Nu har skolan ringt till mig för andra gången inom en vecka. De här pedagogerna ringer inte om det verkligen inte är någonting allvarligt. Sonen och ytterligare en klasskamrat hade vänt upp och ner på klassrummet. De hade barrikaderat sig i klassrummet och pedagogerna hade svårt att nå fram till dem, både fysiskt och mentalt. Så jag pratade med A i telefonen och insåg att det bästa jag kunde göra var att köra till skolan på studs. Klart att jag blev orolig och stressad. Varför? Vad hade egentligen skett? Kunde jag nå fram till A när jag väl kom fram? Var någon skadad? Vad hade gått itu? Frågor som malde i huvudet och magen som kändes som en hård klump. Mina axlar började värka, jag spände mig inför vad som komma skulle. Försökte förbereda mig på vad som helst. Ett plus var att A i alla fall var kvar på skolan. Han hade varken rymt eller sagt att han skulle gå hem.
Ställde bilen medans tankar flög fram och tillbaka.
Parkerade bilen på en småsnöig parkering strax intill skolan. Det blåste och var ett riktigt februariväder. Halt, mulet och ombytligt. Jag frös trots mössa och vantar och min tjocka vinterjacka. Ville komma fram och in i byggnaden som A går i men samtidigt ville jag faktiskt bara vända på klacken. Så många minnen från alla de andra åren med en son som är jätteledsen eller i affekt. Med pedagoger som skäller, gormar och framför allt anklagar sonen och mig som förälder. Pedagoger som lägger allting på A trots att de inte kunnat hantera vad som föranlett utbrottet, inte följt åtgärdsprogrammet eller helt sonika inte kunnat handskas med barn som har autism och adhd. Jag vill inte tänka på den gamle rektorn som även han skyllde ifrån sig och vi stod där med en liten pojke som mådde dåligt och som visade det på olika sätt. Ville jag verkligen ta i det här? Orkade jag? Spelade ingen roll kände jag, det var mitt föräldraansvar att ta mig till skolan och försöka reda ut vad som skett. Försöka hjälpa pedagogerna med den här situationen som de befann sig i. Och hjälpa A.
Kaotiskt intryck och jag trodde knappt mina ögon.
Det första som mötte mig när jag öppnade dörren till byggnaden var alla pedagogerna som satt utanför klassrummet. På golvet i hallen låg det massor av suddgummin och troligen annat smått och gott. Jag hälsade och fokuserade på klassrummet. Satte ifrån mig min väska bredvid personalen som var i kapprummet och öppnade dörren. Där inne stod A och den andre pojken satt ner. A kastade någonting, han blev nog lite paff att se mig och visste inte vilken reaktion han skulle få möta. Han satte sig och jag ställde mig en liten bit ifrån och pratade med honom lugnt och stadigt. Pratade även lite med den andre pojken då jag sa att de är två smarta och goa pojkar men att det här beteendet inte är bra eller okej. Det finns andra strategier som är bättre än att välta upp och ner på ett klassrum när man inte får som man vill. Jag var tydlig och rak, lugn och fokuserad och det fungerade. (tack o lov) Båda pojkarna fick jag till att hjälpas åt med att börja röja i allt som de hade ställt till med. Jag hjälpte också till vilket jag tror fick killarna att vilja städa upp tillsammans med mig. Vi torkade golvet från te, plockade klamrar med magneter, lyfte upp bord och stolar, samlade in pennor, kastade ljusstumpar, sopade ihop på golvet och lade in alla mjuka klossar i skåpet. Tillsammans med två pedagoger som kom inte efter en liten stund så ordnade vi till det mesta. Under tiden fick jag små glimtar berättade för mig om vad som skett för att bättre kunna förstå vad som hade hänt.
Dagen hade börjat hur bra som helst men sedan hände någonting.
A hade haft en bra förmiddag men så hade något skett, troligen ett par saker och sedan var det igång. Precis som förra gången, för en vecka sedan, så hade pojkarna trissat upp varandra dessutom. Jag förstår att det är svårt för pedagogerna när det sätter fart. Två grabbar som är starka och snabba hinner med mycket och personalen ska vara rädda om sig. Oftast så går det att avleda A men det har blivit svårare nu för tiden. Pedagogerna har några olika förslag på vad som kan göras för hela gruppen, för dynamiken hos de barn som går i LIG. Här hemma ska vi se om vi kan lösa några knutar samt ge en annan frukost. Den har blivit sämre vilket påverkar blodsockret. A är mycket känslig för blodsocker dippar och kan få utbrott enkom av för lite energi i kroppen. Mellanmål ska inhandlas som A kan ha på skolan för snabb energi och de ska ha mer frukt inne i klassrummet. Sedan är det strategier som behöver utvecklas och arbetas in. Istället för att kasta omkull bordet, vad kan du göra istället? Jag kan tänka mig att A behöver reagera fysiskt så en boxboll eller liknande kan kanske hjälpa till att få ut stress, frustration och ilska. Att få gå ifrån en stund och lugna ner sig med en pedagog i närheten. Få lägga sig på en soffa och banka. När väl det fysiska behovet är stillat brukar det gå att prata och resonera med A. Han är tydlig med vad det är han reagerar på och kan ge sin bild av vad som skett och hur han upplevde det. Till stor hjälp när man ska försöka att undvika vissa saker eller situationer. Seriesamtal är jättebra och tydligt.
A skulle hem enligt personalen och jag ville bara ha lugn och ro.
När vi hade ätit färdigt så trodde jag att A skulle stanna kvar på skolan, jag kunde kanske hämta honom när den var slut men nix, så hade inte skolpersonalen tänkt sig det hela. Både A och den andre pojken skulle bli hämtade och åka hem. Visst kan jag förstå tanken med det men samtidigt fick A delvis precis som han ville. Han fick komma hem och det var han jättenöjd med. Jag blir lite orolig att det här kan bli en vana eftersom A vet att han inte behöver stanna kvar på skolan efteråt. Eller att han inte får snarare. Den utvecklingen vill jag inte se eller veta av. Vi pratade på väg i den piskande vinden om vad som skett och att jag både blev upprörd och ledsen. Det sa jag även till honom i klassrummet men jag nämnde det igen utan att skuldbelägga eller anklaga. Det var mer ett konstaterande.
Problembarn eller nya strategier?
Jag sa även att nu fick det räcka, jag vet att vi kan hitta andra strategier som han kan använda sig av. Jag vill även att han låter bli att sugas med när någon annan får ett utbrott. Det är svårt och lätt för mig att säga till honom där på gångstigen utanför skolan. Jag förstår ju att det är jättesvårt i stunden när allting sker. A ser det lite som en lek tror jag, han uttryckte att han tyckte det var roligt att göra som andra gör. Att det är coolt. Nej svarade jag, det är det verkligen inte! Det är svårare och mycket tuffare att säga Nej. Han behöver se att det inte är bra att ta över eller härma andras beteenden, att det inte gagnar honom. A har fått för sig att han är ett problembarn, att de alla är det i gruppen. Det gör mig så ledsen att höra. Jag försöker verkligen att få honom att inse att han är en fantastiskt kille! Smart, snäll, omtänksam, rolig och inget problem. Han har behov av vissa saker men det innebär inte att man blir ett problembarn! Inte i min värld i alla fall. Hur han har fått den uppfattningen vet jag inte och det spelar ingen roll. Den är fel och han behöver se sin potential och inte gömma sig bakom ett ord för att kunna vända å saker och kasta dem i golvet. Jag vill inte heller att han ska se på sig själv som sämre.
Det behöver ses över vad som kan göras åt de här utbrotten.
Jag känner att någonting behöver justeras, förändras, förbättras….. såhär kan det inte fortskrida. Visst vet jag att utbrott är vanliga hos barn med diagnoser som de här barnen har. Vissa saker får vi andra helt enkelt acceptera. A får utbrott hemma, så är det bara. Men man kanske kan minimera dem? Minska antalet och hur kraftiga de är. A behöver komma in i stora klassen. Han har ett massivt motstånd till det som vi inte har lyckats få bukt med. Jag hoppas och tror att det blir bättre med en lite lugnare klass. A blir inte så låst då vid ett klassrum med få elever men där mycket kan hända. Han behöver lite luft för att må bättre under sin dag. Vi är överens med pedagogerna om detta. Kanske att han kan få arbeta lite med film och serier? Det uppskattade han tidigare att få göra. Fler appar som tilltalar på iPaden?
Jag uppskattar personalen i LIG.
Rädslan för att det inte ska fungera på den här skolan är inte stor men visst finns den där. Så kommer det kanske alltid att vara. Efter alla turer är det svårt att släppa taget och det sker ju saker även i LIG. Skillnaden mellan skolorna är dock enorm i mina ögon vad gäller det mesta och jag tror att personalen är införstådd med vad det innebär att arbeta med barn med autism och adhd. Förutsättningarna för att vi ska lyckas ge A en bra utbildning och grund att stå på är så mycket större nu. Även den här gången som jag fick ryka ut upplevde jag att vi (jag och pedagogerna) hade en bra kommunikation. De berättade vad som skett och hur de tänker kring A och situationen. Vi spånar på var sitt håll för att sedan kunna delge våra idéer för varandra. Jag kan inte nog understryka vikten av en god och ärlig kommunikation! Det är bara såhär som vi kan finna lösningar. Hade vi råkat ut för fler anklagelser eller att de öser en massa dåligt över A så hade det inte fungerat men nu gör det det. Min förhoppning är att vi snart förstår vad som sker och kan förhindra det innan utbrottet är ett faktum. Jag hoppas även att A vågar gå in och möta sina andra klasskompisar. Jag är en förälder som gör allt jag kan och mäktar med. Att min son får en bra skoldag är allt jag vill! Att han ska må bra och jag slipper köra till en skola för att städa ett raserat klassrum. A mår mycket bättre, det gör han fortfarande men det kan förbättras en hel del. Han behöver landa ordentligt och förstå att han fortfarande är samma person som innan skolbytet.
Dagen fortsätter.
Jag är inte orolig längre men fast besluten att se till att situationen idag inte uppstår igen. Det är en nöt att knäcka men det ska gå. På ett sätt eller ett annat. Det är jobbigt att få samtal från skolan, speciellt sådana här samtal. Jag är glad att personalen ringer till mig och att jag har möjlighet att ställa upp för min son och för pedagogerna. Jag vill dock helst slippa få fler samtal av den här sorten, mobilen får gärna vara tyst i det avseendet. Jag hoppas att den blir tystare och tystare med tiden och ju fler lösningar vi finner på saker och ting. A förtjänar allt gott och att inse att han inte ska leva upp till någon stereotyp eller någon annans åsikt om hur man är med autism och adhd. Nu sitter vi här hemma, jag framför datorn med mitt kaffe och satt A framför sin padda. Han gick precis ut med hunden i snöyran för att möta en fin kompis och samtidigt hämta sin lillebror på skolan. Dagen fortsätter och kanske blir det en snögubbe eller snölek när de alla tre kommer tillbaka?
Kram Sara
