller på det yttre bildar en obalans hos oss. Vi ska inte vara rädda för oss själva! Vi ska omfamna och lära oss leva med vår inre rikedom såväl som med våra fysiska förutsättningar.

Det kan lysa och kvittra och bubbla inom oss och det kan kännas som en betongklump, becksvart eller som en evig kramp. Allt är vi. Människan är en komplex varelse och det är så häftigt!

Kramar, Sara