Vad är det som är så otroligt lockande med färgen beige? Speciellt när det kommer till mat? Här hemma har det länge varit ett stående inslag på matbordet och jag har noterat andra föräldrar som också beskriver selektion av mat och ofta då att barnen föredrar beige mat. För mig ser det egentligen rätt trist och smaklöst ut om jag ska vara helt ärlig. Uppenbarligen är det någonting som lockar väldigt mycket med just den maten.
Vad menar jag med beige mat?
Så vad är det som jag menar med beige mat? Jo jag skulle säga mjölmat först och främst. Tänk pasta, vitt bröd, pannkakor, nuggets, mjölk, chips, majs, popcorn, välling, socker, vitt ris, potatismos, pizza och, kyckling, kokt äggvita och kex. Alltsammans är lättuggat och luktar kanske inte heller speciellt mycket i sin “rena” och enkla form. Hos oss ska den här neutrala färgskalan gärna piffas till med en flaska ketchup, mängderna som går åt är kopiösa! Flera gånger har jag tänkt att vi borde skriva till de större tillverkarna och be om lite support med tanke på de stora beloppen vi lägger på deras produkt. Till allt möjligt duger en hög med stark röd ketchup. Jag förstår inte heller varför just ketchup får så många av våra barn att tappa kontrollen. Utan ketchup ingen mat och därmed basta! Visst tycker även jag om viss beige mat men gärna tillsammans med ett överflöd av färg. Pasta med grönsaker och räkor, kyckling med rotfrukter eller pannkakor med bär och choklad till exempel.
YMCA of South Florida
Beige är ofta inte speciellt nyttigt.
Tyvärr så är ganska många av de prefererade livsmedlen inte de nyttigaste eller de bästa. Ibland undrar jag hur han kan växa eller hur andra barn gör det när jag hör vad de äter. Hur går det till? Sockerbehovet verkar vara rätt stort, i alla fall hemma hos oss. Sötsaker kan ätas utan hejd eller ens någon medvetenhet om hur mycket som faktiskt tuggats och svalts ned. Allt som rör godis, glass och snacks eller kakor behöver vi kontrollera och helst inte ha hemma mer än till helgen. Tyvärr är vi föräldrar rätt kassa på det då vi själva gärna stoppar i oss en och annan onyttighet när barnen har somnat. Jag har börjat gömma onyttigheterna som dyker fram igen till nästa helg. Nyttigt godis går inte hem riktigt, kanske att jag kan övertyga så småningom. Med det menar jag exempelvis nötbollar eller bars gjorda på mörk choklad, bär och frön. Vi har dessutom provat sockerersättningar med skilda resultat då smaken är annorlunda.
alibaba.com
Vissa saker går bra som har en annan färg.
Vi har nog ändå haft lite tur i vår familj eftersom sonen ändå oftast går med på att i alla fall smaka på annat som serveras. Han har upptäckt att lax är supergott, snackspaprika och morötter är rätt goda att mumsa på, gröna ärtor kan han inte få nog av och röda äpplen älskar han. Oliver fungerar också och havre med mjölk och russin (inte kokt som gröt) är fint till frukost. Sonens smaklökar är inte av denna värld! Han känner skillnad på olika mjölkfabrikat, finner den minsta lilla bit av lök eller svamp, någon krydda som inte faller honom i smaken eller spår av linser eller bönor som ändå malts ned och dolts av nötfärs. Han nosar och luktar som en liten hund och det går helt enkelt inte att lura i honom någonting. Olika texturer är han otroligt känslig för. Det måste vara rätt eller i alla fall acceptabelt annars äts det inte. Många med autism har en extra känslighet i munnen, i gommen och i sina tänder. Vissa saker låter hemskt när de äter, mat mellan tänderna kan leda till utbrott och panik, att stoppa vissa föremål i munnen, som en sked, kan också vara högst obehagligt.
Deal with Autism
Det är svårt att få en autistisk person att äta någonting annat.
Det är det här med maten som är det kluriga. Många barn med autism äter så få livsmedel och de är rätt ofta känsliga för vilket fabrikat dessutom. Det går inte att byta ut bara för att det är slut i affären. Och ve o fasa om det helt slutas att tillverkas! Nu finns det säkerligen de som anser att barnen då får anpassa sig eller bara äta någonting annat. De föräldrarna är med stor sannolikhet inte en npf-förälder. Klart att vi hade önskat att det var så enkelt! Tänk att kunna servera allt möjligt utan utbrott. Vilken dröm! Vi curlar inte, vi daltar inte, vi kämpar med det vi har och det är rätt krångligt när maten är mycket begränsad. Jag tycker det är svårt att veta hur långt jag ska gå, hur mycket ska jag tolerera av vissa beteenden eller idéer. Att jämföra med andra familjer som har barn med samma diagnos är det enda som jag kan göra för ingen annan förstår hur komplext det verkligen är. Vi npf-föräldrar har olika barn och olika uppfattningar av vad som är ok och av vad som inte är ok. Alla tips som jag kan få, allt som kan inspirera eller tända ett ljus är högst välkommet. Jag vill ha ett barn som mår bra och som får i sig nyttig mat.
Rutiner är A och O.
De flesta med autism vill ha det rent på tallriken, alltså ska maten inte blandas samman eller vara en röra. Var och en sak på sin plats. Överskådligt och hanterbart. Grytor eller saker som chili con carne är svårätet i vårt hem. Maten ska ibland ätas i samma turordning. Många har svårt med motoriken och kan ha svårt att skära maten eller hantera en gaffel. Flera vill känna på sin mat och använder händerna. Vissa vill bara ha hård mat, andra mjuk eller rinnande utan klumpar. Många vill bara äta en eller ett fåtal maträtter. Detta medför att flera fnp-familjer har färre maträtter som de serverar än i andra hushåll. Rutiner är väldigt viktiga. Maten serveras vid samma tidpunkter och alla sitter på sina platser. Rutinerna kan bli väldigt omfattande och ge upphov till irritation och stress hos övriga familjen. De kan innebära att smörgåsen ska ligga på exakt samma plats eller att samma duk och porslin måste dukas fram eller att någon måste göra en annan syssla samtidigt vid varje måltid. Hos oss har vi oftast samma platser. Sonen har svårt för att komma och sätta sig till bords, det tar lång tid allt som oftast innan han sitter på sin plats. När han väl äter går det undan och sedan finns det ingen som helst anledning till att invänta oss andra. Det skapar stress då A rör sig runt runt i köket, hänger på oss andra, pratar oavbrutet och frågar hela tiden när vi är färdiga. På skolan ska de sitta i 15 minuter men hemma orkar han oftast inte det. Många gånger är det jobbigt att ens sitta på stolen så han halvhänger och halvstår istället.
Strausswater
Svårt att avgöra om det är hunger eller törst.
Det där med mättnad, törst och hunger är svårt. Det kom vi på bara för något år sedan. Att dricka måste vi påminna om så till vida det inte står läsk framme för då måste vi stoppa istället. Ofta blandar A ihop hunger med törst och han tar hellre någonting att äta än att gå och dricka. Likaså är det svårt att veta när han är mätt, det beror rätt ofta på vad han äter vilket vi får se upp med. Inte gott = ingenting och mycket gott = inget stopp över huvud taget! Det är inte lätt för A att veta hur han ska tänka kring mat och näring. Han är ett barn och kan ingenting om kalorier eller maxintag / dygn. Han äter för att det är gott eller vägrar för att det inte är smakligt. Blodsockrets upp och nergångar är han väldigt känslig för. Jag vet inte om fler barn med autism är det men jag kan tänka mig att så är fallet. Det är svårt att hantera sig själv när man har lågt blodsocker helt enkelt. Vi har upplevt att utbrott kommit enkom på grund av lågt blodsocker. Med lite mat eller dryck som snabbt får upp det igen är allt frid och fröjd rätt snabbt. Det ligger dock på oss vuxna eftersom A inte alls säger ifrån utan vi behöver stämma av läget under dagen.
Pizzakartan
Vad hade A ätit om han själv fick bestämma?
Om A själv fick bestämma så hade han helst ätit alla måltider i soffan vid ett litet bord. Helst med paddan i andra handen. Det skulle serveras Oboy eller kaffe latte (färgad mjölk) med mycket socker till frukost och rostat bröd med honung eller smör. Till mellanmål fick det gärna vara godis eller snacks, kanske många russin och några kanelknäcke. Till lunch fungerar panpizza eller pasta med ketchup och en hel burk majs, mjölk, läsk eller juice. På eftermiddagen skulle han välja glass, godis eller kakor. Oboy igen till det. Möjligen en frukt. Till middag skulle vi servera minipizza, mjuk kyckling eller lax (absolut inte torra!) eller hamburgare. Samma dryck som till lunch. Efterrätt vill han ha så det hade blivit glass med en hög chokladsås och strössel, kakor och godis. Knappast en hel kostcirkel….
De eviga diskussionerna kring mat.
Alltså det fungerar inte alls i realiteten att låta A bestämma maten vilket innebär en evig diskussion då han hävdar att vi kan köra ner och handla det som saknas hemma. För honom är det en toppenlösning. Saknas pizza? Kör ner och hämta. Inget godis? Åk och handla. Matdiskussionerna börjar redan på morgonen då det ska serveras frukost. Jag serverar ett par olika saker som fungerar mer eller mindre bra. Havre med russin & mjölk är ett av de bästa alternativen. Grekiskt lantbröd med smör eller rostad macka med honung tillhör de sämsta alternativen. De är sockerbomber rakt av. Vissa morgnar vill A ha ostbågar eller godis men där går min gräns och det är ett stort nej på det. Lunchen i skolan går bra faktiskt, han äter och tycker ofta att det är god mat som serveras, speciellt nu när LIG fått en egen ketchupflaska! Till middag gör jag bara en maträtt åt gången, ibland några olika rätter om vi ska äta resterna från dagen innan. Vad som står på menyn är rätt ensidigt men jag försöker smyga in nya idéer och rätter eller livsmedel. Går det så går det. På så sätt har jag lyckats få in bulgur, quinoa, mathavre och råris. Rätt beigea men ändå annorlunda. Att alltid behöva vara lite orolig över att maten inte duger är rätt uttröttande. Det är som en liten gnagande känsla varje gång jag fixar mat vilket är ett par gånger om dagen. Det är även kontroll på vad som stoppas i magen under dagen, är det tillräckligt eller inte? Själva glädjen med att laga mat har minskat eftersom jag inte vet hur den ska mottas eller ens ätas och vilka konsekvenser det får.
Vissa har det svårare än oss.
Jag känner till andra familjer som har en svårare situation. Där barnet kanske endast äter en enda maträtt. Eller barnet som har problem med magen och kräks upp maten eller barn som har svårt att tugga och svälja. Ett barn som kastar alltid all mat runt omkring sig, smetar ut det på en av föräldrarna och alltid måste gegga med maten. Det finns barn som tuggar, spottar ut och sedan tuggar igen. Vissa barn utvecklar matnojor, de får fix idéer kring sin kropp. Vissa barn tappar matlusten på grund av sin medicinering. Även om jag tycker det är påfrestande med maten och matsituationen så är jag ändå tacksam för att det går så pass bra som det ändå gör för oss och för A. Jag har stor respekt för andra föräldrar som kämpar med den här sortens bekymmer. Vi vill alla att våra barn ska må bra och växa. Vi vill ha en fungerande matsituation som är lugn för alla i familjen. Det är lätt att man drar sig undan vänner och bekanta, man går inte på restaurang eftersom det inte fungerar och man drar sig över huvud taget undan sociala situationer där mat är involverade eftersom påfrestningen blir allt för stor. Många runt omkring har varken kunskap, förståelse eller tolerans för barn och familjer där just den här sociala biten inte fungerar.
Att försöka äta borta.
A anstränger sig verkligen när han är borta hos någon annan vilket jag tycker är riktigt duktigt av honom. Jag förstår att han försöker och jag är stolt över hans ansträngningar. Det är ingenting som jag förväntar mig av honom eller tvingar honom till, han gör det självmant. Han är inte fullt så genomärlig som han brukar vara här hemma vilket jag kan uppskatta. Det är få personer som inte hade blivit upprörda om gästen säger att maten smakar illa, luktar skit eller ser äcklig ut. För det är så att A lägger ingen värdering i det utan det är helt enkelt olika konstateranden och klara fakta för honom.
Personligen kan jag förstå att andra reagerar eftersom många av oss blir uppfostrade med att man ska säga tack och varsågod, sitta stilla och snällt vid matbordet. Äta upp på tallriken och bära bort den. Stanna kvar tills alla är färdiga och aldrig fälla nedlåtande kommentarer om maten som serveras. Fast det vore kanske på tiden att man ser till det barnet eller den personen som faktiskt inte klara av den situationen och därmed inte kan uppfylla de krav som ställs? Är det verkligen så hemskt om hen inte sitter kvar? Eller inte vill äta köttbullarna med lök? Världen går inte under för att hen inte uppskattar snitsiga maträtter eller piffigt tillagad kost. Om hen inte vill sitta vid matbordet utan i ett annat rum så låt hen göra det för allas skull. Visst är det bra med regler men ibland tror jag att de är onödiga och bara skapar ilska och frustration. Vill man bjuda en familj som lever med en diagnos så får man nog inse att man behöver rucka på en hel del saker för att alla ska må bra. Det är upp till var och en att bestämma. Vill man bjuda personerna för en trevlig stund eller vill man att alla oskrivna och skriva regler ska följas? Vad värderar man högst?
Kram Sara
